SPRÅK, POESI, ETC O ETC


1 ORD I LÅNGA BYXOR
Jag tycker om ord. Jag tycker om att leka med ord, att kela med dem, springa i
kapp med dem.

Att ta ut ett ord, eller två, på en promenad, eller två, i stadens larm ger
både mig och någon annan en upplevelse (Ja, för hur skulle ni reagera om ni
såg en person gå ute på gatan med ett ord bredvid sig? Sådant gör man ju
hemma!)

Ofta sorterar jag ord. De tycker själva om det. (Jag frågade ordet "ja" om det
i morse, och ni förstår själva vad han svarade.)(Jag frågade "utmärkt" vad hon
ansåg om mig som skribent, och frågade även hennes barn "utmärkt bra" och "ut
märkt, men besynnerligt", och de var ju i princip överens.)

Ett ord som nyss begärde påökt var "jag". (Ni skulle vara med om en avtalsperiod
med ordens fack. Representanterna är Herrar "Mera pengar" och "Du har
helt fel". De ger inte motståndarsidans Herr resp Fruarna "Resursbrist", "Av
talsstridigt" och "Det vet jag bättre än ni" en gnutta chans att göra sina
stämmor hörda.)

För tydlighetens skull skall jag förklara att som ett ord inberäknas kortare
ordkombinationer som "tack så mycket" (som är son till Herr "Tack för det" och
Fru "Mycket mer").

Dessa förhandlingar brukar sluta med att gunstig "Krona eller Klave" kommer
insinglande (tillsammans med "Singla in" och "Tillsammans med").

Mitt eget främsta vapen är att sitta helt tyst. Då inser de att de har mer än
mycket att tacka mig för. Det är ju jag som gör att (vissa av) dem blir mer
kända än andra.

Finnes det nu någon demokrati bland orden, fråga ni säkert utan hjälp av Hasse
Telemar. Naturligtvis finns Mister "Demokrati", hur skall man annars kunna
tala om honom.

Ordet finns, men finns saken?

Men vad är saken här? Att alla ord skall ha lika rätt att göra sin röst hörd
och gällande? (T ex "tågtidtabell", "tillförne", "separabel", "hurom",
"vägvaktssjukskrivare", "painrich",
"smakar systematiskt vicke-vire och tummetott" och "han har hår här, hur har
han handen där"?)

Absurditeterna med detta klingar förnöjt med sin dagskassa. Orden måste
naturligtvis vara vägda i en skål med flingor före beträdandet av den
offentliga scenen, före det egentliga uppträdandet inför meningsfullhetens högsta domstol, som numer inte längre är fulltalig förrän alla har kommit.

Ordens vakter måste naturligtvis ställas ut, framför porten till förståelsens
högkvarter, där ministrar dväljes om det förgängliga i de senaste språkteo
rierna. Ord skall talas, läsas eller skrivas, inte debatteras, menar några av
dessa avfällingar.

Jag menar detta: Lägg ner alla ord i en låda och stäng locket så får ni se hur
små de är.


2 EN BEKÄNNELSE I
Jag är en tidning.

3 EN BEKÄNNELSE II

Jag med.


4 T EX MYRORNA
När orden slutar att prata försvinner verkligheten in i sig själv. Vetskapen
om detta gör att myrorna går ett extra varv runt sin stack på kvällarna. De
sitter på sina obekväma sängar och berättar om hur deras anfäder besegrade
språkets fängelse genom att undvika substantiveringar för allting. I stället
använde de ostensivering, dvs en kollektiv "pekning" på det föremål eller den
företeelse de ville nämna. Detta hade som konsekvens att deras benstomme ut
vecklades alldeles avsevärt, eftersom de tvingades att gå runt i naturen när
helst de skulle prata. Ville de meddela att månen var full var de tvugna att
först gå till en plats där månen syntes, och var det moln väntade de till
dessa var försvunna, och om det var riktigt illa så var det nymåne så den inte
alls syntes. När de väl pekat på månen skulle de ha tag på sprit för att
dricka sig berusade (vilket skulle symbolisera "full" i deras underliga vokabulär),
och det vet ju alla hur svårt det är att få tag på sprit mitt inne i en skog.
Och tänk vilka problem de fick då de skulle planera för sina barn och deras
framtid: De var först tvingade att skaffa barn, låta dem växa upp så att de
kunde peka på barnens framtid, och i efterhand säga vad de skulle ha gjort,
och sedan skaffa dessa barn igen. Och det är förmodligen inte gjort på en kafferast,
inte ens en kommunal sådan.
Det är därför myrorna är så små: De krympte så mycket i tvätten för att de
svor varje gång de tvingades att vänta på nästa ostensivhändelse ("vänta och
peka"). Och det är ett känt fenomen hos alla myrsamhällen, att svordomar bestraffas
med tvättning medelst såpa.
Den dagen myrorna slutar med att svära kommer de att växa om oss människor
och ta över världen.


5 EN RECENSION
-Nå, vad tyckte du om min bok?
-Ja, om du var en bartender i vilda västern och din bok var drickat du
sålde, och jag en dag kom in och skulle köpa lite dricka, och kanske prata
med grabbarna, ja du vet ungefär så där man gör på puben, och du skulle
servera detta dricka till mig, vet du vad jag skulle göra då?
-Nej, det vet jag inte. Vad skulle du göra? Vad skulle du göra?
-Jag skulle betala som vanligt, stannat kvar ett tag för att prata med
killarna, spelat roulette och sedan gått hem.


6 UPPREPNING SOM KONSTFORM
Man kan upprepa det som är bra. En bra sentens är värd att upprepas.
  Man kan upprepa det som är bra. En bra sentens är värd att upprepas.
 Man kan upprepa det som är bra. En bra sentens är värd att upprepas.
   Man kan upprepa det som är bra. En bra sentens är värd att upprepas.
  Man kan upprepa det som är bra. En bra sentens är värd att upprepas.


7 TANKAR, INFALL (AV- ?)
(I.) Genom kranen vräker jag ut guldhåriga pistoler. De rinner äntligen ner i
handfatet. Med plötslig långsamhet och med en enkelhet nära nog intill en
bredvidliggande planta som slagit sig till ro öppnar jag kranen maximalt. Sedan
slår jag av kranen med en grön hammare.

(II.) Genom fönstret vräker jag ut mitt vrål. Alla på gatan stannar med hastig
försiktighet och börjar att vrålskratta med ena mungipan efter den andra. Fler
och fler personer samlas. Till slut är de två stycken som trängs och de måste
ta kölappar för att få skratta mer.
Rent instinktivt koncentrerar jag mig på de som står längst i mitten (från
höger sida räknat). Av egen erfarenhet, och av andra förmedlad kunskap, står
det alltid någon där, oavsett om det är påkallat eller ej.
Med ens märker man ingen skillnad. En del är som det var innan.
Avslutningsvis hittar jag på ett nytt tal och ett slangord för det, och det
borde tysta ner dem. Dock gör detta ingen verkan eftersom de redan är tyst
nadsfulla. Jag ritar då en rund schlagerfestival och bryter med gångna
konventioner.

(III.)
Tänk om bilarna var telefoner och vägarna var telefonnätet.
Vilka telefonräkningar de skulle bli.

Tänk om bladen var träd.
Vilket liv det skulle bli på hösten.

Tänk om bladen var träd.
Vad svårt det skulle bli att gå genom skogen på hösten.

Tänk om telefonerna var bilar.
Vilket problem SÄPO skulle få med att lyssna på alla samtalen.

(IV.)
Hon är en sten på hans radar.
Han försöker slå med en hammare, men är rädd om radarn.
Slå för att skada?
Nej, slå för att forma om, för att forma stenen till en diamant.
Hans kunskaper om geofysik är nämligen mycket ringa.

(V.)
Jag är min biografi.
Tyvärr dog förläggaren i går.

(VI.)
Jag är ett fullskrivet blad i en bok, vitt papper på svart text. Fullt med
krume-lurer, komma-tecken och punk-ter. Det vanligaste ordet på sidan är "jag"
och "mig".
Med detta försöker jag inte förklara mig själv inför mig själv. Jag tror inte
det i alla fall. Jag hoppas.

(VII).
Språket är ett äpple som jag skurit bort en bit från. Jag tuggar inte och
sväljer inte. Jag vet inte vilket som är äpplet eller den avskurna biten. Man
kan inte äta upp språket utan att få ont i magen.

(VIII.)
Jag suger på orden. Substantiven är söta, adjektiven sura. Prepositionerna är
citronaktiga (på gränsen till vanilj) och verben smakar vatten. På kvällen
ligger orden i blöt för att inte torka. Genom att ta ut dem i morgonsolen
bibehålles deras konsistens. "Var står datumstämpel?", frågar ni. Då kan ni
lika väl ta steget ut mot metaforernas moras, mot kvicksandens betydelse och
mening och bli kvar där för evigt.

(IX.)
Jag svarar: Frågan ger innehåll!
Vad ger frågan svaret? Innehåll.

(X.)
Då, då, då, då, då, då, då, då, då, då, då, då, då,då, då, då, då, då, om en
stund. Bara om en stund, skall bara, i morgon, i morgon på lördag, om, om,
igår, igår, i morgon, igen, om, om, om, om, om, om, om, om, om, om, kan inte,
då,då,då,då,då,då,då,då,då,då,då.
Jag, jag, jag, jag, jagjagjagjagjajgjaajgjajgjajgjajgjag. JAG. Min, min egen,
mig, min då?, jag, mig, mitt, jag, mig, mitt. Jag , jag, jag, jag, mig, mitt,
mig, jag, min, mint, mitt. För två år sen, För ett år sen, två månader sedan,
förra veckan, igår, imorgon, om två år. Jag. Min. Om.
(Människan skapar sitt nu genom relationer till enbart det förflutna,
framtiden, då-et och om-et. Men nu-et får aldrig plats vid frukostbordet utan
måste
gå och lägga sig utan mat. Undra på att det ser sjukt ut.)


8 SKRIVANDETS VILLKOR
Förutsättning: Vitt papper, 80 g.
Eller: Tom bildskärm, 300 T.

Syn: Stirrar mot spetsen av pennan (den ler föraktfullt mot mig, som den
alltid gör när den är i vila).

Hörsel:Musik: Brian Eno Ambience #3, medveten vald musik för att utgöra en
ljudvägg (smeker medvetandet till att skapa. Oroa det inte med för
villande ljud eller intryck) det tar bort de flesta oljuden, dock
ej alla.
Oljud, oönskade ljud: ljud från en kran (förmodligen grannen som
duschar), ett lite dunsande ljud (är det grannen som kanske inte
duschar utan badar eller gör rent badkaret?), en bil eller flera som
kör förbi på gatan (snöbetäckt).

Smak:Inga identifierbara smaksensationer (möjligtvis av mint från tand
krämen. Mycket svagt i så fall.).

Lukt:Inga luktförnimmelser. (Jag är lite täppt i näsan.)

Känsel:Mina fingrars (högerhanden) tryckt mot pennan (som väntar), unde
rarms (höger) tryck mot bordet, handens (vänster) tryck mot kinden
(vänster), skinkornas tryck mot stolen, fötternas tryck mot varandra,
magen förnimms (hunger). Det kliar på näsryggen.

Mentalt:Verbalt: "Nu skall jag skriva något bra".
Icke-verbalt: lätt ångest (över att pappret måste fyllas med ord),
en förundran (över vad som kommer att stå på detta papper.

En stund senare:"Pappret är vitt som oskuldens drottning. Språkets våldför
sig på henne med sina försök att sätta verkligheten på
pränt."


9 HONUNG
Livet, som sådant, är en honungsburk, och ofta, måste man tillägga, fyllt av
smaskig honung. Som hunugsburk är livet perfekt. Vad kan man annars ha
honung i?

Men som essensgivare, som givare av det essentiella, hur är det då?

Jag skulle vilja förtydliga detta med en bild:

Livet är en honungsburk som vi försöker att öppna, och för varje gång vi för
söker öppna den så vet vi att vi lever, att vi existerar. Och varje gång vi
låter bli att öppna den lever vi.

Nu är det emellertid så att vi aldrig kommer att kunna öppna denna burk.
Mycket beroende på att våra fingrar är så insmetade med den klibbiga honungen,
insmetade i själva livet, att vi inte får ett fast tag. Tillyttermeravisso har
vi sällan lust med själva öppningsprocessen, eftersom vi är för upptagna med
att slicka oss på fingrarna (oftast på våra egna, men ibland även på andras,
med eller utan deras tillstånd).
Den största anledningen är, dock, att vi sitter inne i burken och alltså försöker
 öppna den inifrån.


10 EN ANNAN APPROACH PÅ DETTA PROBLEM
eller HONUNG BLIR KONUNG

Språket är gränsen mot existensen. Men som alla gränser är den flytande, och
ingen vet hur man skall mäta, fixera eller ens betrakta en sådan gräns.

Varje morgon vaknar jag av att språket kittlar mig i näsan med sitt finger.
Jag vaknar av hennes varma uppstigande ur vår säng. På morgonen väcks jag av
att språket, som vanligt, har vaknat före mig och gjort i ordning frukost.
(Jag diskar och handlar i gengäld.)

Varje morgon vaknar jag dessa tre gånger. Varje kväll somnar jag dessa tre
gånger. Undra på att jag känner mig trött.

Språket försvinner ofta tidogt på kvällen. Vart vet jag inte.

Sökande efter henne på alla pubar, på alla diskotek utestänger allt annat i
min hjärna, men ingenstans finner jag objektet för mitt sökande. När jag sede
mera går hemåt och sätter nyckeln i dörrlåset ser jag henne sittande i soffan.
Vi har ett långt samtal med varandra och sedan pratar vi med varandra, var och
en efter den andra, så att handlingen kan liknas vid en diskussion mellan två
förälskelser.
Sedan, och efter detta, älskar vi med varandra, som bara vi kan, liksom ett
älskande par i en säng som inte bäddats sedan morgonen, eftersom båda varit
för upptagna med att vara förälskade i varandra.

Vi sitter spisande frukost och morgonmål på samma gång, dessa intimt relatera
de maträtter som aldrig möta sin undergång. Vi sitter tysta med varandra, som
ett par vid en frukost, och pratar om både det ena ditt och det andra datt.
Efter ett tag är frukosten klar med oss, och går ifrån bordet med en känsla av
mättnad, liksom av mat.

Ibland: Språket välter mig ned i rännstenen, och jag beter mig som en drucken
yngling som inte kan hitta rätt nyckel att låsa upp cykeln med. Cykeln, som
både är språket och mina minnen, går ej att låsa upp, med mindre än att jag
finner den rätta nyckeln, men jag har den inte på mig, eller brevid mig, inte
ens intill mig, eller över eller under; väl inte istället för mig?

Hon vräker mig ner i trottoaren, likt ett lejon som nyss kommit ut från sin
första biografupplevelse, en film som heter "Duga", men som sedan blev omdöpt
till "Sven A Andersson på ny semester kommer tillbaka möter Biggles II, Åter
komsten".

Om språket var en tavla skulle jag signera den och för alltid hänga upp den på
väggen på vinden på våren.

Ett språk är likt en speciell mekanism, som en ringklocka på en dörr. Om man
trycker på knappen, så ringer en klocka (och det är förmodligen därför det har
tagit namnet sig "ringklocka"), och det är därför det sägs att ett språk
klingar vackert, och det är därför som språket är i vissnande, i avsankande av
vatten eftersom vattnet går åt till att vattna (så att säga) denna ringklocka,
så att den kan växa till ett torn i en dykarklocka uteslutande därför att
behovet så är påkallat.

Ett annat språk är en fingernagel som hela tiden klippes och skötes av den
finaste manikyrist, men som ändå växer, enbart för glädjen att få göra det.
Denna manikyrist går sedan hem till sin man som strävsamt vänder en sida i
tidningen.

Om livet vore en veckotidning, ville jag vara serierna.
Om språket var en veckotidning, skulle jag säga upp prenumerationen.
Om människorna vore veckotidningen, vilket prassel det skulle bli.
Om jag vore en veckotidning, skulle jag inte kunna skriva detta.

Om människan kunde tänka skulle vi inte behöva något språk.
Vardagen är precis lik både när-dagen, där-dagen och hur-dagen. Går-dagen
precis lik sitter-dagen, står-dagen och ligger-dagen.

Tar man alla ord som sagts och lägger ner den i en tunna (kanske svart?), och
över den täcker med språkets presenning, har man gjort något som är omöjligt
att göra annat än i språket själv.

Analys: Allting kan sägas vara en honungsburk: livet, språket, jag själv etc.
Men om så vore var ju också honungsburken en honungsburk, och eftersom
denna honungsburk tillhör det man kallar "allting" så är även det en
honungsburk! Det skulle det dock inte kunna vara, eftersom man då skulle kunna säga:
"Det som är en honungsburk är allting", och det vet vi ju alla att en penna,
en person, ett berg, ett tårtkalas med vispgrädde (och, troligtvis, ett par
skidor) inte är en honungsburk.

Vari ligger felet i denna hypotes? Felet ligger självklart i vårt sätt att
handskas med ordet "allting". Ordet, begreppet, blir helt enkelt meningslöst
då det används om honungsburkar (eftersom dessa är allting, enligt grundpåståendet).
Vi måste då byta ut "honungsburk" mot en synonym, som inte stör iden
tifikation som vi analyserar. Vi får då följande:

Ursprungliga hypotesen (A):  "Allting kan sägas vara en honungsburk"
Den modifierade hypotesen (B): "Allting kan sägas vara en burk av honung"

A och B måste tillskrivas samma betydelse i varje fall av relevans till de
betydelsesituationer som kan uppstå kring dessa frågor.


