« Politisk kompass | Main | Begreppet "överraskning", en annan hjärndump »
augusti 30, 2003
Om ordvitsar och annat - en hjärdump
När jag läste Peter Lindbergs reflektion över en film han nyligen sett, slog det mig plötsligt vad det var som hans diskussioner om metaforer och "constrained universes of expression" påminde om (något jag hade skrivit privat till honom för någon vecka sedan).
Nämligen vitsar!
Jag kommer - förhoppningsvis snart - att detaljerat gå igenom det han skrivit om constrained universes of expression för att se om jag kommer på mer kopplingar, men här är mina första tankar om metaforer, vitsar (och rim).
Här vill jag dock hjärndumpa mina tankar om ordvitsar. Merparten av nedanstående har ingått i en maildiskussion med Peter.
En metafor har, som jag just nu ser det, som funktion att expandera från ett område till ett annat, dvs börjar i ett "semantiskt rum" och kopplar till ett annat. Tänk på en fågelflock där samtliga fåglar flyger från punkt A till punkt B med en skön böljande rörelse. Det finns även en väg tillbaka från punkt B till punkt A: vägen ligger alltid öppen.
En vits är också en koppling mellan två semantiska rum, men hoppet mellan de båda rummen, från A till B, är "blixsnabbt" (om det är en bra vits). När en vits berättas följer man alltså snällt berättelsens semantiska rum och accepterar alla de konstiga kringelkrokar som man hör. Det sematiska rummet expanderas alltså hela tiden och man internaliserar bilder etc.
När väl hör poängen (vitsordet) kommer det andra semantiska rummet (B) och lägger sig ortogonalt mot det första (A), och just i skärningspunkten mellan dessa rum finns vitsordet, det som kopplar ihop de två semantiska rummen.
Man kan möjligen uttrycka det som att en vits inte så mycket expanderar som begränsar alla de möjligheter som fanns att gå vidare från det första semantiska rummet, man blir liksom låst att omedelbart gå till rum B och endast via en viss väg. Ingen finns böljande rörelse, utan snarare som ett "worm hole".
Vitsen: en "inverterad metafor".
I kommentaren till min anteckning 'Halvfullt eller halvtomt?' skriver jag kortfattat om detta.
Ett rim, både bra och dåliga, har lite samma struktur som en vits (och därmed också en metafor), men saknar något som jag helt felaktigt kallar "komisk engergi" (suck :-). Är det "dåliga rim" kan det ge upphov till en (oftast ofrivillig) komisk effekt, just för att kopplingen mellan de två orden (och vad som sägs emellan) är absurd, dum, enkel etc etc. Är kopplingen fantastisk, eller ekvilibristisk kan det mycket väl anses som bra (och fyndigt) rim. Cf. Povel Ramel halsbrytande saker.
[Detta är något som jag måste formulera mycket tydligare, men någonstans ser jag en stark likhet.]
En liten notis om mitt intresse för vitsar: Sedan jag var typ 16-17 har jag varit fascinerad av roliga historier, speciellt ordvitsar. Groucho Marx var tidigt min stora favorit och jag läste många böcker om Bröderna Marx och andra komiker.
I mitten på 80-talet när jag skulle läsa C-betyget i teoretisk filosofi tänkte jag göra en filosofisk analys av vitsar och läste en hel del böcker i relaterade ämnen.
Apropos Woody Allens skriverier som jag skrev om häromdagen: Jag började under denna tid också (men fullföljde inte) att analysera en del av Woody Allens skriverier med utgångspunkt att analysera dem enligt den humorteori som jag då skisserat, som är rätt mycket den som jag nu försöker förklara.
Sedan har jag tagit upp det igen med synnerligen ojämna mellanrum. Det som fascinerade mig i vitsarna gjorde att jag gick vidare och läste Freuds 'Vitsen och dess förhållande till det undermedvetna", att läsa mer om Freud, t.ex. hans Drömtydning, där han liknar drömmarna och vitsar. Över detta till att försöka förstå mer om symboler och myter (t.ex. Jungs symbolteori). Semiotiken (som Peter Lindberg har skrivit en del om de senaste dagarna) är också en del i denna väg. Inom konsten är surrealisterna mina favoriter, t.ex. Escher, Magritte, Dali just för deras dubbelbottnande målningar.
När jag läste om Social Network Analysis var en av de första tankarna att man kunde tillämpa detta på vitsar, men jag har inte funderat så mycket mer på det.
Och nu när jag läser om emergensteori och komplexa adaptiva system (självorganisarande system) ser jag en massa intressanta kopplingar mellan vitsens teknik och emergensteorierna. Det vore t.ex. roligt (till och med coolt!) att kunna göra en agentbaserad simulering av vitsar, t.ex. hur de olika språkliga elementen kopplas till varandra. Jag har ännu ingen riktig idé hur detta skulle gå till eller innebära, men det är en liten drivkraft när jag läser i ämnet.
En författare som påverkade mig väldigt mycket i detta sammanhang var John Allen Paulos två populärmatematiska böcker:
Mathematics and Humor och I Think, Therefore I Laugh, där han (speciellt i den förstnämnda boken) beskriver humorn utifrån
katastrofteorin.
Några länkar om katastrofteori finns t.ex. via CATASTROPHE TEACHER - an introduction for experimentalists och google/dmoz-kategorin Science/Social_Sciences / Language_and_Linguistics/Semiotics / Semioticians / Thom,_René. (Notera att René Thom här klassificeras som semiotiker.)
[Extra roligt är det att Paulos sedemera blev dubbel husgud genom sina böcker:
Innumeracy: Mathematical Illiteracy and Its Consequences och A Mathematician Reads the Newspaper.]
Även Koestlers Art of Creation (som jag nog nämnt i samband med kreativitet) influerade mig.
---
Ungefär ovanstående mailade jag till Peter och här nedan kommer lite ur vår diskussion.
Om situationsvitsar: Situationsvitsar, dvs sådana vitsar som kräver att man är med i en speciell situation, blir ju ofta inte roliga när man får dem återberättade. Men kanske beror det på att "det semantiska rummet" är alldeles för stort, dvs det finns så många detaljer som är relevanta för vitsen att det är mycket svårt att återskapa dem på ett så bra sätt att det blir roliga. ("Just då kändes det riktigt roligt i alla fall. Du skulle vara med.")
Peter skrev följande i vår privat maildiskussion (han har OK:at publikation):
En definition av vitsen måste förmodligen innehålla att den ska vara oberoende av avsändaren. När jag läser om vitsar som kopplingar mellan två semantiska rum så utesluter det skämt som blir roliga för att man har någon sorts relation med avsändaren, eller att de på något sätt relaterar till det sammanhang de läses/berättas i.
Om oberoendet av avsändaren: Nja, jag ser inte att det måste finnas ett sådant oberoende. Däremot måste man möjligen ta med avsändarens attribut (kanske snarare mottagarens kunskap/vetskap om dessa) som en relevant del i analysen av en specifik vits. Detta gör det naturligtvis väldigt svårt att analysera alla typer av ordvitsar, men jag anser inte att det skulle utgöra något principiellt hinder.
Han skriver sedan:
Istället för att säga att "det semantiska rummet expanderar" så skulle jag säga att mottagarens kännedom om rummet blir bättre i takt med att han tar emot mer och mer av vitsen.
Deta är en bra motbild! Som jag ser det beror det lite på var man sätter "observatören". Själv har jag alltid föreställt mig det så att man följer åhörarens väg i historien, och ser alltså att åhörarens semantiska rum expanderar i och med att historien utvecklas. Peters bild antyder att det semantiska rummet är "färdigbyggt" och man leder åhöraren kring i det. Det finns en objektivitet i hans syn som lockar mig...
Möjligen är begreppet "semantiskt rum" dåligt, och det kanske mer förleder än leder. Kanske man skulle prata om "semantisk väg". Eller kanske "det semantiska konvexa höljet". :-).
I Kriterier på en bra vits skrev jag (1995) om "språkliga kontexter", men det låter inte riktigt lika bra som semantiska rum/vägar.
En fundering kring detta: Vad skiljer denna expansion i vitsar (och kanske även metaforer) från "vanligt linjärt" kunskapsutvidgande (om ni förstår vad jag menar med det)?
Liten utvikning: De senaste dagarna har jag även funderat över begreppet
överraskning. Det är/var tydligen ett viktigt begrepp inom emergensteori, och man försökte förklara emergens som något överraskande som uppstår (det har fått kritik eftersom man tydligen inte kan operationalisera "överraskning").
I vitsen finns överraskningsmomentet naturligt, liksom på olika sätt och under olika synonymer i skräckfilmer, kreativitet, informationsteorin, sannolikhetsteorin etc. I data mining/machine learning är det (eller var) också ett viktigt begrepp (där en nyvunnen kunskap även ska vara "intressant").