Den stora och viktiga frågan är, emellertid, om A och B är syntagorematiskt
ekvidistanta!! För att detta skall vara fallet måste följande villkor vara
uppfyllt (enligt P C Simons formel) A >\B och och endast och därför att "A är
en honungsburk", "B är en burk av hunung" | "Allting är honungsburkar av och
med honung".

(För de som vill studera dessa argument mer noggrant hänvisas till en annan
artikel. Se denna!)

Är villkoret då uppfyllt? Man kan, med hjälp av olika teorem i andra och tredje
ordningens onto-logi besvara frågan med två svar, vilka betecknar en sida
av de olika skolor som en gång hävdat dessa svar på frågan som ställdes i det
ovanstående (men ävensåledes tidigare, ehuru annars skulle ej Simon, Straub
thaus, Wickberg, Tindelmann och de andra gjort sina så lysande insatser som
besvarandet av denna fråga i ett så tidigt skede som nu gjorts av både Simon
och Tindelmann i deras briljanta men ändå klargörande redovisning om och
huruvida det är möjligt att bevisa detta teorem ytterligare, bragts i ljuset.)

Ovanstående resonemang visar klart och tydligt, att denna skola har rätt: Det
går att fråga detta! Ehuru svaret är av såväl teoretiskt-analytiskt som likväl
av praktiskt-eufemistiskt slag finner författaren det påkallat att förtydliga
mig något vad beträffar själva bevisets slutliga framställning, något som
varken Stenbom eller Tryvell har kunna bemäktiga sig till i sin populära men
sällan, alltförsällan, lästa arbete "Die ubergrundungen des Logischmus Haubt
standlisch broten" resp det mer övertydliga och epokgörande "Sind-Sie alles
fur den Existentialistische Grammatik, und wir Ontologische "Hangover" die
Heidegger und Sartre" (skrivna på originalspråket i bägge fall!).

Jag har funnit följande:

(A) Allting är en honungsburk

(B) Allting är en burk med honung

(A)+(B) --> (C) Allting är en burk med innehåll

(C) --> (D) Någonstans finner man ("man" i hyperlativ mening) en honungsburk
som har eller har haft ett innehåll

Sasten (D) blir (enligt A. Lindstedlieschs kategori IV och sedan kortformali
serad enligt Brugge)): "Alla --\/-- (Härifrån till Evigheten)"

Har vi då fullgott visat att A, B, C och D är satser av mono-nuclear karaktär
(á-distanta)??

Ja, i den mån man accepterar McPearsons (dy) argument om den tredje attityden
(ett meta-teoretiskt argumentikum som hävdar att mitt emellan två argument
står det ofta en kaffekopp eller två), och samtidigt betrakta ovanstående i
ett skimmer grån Gustavs dagar.
Men både tiden eller varken pappret räcker längre. Om de gjorde detta skulle
jag bevisa att honungsburken (A) är eso-dentalt likvärdig med B's every-mode.
Vidare skulle jag nämna att (men här tog pappret slut) problem av detta slag
inte kan lösas utan tillgång till enträget arbete, nyfiket sinne och två kana
riefåglar som kvittrar på var sitt håll (som då används för att logiskt pröva
varje sats man överhuvudtaget kan man komma på sig själv med att tänka).

Slutligen skulle jag velat (ha viljat) hävda att honungen har tagit slut och
burken blivit pantad, liksom även min skrivmaskin, min ord-rengörare och jag
själv.

En annan analys:

Om vi betraktar ett påstående, vilket som helst (t ex "Alla fåglar flyger")
kan vi dela upp det emellan oss, så att jag tar alla "alla", du tar "fåglar",
och Eva "flyger". Vi identifieras då med våra objekt som sedemera fixeras till
subjekt och essentialiseras i sin materiella egenskap att vara det den ändå är
då den är det den är då den ändå skall vara det den är. I längre meningar får
fler personer hypostaseras, men detta principiellaa problem bryr jag mig,
principiellt, inte om.

Låt oss säga att språket fungerar på detta sätt. Man kan då säga följande:
Alla människor är ett ord och varje ord representeras av en människa, liksom
ovanstående mini-modell. Om jag då vill säga något ringer jag upp de relevanta
personerna och ber dem komma till mig (eventuellt genom att locka dem med
videofilmer och pop corn) så att jag kan visa upp dem för den person jag vill
tala/kommunicera till/med. Så långt är allting frid och fröjd, man kan möjligtvis
hävda att telefonräkningarna blir onormalt höga, men det går väl att
ordna med ett separat-avtal med televerket.

Det finns dock en hake i själva resonemanget (tel nr 12 00 36), och det är att
jag ju inte kan prata med de personer som jag vill skall komma till mig in the
first place!! För att göra detta måste jag ringa till ett par andra vänner som
skall visa sig för dessa, och för att kunna prata dem dem måste jag ringa till
ett par andra vänner ... osv osv i alla oändlighetstäcken och mörker.

Säg nu inte att man kan lösa det genom att ha ett system med lampor som blin
kar enligt ett visst mönster som indikerar att nu skall X, Y, Z komma hem till
mig. Detta går inte, eftersom för att göra detta system av lampor och förklara
det måste man redan kunna kommunicera (dvs använda språket eller lamporna)!!

Slutsatsen vi kan dra är att orden inte är våra vänner och att våra vänner
inte är ord. Alltså: Ännu en liknelse som faller för sin egen tyngd av vikt
löshet. Gravitationen sänker den djupt bland metaforernas kvicksand,
liknelsernas moras, där historiens lyktor samlas sig till ett sökande efter
nya batterier.

Språket är en limpa. Man måste skörda den i 20 lika delar för att kunna bre
sanningens smör på den. Nyfikenhetens mjökkartong har stått och sinat. Jag
sveper mig in i tvivlets dryga långfil.


11 TVÅ SMÅ EFTERTRAKTELSER
Livet är en hiss där språket står som dörrvakt, och hela tiden trycker på
knappen till bottenvåningen. När fagotten slutat spela reste sig publiken upp
och sade sin uppsjö av ärliga uppsyn, varpå de båda andra ävensåledes de reste
sig, dock med märkbar trygghet i stegen. Deras konsumtion var fenomenal, till
sammans vandrade publiken som en man. Tåget stod kvar och tittade på efter
texterna. Men slutligen gav sig spåret åter i väg, som en tidtabell i en
snöravin, långsamt, avtagande, men ändå värdigt och lugnt, samtidigt som intryck
et var av ett helt annat slag för de personer som åtnjöt denna till fullo.
Dirigenten var helt monumental i sitt försök att överrösta dövtolkarna, men
vart tog de vägen efter föreställningen? Hem till Christel?

12 DAGEN DÅ SPRÅKET TOG SEMESTER
Ett ord är:-ett ljud
-en betydelse
-en annan betydelse
-eventuellt en fjärde, nittonde eller
ytterligare betydelse
-en historisk händelse
-en association
-ett logiskt samband
-en bild
-en bild i de olika betydelser en bild kan ha:
   - ett fotografi
   - metafor (=ord)
   - representation

Vårt språk består till viss del av ovanstående ord, men även av andra, s s
"ärtsoppa", "tilltalande" och "hembränningsapparaten i skolan".

Om handen är ett smekande, tungan ett löv för vinden, hörseln ett duntäcke, så
är synen en grävskopa en vacker vårdag på väg att gräva en grund till ett hus,
som en blindtarmsopererad arkitekt nyss ritat med tjock tuschpenna på en vaxduk
vilken inte tvättats sedan den inköptes på Försvarets Överskottscentral.

Med logisk klartänkthet är språket i så fall en myra som lärt sig karate på
korrespondenskurs (eller en ost som lärt sig cha-cha på korrespondanskurs).

Som en förvälvd korv rasar regnet, i strid ström att hålla dropparna fria från
avfall och annat skit, liksom ett språk som sedan länge vandrat i sina för små
skor och söndriga strumpor. Vem har snott garnet?

En strand finns alltid kvar efter ett regn, men vattnet flyter bort i små
regnilar, för att aldrig mer återkomma eller ens skriva ett brev som tack för
senast.
Dagens regn är ett sådant brev, ett rop på varsågod och helande av halvor,
stelnande av salvor och kallvande av allvar. Dansen tystnade borta vid horisonten
där ett fartyg försvinner som ett fartyg vid horisonten. Vi får besök
av dem en dag. De försvinner hitåt.

Jag bränner mitt skepp i båda ändar, men korven har sina kvar; skeppet ser
därvid avundsjukt på med sina glansslagna ögon. Korven bara ligger där
korv-lugnt, som en stekpanna i ett dragspel.

Då gränsen når det absoluta, svävar sanningens fågel till sitt bo med föda åt
sina ungar, diande sin mor på all hennes föda och näring. Efteråt har gränsen
dragit sig tillbaka.

"Han skriver förstrött sina meningar, i syfte att bibringa sin portalgestalt
genom dörröppningen till sanningens samlingslokal, ett vitt och brett område,
ett svart och lätt område, samt ett mycket gött och mätt område, där städerna
inte hinner att skura mer än det nystädade golvet innan det kommer någon som
gör det åt dem."

Om nu människan verkligen är ett träd, hur kommer det sig då att vi kan klättra?
Det heter ju "klättra i träd" och inte "klättra som ett träd", och så var
det med det.

Om vi skall använda språket måste vi börja med det ena benet, så det andra och
sedan förbättra detta förlopp tills allt är klart och ävensåledes klappat.

Språket finns i hjärnan, och inte i foten eller i knät, men det är enbart ett
historiskt faktum och inte ett logiskt.

Detta tänktes för en månad sedan, så jag har glömt det flesta orden. Invid
står en ståtelig karl med revär och gevär, som vakande en vaktkur. Han står
inte i givakt. Han ser snett nedåt (snedåt) vägen, som bara dimman kan nu på
eftermiddagen. Tröttheten kommer tröttheten går. Men barnkammarrimmen
består.

Jag vågar inte läsa en bok till, av rädsla av att jag skall lära mig ett nytt
ord, som jag sedan måste skriva om eller åtminstone tänka på en hel stund och
lite därtill.

Att tänka på när man skriver:

Om sälen vore en sten, skulle den få problem med matsmältningen.
Om språket vore en tavla, vad vore väl jag ändå?

En bild är liksom en metafor i språket: något som används för att hjälpa en
stackars polis vid ett övergångsställe, där han tappat sina nyss inköpa kon
taktlinser i tron att de skulle göra honom generad

Ursäkta avbrottet men nu kom jag på en Shaggy-dog:

En vegeterian, Ebbe, som var mycket ensam och ofta för sig själv, kommer in
till en optiker en kulen vårmorgon. Dock är det före öppningstid så han far
hem igen. När klockan slår tio (då öppnar butiken) är det Ebbe som hänger på
låset. Optikern blir givetvis glad av att hans kunder är så hängivna, så att
han frågar:

-Kan jag hjälpa till?, med ett tonfall som ofta beskrivs av författare och
journalister.
-Javisst, säger då Ebbe med ett annat tonfall, jag skulle vilja köpa kontakt
linser.
-Jaha, hurdana då?
-Det vet jag inte, säger Ebbe i det att han samtidigt fortsätter dialogen och
uttrycker en viljeyttring att fortsätta densamma, kan jag få se några?
-Mer än så, säger optikbutiksföreståndarägaren, ni kan få prova några.
-Nej,det behövs inte. Jag tar dessa.
-Okay, säger ägaren till butiken och förre ägaren till de tingestar som Ebbe
köpt. De blir inslagna. Ebbe ser långsamt på, och med stigande förvåning
säger han slutligen:
-Bara två?
-Ja, hur många skulle ni vilja ha då? Butiksägaren låter med denna fråga Ebbe
veta att det finns en diskrepans mellan Ebbes uppfattning och denne ägares.
-Ett kilo. Idag känner jag mig nämligen så ensam och övergiven att jag vill
träffa många människor.

(Detta var väl ett yttrande som man kan kalla rappakalja!)

Ebbe blev sedemera elektriker på grund av den rikedom han gjorde på kontak
ter.

Vilket naturligtvis får mig att utsökt tänka mig en vits som följer som lyder:
"I en kontaktannons stod det: Lär er träffa och skjuta era vänner", i ett för
sök att vara lustig, men poängen missar tavlan och skottet går över målstolpen
samtidigt som pannkakan reser sig upp och biter i gräset när det barkar åt
skogen, som både drar det kortaste strået och bränner sina ljus framifrån. Han
misslyckades när han brände sitt förgäves ihopsparade kol och kröntes inte med
framgång när han trillar och slår sig i backen på det när han säger amen och
adjö i en liten ask samtidigt som han sitter säkert i kyrksadeln med fötterna
på jorden och kan sin fem fingrars fasta hand.
En synonym är ett liktydigt tvillingord som har samma betydelseinnebörd som
ersättningsordets ekvivalenta meningskonnotation, i syfte att bibringa denna
dess konnotationer en fullständigt hononym översättning så att det ena ordet
kan i ett ett-till-ett-förhållande och i varje tänkbar situation ersätta det
översatta och ersatta betydelsens mening av det utbytta ersättningsordets
likabetydande och/eller ekvivalenta synonym.


13 ÖVERBLIVNA OCH ICKE RELEVANTA TANKAR FRÅN EN NOVELL
Skärpning nu. Första meningen i detta kapitel är viktigt.
Nyckelkapitel. "Han störtade ut från balkongen och skrek." Nej, inte bra. Vad
är klockan, få se hur lång tid detta tar. Måste nog käka snart. 13.23. Jag har
skrivit att det är en villa, men han är inte tillräckligt rik för en tvåplans.
Kan ju göra honom rik? Nej, hans beteende förklaras bäst genom att han är fat
tig. Lättare att identifiera och tänka som han. Jäkla pengabekymmer. Skriver
för att få av mig tankar eller för att tjäna pengar? "Han vandrade ..." Nej,
mer om hans inre, hans sätt att tänka, hur känner han sig nu? Hur skulle jag
själv tänka? "Hans inre var i uppror, tankarna flög fram och tillbaka som bil
jardbollar." För fånig bild. Nu vet jag.
                                                               forts
Mmmm, det blir bra. Och-et tar jag bort och sätter ett komma. Bra. Och ingen
punkt här. Bättre med ett semikolon. He, nu skulle Eriksson se mig. Han med
sina kommateringsregler.

Hur var det nu med den där bilen; skrev jag vilket märke det var? Sidan 3,4,
nej det var senare. Sidan 7,8. Här är det. Få se: "Ingen av hans före detta
fruar hade någonsin sett hans bil. Han köpte den för 12 000." Inget om märket.
Längre ned på sidan. "... körde han ändå sin skinande Saab ..." Just det, Saab
var det. Att jag inte kom ihåg det. Men det låter för trist. Jag ändrar det
till:   . Mmmm, det blir bra.

Hur skall jag då skriva? "Trots sina försök att klara ". Nej, bättre med "Alla
hans tidigare konfrontationer med bilkörning." Så.

Här måste jag ta med något som speglar hans maniska läggning också. Hur skall
jag formulera mig? "I natten satt". Fan telefonen. Vem är det nu? Kan det vara
Lisa? Ja, hon skulle ringa vid den här tiden. Ner med ljudet på stereon.
Stänga av Eno från världen.
"Livskvaliteten hos indianerna var att finna, nej söka sin totem och identi
fiera sig med den". Vad är det för något? Hopi? Whorf? Nej.
Telefonen.

- Ja, det är Håkan.


14 OM "DET" OCH "DETTA" ("DETTA ÄR INGEN TITEL")
ORD-ÄNTLIGEN ORDNING
Detta skall läsa med citation.

"Detta" är ett namn på ett ord. "Det här" är namnet på det ordet. "Det där" är
detta namn på det här ordet ("detta" ordet). Det här ordet har detta namn: det
här.

Ordet ("detta") har till vardags sitt eget namn, men till fest har det ett
annat namn, ett annats namn. Ordets namn har ofta denna titel: "men ibland har
den andra titlar", men ibland har den andra titlar, t ex "till exempel" eller
"och" och "eller", "och så vidare" osv.
Ordets dop sker genom att Någon ("Någon"?) säger "detta" är dettas namn. (Vem
har döpt Någon?, frågar Många sig. Ett är säkert, Många är döpt av Någon.)
Orden skriver mest då de är små. Mamma skriver "de", för de heter så, "de" är
deras namn. De skriker. Mamma är namnet på deras hobby. Hobbyn har ingen
titel, men kallas, då den inte utförs, för "Mamma" (så egentligen kallar de
inte på hobbyn utan på "Mamma", eller, då de är trötta, på Mamma.) Hobbyn är
namnet på deras mamma, som har det som yrke att kallas för mamma. Namnet på
hennes yrke är "lika med namnet på detta ord", men titeln är "Namnet på det
här ordet". Namnet på detta ord är ofta lika med namnet på vad titeln kallas,
men titeln i sin tur heter vad ordet kallas.
Detta skulle kunna vara det sista ordet.
Det här är ett ord. Detta är en mening. Detta är en del av en mening, som består av dessa rader.
Detta är några rader ur detta stycke.
Det var några stycken ord.
Hur väljer man ord?

Är det genom acklamation (som är namnet på ett röstningsförfarande, eller rättare,
resultatet av en röstning) eller med handuppräckning (som är ett annat
namn på ett röstningsförfarande, eller rättare, resultatet av en röstning.
Handuppräckning är att tillkännage sitt val, och ge sin röst åt något förslag.
Röstningen sker inom händerna, eller: I själva uppräckandet av händerna
(handen); när handen väl är uppe är det inte handuppräckning utan
"hålla-handen-uppe-med-hjälp-av-armen-som-hålles-rakt-uppåt"-förfarande)).

Parentes. (). Jag skriver mest ord. Ibland skriver jag siffror, ibland namnen
på orden, eller dess titlar. Ibland stryker jag under, ibland över, namnen på
dessa ord. Jag kan alla namnen på orden. Alla ord som jag kan, kan jag sätta
en ny etikett på. Alla ord kan jag inte vad de heter. Vad de kallas för vet
jag däremot. De kallas för sina egna namn.

Detta är ingen titel

"Detta är ingen titel" är titeln på denna monolog. Titeln ser ut att vara en
självnegation. Naturligtvis är den inte det. "Detta är ingen titel" är namnet
på titeln "Detta är ingen titel", för att kunna skilja den från titeln "'Det
ta'" är ingen titel", eller "Detta är ingen 'titel'" eller "'Detta' är ingen
'titel'".
Detta är ingen dikt. "Detta" kan inte användas utan att något (detta) pekar på
något (dvs sig själv), och menar därmed det här (pekar på ordet "det här").
Detta är en tom rad. Så här låter den:

Så här kallas den:
och den heter så här:
och dess namn är:
men dess namn kallas för:
och dess namn heter:

En tom rad har ingen titel!


15 LOGICO POETICUS GRAMMATICUS
(av A E Poe)

1 Språket längtar efter sina närmaste vänner. De träffades förra freda
gen, med följd att språket fortfarande har baksmälla.
Människan är lördagen efter. Vi har inte vänt blad i almanackan.

1.1 Våra vänner är liksom språket, trötta efter gårdagen, men kontraktiskt
i jämförelse med språket, behöver de ingen sup för att få normala
reaktioner igen.

1.11 Språket har ständig snuva eftersom det inte förstår en vits.

1.111 En sup för språket är en sup för oss.

1.112 Det är dock inget problem eftersom han äter apelsiner hela tiden, så
febern går ned.

1.113 Om språket själv vore en apelsin vore det inget problem: som att suga
på tummen för ett barn.

1.12 Men eftersom tekopparna inte heller förstår vitsar, har de också stän
digt snuva, men inte så högt upp.

1.13 Om språket låg hemma en dag, skulle vi inte ha en ständig diarré. Vi
kunde vila oss själva, eller i alla fall vila ögonen en stund.

1.2 När språket vaknade mindes han en dröm: Han var på en äng tillsam
mans med en häst. Denna lyssnade noggrant efter vad språket försökte
säga, men inga ord kom fram. Då tog språket fram en tandpetare och
tystnade. Så stod de tills himmeln gick nedför horisonten, tills bäcken
slutade slå, tills havet sagt godnatt till vågorna. Vinden ryste
till och lade en filt på sina ömma ben. Språket kunde nu tala. Men han
kom inte ihåg vad han skulle säga, bara att det var viktigt.

1.21 När språket drömmer, var är orden då? Var någonstans ligger betydelsen
på lut?
Är det så att orden gläntar på betydelsens dörr och hoppas att få se
något hemskt och förbjudet?

1.211 Men språket och hans fru sover bara vidare, som om ingenting hänt, som
om ingenting hände eller ska hända.

1.22 När drömmen talar, var finns talaren då? Drömmen är den subjektslöses
babbel inför domstol, den lille mannens försvarstal inför de himmelska
makterna, den förtvivlade stenens begär att få lyssna på Svensktoppen.

1.23 Språket glömmer sällan det viktigaste. Däremot kan ordförrådet ta
slut. Typiskt nog inför helgen.

1.231 Det är lång leverenstid på nya ord. Att skapa nya ord eller begrepp
kan inte jämföras med att ta en välförtjänt semesterresa till Mall
orca., med sol, blå himmel och vackra toplless vinbuteljer.

1.232 Att skapa nya ord är som den briljanta betjäntens ödmjuka
framförhållning: Se vad Lord Peter vill ha innan Lord Peter önskar det.

1.2321 Betjänten kan inte sägas förutse Lord Peters önskningar; snarare är
det Lord Peter som tröttsamt och uttråkat tar emot det betjänten tror
att Lord Peter önskar.

1.233 Lord Peters relation till Harriet Vane är en bättre allegori för ska
pande av nya ord.

1.2331 Det är ju bara vad du tycker.

1.2332 Ja, men bilden talar sitt eget språk.

1.2333 Vem har då satt dit en mun på bilden?

1.2334 Det gjorde bilden själv, då den började tala.

1.2335 Vilket kom först? Bildens önskan att tala, eller munnen med vilken den
kunde tala.

1.2336 Ah, now you're talking.

1.23361 Vem satte dit munnen på förra paragrafen?, som gjorde det möjligt
att tala?

1.23362 Det gjorde paragrafen då den önskade att tala om bilden som tlade om
den förra paragrafens önskan att önska tala om önskandets tanke.

1.232 Gamla ord har en kortare leverenstid, dock hävdar facket att språk
kapitalisterna har för stor förtjänst på inkomsterna.

1.233 Lösningen heter Språkfonden. Alla får fondera bort ändelserna på vart
tredje ord.

1.234 På så sätt bibehåller språket sin tvetydighet: dess klaraste känne
tecken, dess mest lysande sol, dess klarast doftaste blomma, dess
blötaste vatten.

1.235 Dess grönaste gräs. Dess rakaste linje och rundaste cirkel. Dess när
maste granne och roligaste fest.


16 VISP-stadgar
Ännu ett projekt som författaren med vedermödor åsamkat sina vänner. VISP står
för Verbala Inspirationer, Studier och Projekt, och har till syfte att nöja
och röja.

$ 17 VISP är en oberoende opålitlig sammansättning av människor med hår i
nacken.

$ 18 Man får klippa sig om man vill

$ 19 VISPs syfte är att förnya språket, förlöjliga alla företeelser och sätta
alla gränser i en potta, för att därefter spola ner det i tre dygn.

$ 20 VISP tillåter alla medlemmarna att resa sig och gå runt i lokalen, när
helst de känner för detta.

$21 $22 gäller inte.

$22 $21 gäller inte.

$23 Antingen gäller både $21 och $22 eller så gäller inte $23.

$24 I VISPs utövande är alla medel tillåtna. Ingen vits är för dålig. Ingen
metafor för analog. Ingen fiskmacka för gammal. Dock sättes en gräns:
Ingen vits får användas om det är en gammal sådan och om utövaren kommer ihåg
den. Kommer han inte ihåg den går det bra att använda den i utövandet av VISP.

$25 VISP bygger på den japanska tekniken att vrida handlovarna medsols
moturs fläckvis, emedan stararna tittar då.

$ 26 En medlem som inte iakttager dessa regler kan få se på något annat, såvida
han/hon/den eller det inte blundar med sina ögon.

$ 27 All matförtäring är ibland strängeligen tillåten.

$ 28 Ibland är en del dryckers förtäring alltid möjlig.

$ 29 Är en paragraf som handlar med sig själv.

$ 30 En VISP-medlem äger när som helst rätt att vara djup (tystdjup eller
djuptyst, beroende på den kontextuella sammansättning som dessförinnan uppståt)
och fortsätta med det tills tystnaden tar slut. Efter det ska han bryta den i
tvenne delar. Den ene åt sig själv, och den andra åt någon annan upp.

$ 31 Språket är den gamles sätt att visa vägen. Vi bryr oss inte om vägen. Vi
flyger utan kompass. Vi lyfter utan starttillstånd. Vi landar mitt i en
skog. Alla träd till vänster om bäcken är gröna. Alla de andra också.

$ 32 Orden är den fattiges golfklubbor. Orden är den fattiges sätt att vara
född i Norrköping. Meningen "med livet" är en ofullständig mening. Det
saknas ett subjekt.

$ 33 Språket visar i bland på problemen i vårt liv. Oftare visar det gamla
repriser av årslånga serier (t ex Markov-serien).

$ 34 VISP verkar för en förnyelse av det mänskliga medvetandet
   - försöker lösa alla världsproblemen
   - strävar ständigt att uppsöka de klentrognas växande skara
   - hoppas att vädret blir bättre i morgon

$ 35 VISP avskyr det onda och älskar det goda.

$ 36 Alla tautologier är tautologa. Alla motsägelser är överdragna med choklad.

$ 37 Ett uttryck i språket kan ge en illusion av behärskande av världen. Ett
uttalande av ett ord kan ge en illusion av behärskande av språket.
Ett ord kan ge illusion av tingets sanna väsen. Språkets sanna väsen är
ett oväsen. (Språket är ganska bullrigt.)

$ 38 Vad pausen är för musiken är VISP för språket. Vad bruset är för ljudet
är VISP för mänskligheten. Vad punkten är för hela meningen är VISP för
kvarterspolisen. Vad musiken är för öronen är VISP för sig själv.

$ 39 Vad VISP är vet några få. Vem VISP är retar många. Hur VISP blir kan alla
räkna ut. Varför VISP finns kan bara den gregorianska kalendern räkna ut.
En anekdot för att visa detta:

"Dörren är låst. Vad göra?" " Vet ej." "Kom på det. 1, 2, 3, 4 ..."
"Vad gör du?"
"Jag försöker räkna ut."

$40 Alla i VISP måste ha sett en mustasch i det verkliga livet.

$41 VISPs stadgar kan ändras men gäller ändå.

Ändringar av VISPs stadgar

$42 Under inga omständigheter får någon politik, religion, filosofi eller
något skvaller underlåtas att diskuteras.

$43 VISP, som är känd för sin barmhärtighet, tillåter även att andra medlemmar
får deltaga som passiva deltagare. De får dock ej vara med att ändra i paragraferna.

$45 Vi inom VISP räknar ibland till 4.

$46 Tankens underkastelse under språket är en viktig beståndsdel i VISPs
grönsakssallad. Gurkan är substantiven, en skiva tomat är alla konjunktionerna.
Vi rör oss med västerlandets kulturs objektiva salladsbestick. 
Som gaffel använder vi logiken.

$47 Ibland skiner solen. Ibland strålar månen. Jupiter är en gammal planet.
Jag får nackspärr ibland.

$48 Att tro att du kan kommunicera fullständigt är det första du måste o-kunna
i VISP.

$ 49 VISP kräver:
- kommunikationen görs på ett reellt plan (byt flygbolag!)
- bättre ord och meningar
- prisstopp på dessa
- bättre bindeord mellan orden och tingen
- bättre bindemedel mellan tanken och ordet
- större urval av olika syntaxer

$50 Språket är alldeles för allvarligt för att vi ska kunna använda det
seriöst. Varje ord ska vara en källa till glädje, känsla eller upplevelse.

17 Regler att bryta:

5 Man ska börja med det lilla, svaga, och sluta med det stora, starka.
(Klimax)

6 Allting handlar om huvudrollsinnehavaren

7 Alla detaljer är nödvändiga, alla kommentarer är nödvändiga och för historien
framåt.

8 Den som är i närbild är av intresse.
Den som hörs högst är mest intressant.
Den som syns mest, är närmast etc. är mest intressant.
Den som gör något är mest intressant. (rör sig, talar etc)

9 Den första regeln lyder: Man får inte bryta mot några regler, speciellt
inte mot denna.


18 SYNOPSIS TILL EN DIKT

solnedgång - känslofull
vackra människor som vandrar bort
jag är ensam med henne (visa spänningen i relationen)
jag älskar henne och säger det
hon märker det
någonting händer (storm, felaktig replik etc: konflikt!)
hon går iväg
jag sörjer
sedan händer något igen som gör att vi försonas
jag är lycklig
hon också


19 SYNOPSIS II
naturbeskrivning, träd, buskar (havet?!)
naturens harmoni bryts
beskrivning hur naturen själv försöker ordna upp problemet
naturen ordnar upp allt
harmoni igen


20 SYNOPSIS III
väntar på henne, hon är sen
jag tänker fula tankar
någon annan kommer, jag blir förälskad
den första kommer
KONFLIKT
upplösning
försoning med den första

21 SYNOPSIS IV
a)

Tiden-orden-evigheten
orden-tingen
orden-tingen-tankar
tingen-tankar-känslor
tankar-känslor-orden
TIDEN
känslor-evigheten
språket-mäta omdöme
språket-tickar-känsla
klocka-känsla-orden
omdöme-känsla
omdömekänsla
språket-mäta
mäta-känsla-omdöme

b)
kaos-kosmos-frihet
kosmos-evighet-självet
evighet-självet-frihet
frihet-frihet
kaos-ordning-kosmos
kosmos-självet-ordning
ordning-kaos   FRIHET
kaos-ordning   FRIHET
frihet(självet)

c)
tystnad-fullkomlighet-sanning


22 SYNOPSIS V
verkstadsgolvet, maskinerna går
maskinerna fortsätter att gå
maskinerna fortsätter att gå
maskinerna går fortfarande
på verkstaden fungerar maskinerna
arbetarna kommer
arbetarna går
arbetarna går fortfarande
maskinerna fortsätter att gå
arbetarna går hem
maskinerna går inte hem
arbetarna kommer
maskinerna går
på verkstadsgolvet går maskinerna


23 SYNOPSIS VI (synopsis av synopsis)
Fas I
Konflikt
Lösning av konflikten
Fas II
(ny synopsis)


24 SYNOPSIS VII (synopsis av synopsis VI)
Handling


25 SYNOPSIS VIII
kylan-värmen-elden
eldsvåda
katastrof
KATASTROF


26 SYNOPSIS IX
banktjänsteman arbetar lugnt
(beskriv lugnet)
kund kommer
(beskriv kund)
ska ta ut pengar

(beskriv pengar)
tar fram pistol
(beskriv pistol)
banktjänstemannen vägrar lämna pengar
(beskriv både vägran och pengar)
samtidigt som banktjänstemannens fru går och handlar
(beskriv frun)
(beskriv affären)
(beskriv händelsen där)
på något sätt ska det vara en parallellhandling, så att rånaren och
banktjänstemannens fru träffas och blir förälskade
(beskriv allt detta)
avslutning med sens moral
(beskriv avslutningen)
(beskriv moralen)


SYNOPSIS X (parallell/metafor)
syndafall - det mänskliga samhället
Noaks ark - ?
två av varje slag - ?
Adam och Eva - ?
Eden - ?
Gud - ?
Ormen - ?


27 SYNOPSIS XI
En olycka händer sällan ensam
Liten tuva fäller ofta stort lass
Den som gräver en grop åt andra,
    faller ofta däri
Man ska inte kasta sten i glashus


SYNOPSIS XII
Metafor att utveckla

Människan lever i olika fängelser (språk, känslor, pengar etc)
[Människan (som art) är ett fängelse]
Beskriv   - fängelserna
          - fångvaktarna
          - straffen
(Kan man släppas tidigare för gott uppförande?)]
Det som utgör fängelset är det som gör att vi är människor (relationer, kommu
nikation, ambitioner).


28 SYNOPSIS XIII (Metasynopsis)
Uppgift: Skriv en synopsis för filosofin (=tankarna) bakom dessa synopsis.
Svar: Roman - novell - dikt - haiku - synopsis

En synopsis är en tänkt tolkning av en dikt, novell etc. Det är upp till läsa
ren att skapa dikten själv. (Någonting får de väl göra!)
En synopsis kan själv vara en dikt, men då enbart som en tolkning av en annan
dikt eller novell (tänkt eller verklig).

Om språket i en dikt är förtätat och sammanpackat, så är språket i en synopsis
söndersprängt. En synopsis riktar sig mer mot språket än en dikt, men samti
digt mer mot verkligheten såsom vi känner den.
Jämfört med en haiku är en synopsis horisontens änglamark.
Jämfört med en synopsis är en haiku renhetens källa.

Det som kan sägas på ett sätt kan sägas på alla sätt!

Formalismen för en synopsis är helt klar:

1) Mycket få gränser finnes.
2) Gränser: En synopsis måste kallas för synopsis, samt ett löpnummer med
början från 1 (huruvida det ska vara romerska eller arabiska siffror kommer
att beslutas vid en internationell kongress om några veckor).
3) Det måste vara en synopsis i ord och tanke.
4) Endast dessa fyra regler gäller.

Synopsisens teori är en äkta delmängd av VISP's och FHIS' begreppssystem. Det
är en styrka, ej en svaghet, att säga samma saker flera gånger på olika sätt.
Det är inte en svaghet utan en styrka, att på olika sätt säga samma sak flera
gånger. Att säga samma sak flera gånger på olika sätt är inte enbart en fråga
om att ändra ordföljden i en sats. Det är att låta metaforernas livmoder skapa
fleräggstvillingar med tankens spermie. Det är att låta metaforerna söka nå en
verbal PC-orgasm (cf Vecko-revyn för diskussion om PC-orgasmens vara eller
icke-vara).


29 SYNOPSIS XIV
dimman fuktar fönsterruta på bil
bilens ruta blir isig
bilens ägare blir arg
bilens ägares ilska genererar energi
energin gör att fönsterruta blir siktbar


30SYNOPSIS XV
två blad pratar med varandra
den ene blir förälskad i en grankotte
den andre blir förstört ("sånt gör man inte", "du måste tänka på din börd")
grankotten och bladet gofter sig emot hela samhällets normer
konflikter
bladet dör
grankotten blir förälskad i det andra bladet
som först tar avstånd, men blir förälskad
samhället förändras i sina normer.


31 TANKE, OPSIS SYNOSPSIS
Det som skiljer en klok man från en oklok man
Är det samma som skiljer ett frågetecken från ett utropstecken.