En av nyckelfrågorna är som jag ser det: Vad är det som gör att en ny erhållen kunskap/information/förnimmelse/etc är överraskande och inte bara ackumuleras till övriga kunskap/.../etc, utan ett enda (av mina) ögonbryn höjs? Begreppet "paradigmskifte" dyker upp i huvudet nu.
(Jag kommer inom kort att göra en synnerligen tidig hjärndump av det lilla jag skrivit om detta.)
Peter skriver i sin blogganteckning om en film han såg och tar upp tråden i ett mail:
Greppet att avslöja universumet, så som det görs i filmen, och på det sätt som vitsar gör, är väldigt effektivt: man leder medvetet in mottagaren på en viss väg och plötsligt avslöjar man den verkliga vägen, hur rummet egentligen ser ut. På samma tid kan förmodligen uppnå mycket mer på det sättet.
Metaforer har nog också samma funktion.
Vilka fördelar finns det då att göra på det långsammare sättet? Å ena sidan kan "chock-effekten" göra att man kommer ihåg det lättare. Å andra sidan kan kanske det långsammare sättet vara bättre eftersom det assimileras i fler existerande begrepp/"modeller"/neuroner.
Faktum är att min mer "fullständiga" teori om vitsen även inkluderar en korsning av två "psykologiska vägar", lite som jag skriver i min längre kommentar till anteckningen "Halvfullt eller halvtomt?". Denna korsning finns dock inte alltid med i alla vitsar, utan är mer något som möjligen kan förklara "spänningen" i en vits, dvs varför den skulle vara rolig. (Kants berömda definition på humor är f.ö.: "En spänd förväntans upplösning i intet", som jag dock inte håller med om fullt ut av olika skäl.)
---
Nedanstående är saker som jag började skriva till Peter, men insåg att det borde bloggas i stället.
En viktig beståndsdel i en ordvits är semantiskt relevanta ledtrådar av ett speciellt slag. Historien före poängen "leder" mottagaren in på en speciellt väg via dessa ledtrådar, men resan ses endast retroaktivt när poängen kommer.
När historien läses eller åhörs ska läsaren/åhöraren inte förstå att det är en ledtråd, eftersom då är vitsen förstörd. (Men man kan i och för sig skratta ändå eftersom presentationen var så rolig eller att det är så fånig koppling som görs eller....)
Ledtrådarna får alltså inte vara för tydliga eller för otydliga. Är de för tydliga blir det ingen överraskning(!). T.ex. är det (enligt mig) en 'dödssynd' att nämna ett av de ord som används i vitsordet, såvida det inte är väldigt långa historier (se nedan om långa Shaggy Dog-historier). Om de är för otydliga är det risk att ingen, eller ett fåtal, förstår dem. Jämför med sitationsvitsar ovan.
Det är rätt mycket som en bra pussel-deckare, t.ex. tidig Christie eller Ellery Queen och möjligen Sherlock Holmes. Eller gåtor och rebusar.
En bok som också har påverkat mig är Johan Asplunds Om undran inför samhället. [Tyvärr verkar det som om jag lånat ut denna bok, liksom hans mer teoretiska verk 'Teorier om framtiden' etc så jag kan inte ge så mycket mer referenser.]
I "Om undran..." beskriver Asplund på ett underbart sätt bland annat hur den sociologiska vetenskapen kan liknas vid en god detektivhistoria. En dansk summering av Asplunds tankar finns Johan Asplund - tolkningens mester.
Från Hur mycket syns jag själv i facktextern?:
Asplunds undersökning 'Om undran inför samhället' (1971) behandlar frågan vad det innebär att förstå ett socialt fenomen. Denna text är själv en litterär facktext. Asplund utgår ifrån att en god detektivroman är jämförbar med en viss typ av vetenskapliga upptäckter. Gemensamma drag är: gåtan förefaller olöslig, detektiven/forskaren är övertygad om att det finns en lösning, gåtan måste omgestaltas för att kunna lösas och lösningen kommer genom en association till något helt annat (Asplund 1971: 14).
--
Om långa ordvitsar (även kallade Shaggy Dog-historier): För många år sedan var jag alldeles uppslukad av de Shaggy Dog-historier som Flann O'Brien skrev under psedonymen Myles na Gopaleen (speciellt de som finns i boken The Best of Myles).
Som ett litterärt experiment försökte jag mig på att skriva saker på samma form. Några av mina egna varianter finns i Olika saker, sök efter "SHAGGY DOG OCH VITSAR" (med början på nummer 38). De andra sakerna som finns på denna sida är andra språkexperiment.
Posted by hakank at augusti 30, 2003 12:35 EM Posted to Humor