32 30 SEKUNDER I MITT LIV
...
18.04.30öga:(ser) något lyser, vitt sken == lampa.
öra:klingande, porlande attacker av ljudpelare == skratt
öga:(ser) till vänster om lampan en tavla, nej, längre till
vänster hmm, Lisas skratt, kommer tidigt
verbalt
(internt)(ser) Lisa == Lisa
öga:

18.04.41 fysiskt Reser (med ben/armar) kroppen, går framåt (ben), mot
Lisa (fötter/ben/armar)
öga: (ser) Lisas mun le
känsla: värme, tillgivenhet
verbalt fin (hon)
(internt)
känsla: avslappnad
verbalt (paus)
(internt)

18.04.42 öga:(ser) Lisas ögon
verbalt ser glad ut, ögonen, munnen, mun, mmmm
(internt)
fysiskt tar steg nära Lisas kropp (ben)
fysiskt armarna kramar om Lisas kropp, tätt intill, kropp mot
kropp, mun mot mun
kyss (tunga), Lisas tunga
smak: söt (Lisa)
näsa: friskt
fysiskt: händer mot Lisas hår, stryker detsamma

18.04.50 öra: röst (Lisas) Hejsan, mmmmm
verbaltmmmmmm
(internt)
verbalt Hej, fint du kom. Jag har saknat dig.
(ut)
känsla: lyftande (poetisk bild)

18.04.52 öra: buller (från hallen), röster (inte Lisas)
öga: (ser) dörren nästan helt stängd
verbalt inte ensam, fler?
(internt)
känsla: besvikelse
fysiskt[suck]

18.04.55 fysiskt: släpper Lisa (kropp), vänder huvud mot dörr,
kroppen, ben mot dörr
verbaltkommer det fler?
(ut)
känsla:besviken
verbalthoppas till grannen
(internt)
öga:Lisa bjudit andra? fan, hemma kväll ensam med
verbalt
(internt)

18.04.56 öra:(väntar)
öra: Nej, det måste vara till grannen.

18.04.58 känsla:lättnad
verbaltmmmm, ensam, Lisa, [jums]
(internt)
öga:Lisas hår
öga:Lisas mun

18.04.59 fysiskt:tar Lisas hand (arm/hand)
känsla: välbefinnande

...


33 OM SARTRES TEORIER
Hur kan vetenskapen ha som ideal att beskriva världen som om ingen upplevde
den? Alla experiment är upplevelser (appearances), eller åtminstone resultatet
av sådana.

Denna skiss är ett försök att fragmentariskt besvara frågan.

Världen som sådan är måhända "utan upplevelser", men så fort vi skall till att
beskriva den måste vi utgå, både faktiskt och inte minst teoretiskt, ifrån
våra upplevelser, dvs vårt subjekt. Ett experiment bygger alltid på att
forskaren, med hjälp av sina sinnen, upplever sina data, mätvärden eller
utslag på mätare etc.

Den som är realist i detta spörsmål säger nu:

-Menar du alltså att världen inte finns då ingen upplever den?
-Självklart finns världen då jag inte upplever den, men HUR finns den då?
Inte som en värld bestående av träd, kärlek eller bord, utan som en enda
massa, ett Intet (Le Neant, enligt Sartre), ingen kan beskriva den (eftersom
då blir världen ett Något som förhåller sig till Någon, ett Subjekt, på ett
visst sätt (och det är detta som en Beskrivning av Något är!!)).
Så fort detta Intet börjar att beskrivas, antingen med upplevelser eller
ord, bringas det till den kända Något-världen.
-Stannar detta Något för alltid kvar i denna Något-värld då den en gång kommit
dit?
-Det var en mycket bra fråga. Så här ligger det till: Denna Något-värld exis
terar inte som trädet eller som bordet utan snarare som hösten, dvs det är
en samling av beskrivningar av händelser av mer eller mindre oklar begränsning
som gör att vi kan benämna den så. "Något-världen" är enbart ett epis
temologiskt (kunskaps)begrepp som skapats för att lösa ett filosofiskt problem,
inte för att lösa några krig eller personliga problem (såvida dessa
inte har sin ursprung från det olösta filosofiska problemet). För att svara
på din fråga så kan man uttrycka det så, att något som finns i Något-världen
finns där enbart något så länge som någon upplever eller beskriver den (vilket
gör "Världen" helt olik det vi vanligtvis kallar värld!!) Men observera
att detta "finns" inte är detsamma som "finns" i satsen "På bordet finns det
päron", utan snarare som i satsen "I alla människor finns det gott", fast
ännu mer abstrakt.


HUMOR, MANIFEST, ABSURDA ETC


34 MANIFEST FÖR FHIS
(Föreningen för Humorns Införande i Sverige)

Det är till vår stora sorg, vår beklagansvärda plikt och vördnadsfulla ära,
oss en skyldighet att meddela att humorn, som så länge varit sjuk, nu har av
lidit. Tack och lov i stillhet.

Och ur den aska, ur dess kött och blod har en Humor rest sig, en starkare,
friskare. En Fågel Fenix-Humor som simmar snabbare än den gamla, fastän
påklädd och med en handen bakbunden. En humor som inte behöver ha glasögon
eller hörapparat, inga löständer, ingen käpp och ingen tolk.

Humorn är död - Leve Humorn!

Den nya humorn är VI. Vi, FHIS, är det stora hoppet för mänskligheten, den
samfällighet vi alla mer eller mindre tillhör, och som varit kättrad vid ål
derdomens spindelnät och prisgivna åt fienderna sheriffer.

Vi skall lösa era bojor. Vi skall slåss med spindeln. Tala ut med sheriffen.
Vi skall stödja er och ingen annan.

Vi är den nya humorn. Det är vi som har skrattarna på vår sida. Det är oss ni
skall skratta åt i framtiden: Ett skratt rent och klart, och som varken fast
nar eller trycks ner i halsen på er av fienden.

Tillsammans skall vi strypa fienden tills enbart dess skratt är kvar.
Då, NU!, skall vi spola ner deras flabbiga skratt i det förflutnas kloaker
tillsammans med allt annat förtryck.

     LEVE DEN NYA HUMORN! DEN LEVER! DEN RESER SIG!
     DEN SLÅR HÅRT MOT FIENDEN.

                  Vår humor vakar över dig. Skratta tryggt.


35                              DET ABSURDA
Det absurda arvet måste förvaltas och skyddas. Men får inte lov att sättas på
en pidestal. Det absurda är inte målet, inte slutpunkten. Det är inte heller
utgångspunkten.

Det absurda, meningslöshetens utsträckta tunga, är exakt mittemellan livets
två meningar:

1) Livet har denna mening: ...
2) Meningen med livet är:  ...

Det absurdas rätta värde är att vara ledstången för meningsfullhetens ibland
något skrangliga trappa, som går mellan källaren och vinden (eller, vilket är
samma sak, mellan vinden och källaren).

Värdet av det absurda går inte att mäta, inte heller att väga. Men det absurda
är inte utan längd eller vikt. Snarare är det så att man mäter själva längden,
mäter själva vikten med det absurda. Meningslöshetens måttstock bör förvaras
på ett torrt ställe, och på en plats dit linjalerna inte når.

Det absurda går däremot att dricka upp, att förstöra och att hanskas ovarsamt
med. Vilket är samma sak.

En bild för detta: Du kommer in i ett varuhus. Vänder på klacken och
den går sönder.

En annan bild för detta: Du går till skomakaren för att laga din klack och
han har precis tagit semester.

En tredje bild: Du söker efter den perfekta bilden för det absurda,
hittar den, och finner att målarfärgen har tagit slut.

Det absurda är inte absurt. Det är det meningsfulla som är absurt. Och det är
absurt.


36 THE FUN-DADA-MENTALS OF HUMOR
Jag har ofta blivit tillfrågad varför jag inte skriver något om mig själv,
utan bara skriver fiktiva historier. Svaret skall jag nu ge.

Jag skriver alltid om mig själv! Men genom en process av sublimering som
företas under det kreativa ögonblicket vävs en myriad av minneslabyrinter
samman. Inget blir till igenkännlighet.

Varför gör jag då detta?
Jag menar att livet är så komplicerat, så att för att fånga dess rätta natur
måste man se det genom en kristall, ett spektrum som bryter själens alla ögon
blick till något helt annat, till ett nu som är gemensamt för alla och inte
bara för mig.

Men hur vet man vad som är upplevt och icke upplevt hos mig?
Då jag berättar något som verkar upplevt är det med all sannolikhet inte
upplevt, och då jag berättar något som inte verkar upplevt, är det det.
(Enklare formel finns inte. Vänd existensen dess kappa emot sig. Förtecken
skall komma efter och tonartsbyten sker redan före första tonen. Och det är
det enda bytet!)

Varför har jag skrivit dessa rader?
Därför att de icke är upplevda. Jag har icke upplevt dem.

Men nu när jag skriver dem är de ju upplevda för mig.
Jag river sönder detta papper!

En dadaist luktar vanligtvis inte längre än vad näsan räcker.
Resten äter han upp.


37 ETT VISST MANIFEST
eller åtminstone en förklaring på vad jag håller på med.

Varför blandar ni seriös lyrik, filosofiska tankar med nonsensberättelser och
idiottexter?

Därför att publiken ska få välja vad han/hon vill uppleva. Ett skämt för någon
är upphov till gråt för någon annans granne. En betraktelse över livet lika
rolig som Nils Poppe som snubblar. Jag vill inte styra känslorna. De får styra
sig själva.

Kan en och samma person skratta och gråta åt samma sak?

Förutsatt att du inte menar på samma gång, så är det precis så jag menar.
Har du läst någon av mina manifest innan?

Nej, men jag läser detta nu.

Varje nonensstavelse är lika filosofisk som Kants tankar någonsin var,
förutsatt att man är i rätt sinnesstämning (och inte förstår ett smack om
Kant).

Vad är då rätt sinnesstämning?

Då man finnes att en enda nonensstavelse är lika filosofisk som Kants tankar
någonsin var.

Händer detta någon gång?

Vem vet, det kanske redan har hänt, kanske till och med före Kant, vilket inte
vore så underligt, med tanke på hans ålder.

Har ni praktiserat era teorier på någon människa?

En gång i Åmål. Och, naturligtvis, nu.

NU!? Praktiserar ni det just nu?

Ja. Duddi dinka totorum herreys, babla detta carola fallte, fonum blepa havre
pastej, Mulkro Kicki. Detta var en Kantinsk dikt.

Ni menar att han har skrivit den?

Nej, att han borde ha gjort det. Just dessa rader sammanfattar de första 400
sidorna i Kritiken av det rena förnuftet.

Har publiken skrattat eller gråtit?

Vet ej. Dess reaktion kommer till som ett brev på posten, och redaktör'n vet
ju hur lång tid den tar.

Detta kan således kallas för post-dadaism?

Nej, det kan det inte, eftersom det var ni som myntade uttrycket. Ni ser
frågande på mig. Det är rätt. Frågande är vad ni ska vara, inte svarande eller
påståande. Vem är det som ska vara rolig här? Ni eller jag, jag bara frågar.

Nyss sade ni att det är jag som frågar och ni svarar. Nå, jag väntar på ett
svar.

(Och har han inte somnat eller fått ett svar väntar han väl fortfarande.)

SHAGGY DOG OCH VITSAR

38 FÅGELN
En fågel satt en gång och funderade över sin situation. Han hade varit hos
doktorn, och av denne fått reda på att han led av vinginflammation. Stackare,
han hade haft så ont när han lyfte på vingarna för några dagar sedan, och det
blev bara värre och värre. I dag kunde han knappast lyfta dem alls.
Doktorn rådde honom till en längre tids vila.

-Men, frågade han, hur skall jag då ta mig till Södern? Det är ju dags för
min årliga utflykt dit.

Doktorn svarade, så milt som bara doktorer och dammsugaragenter kan svara:

-Tag flyget. Det finns en rad bra charterresor. Du kommer inte att kunna
flyga dit för egen vinge. Här är några broschyrer.

Fågeln tackade och gick hem för att fundera över det som doktorn föreslagit
honom. Bläddrade i och läste de resereklambroschyrer läkaren ordinerat. Till
slut tog han telefonluren och slog telefonnummret till XXXXXXX Resebyrå och
beställde en resa ned till Södern.

Och mycket riktigt, efter några dagar nere i värmen blev han helt bra och
kunde fara och flyga precis som han ville.

Det sista han sade innan han försvann uppför trappan med en höna var:
- Där ser du. Bättre flyg än illa fläkta.


39 TORKEL
En and, som av någon orsak döpts till Torkel, var ute och sprang sin dagliga
joggingtur. Rätt som det var så tappade han alla sina fjädrar, och blev natur
ligtvis ganska förvånad över detta. Han gick till sin läkare som med alla
medel försökte sätta dit dessa vita prydnads-(men även nytto-)tingestar. Till
slut lyckades det med tejp och gummiband. Läkaren ville dock veta hur Torkel
kommit i detta predikament.

Torkel, van att svara på frågor, sade följande:

- Jag sprang så fort att jag blev andflådd.


40 TORKEL IGEN. INTRO TAUB OCH BELLMAN
Torkel och hans vän Egbert stod några dagar senare vid järnvägen och såg tågen
gå förbi. Först såg de ett tåg som med rasande fart körde åt vänster, sedan
kom ett annat åt höger. Sedan kom det inga tåg på en bra stund. Då gick Torkel
över spåret utan några problem. Egbert, glad som han var över att någonting
hände, gick över spåret utan att se sig om eller åt sidan. Då kom ett tåg och
körde över honom.

Våra vänner Taub och Bellman (som i förbigående är två levnadsglada personer)
såg vad som hänt och rusade genast till undsättning. Taub sade:

- Den tar vi till kvällsmat.

När de kom fram grep Taub tag Torkels i hals (vars ägare stod helt förstelnad
och såg sin kamrat ligga på vägen). Bellman sade då, pekande och därmed syftande
på Egbert:

- Men det är ju den här som är död. Taub granskade Torkel och sade:
- Äh, en and är så god som en and.


41 VIDARE
Efter detta intermezzo följde Torkel med Taub och Bellman till deras lägenhet.
De hade blivit bästa vänner, trots missförståndet i början av deras vänskap.

De satt en stund vid brasan och värmde sig (kom ihåg att detta var vid vintertid),
och efter ytterligare en stund börjar Torkel att ta till orda:

Vad rädd jag var. (Här skrattade alla tre gott.) Jag trodde att ni skulle äta
upp mig.

-Nej, nej, försäkrade Bellman. Det skall vi inte alls göra. Vi ser på dig som
en normal människa. Inte behöver väl Torkel vara rädd för oss, Taub?

- Nej, det har han inte alls någon andledning att göra, svarade Taub.

Varpå de båda andra dristade sig att vara tysta i fem minuter.


42 VIDARE II
Återigen är det Torkel, Bellman och Taub som berättelsen om dessa tre handlar
om. De såta vännerna (Förmodligen blir de såtare och såtare vänner för varje
historia. Men så är de ju ute i gott uppsåt) beslöt sig för att skaffa en
större lägenhet. Det åkte först till Storgatan men där fanns ingen bostad. Det
fanns ingen längre västerut mot Kungsgatan (tyvärr, eftersom hyran är väldigt
låg där) Till slut hamnade de av en slump på Turegatan 9. Där fanns den eftersökta
varan: En lägenhet. Som var ledig och billig. En fyra med kök. Var och
en skulle kunna ha ett eget rum, och tillsammans ett vardagsrum.

Bellmans rum var ganska litet, men eftersom det var det enda med norrläge tog
han det. Taubs var något större och hade separerad dusch. Det största av sovrummen
fick Torkel. Det var ljust, fint med medaljontapeter. Taub ansåg att
det var ett bra rum för Torkel och, som han uttryckte det:

- Det är bra för dig. Nu får du riktigt med andrum.

Torkel hämnades genom att städa Taubs rum utan att han (Torkel?) visste om
det.


43 BELLMAN OCH TAUB
Egentligen skulle detta vara den första av berättelserna om änderna, men 
eftersom jag har haft en sådan oordning bland mina papper har jag inte hittat
på den förrän nu.

En gång när Bellman varit på puben mötte han Taub springande, iklädd jogging
dress, grön med kapuschong, hårband, freestyle, rubbet. (Det kanske inte låter
så märkvärdigt, men detta skall utspela sig på slutet av 1800-talet.) Det var
emellertid en märklig detalj i bilden: Alla de änder som fanns förbundna med
ett rep efter Taub. Bellman frågar naturligtvis varför dessa fåglar är med.

-Jo, min läkare sade att min astma kan göra så att jag får andnöd, och då är
det lika bra att ha med sig ett par extra.

Bellman gick tillbaka in till puben och stängde in sig på toaletten.


44 EN VITS MED EN ORDLEK SOM AVSLUTNING
Om öronkliniken ett år inte fick titeln "Årets klinik", kunde man då, likt
Taub, utbrista: - "Well, it isn't The Clinic of the Year, but it is still The
Clinic of the Ear."?

Och det på engelska, så att även engelsmän kunna få del av denna skälmaktiga
historia.

På svenska skulle det låtit:
 - Nå, det är inte Årets Klinik, men det är fortfarande Örats klinik.
Och det är nästan roligt.


45 TÄNDERNA TYCKTE TILL
En dag tyckte tänderna i Taubs mun att måttet var rågat. (Fast såren på Taubs
ben ansåg att det var ett rugat mått.) De hade levt ett liv i misär, dålig
hygien; tandborste hade de bara sett i en reklambroschyr som Taub gapande läst
en dag. (Varför han gapade? Priset, broder, priset!)

De reste sig som en mun och sade:

-Nu får det vara nog. Skaffar du inte en tandborste så får det vara. Och då
får du ont i oss, ont av oss och efter ett tag ont om oss.

Dagen därpå gick Taub till tandläkaren och ryckte ut alla tänderna. När han
sedan kom hem funderade han över hur Hamlet skött sina tänder.


46 TAUB OCH BELLMAN I ITALIEN
Bellman och Taub var på genomresa i Italien. De hade kommit till en liten by
på västra sidan. Solen sken och glänste, och de båda vännerna spatserade runt
i byn.

Men det var väldigt lite folk ute.

- De är väl i kyrkan, menade Bellman på.

Följdaktligen gick de dit, men nix, även den var folktom, så när på en liten
gumma som satt i en bänk och hade en mörk klänning på sig.

De gick ut ur kyrkan och mot torget som låg så idylliskt inklämt bland de
vittberesta husen.

Där stod en hel hoper med folk, och sorterade lingon, blåbär o dyl. Förmodli
gen var hela byns befolkning involverad i detta arbete.

Bellman undrade naturligtvis vad de gjorde och frågade Taub:

- Vad håller de egentligen på med?

- Alla väger bär till Rom, svarade Taub.

De köpte ett kilo lingon och trädde alla på en tråd. Förutom ett som inte fick
plats. Detta åt de upp med gemensam styrka.


47 PÅ FEST MED TAUB
Taub var på fest. Man började, som alltid, att tala om olika typer av mentala
deficier. (Taub är, som ni nog vet, intresserad av detta spörsmål.) Av någon
anledning kom man att jämföra olika neuroser med varandra och försökte rang
ordna dem på en värdeskala. Till slut, efter mängder av timmar och ordutbyten,
stod valet, om vad som skulle rangordnas högst, mellan sådana personer som är
på institution och övervakning och medicin, och sådana personer som ej är med
vetna om att de har en mental deficit, framför allt de som inte vågar visa
sina känslor tillräckligt.

Alla i rummet, som passande nog var sparsamt inrett, sade sin eller sina
meningar, och uttryckte således sin åsikt i syfte att bibringa ett avgörande i
frågan.
När turen kom till Taub stannade all övrig verksamhet, inga glas klirrade,
ingen musik på musikanläggningen, ingen sade något, och alla drog gement nog
efter sin anda. Taub kände allas blickar riktade emot sig när han sade:

- Borta bra men hämmad bäst.

Festen varade till den slutade eftersom man hade ledigt dagen efter.


48 PÅ BOXNING MED BELLMAN OCH TAUB
En annan dag skulle Bellman till boxningshallen för att se Taub boxas mot en
stor och stark kille som var mycket duktig och tränad i denna ädla sport men
ävensåledes i andra kampsporter. Taub, däremot, var ingen slagskämpe. Dock var
han vältränad i största allmänhet, och hans träning i schack gav honom en viss
fördel när det gällde själva de teoretiska principerna för sportens utövande.

Vad var det de slogs om, varför ställde de till med denna pugilism en så här
fin dag, där solarna kvittrade och fågeln lyste så vackert? Självklart var det
en kvinna som var den yttersta orsaken.

De hade naturligtvis förälskat sig i samma tjej. Och till på köpet hade hon
förälskad sig i Taub (det här var i hans ungdom), så konflikterna var givna på
förhand: Pojke älskar flicka som älskar pojke (fast ej samma) som älskar
flicka (samma). Pojke älskar inte pojke utan den oälskade pojken utmanar den
älskade pojken på boxningsmatch för att visa flickan att han är starkare än
honom, så att han sedan skall kunna skrämma honom när han sedan friar till
henne, så att han inte ska göra anspråk på flickan, trots att det alltså är
honom hon älskar.

Allt klart så långt? Bra då går vi vidare. (Om inte, så gör en teckning i
svart eller i vitt.)

Runt om i lokalen var det många människor, och mycket söta flickor var det
också.

Matchen började. Flickan (med stort F, dvs Hon med stort H, för att skilja
henne från flickorna med små f eller små h:n, eller brudarna med snygga b:n)
skrek och hejade på Taub, och vid varje paus var hon framme och torkade och
masserade, skötte om såren  och gav honom råd, och rent allmänt gav honom inspiration
i sitt sysslomål.

Taub var naturligtvis inte oemottaglig för denna behandling, och efter en äro
rik vinst på poäng sade han följdaktligen:
- En sådan seger till och jag är förlovad.

En kort tid därefter satt de hos fotografen för att visa Taubs blåmärken.


49 EN DAG OCH ETT BESÖK PÅ KONSTHALLEN
En man, troligen Taub, hade av någon speciell anledning blivit tagen av polisen.
Förevändningen var att han hade betett sig konstigt i samband med ett
besök i konsthallen. Han ombads av vissa personer (vilkas identitet här förbigås
med största möjliga tystnad med hänsyn till respekt), att beskriva vad som
egentligen hade hänt. Han talade, sade, samtidigt som han berättade följande,
i det att nedanstående ord lämnade Taubs mun i syfte att både återge och för
klara själva händelseförloppet i situationens utveckling, som kan summeras i
dessa, dock valda ord (men ej i syfte att återskapa en total objektivitet,
utan snarare en redogörelse av ytterst personlig och subjektiv natur, vars
högsta mål är att förmedla ett stämmningsläge som ... osv osv.)

Han berättade, kort sagt, detta:

Jag stod och tittade på en Cezannetavla. En underbar sak som föreställer en
kvinna som plockar bär på en sommaräng. Rätt som det är upptäcker jag ett
par poliser bredvid mig, likaledes djupt fascinerade av denna dyr- och un
derbara klenod. Efter att ha stått och njutit ett bra tag inombords började
jag att njuta utombords genom att hoppa på både stället och ett ben, och
vifta med mina armar.

Den ena polisen (eller var det den andra, jag vet inte så säkert men låt
oss kalla honom polisman A) frågade sin kollega:

-Vad är det med honom? (Han menade självklart mig.)
-Åh, svarade polisman B (så kallad enligt ovanstående princip. Har man
sagt A får man så att säga B, som prästen sade.), han uttrycker bara sina
reaktioner inför tavlan. Han är förskräckligt gripen.
-Nådåså, sade A.

Han (A) vände sig till mig och fortsatte:

- Då måste ni följa med mig till polisstationen.

Ja, här sitter jag nu, alldeles ensam, i mitt lilla poliskrypin. Jag saknar
cellskap.

Trots detta kom Bellman redan nästa dag för att betala borgen. Förmodligen
hade han inte lyssnat så noga på berättelsen.


50 I SNABBKÖPET TILLSAMMANS MED DE TVÅ
Bellman gick in i en snabbköpsbutik en kall februaridag. Han stod där inne och
valde länge mellan Earl Grey och Ceylon-te. Plötsligt visste han inte vad han
skulle ta. Å ena sidan och å andra sidan. Han hade sina skäl och argument för
och emot, han stötte och han blötte, han valde och han kvalde (och vet i kat
ten om han inte malde), än hit och än dit, varken det ena eller det andra
eller båda eller ingetdera, hugget som stucket, hackat som malet (jo, det var
väl det jag trodde), hel eller sönder, djupfryst eller upptinat (nej, förresten,
det sista var bara en ren ljudassociation han hade. Det gällde bara teet
som sådant, teet-i-sig). Taub kom fram och tittade intresserat på Bellmans
funderingar. Fler och fler människor började att flockas och därmed att samlas.
- Skall han välja Ceylon eller Earl Grey?, frågade alla Taub. Kommer han i så
fall att bjuda oss?
Taub svarade, med en min som när man vässar en gul penna:
- Det vet jag inte. Men den som lever får te.
Slutligen svalde Bellman och lät Taub bestämma. Och det gjorde han.


51 TAUB I RUTAN OCH PÅ BETTET
Hur konstigt det än låter så var vår käre huvudperson Taub med i ett TV-prog
ram. Det skulle handla om det faktum (eller påstådda fakta) att vi är mindre
artiga nuförtiden än vad vi var på, säg, 50-talet. Han var med därför att han
en gång underlåtit att hälsa på konungens bil, och det hade uppstått en folk
storm i ett dricksglas. Men denna underlåtelse berodde på något helt annat än
oartighet, och så blev det sol i glaset igen.

Taub kom fram till studion 10 minuter före sändningstid, make-uppan gjorde
vad hon kunde åt Taubs utseende, vilket var en hel del. Till slut, eller äntligen,
var det dags för sändning.

Programledaren, känt från framförallt TV, presenterade de medverkande, sociologer,
filosofer, en dansare samt Taub.

De pratade och stod i. På bordet stod det två Ramlösa-flaskor, Taubs favoritdryck
(han hade inte druckit någon annan kolsyrad dryck så länge han kunde
minnas. När han inte mindes drack han även Coca Cola.) De stod naturligtvis så
att namnet inte kunde ses, av reklamtekniska skäl.

Taub inledde sitt inlägg med ett praktfullt tal om att visst är vi lika artiga
nu som då etc etc. När han tystnat var det någon annan som skulle säga något
annat. Då passade Taub på att hälla lite Ramlösa i sitt glas. Ser sig inte för
utan ställer flaskan så att tittarna kan läsa vad denna dryckjom heter. Programledaren,
som är van vid att upptäcka saker, ser situationen omedelbart och
lägger snabbt sin hand över namnet. Varpå Taub dristar sig att utbrista:

- Här kan vi i alla fall se en man som håller på etiketten.

Programmet recenserade flera gånger i en och samma tidning.


52 EN ANNAN AV DE DÄR
Han körde med rasande fart mot korsningen. Banken han skulle råna låg till
höger. Till vänster låg ett möbelvaruhus. Han hade planerad detta bankrån i
ett halvår. Och allting gick precis enligt de uppgjorda ritningarna. Just
detta moment, bilfärden till och från banken var speciellt väl planerat och
inrepeterad. Han hade till och med byggt en modell över banken och dess omgivningar.

Och nu var stunden äntligen inne. Om tre minuter och, han tittade på klockan,
28 sekunder, skulle han åter sitta i bilen, men då 12 miljoner kronor rikare.
Bilen kom närmare banken. Han skulle resa till Hawaii och därifrån styra ett
företag i databranchen. Nu var han framme i korset. Han såg sitt gamla liv
försvinna och det nya ta vid.
Men vad nu? Vid korset svänger han till vänster och tillbaka igen. Som han
sedan förklarade för mig:
- Ja, det gamla visdomsordet gäller alltjämt.
- Vilket då?, frågade jag.
- Brottslingen vänder alltid vid gärningsplatsen.


53 BERÄTTELSE INOM STADENS MURAR
Genom slumpens inverkan på mitt liv träffade jag den kvinna som blev mitt öde.

Jag stod vid statyn på torget, mitt emellan korvkiosken och telefonautomater
na. Var gång jag passerade denna staty beundrade jag skönheten i sättet häs
tens främre ben hålles. Som om livet själv tar tag i hästen och manar den fra
måt, och just i det ögonblicket skulptören har fångat finner hästen att den är
av sten och inte liv. (Döden i stenen verkar ändå vara upplöst och fördriven.
Att hästen stannar beror varken på stenens natur eller på konstnären, utan att
hästen valde att den skulle bli avporträtterad så här.)

Tankarna om den rena skönheten var aldrig långt borta. Ofta tänkte jag på
Platon, och citat från skolan dök upp i mitt minne. Men lika ofta förekommande
var en stum och tanklös beundran.

Den här dagen bar jag med mig en påse av galon. Den var utmärkt som skydd för
de böcker som jag ofta inhandlade, många gånger riktiga dyrgripar. Även om
förbipasserande gav både mig och påsen blickar som inte ens den mest välvilliga
kunde tyda positivt, så var det en av mina bästa ägodelar.

Påsen var alltid tillsluten de dagar jag gjort inköp, men i dag var inte en
sådan dag. Följdaktligen var den öppen.

Efter en stund sedvanlig meditation över statyn hör jag en röst som försöker
påkalla min uppmärksamhet. Jag återkommer till verkligheten, och då jag vrider
på huvudet åt det håll rösten kommer ifrån, ser jag en kvinnas ansikte. Detta
ansikte, som jag nu så här efteråt inte kan annat än jämföra med statyns skön
het och renhet, var blygt vänt mot mig. Jag mer ser än hör hennes röst. Munnen
var fullkomlig, som en obefolkad ö i en stilla ocean, som en oas oberörd av
nomader.

Jag lät dock öronen vända uppmärksamheten till hennes röst som var klar och
sonor. Nästan likt ett barns, men med en mognad och livserfarenhet som de
visaste av de visa. Jag hade ännu inte hört själva orden, visste inte vilken
betydelse ljuden hon sjöng fram hade. När jag till slut tillät mig att förstå
orden hörde jag den mening som alltid kommer att stå på hedersplats bland mina
oförglömliga minnen.
Hon sade, efter att ha pekat på min kasse:
- Du, kan man inte få den till pås-seende ett par dagar?


54 EN ANNAN DAG I NÅGON ANNANS LIV
Ett par hade åkt ner för att sola på stranden för första gången denna sommar.
Solen skiner, men efter en kort stund går den i moln. Paret packar i hop för
att gå hem. Ledsna, naturligtvis, eftersom de inte får någon mer chans att
sola detta år. Varje sommar hade de åkt till denna strand, och det hade varit
så skönt. Men p g a att de båda arbetade så mycket hade det inte blivit tid
till det detta år.

Då de kommer till utgången av badplatsen ser de några målare som målar en
byggnad blå. Paret går närmare. För nära, eftersom de stöter emot byggnads
ställningen och en burk med blått rinner över dem båda.
Tyst går de hem. Väl uppe i sin lägenhet säger hon:
- Ja, så fick man lite färg på sig i sommar också.


55 EN KORT KUNGAHISTORIA
Det var en gång en kung (som av en ren händelse var släkting med Taub i rakt
snedstigande led) som var helt barskrapad, för att inte säga fattig. Hans
högsta dröm var att kunna köpa en riktigt fin vagn till sina hästar och sin
drottning. Som liten hade han läst Askungen och var inspirerad av alla vackra
vagnar de körde runt i. (Han läste alltså Illustrerade Klassikers version.)

Han fick en idé. Han tillkallade alla sina rådgivare för att få råd. Och då
kunde han köpa vagnen han så livligt eftertraktade.


56 EN DAG I GUDS LIV
En dag (en måndag) kom Gud för sent till arbetet. Det var den dagen han skulle
skapa universum (Många menar att han även skapade sig själv då, men det gjorde
han tisdagen före.), och det var verkligen en dag då han borde stannat hemma i
sängen och dragit täcket över sin guddomliga näsa.

Först ville bilen (naturligtvis Bilen med B) inte starta och när han försökte
använda lite guddomlig magi visade det sig att han fått med sig fredagsmagin i
stället. Åh, vilket guddomligt helvete.

Bilen startade efter det att ett par reparatörer fixat den (i utbyte mot evigt
liv och evig lycka, vilket Gud naturligtvis lovade, fast han sade inget om att
de fick bara endera av evigheterna. För att vara fullständigt klar på denna
punkt, och inte bli anklagad för ofullständighet, kan jag berätta att dessa
reparatörer nu har stämt Gud på ett mycket hemligt belopp.) Efter denna långa
utvikning körde Gud iväg och resten av resan gick utan problem sånär på en
punktering i hörnet Storgatan och Drottninggatan. (En poäng kan vara: "Och han
hade inga problem med att laga detta hörn.", men så enkla poänger avstår jag
nästan helt och principiellt ifrån.) Det var dock inget problem att byta däck
eftersom hade hade med sig sin Yttersta Dom-kraft och sitt nya Varde Hjul med
sig.

Det var när han väl kommit till jobbet som de verkliga bekymren började. Han
hittade ingen parkeringsplats utan fick använda en molnficka på flera gång
avstånds håll (och ni vet ju hur dåligt hans ben är sedan den berömda matchen
1436!), gick upp alla trapporna och stod slutligen, äntligen och till sist,
flämtande och pustande på översta våningen. (Parentetiskt kan nämnas att dagen
därpå skapade Gud hissen, dels därför att trapporna var för besvärliga och
tunga att lyfta upp och ned hela tiden för att inte prata om att man inte
kunde bestämma sig var knapparna skulle sitta (eller om de skulle stå. Trötta
knappar är dock ett otyg nuförtiden, dvs dåförtiden, ansåg Gud) , och dels för
att det stora hålet brevid hissen utgjorde, jämlikt paragraf 37 i Arbetsstadgan
för Gudar, Möss och Syskonbarn, 2:a stycket, "ett allmänfarligt inslag i
arbetsmiljön för framförallt städerskorna (eller globalvårdarna som de nu kal
las för)". För övrigt hade Gud fått en mycket förmånlig offert från ett visst
hissföretag i Muntarp.).

Stående så på översta våningen, på gränsen till sitt kontor, så att säga, går
han in genom dörren till detsamma. Trött av ansträngning och annan förtröttan
de aktivitet sätter han sig vid vad han tror är sitt skrivbord (ni skall veta
att hans skrivbord är det sjätte på höger sida, man han satte sig vid det
femte). Som sagt var det i dag han skulle skapa universum och han tog itu med
det på momangen (om det profana ordvalet kan accepteras), men på grund av att
han satte sig vid det femte skrivbordet i stället för det sjätte på höger sida
så är gräset grönt och allting existerar.

Nästa dag fick Gud som straff att skapa sina egna föräldrar och det var bara
rätt åt honom.


57 EN POTENTIELL VITS
Låt oss göra följande definitioner:

"Assla (med)" betyder "haka fast, haka vid"
"Assla (med)" betyder även "dansa (med)"

Således en dubbeltydighet, och därför omdelbart föremål för forskning.

Nedanstående historia kan då skapas:

En tjej var ute på lokal med sina vänninor. Där träffade hon en kille som
var väl rätt trevlig, men alldeles för intresserad och påträngande. Han
hängde efter henne vart hon gick, dock ej på damtoa. När hon väl kommit
ut därifrån frågade han efter att ha väntat en bra stund:

- Hej, vill du assla?

Hon svarade, med en känsla som verkligen visade att hon var dotter till
Taub:

- Men är du inte trött av att ha asslat hela kvällen med mig?

Tilläggas kan att det var på ett danshak detta utspelades.


58 YTTERLIGARE ÄNNU EN POTENTIELL VITS TILL

a)
Tänk er följande vits:

- Goddag. Jag skulle vilja köpa en barri.
- Goddag. Det går inte, de är slut. Men vi har en bryx.
- Jaså, men jag skulle vilja ha det till spralet.
- Nå, då kan ni ju ta bryx och sprala den efter ett par dar.

Varför är detta inte speciellt roligt?
Är det för att historien är så flasig, eller för den är för tydlig?

b)
Den familjekära brandsoldaten funderade hur han skulle göra så mycket som
möjligt för både sin familj och brandkåren. Han kom till slut fram till att
han skulle släktforska.


59 En något sann berättelse
Evert berättar om den avdelningsdirektör, Sven Karlsson, som ligger på sjukhuset.
Något allvarligt har hänt. Troligen har Sven inte långt kvar. Personalen
samlar in pengar och lämnar över en stor och fin present. Sven blir glad.

Några veckor senare kommer Evert och berättar att Sven är på bättringsvägen
och det verkat som om han kommer att bli helt bra.

Lilla Olle, springpojken, säger då:

- Får vi tillbaka pengarna då?


60 SEYMOR PÅ FÖRSTA ÄVENTYRET
Ett land, Landet, är precis som vårt. Där får man pengar för att man arbetar
och det kostar pengar för att få saker.

Ett annat land, Anti-Landet, som ligger nära Landet, är alldeles precis tvärtom.
Där får man pengar då man köper och betalar då man arbetar.

Nu har det öppnats en linje mellan dessa två länder, så att man kan åka fram
och tillbaka hur som helst.

De allra flesta människorna i de båda länderna bryr sig inte om det andra landet.
"Vi har det bra som vi har det". "Jag såg på nyheterna om Anti-Landet.
Det verkar så bökigt att bo där. Betala för att arbeta. Fnys!" "Hur kan man bo
i Landet där man måste betala för att köpa en sak. Nej, dit vill jag inte!"

Så gick snacket, för det mesta. Men inte för alla. Det var närmare bestämt en
person, nämligen Seymor Iridius, som upptäckte att man kunde göra sig en stor
förmögenhet på detta. (Att det inte var någon annan som kom på detta bevisar
bara att författaren vill göra det lätt för sig, och inte blanda in konkurrens,
lönnmördarligor eller aktiekonvertibler till doften av sedlar som vänsterprasslar.)

Den geniala tanken bakom detta var att Seymor skulle jobba i Landet, och varje
gång han behövde någon pryl åkte han till Anti-Landet, för där fick han ju
också pengar. Det hela var mycket noggrant planerat. Hela dagen var inplane
rad, med inkomster och inkomster.

Han sov i Landet för att få lite sömn. (I Anti-Landet gav man sömn.)

Frukosten: Två ägg och en fralla med korv, ost och skina. Efter det en
fiskögonkokt kopp te. Detta i Landet för att få i sig lite mat, som han
uttryckte det. I Anti-Landet gav man ut frukost i stället.

Fick han hicka i Landet, åkte han genast till Anti-Landet för att ge bort den.
(Ibland åkte han till det tredje landet
Långt-bort-från-stadens-centrum-närmare-bestämt-tjugo-mil, där han hurrade
bort hickan eller hostan, mot tre sparrisknippen. (Vad han nu skulle spara
riset för? Nåja.))

På dagarna arbetade han som sagt i Landet, fick direkt lön. Åkte till Anti-
Landet för att köpa (där han fick pengar). Ja, ni har väl en ungefärlig bild
av hur läget är.

När vi nu tillsammans, min käre läsare, kommer in i historien, finner vi att
Seymor inte befinner sig på den fåtölj jag satte honom på i mina tankar. Men
hav förtröstan, han är nog bara över i Anti-Landet och köper cigaretter, och
därmed både ett paket dylika, respektive 17.20 rikare.

Ja, här kommer han ju.

Men vad nu? Bakom honom kommer, ledd i ett snöre, ett stort djur, en
tiobaggare.Vad är detta? Jag skriver frågan högt:

"VAD ÄR DETTA?", tecknar jag med utrop och fråga på samma gång.

-Tja, svarar Seymor, med ett lugn som hittills bara Taub och Bellman har
lyckats åstadkomma. Där borta, fortsätter han, har de en regel för cigarettinköp
som lyder: "Ingen röka utan älg", så det var inget annat att göra än att ta
med den.

Förbluffad som jag var slutade jag att skriva. Och har jag inte slutat så
fortsätter jag än.


61 PER OCH DORRIT
Samtidigt som Dorrit plockade med blommorna så diskade Per alla tallrikar.

Ovanstående verkar konstigt, tycker ni? Per som är så förtjust i blommor och
avskyr att diska, och Dorrit som är allergisk mot blommor och tulpaner och
kanske inte älskar att diska men har i alla fall inget emot det.
Hur skall vi förklara ovanstående? Det finns olika hypoteser:

1) Per och Dorrit heter inte Nilsson i efternamn.

2) Per och Dorrit heter Nilsson i efternamn men bor inte på Pärlgatan 48.

Bägge hypoteser är nog så intressanta och intelligenta. Dock ligger sanningen
på ett annat och djupare plan, en annan nivå. De heter nämligen Nilsson i ef
ternamn och de bor på Pärlgatan 48.

Det ligger nämligen till så här:
På morgonen hade de båda vaknat av smattret av ett fönster som stod och slog.
De gick upp och stängde det, passade på att ta en natta-mauda
(=natt-macka=smörgås inmundigad mellan ca 23.30 och 05.45). Då började de
prata om litteratur och annat av dylika slag. Dorrit sade:

-Vad roligt det vore om man var huvudperson i en bok eller en liten novell
eller i alla fall en liten berättelse. Den behöver inte alls vara lång, en
sida eller så.

Per tog detta råd/denna idé/uppslag helt och hållet ad notam/allvarligt och
sade därmed:

-Va'bra. Jag känner en kille som är författare eller åtminstone så skriver
han. Jag skall be honom skriva om oss.

De fortsatte att prata vad novellen skulle handla om och kom överens om att
det skulle bli ett helt realistiskt, jordnära verk. Kontakt togs med sagde
författare, som fick uppdraget. Man gjorde vidare ett skriftligt kontrakt som
skulle bevittnas av två personer, men då de inte var tillgängliga ordnade man
några andra. Dock sade både Per och Dorrit att det inte skulle vara möjligt
att kunna identifiera dem. De var mycket bestämda på denna punkt. Så författa
ren måste byta namnen. Och eftersom de två är de enda i storyn som har namn
var de tvungna att byta med varandra.

Därav den lustiga inledningen.


63 RUBRIK TILL TVÅ VITSAR
Någondera eller endera av följande är kanske en vits:

-Konstnären var så fattig så att han var tvungen att suga på ramarna.

Om inte det var en vits så är detta en vits i alla fall:

-Björnen var så hungrig så att han var tvungen att suga på ramarna.


64 TANKE 1 a
Som hobby hade han att plocka sten. Där var en fin sten. Han plockade inte upp
den för han hade inte hobby nu.

TANKE 1 b
Som hobby lyssnade han på musik. Men han ville inte lyssna nu. Han hade nämligen
inte hobby.


65 Vitsar under en vecka (40) 1988
Popbandet X hade för några år sedan en väldigt stor succé-låt, men sen blev
det inget mer. Vad hade hänt med dem?
En av killarna svarade:
- Jo, det blev hit men inte längre.


Biokemisterna Werner & Werner lagar mat, men saknar de rätta ingredienserna.
Werner säger: - Det går lika bra med celler i.


Jag förstår inte varför man säger att idrotten är smutsig. Det är ju så många
som blivit diskade.


- Vad är det du har på överläppen? Har du glömt att tvätta dig?
- Näe, det är så att Bettan och jag ska börja lära oss att dansa hederliga
danser. Men kursavgiften är så dyr att jag har skaffat tangorabatt.


- Vad hände med Bertil Nilsson? Det var länge sedan jag hörde något av honom.
- Han dog, vet du inte det? Han kremerades och sedan har ingen sett röken
efter honom.

Den som lär sig vattenskidor och windsurfing kan sägas få ytbildning.

Eleverna borde ges mer sexualundervisning, sk in- och utbildning.

Werner & Werner, de anti-intellektuella, ska göra "en bokbålen", ja, und de
vet inte vad de ska ha med .... bla ... bla ...
Werner säger: - Det går lika bra med bestseller i.

Vitsar: Tvenne

I
- Have you read Hamlet or Romeo and Juliet?
- No, I've got little Shakespearience.
II

- Could he tame the shrew?
- No, he has to little Shakespearience.
(Den senare vitsen kom till genom en kommentar av Katarina Blennow, dvs hon
kom på den.)


66 En mycket gammal historia:

Två killar står i ett gathörn och pratar. Då säger den ena, helt plötsligt,
att han inte tycker om den nya cigaretten HILTON:
- Jag tycker inte om den nya cigaretten HILTON.
Den andra frågar då varför han inte gör det:
- Varför gör du inte det?
Den första svarar då att han tycke att de är för dyra:
- Jag tycker att de är för dyra.


67 Min fru är journalist vet verkligen var scoopet ska stå.
Min fru är journalist och vet verkligen var scoopet ska stå.


68 Vitsar etc
I

- Att hitta på ett botemedel mot snuva verkar vara väldigt svårt.
- Ja, det är inte snutet ur näsan.

II

- Tjena, hure vädret?
- Tja, det knallar och går.


III

Här är premiären på herrarnas simning i varmvatten.
Uppvärmningen gick bra, och nu kommer första heat.

IV
(Några riktigt dåliga. Av sentimentalitetsskäl tas de med här.
De allra första försöken. Ca 14 år gammal var jag re'n. Något som kännetecknar
dem är att det är en mycket ofullständighet i personporträttningen och
berättandet överhuvudtaget. Puberteten hade slagit ut i full blom, antar jag.)

- Mycket korta dikter kan kallas komprimerade.

******

- Rekryternas ledighet kallas nuförtiden för spermission.

******

- Barnmorskor måste vara förskräckligt gamla.
- Varför då?
- De har ju födelsedag varje dag.


69 EN VITS (som troligtvis fyller någon funktion i det vitslösa samhället)
En roman som handlar om att framkalla spöken och andar är väl en
seans fiction.


70 UTAN TITEL I
- Jag var på visfestivalen igår.
- Jaså, vad visade du då?



BERÄTTELSER, STORIES ETC


71 GARDINEN
Gardinerna vajade och han skymtade ett välkänt ansikte bakom dem. Men kunde
inte riktigt placerade det. Var det på någon fest, eller någon på arbetet (i
matsalen)? Nej, han kunde inte placera det. Ovan som han var vid att inte
kunna komma ihåg ansikten ringde han på dörren som han antog tillhöra fönstret
och därmed den person vars ansikte det var frågan om. Och mycket riktigt, det
välkända kvinnoansiktet stod, efter att dörren öppnats, framför honom.

Han stammade fram en ursäkt:

-Jag ber så mycket om ...
-Hejsan å föralldel. Det var var roligt att någon kom på besök. Du skall väl
träffa Katarina, eller hur? Ja, hon har tyvärr åkt till ....

Hennes orala orkan stannade, mitt i den mening hon befann sig inuti. Hon
tvärstannade, så att säga, med munnen, och tur var att bakomvarande verbala
fordon höll ett sådant avstånd som de gjorde annars skulle en olycka lätt
hända.

Om jag såsom återgivare av denna berättelse skall säga min mening så är det
detta: Hennes ansiktsuttryck, ja, hela posen i kroppen, visade att hon kommit
på något. Vad, är tydligen inte helt säkerställt.

Hon frågade med en hastigt påkommen gest:

-Känner vi varandra, är det någon fest, eller från arbetet, matsalen eller
så?
-Precis vad jag undrade, svarade han, med en uttrycksfull, men ändå brysk
svängning på rösten. Har vi inte träffats förut?
-För att inte villa bort oss fullständigt måste jag fråga helt spontant: Är
vi gifta?
-Nej, förmodligen inte. Mitt minne är var det inte skulle vara.
-Nej, det är vi inte.
-Ja, adjö då.
-Adjö.

Så gick han sin väg. Han såg inte bakåt och inte åt sidorna. Vad han däremot
såg var nästa hus.
I fönstret vajade gardinerna, och han skymtade ett ansikte som verkade bekant
där bakom fönstret, men kunde inte riktigt placera det. Vems fönster eller
ansikte kunde det vara?


72 MUREN
Fängelsemuren reste sig framför mig. Jag var anfådd av att ha sprungit så
långt, så snabbt. Under min tid där inne hade jag visserligen fått idrotta.
Trots det var konditionen dålig. Hundarna var efter mig, sirenerna tjöt och
strålkastarna var på. Jag hade inget annat val annat än att ge mig för över
makten. Som välde fram, likt myror i en höstack (precis innan dagis öppnar).
De ömsom grep, ömsom arresterade och ömsom anhöll mig omvartannat, och flera
gånger den dagen bad jag till högre makter om att jag skulle bli fri på ett
normalt sätt någon gång.


73 DET RIKTIGA SLUTET I MÅNGA NOVELLER, NUFÖRTIDEN:
Istället för att fortsätta vände jag och gick hem.



74 I TECHNICOLOR
Svordomen var det sista vi hörde av M. Hans lite nasala "Dra åt helvete!"
ekade i rummet, som tecken på att han ännu fanns kvar hos oss. Och framkallade
vibrationer som var skrämmande, något okänt hotfullt.

A, van som han var vid sina patienters utbrott, sade lugnt:

-Det är bara nyttigt för honom att lufta sig och vara för sig själv en stund.
Han kommer tillbaka snart."

B frågade då den fråga som för alltid förändrade våra liv och tankesätt:

- Tänk om detta är sista gången vi ser honom. Hur skulle vi då reagera?

Hon satt tyst ett ögonblick och fortsatte:

- Och vad skulle vi göra om detta var den sista gången vi träffades?

Det var tyst. Alla tittade på henne. Ovana som vi var vid sådana frågor (det
pratades mest om sport eller barn) började protesterna komma, automatiskt och
utan att egentligen ha tänkt över frågans innebörd. "Nu ska vi inte förstöra
en trevlig kväll med sådana frågor." och "Nu börjar hon bli sådär djup igen."
Men då de hörde sig själva insåg de att det var en väsentlig fråga:

Vi tar hela tiden det för självklart, förutsätter alltid, att vi kommer att
ses igen och behöver egentligen inte lösa några problem eller affärer, som man
måste med de personer vi vet vi bara ska umgås med en kort tid, t ex en vecka.
Allt måste då vara avklarat, alla relationer måste vara glasklara.

C föreslog att från och med nu ska vi bete oss som om vi bara hade en dag
tillsammans. Sedan kommer något obestämt att hända, vad vet vi inte. Hon sade:

-Genom att göra det kommer vi att lära känna varandra och oss själva på ett
helt annat sätt än vad vi hittills gjort. Vi vet så lite om varandra. Vi vet
så lite om oss själva.

En del praktiska invändningar kom naturligtvis. "Hur ska vi göra med barnen.
Ska vi ta med dem i beräkningen eller inte?", frågade D.

-Ja, svarade E, för om jag vet att jag kommer att dö nästa dag, är det barnen
jag först försöker att ordna något för, sedan mig själv.

-Vem har pratat om att dö? F sade detta. Det flesta blev förvånade eftersom
han skämtade om allting. Och när han inte skämtade var han tyst. Nu var han
emellertid helt allvarlig och fortsatte: - Den enda som sagts är att vi inte
kommer att träffa varandra igen. Det behöver ju inte vara döden som skiljer
oss åt, det kan vara andra saker som ... Han tänkte efter och skulle precis
säga något när G avbröt honom.

-Som till exempel att vi blir kidnappade var för sig, eller att ....

-OK. Nog nu. Poängen är väl också att vi inte riktigt vet vad som kommer att
hända. H började att tycka att detta var riktigt intressant. Han hade varit
en av de mest skeptiska i början. - Vi måste fantisera om det för oss sjöl
va. Kan vi inte börja om tio minuter. Och vi kan ju kalla leken "Den sista
färden". Efter filmen, ni vet.



I sade ingenting utan plockade ut kaffekopparna och blommorna i köket, som om
något skulle hända dem här i vardagsrummet. Det var ett mörkt höstrum. Fast på
sommaren var det betydligt ljusare eftersom solen lyser upp det långt in på
kvällarna. Borden i rummet var två, ett i jackaranda och ett i valnöt. Mattor
na och väggarna och en av bordsdukarna var helt perfekta tillsammans i såväl
färg som form.

Idén var kanske befängd men det visade sig att alla tog den på allvar. Vi tit
tade alla på I när hon kom tillbaka från köket. Varför vet jag inte, förmodligen
därför att hon var den enda som rörde sig. Vi andra satt tyst och fundera
de på hur vi skulle bete oss. I satte sig i soffan.

J var den första som efter fem minuters tystnad gjorde något. Han nickade
eftertänksamt och, med en smula sammanbiten mun (av beslutsamhet?), vände
sig emot K och sade:

-Jag har länge velat säga det, men inte vågat. Han tittade ännu mer intensivt
i K:s ögon. Jag har haft ett förhållande med en annan kvinna i två månader.
Jag vill skiljas.

K stirrade ett tag på J och sade, med ett trotsigt leende:

-Jag har alltid tyckt att du var en stroppig översittare och jag tog dig en
bart för dina pengar.

Vi drog efter andan. Det var ingen lek nu, så duktiga skådespelare var ingen
av dem. Vi visste att det inte var helt bra mellan dem, men att det var så här
illa ställt ...
L vänder sig mot M och ska säga något. Men då reser sig M och med ett "Dra åt
helvete!" slänger han igen dörren.


75 EN DAG I PER A NOIDS LIV
Jag stod stilla och kände att det fanns dåliga vibrationer runt omkring. Alla
talade precis som vanligt, men de verkade göra det med den slags beräknade
blick och de gester som f d militärer visar.
Festen hade varit trevlig ända tills denna känsla kom över mig. Jag började då
tänka tillbaka på vad jag hade sagt och vad de andra sagt till mig. Kunde man
skönja en sammansvärjning mot min person?

Jag satte mig ned i soffan. Fanns det inte ett annat slags motstånd i fjädrar
na? Och ölet, smakade det inte något beskare än ögonblicket före? Och den där
flaskan, fanns den innan? Hade de bytt ut den? Hade Ulla verkligen haft samma
klänning på sig hela tiden? Jag märkte inte förrän nu att det var vita knappar
på den!

Var det bara jag som lade märke till denna förändring? Fortfarande var alla
glada och lika försigkomna, men hur ärliga och spontana var egentligen paret
Svenssons kommentarer? Såg de inte på varandra och blinkade då de trodde att
jag inte såg dem?

Då tystnade musiken, alla tittade på mig, och jag slutade skriva denna berät
telse.


76 OTITLAD SAK
Livet är inte meningslöst. Men meningen med livet blir mer och mer banal.


77 RINGKLOCKAN
Fortfarande vet jag inte om ringklockan till hennes lägenhet fungerar.

Eva och jag hade träffats ett par gånger hos en gemensam vän. Var gång pratade
vi med varandra, otvunget som man gör hos goda vänner. Jag hade varit ensam
hos henne en gång, utan vår gemensamma vän. Då talade vi om världsproblemen,
arbete, böcker vi läste, filmer vi precis sett. Ingen av oss var väl särskilt
privat eller utelämnade, varken i ord eller handling.

Efter detta besök ringde jag några gånger till henne och kallpratade utan att
någon närmade sig den andre.

Jag kom cyklande en lördag utmed Drottninggatan då plötsligt en tanke kom över
mig: Om jag skulle ta och besöka Eva! Sagt och gjort. Cykeln styrde sig nästan
själv. Det var en utomordentlig idé. Jag hade varit och musicerat med ett par
killar som jag sedan länge spelat med. Jag var van vid deras spelsätt och
skämt.

Denna lördag hade jag inte alls tänkt på Eva. F ö så hade det inte hänt särskilt
ofta den senaste tiden. Det hade väl varit lika ofta som man tänker på
sina perifera vänner.

Jag gick in i Evas port och låste min cykel. Då hördes röster från gården. Det
var en flicka som lekte för sig själv och invid henne stod några ungdomar som
var sysselsatta med att rengöra en motorcykel.

Eva kom just ut från sin lägenhet för att hämta sin dotter Anette, som flickan
hette. Det var ett välskapt barn i treårsåldern. Eva fick syn på mig och vi
blev båda överaskade. Jag eftersom jag inte hade väntat mig att se henne just
där och hon eftersom hon inte väntat att se mig alls.

Vi kramade om varandra. Stelt och avvaktande.

Eva och hennes dotter och jag in i lägenheten. Jag nojsade ett tag med det
lilla barnet. Nog var jag väl lite barnkär i alla fall, undrade både Eva och
jag.

Jag frågade vad hon skulle göra i kväll.

-Jag skall träffa Jerry, du vet han med choppern.
-Jaså, sade jag, när ska du göra det?
-Om tio minuter.
-Jaha. Men då går jag väl igen. Hej då.
-Hej. Ha det.
-Ha det.

Varpå jag gick tillbaka till min cykel, låste upp den och tog de fåtal steg
som var till porten ut mot gatan. Just då jag skulle stänga porten hördes en
röst som ropade och jag stannade till. Med det var inte mitt namn. Jag fort
satte att stänga porten, satte mig på cykeln och körde hem. Där satte jag mig
framför TV:n och såg på Dallas.

Det är därför jag inte vet om hennes ringklocka fungerar.


78 ETT MINNE BLOTT. ELLER OM DET VAR GULT?
Det var mörkt i hörnet av Amiralsgatan, och den här gatan har jag glömt namnet
på, men det finns en biograf i slutet. Sista bussen hade gått för tio minuter
sedan. Klockan på huset mitt emot visade tiden för mig. Jag hälsade artigt som
sig bör, och klev på. Sedan minns jag mycket av vad som hände. Jag berättade
det:

"Det var mörkt i hörnet av Amiralsgatan, och den där gatan jag har glömt
namnet på, men det finns en biograv i slutet. Sista tåget hade gått för
fem minuter sedan. Klockan på huset mitt emot visade tiden mycket artigt
för mig. Jag hälsade som sig bör. Sedan kommer jag ihåg allting mycket
väl. Jag berättade det:

"Det var mörkt i hörnet av Amiralsgatan, och den här gatan har glömt
sitt eget namn. Sista cyckeln hade gått för en timme sedan. Klockan
på kastanjen mitt emot lyssnade hela tiden för mig. Jag halsade myck
et artigt och klev av. Sedan sviker sig mitt minne inte ens ett uns.
Jag berättade det:

"Det var en vanlig klar morgon på Fredmansgatan och lampan kas
tade tillbaka den artiga tiden till mig. Jag var mycket artig då
jag kom ihåg allting på pricken lika varje gång. Just då berätta
de jag det. De sade att de inte ville höra mer."

De sade att de inte ville lyssna mer."

De sade att de inte orkade att bry sig om vad jag sade."

De sade att de inte ville synas mer.

Sedan gick jag hem. Och på vägen hem var jag med om en lustig sak:
Det var mörkt i hörnet av Amiralsgatan, och den här gatan har jag glömt namnet
på, men det finns en biograf i slutet. Sista bussen hade gått för tio minuter
sedan. Klockan på huset mitt emot visade tiden för mig. Jag hälsade artigt som
sig bör, och klev på. Sedan minns jag mycket av vad som hände.


79 OM KOMPLIMANGER OCH DESS METAFYSISKA STATUS FÄR EGON COGITO
eller: På bussen
-Det var en trevlig jacka du har, Egon!
-Ja, det var det visst. Det tycker jag själv också.
-Det var en komplimang. Ska du inte tacka för den och ge mig en tillbaka?!
-Varför ska jag det? Enbart komplimanger man ser som komplimanger, dvs
"komplimenter" (=tillägg) till andra åsikter eller värdeomdömen skall man
kontra. Ditt yttrande "Det var en trevlig jacka du har!" ser jag primärt
som ett värdeomdöme om jackan, och endast sekundärt ett uttalande om min
smak, dvs att jag har en god smak som köper en sådan här jacka i stället
för den fula som hängde bredvid. Skulle du däremot sagt något i stil med
"Det var en utomordentlig trevlig jacka du har. Jag har alltid ansett att
du har en säker smak då det gäller kläder och annat!", skulle jag nog an
sett mig tvungen att kommentera detta, antingen genom en kontring, eller
att undervärdera ditt yttrande, genom falsk blygsamhet eller något liknan
de. Men nu sade du vad du sade och därför sade jag vad jag sade, och därmed
har jag nått min ändhållplats. Farväl, Nisse!
-Hejdå.


80 EN BIOGRAFISK NOTIS OM KARL PANTESSON
Varken hans utseende eller själsförmögenheter var egentligen värda ett närmare
betraktande eller beskrivning. Håret var stubbat, och enbart det faktum att
det var rött, gjorde att jag inte tog fram min golfklubba närhelst jag såg
honom. Näsan, med vilken normala människor luktar sig till pannkakor och
vårtsvin, var så tillplattad att flugorna var tvugna att använda spikskor och
bergsbestigarutrustning, då de besteg densamma. Detta är sannolikt också orsaken
till att hans näshår var så långa: så att flugorna, då de väl kommit ned
till näsborrarna snabbt kunde åka lian nedför dessa, så de slapp att trampa
trampa framför den stora munnen, som, förresten, åsamkade honom besvär en
gång då han låg under ett träd. Han somnade, en ovana han hade och som väl var
ett av hans bättre karaktärsdrag, han somnade under en präktig ek, gräset runt
omkring honom var vildvuxet. Då drömmarna just började vakna och skulle för
söka att leda honom rätt i livet, kom tre kvinnor med korgar på armarna.

En av dem, en rampant dam i övre 30-åren, sade ganska högt, men inte så högt
att det väckte honom:
- Där är en!
De gick framåt i det risiga buskaget, smutsiga var de redan, och de blev inte
renare. De kom. De kom fram en efter en och en av dem böjde sig snabbt ner och
slet tag i hans mun. Förskräckt skrek hon:
- Men det är ju ingen svamp!

De få gånger han öppnade denna öppning in mot tomheten, och han inte gjorde
detta för att äta, eller för att med ett gapande förvåning uttrycka sitt (det
måste säga) välartikulerade "öh!", kan man jämföra med antalet månar på him
meln, med antalet hjärtan hos en människa, med antalet syréner som viskar kär
leksord till sin älskade en kulen vintermorgon, med antalet barn som efter en
eld skyr densamma, med antalet sitsar i en buss efter lördagkvällen, och subtrahera
detta antal med 1.
Kort sagt: han intellektuella kapacitet var inte den allra högsta. Det var
förresten denna som gjorde det nödvändigt för psykologerna att utveckla sitt
intelligenstest och räkna med negativa värden.
Helt hopplöst var han dock inte. Han kunde läsa, visserligen bara om han fick
ligga i en swimmingpool med snorkel och grodfötter, och då endast bokstaven
"A". Men, som ordstävet säger, "A a aaaa aa aa aaaaa aaaaa aa", vilket jag
antar att han accepterar eftersom han har detta som sitt valspråk (och det är
troligen de enda varelserna som torde förstå honom).

Vilka är då de positiva egenskaperna hos honom?
Frågan kan besvaras med en hel katalog, men eftersom det är slöseri med så
mycket otryckt papper kan jag ställa upp han kvaliteter nedan:

1) Den 3 november 1978 trampade han inte ihjäl en snigel på Storgatan (utanför
nummer 37).
2) Han är snäll mot sina skosnören (kanske mest beroende på att de ligger in
låsta i en byrålåda högst uppe på vinden).
3) Han blinkar försiktigt.
Slutligen, han tycker synd om ensamma enkronor då det regnar (såvida de
4) inte är gjorda 1874).

Trots detta är han min bästa vän och kommer så förbli.


81 EN TANKE (som något oväntande dyker upp just här och nu)
Detaljen är lika värdefull som icke-detaljen.
Detaljen är lika värdefull, om inte mer, som allt det andra.


82 EN PUBERTETSLISTA
Först kommer pensionären med handväskan som ska in och handla reavaror. Sen
kommer pensionären som går över gatan där det inte är övergångsställe, tätt
följ av pensionärer som går över gatan där det finns övergångsställe.

Efter det kommer servitricen som tror att hon äger hela stället och att jag
har en hel vecka på mig att äta deras sketna mat. På femte plats kommer alla
de som anser att gråtande barnet är ett konstverk, tätt följda av de som tror
att Rembrandt är ett bilmärke.

På sjunde och åttonde plats kunde jag inte placera några. Däremot vet jag att
veckan efter semestern kommer på nionde plats, och även på tionde plats om det
var en kort semester.

Elfte, tolfte och trettonde plats är väl ändå lite för privata och för övrigt
alldeles för otryckbara, både minnen och fantasier. De uppdateras varannan
vecka. På onsdagarna.

Efter dessa kommer alla de som irriteras av en sådan här lista. På femtonde
plats kommer de som irriteras av dem som irriteras av en sådan här lista och
de som skriver demsamma. På sjuttonde plats kommer jag själv eftersom jag tror
att listan har fler än femton eller sexton platser. På adertonde plats kommer
alla andra människor och absolut sist kommer politikerna därför att de förbjöd
mellanölen.


83 ATT VARA INNE
Problemet förelades mig under ett informellt samtal om den inre kulturens utveckling
genom seklerna med en god vän (som för är rikskänd som mosterdiagnostiker och
ses som internationell expert på Volvos bakdäcks yttrehudsskador,
framförallt i samband med köldskador vållade på sensommarens främre hälft,
och hörs som en småfågels kvittrande i den bleka himmelns kvala törnbärssamba).

Inom parentes sagt/detta skall läsas med parentetisk myndighet/ () var
middagen utsökt och dess lammkött var på det hela taget.

Problemet vara att söka utröna huruvida det gives någon enkel, robust fast
öppen hjärtlig, algortim för detta.

Diskussionerna varade vida länge. Från mittidag till kafferast, från dunkelt
förtätat ljus till mörkrets intrång genom bakdörrarna. Skymningen såg sin
ålder vaporiseras (varav 30% av alla ångor kom sig av att vi ändrade åsikt).

Vi sökte komma fram till pudeln kärna. Ehuru, emedan det icke vore något al
ternativ till något annat, detta icke upptäcktes var vi synbarligen generade.
Allt som läsas kunde läsas lästes. Inga stenar var ovikta blad. En gång vek vi
vackert, av.

Av detta kan man lära sig följande:
Om du bakar en kaka, så att säga, eller en smula kaka, låt den då jäsa i
ugnen.
Lösningen är: att vara inne är tvärtemot att inte vara ute, dvs icke-o-inne är
ultra-plus-ute.
Sedan gick vi och spelade Bingo, på Spångatans bingohall.
Alla vann och ingen vann. Alla förlorade utom en del.
Vad jag menar med det har jag ingen om.
Denna sista kommentar ber jag speciellt att få tacka Woody Allen för. Han har
detta som en av sina käraste kännetecken, näst måndagskonserten.


84 LOUVREN
Louvren är vackert i augusti!

Tavlorna hänger nämligen på sned då (Jag såg i alla fall en tavla som gjorde
det. Nej, det var inte Mona Lisa. Ej heller Den gråtande pojken).

Det är när jag ser en av dessa tavlor (det kan kvitta lika vilken) som tanken
slår mig:

En tavla måste veta mycket om människor, i alla fall vad gäller minspel och
reaktioner. Tänk att vara en kubistisk tavla på 20-talet och se expertisens
samlade förvåning, vrede och oförstående miner; tänk att vara en solnedgång
som hänger i ett galleri i ett slumkvarter och varje gång någon gå förbi kunna
se kontrasten mellan denna människas yttre och inre välla fram; par som håller
varandra i handen, där varje smekning är en ödmjuk begäran att gräset skall
fortsätta att växa, att solen skall fortsätta stiga över horisonten; tänk att
vara en surrealistisk målning och inte ens själv veta vad man föreställer (men
vem har sagt att en tavla, en människa, en blomma bara föreställer en enda
sak?).

Kommen så här långt i min tankeverksamhet slår det mig, med en plötslig själv
medvetenhet, att min ram har blivit smutsig. Jag ropar på vaktmästaren som med
ett av sina vänliga leenden putsar den.

Snart är det dags att stänga.


85 MINA MEMOARER, OM JAG HADE NÅGRA
Som de allra flesta föddes jag. Sedan levde jag ett tag, och ett tag till,
sedan tog det ett tag och så levde jag. Efter två tag levde jag sedan levde
jag efter ett tag levde jag efter, ett tag. Sedan jag levt hade jag tagit ett
tag tog det ett tag till och sedan tog det tag i mitt liv, och så lever jag
efter, resten av mitt liv. Sedan dör jag, och då tar det slut. En gång mötte
jag Jan Guillou på gatan. Han hälsade inte på mig, så därför hälsade jag inte
på honom. Han är ganska kort.


86 AVLYSSNAD MONOLOG I TELEFONKIOSK
Skulle hon inte komma idag? Det är ju fjärde tisdagen i första månen efter
trettonde söndagen före första vårdagjämningen i andra veckan efter påsk som
ligger lördag före söndagen efter heliga enfaldighets stora helg.
Förmodligen kommer hon inte denna gången heller.


VERBALISMER, DIALOGER ETC


87 EN MYCKET SANN HISTORIA
Detta är en sann historia, den jag skall berätta. Om ingen annan kan vederlägga
den, vill säga.

Det började en tisdagskväll, solen stod lågt på himmeln. Molnen var täta som
en dammvippa. Elof var ensam hemma. Han hade varit så i flera timmar, efter
som ingen annan (annan än han själv och jag som ser honom) var tillsammans
med honom. Det förefaller ju helt logiskt, eller hur?

Om ingen annan vill skriva något nu, fortsätter jag och ser vad som kommer att
hända i denna historia. Jag tror att det kommer att sluta snart, men vet dock
inte helt och fullt vad som skall tima.

Alla som har sett Elof har reflekterat över att han var så förskräckligt lik
någon annan. Till exempel hans granne liknade han vid grannen på andra sidan
grannen, dvs hans egen granne, men inte sin grannes granne, för det refererar
ju till honom själv i vissa fall. På magen eller på sidan.

Alltnog. Var kommer Elof ifrån frågar ni nu nog säkert. Inte? Nänä, då berättar
jag det inte heller. Förresten vet jag det inte helt säkert själv, därav detta
svammel, om ni nu skulle undra över problemet, vilket ju efter min redogörelse
inte förefaller helt troligt. Och eftersom ni, mina kära läsare, verkar så
ogina, slutar jag min historia för att gå och dricka ogin och tonic.

Efter en stund fortsätter jag dock att skriva: Efter en stund fortsätter jag
att skriva: Jag fortsätter efter en stund att skriva: Efter stunden som gick
fortsatte jag att skriva: Jag fortsatte att skriva, efter en stund: Världen är
en förklädd get i lammkläder.

Och på tal om get:

Stans största get kan beses på Amsterdamsgatan, i och från detta klockslag
(9.00) till och med under hela den timme (11.00), dock med undantag från de
timmar som slutar med aderton-och-trettio-bussen. Om man nu vänder sig till
närmsta hållplats, vilar ögon en sekund eller två eller så, vad får man då se?
Jo, insidan på sina ögon förstås. Jag har ju inte öppnat dem ännu. Men låt oss
då för frågans (eller är det för svarets?) skull öppna mina ögon (det är
naturligtvis inte så lätt för er som det är för mig, speciellt inte som ni
läser detta på ett ställe där mina ögon inte är synliga och i en tid där ögo
nöppning har blivit så impopulärt, enligt senaste rapport från PARIS och andra
nöjesestablissement) vad ser vi då? Jo, då ser vi (oftast i alla fall) en
kvinna som ser på mig och undrar varför jag stirrar på henne (eller blundar på
henne), speciellt som jag sitter vid min skrivmaskin (egentligen är det en
dator-maskin, men det behöver vi inte låtsas om) och skriver samtidigt.

Det är nämligen så här: Nuet existerar enbart som smaken på ett tuggummi, dvs
så länge som man tuggar. Sedan försvinner nuet (som när man spottar ut det i
rabatten hos handlaren (20%) och kommer igen först då en hund finner tuggummit
för gott. (Vem var det som sade: "Mina tunga steg vandrar emot tinningar
nas tuggummileende"?) Yngve svarade med en chock, susade på balkongen, och
snavade vidare med denna. Vad skulle han taga sig till med henne, vad skulle
hennes föräldrar säga, och framförallt: Vad skulle jag själv säga? Inga ursäk
ter var ömsesidiga, inga skor för blanka.

Nu slutar jag att skriva för denna gång.

Nästan.


88 KVINNAN
Hennes skrivbord log emot mig, men trots det kastade hon iväg en arm emot mig.
Det gjorde ont i min vänstra skrivbordslåda. Jag kände på den och märkte att
det låg ett brev i den. Läste det naturligtvis (min nyfikenhet är närmast
total). Jag läste det om och om igen, men hon hade ingen förbordelse.

Vad konstigt tänkte jag. Nyss hade hon varit så lugn och rekorderlig. Men
hur... Jag böjde, tack och lov i tid, min näversömsbeklädda IKEA-soffa som i
och för sig skulle in på omsittning, men jag tänkte:"En mans hem är hans hem
(även om han är inneboende och glömt att betala sista hyran)". Hon har den
senaste tiden fått många sådana här plötsliga infall. Så är läget. Vad skall
jag göra? Kasta henne i grytan bland alla de andra blommorna? Nej, hon får nog
inte plats. Stänga in henne i kylskåpet? Nej, jag måste ha mjölk till flingor
na och frukost i morgon. Just nu lyfter hon en stor långfingernagel från pannan.
Ser jag en skymt av seger i lampskärmen?

Hjälp, vad ska jag göra? Jag skriver för att hoppas att Kvällstidningens frå
gespalt skall kunna hjälpa mig.

Vänliga hälsningar


En Undrande


Svar till "En som var med"

Med anledning av ert smått förargade brev (eller snarare: "ert brev som gav
uttryck för er förargade åsikt" (eller snarare: "innehållet i ert brev, som
kan uttolkas som om brevet (eller snarare: "bokstäverna i detsamma (dvs brevet)"
var skrivet av en person som visade (eller rättare och snarare: "Om man
befann sig i samma rum rum som personen då denna (eller denne) skrev brevet")
uttryck för ett uppträdande som vanligtvis sammanfattas av många (Dristar jag
mig till att skriva ....? Nej, det gör jag inte!) personer, såväl kännare av
den mänsliga naturen, som enbart (bara, blott, endast eller allena) represen
tant av densamma.

(Författaren måste här kommentera den ovan skrivna meningen eller kommenta
ren: "Dristar jag mig att skriva ....? Nej, det gör jag inte!". Det är ju som
att säga: "Djävlar ... höll jag på att säga." och sedan säga det. Dvs man låt
sas som om man tar avstånd från en tanke man gjort men refuserat den, men vill
ändå säga den, dvs uttnyttja effekten av den tänkta tanken. Tänk vad dumt!)

[Nåjag (OBS! Detta är inget tyrkfle, det skall stå "nåjag" och tyrkfle"!!),
författaren staplar alla sina klichéer på varandra. Jag vill se hur han reder
ut parenteserna. Att leta efter den bortre parentesen är visserligen besvärligt,
men var det verkligen detta Fälldin menade? (OBS! Gammal vits!) Hela attityden
i författarens s k noveller, eller nå-väler som jag skämtsamt brukar
kalla dem, är ett försök att verka litterär, fast i själva verket är det inget
annat än 4 dl post-pubertetsfantasier, 1 dl MAD och 1 dl fransk-irländsk såpa
(så att man skall kunna läsa för glatta livet, he-he) som sedan blandas och
drickes med en klädnypa soforistisk musik. Om han kunde finna någon bättre
förebild än Lasse O' eller Myles naC (Flann) eller Hofstadter att stjäla idéer
ifrån, t ex Lasse Lönndahl eller Synnöve Computorson, skulle jag inte sagt
något. Men som det nu är det. Usch, jag börjar låta som honom. ("- Vad är
detta, vem är det som avbryter mig i denna berättelse? Bara för att jag får
ett telfonsamtal får du väl inte ...!" "- Men jag har väl inte ...!" "- Du har
inkräktat på den unitierala självförståelse-akt som spelades upp i går kväll.
Det var andra akten." "- Du kunde även ha sagt 'unit-...-akt som drogs upp i
samband med', ja, och sedan nämnt en historisk händelse, 'och som fortfarande
snurrar'." "- Ja, det var en bra idé. Du måste komma och störa mig flera gång
er.)
(Jaha, ännu en självreflekterande poäng. Han skulle inte fått se sig själv i
spegeln, efter att ha fått sådana idéer om att kosmos finns i en spegel, 
vilket han fortfarande inte kan yppa sig om. (Jaha, ännu en självreflekterande
poäng om författaren som skriver om sig själv som författare och bryter 
illusioner. Vafan, kan han inte låta oss behålla illusionen i två minuter.
"Nå'n gång skrev jag en icke-illusionsbrytande novell, men den slängde jag
eller så gjorde jag det inte." Va, är detta illusionsbrytande novellsignande
änterligen slut? Två minuter från en stund sedan.)

Nåja, inte helt densamma. Vi är ju faktiskt olika, min morbror har till 
exempel ingen mustasch, och det har inte Ronald Reagan heller. För att inte 
nämna det faktum att vi upptar alla (nätt och) jämt ett mycket unikt och 
speciellt spatial-område: dvs toaletten, i alla fall i tid och otid.

Som "Förargad" vill jag speciellt rikta er uppmärksamhet (fästa era ögon på,
tala om, berätta viskande för er, dig) att denna insändare är en ren 
falsifikation och det finns varken en insändare som heter "En som var med", eller ett svar på detsamma, eller ens en signatur som heter "Långsamt växer 
kunskapens liljor upp mot kynnighetens ridå".

Långsamt växer kunskapens liljor upp mot kynnighetens ridå


89 MORBIDA TANKAR VID NATTENS HUVUDKUDDE
Jag lovar mig varje kväll att alltid lägga mitt vänstra ben rakt ned på sängen
före det högra. Men ibland glömmer jag bort det. Och då drömmer jag. I drömmen
vyssar barnet den vuxne. I drömmen är det eleven som lär ut kunskapen. Läraren
vilar aldrig.

Vem har stulit min egen tolkning till denna drömvärld? Vem har nyckeln till
symbolernas förseglade gömmor (som karakteristiskt nog finns nere i källaren)?
Är det jag själv som ung man, ett yngre jag som ser in i framtiden och stjäl
lycka i nuet?

Varken framtiden eller historien kan dock ge mig någon lycka. Lyckan finns
helt enkelt inte då. Lyckan är mina tankars innehåll och riktning. Dess fokus
vandrar stillsamt och systematiskt över hela händelseförloppet, alla dess intrikata
delar, alla detaljer.

-Men när får jag reda på resultatet? Drömmens budskap är inte tillräckligt
klart riktade åt något håll, inte riktigt korrelerade med mitt medvetande.

En avslöjande sanning smyger sig nu mot skrivbordet. Går runt det och ställer
sig bakom min rygg. "Bort, bort!", skriker jag. Inte ens sanningen tillåter
jag att läsa bakom min rygg.

Lögnens glupande aptit oroar mig inte längre. Det är sanningens knipsluga ögon
som får min sömn, min sommartid, att vibrera och rysa.

" Vill du hellre vakna med lögnens hydra vid sidan om dig?"
Min önskan är att morgondagens säng vaknar alldeles tyst och alldeles tom.
Minsta fingervisning skall väcka kudden, täcket, de små fjädrarna, ja alla
veck i överkastet i enlighet med detta budskap.

"Om nu villfarelsens damm lägger sig över madrassen?"
En nitisk sanningssökare och sökare av absoluta värden strävar att uppnå fal
kens imponerande jaktteknik. Låt gråsparvarna flyga. Låt trasten sjunga utan
att söka efter noterna. Låt dess ungar finna sitt eget väsen innan du manar
dem: Flyg!

Förkunna gärna om din överhöghet, om din präktighet. Tala gärna om din för
träfflighet, både då du har anledning till det och då du inte är uppmanad att
tala. Förvirra gärna dina medmänniskor. Men tro inte att det är dig vi talar
om eller med. Din skugga har då plötsligt dina kläder.
Din skugga blev plötsligt vacker och mänsklig. Den växte med en hastighet vars
like inte berget kunde förmås att bry sig om, eller ens förnimma.

Just som vi stod där och behärskade vår tillfredsställelse märkte vi att din
skugga viskade något. Först helt tyst, sedan med klar röst. En röst obeskrivbar,
en sonor röst som liksom pulserade, som (och jag talar nu om rösten och
inte det varur den kom) andades en sådan nimbus att vi slutade att vara för
bryllade över det.

Efter det åt vi tystnad.


90 THREE WIEWS OF A GOBLINER
First view

Du går vid min sida, dag efter dag
(varför är det alltid du som är på den högra sidan och jag på den vänstra)
lyckliga är vi som trollen i en mörk skog
(skulle liknelsen sluta vid skogens färg vore den dålig)
som trallar och dansar, ömsom med musik, ömsom med tystnad
(är en talande tystnad mer uttrycksfullt än en tyst talan eller kanske ett
tystnande tal?)
vi vandrar arm vid arm, inflätade i varandras liv bortom vardagen
bortom disken och tvätten
Där vi går vandrar andra samtidigt.
Där vi går vandrar vi tillsammans
Så gör även alla andra.
Förnimmelsen av nejlikans nyutslagna dofter lättar upp stämningen
(ett par i förälskelse befinner sig alltid i ett tillstånd liknade det efter
en krock, eller en nära-på-händelse.)
Att tala om det som nästan kan beskrivas, att vara tyst om det som är bäst
lämpat att beskriva. Att förneka världen, och dess onda, är att behandla sin
näraste som en nyss startad raket. Efteråt bryr man sig inte, förrän den stör
tar i närheten.

Din hand, så otäckt lik din själ. Dina lår, så plötsligt påminnande om dina
sängvanor. (Efter att ha bäddat ser man inte hur hård nattens drömmar varit)
Din armhåla vandrar nedför min kropp, underbart förkastar du dess vanliga
funktion: att förse oss med skamkänslor och näsdroppar.

  *****************

Second view

(Nu byter författaren om och tar på sig sin glown-gown, dvs allvaret har bör
jat att se på TV, kvar står den nakne skrattaren, skämtaren och humoristen
sammanträngd i en plötsligt tillkommen hiss.)

Men det som är mest remarkabelt hos henne

(Om jag nu får byta tempus. Orsaken till det är att min granne behövde mitt
presens till sitt epos. Min granne, som utan att ha öppnat fönstret eller ens
dra för gardinen är fönstertittare (i den strikt etymologiska betydelse av
ordet: "att fönstra tittare"). Hans bok behandlar Judas färd till Golgatan 14,
dennes ångest och nyrika inställning hur bra allt skall bli för honom och hans
fru, Elisabeth Förrädaren, när han fått sin löneförhöjning. Visst, visst, kan
man säga, och det gör man ofta. Avtalsförhandlingarna var inte reglementsenli
ga, mycket var i övrigt lämnat att önska (t ex God Jul), och facket, var var
facket? Ingen arbetare med en fjärts avstånd från facket skulle idag gått med
på att arbeta på en helgdag (övertid på köpet). Utvecklingen har gått
framåt läste jag i en insändarspalt häromdagen.)

är hennes rännilar av svett, förmodligen framkallade av min förklaring av New
tons andra lag. De lägger sig som flyktvägar för de småkryp som förargligt nog
har upptäckt hennes skönhet ("Du är så söt som honung" och allt det där tjaf
set). De dras till henne som en tältsäng till en trött kleptoman. (Alla ser
det, alla gör det, men ingen vågar att erkänna det. Erkänn att du vågar låta
bli att erkänna. Bliv din egen tankes tanke!)

***********
The third wiew is emptyness.



91 EN LUNDASUCKS SKAPELSE
Läs följande:

Tänk på villodagen så ändamålet helgar arbetsförmedlingen.

Detta var en icke-konkret vits:

1. Tänk på vilodagen så att du helgar den
2. Villodagen - av förvilla, synvilla etc (religionen är en tvåplansvilla?)
3. Ändamålet helgar medlen
4. Såsom en byråkrati gör arbetsförmedlingen inget annat än att försöka få
folk till sig, och få mindre arbete att utföra. (En tanke är att arbetsförmed
lingen blir en gör-det-själv-inrättning. Jag menar: För att sitta i ett rum
(väntrum) i sju timmar om dagen behöver man inte ha en hög akademisk utbild
ning som övervakar. Det är bättre att de sökande väntar hemma:
En tänkbar, men dock orealiserbar slogan för den framtids-futuristiska utopin:
"Är du i klämma, inget jobb? Vänta hemma, ingen nobb!"

("Utopia" kommer från det grekiska ordet "topos" som betyder "bra" (jämför med
vårt "toppen"), och "u-" som betyder "undervatten" (som i vårt "u-båt" (=un
dervattensbåt, som är en "Dymedelst bensin eller atomer driven vehikel. Drager
sig fram genom havets böljande strömmar med en hastighet på 7,18 knop, vilket
är ungefärligt med SI-systemets "ganska snabbt". Förarhytten rymmer vanligtvis
flera flaskor sprit, liksom kaptenen. Till höger ser ni Votre Dame, och till
vänster ser vi om vi tittar dit. Får jag be er att en del av passagerarna slu
tar att röka." Utdrag ur Svensk Familjevärk (även kallad Svenssons släktdrag,
förmodligen därför att fönstret var öppet. Men en annan och minst lika trovär
dig tolkning är att Svenssons var kända för att vara snåla med strömmen. Det
var alltså ofta släckt (jämför "släkt"!) i deras hus, och att deras enda upp
lysning var detta upplagsverk. En mera filosofisk tolkning är att deras grannar
var brandmän. Vilket tillsammans med följande sammanträffande gör att
denna, och just denna, tolkning nog får anses vara den mest härskande och
oöverträffligt förträffliga:

Tar man, nämligen, de understrukna bokstäverna i ordet "_S_ve_n_sson_s_ Släktd_r_ag",dvs SNSR, så bildar de tillsammans bokstavskombinationen SNSR, vilket är
mycket typiskt.

(En variant, och enligt mitt förmenande, en mer extrem tolkning, är att man
tar de understrukna bokstäverna i Svenssons Släktdrag, dvs "svenssons
släktdrag", vilket uttytt enligt den isomorfisktiska principen för kodning utläses "svenssons släktdrag", vilket är helt självevident, för att inte säga
fullständigt klargörande på varje punkt som förut varit oklar, om än något
instruktuös i tonen. En personlig åsikt om teorin är att jag inte gillar att den
fylld av kaksmulor.

(Av Herbert Sibelmuller som utomordentligt väl och klarlagt framför sin numera
klassiker (på sin tid renässans) Tidtabeller Malmö-Lund 26 september 1984 -
3 maj 1985 Bussar, som översatt till svenska av Enok Barrstuga kallats
Triptykens enhetlighet visavi försvarets rådvillan inför en ny artikelserie i
Kvällsposten, senaste upplagan (1956))

*******

Att utanför hennes vänkrets framföra mina meddelande till henne, med
morsesystem (på kvällarna), med farsesysten (på förmiddagen) och med sotat
fönsterglas (de dagar andan är slut), vore i detta läge helt otänkbart. Det var ju
flera dagar sedan hon sade till mig: "Det voro ett vackert väder om ...".
Detta "om" isade ner hela min världsbild; varje fundering jag tog (antingen på
eller mellan skarvarna) var en återspegling av detta hennes "om".

(I original-versionen av detta manuskript förekommer det här en sk vits som
är helt obsolet i förhållande till det rodnande samhällssystem vi numer kallar
v