SPRÅK, POESI, ETC O ETC


1 ORD I LÅNGA BYXOR
Jag tycker om ord. Jag tycker om att leka med ord, att kela med dem, springa i
kapp med dem.

Att ta ut ett ord, eller två, på en promenad, eller två, i stadens larm ger
både mig och någon annan en upplevelse (Ja, för hur skulle ni reagera om ni
såg en person gå ute på gatan med ett ord bredvid sig? Sådant gör man ju
hemma!)

Ofta sorterar jag ord. De tycker själva om det. (Jag frågade ordet "ja" om det
i morse, och ni förstår själva vad han svarade.)(Jag frågade "utmärkt" vad hon
ansåg om mig som skribent, och frågade även hennes barn "utmärkt bra" och "ut
märkt, men besynnerligt", och de var ju i princip överens.)

Ett ord som nyss begärde påökt var "jag". (Ni skulle vara med om en avtalsperiod
med ordens fack. Representanterna är Herrar "Mera pengar" och "Du har
helt fel". De ger inte motståndarsidans Herr resp Fruarna "Resursbrist", "Av
talsstridigt" och "Det vet jag bättre än ni" en gnutta chans att göra sina
stämmor hörda.)

För tydlighetens skull skall jag förklara att som ett ord inberäknas kortare
ordkombinationer som "tack så mycket" (som är son till Herr "Tack för det" och
Fru "Mycket mer").

Dessa förhandlingar brukar sluta med att gunstig "Krona eller Klave" kommer
insinglande (tillsammans med "Singla in" och "Tillsammans med").

Mitt eget främsta vapen är att sitta helt tyst. Då inser de att de har mer än
mycket att tacka mig för. Det är ju jag som gör att (vissa av) dem blir mer
kända än andra.

Finnes det nu någon demokrati bland orden, fråga ni säkert utan hjälp av Hasse
Telemar. Naturligtvis finns Mister "Demokrati", hur skall man annars kunna
tala om honom.

Ordet finns, men finns saken?

Men vad är saken här? Att alla ord skall ha lika rätt att göra sin röst hörd
och gällande? (T ex "tågtidtabell", "tillförne", "separabel", "hurom",
"vägvaktssjukskrivare", "painrich",
"smakar systematiskt vicke-vire och tummetott" och "han har hår här, hur har
han handen där"?)

Absurditeterna med detta klingar förnöjt med sin dagskassa. Orden måste
naturligtvis vara vägda i en skål med flingor före beträdandet av den
offentliga scenen, före det egentliga uppträdandet inför meningsfullhetens högsta domstol, som numer inte längre är fulltalig förrän alla har kommit.

Ordens vakter måste naturligtvis ställas ut, framför porten till förståelsens
högkvarter, där ministrar dväljes om det förgängliga i de senaste språkteo
rierna. Ord skall talas, läsas eller skrivas, inte debatteras, menar några av
dessa avfällingar.

Jag menar detta: Lägg ner alla ord i en låda och stäng locket så får ni se hur
små de är.


2 EN BEKÄNNELSE I
Jag är en tidning.

3 EN BEKÄNNELSE II

Jag med.


4 T EX MYRORNA
När orden slutar att prata försvinner verkligheten in i sig själv. Vetskapen
om detta gör att myrorna går ett extra varv runt sin stack på kvällarna. De
sitter på sina obekväma sängar och berättar om hur deras anfäder besegrade
språkets fängelse genom att undvika substantiveringar för allting. I stället
använde de ostensivering, dvs en kollektiv "pekning" på det föremål eller den
företeelse de ville nämna. Detta hade som konsekvens att deras benstomme ut
vecklades alldeles avsevärt, eftersom de tvingades att gå runt i naturen när
helst de skulle prata. Ville de meddela att månen var full var de tvugna att
först gå till en plats där månen syntes, och var det moln väntade de till
dessa var försvunna, och om det var riktigt illa så var det nymåne så den inte
alls syntes. När de väl pekat på månen skulle de ha tag på sprit för att
dricka sig berusade (vilket skulle symbolisera "full" i deras underliga vokabulär),
och det vet ju alla hur svårt det är att få tag på sprit mitt inne i en skog.
Och tänk vilka problem de fick då de skulle planera för sina barn och deras
framtid: De var först tvingade att skaffa barn, låta dem växa upp så att de
kunde peka på barnens framtid, och i efterhand säga vad de skulle ha gjort,
och sedan skaffa dessa barn igen. Och det är förmodligen inte gjort på en kafferast,
inte ens en kommunal sådan.
Det är därför myrorna är så små: De krympte så mycket i tvätten för att de
svor varje gång de tvingades att vänta på nästa ostensivhändelse ("vänta och
peka"). Och det är ett känt fenomen hos alla myrsamhällen, att svordomar bestraffas
med tvättning medelst såpa.
Den dagen myrorna slutar med att svära kommer de att växa om oss människor
och ta över världen.


5 EN RECENSION
-Nå, vad tyckte du om min bok?
-Ja, om du var en bartender i vilda västern och din bok var drickat du
sålde, och jag en dag kom in och skulle köpa lite dricka, och kanske prata
med grabbarna, ja du vet ungefär så där man gör på puben, och du skulle
servera detta dricka till mig, vet du vad jag skulle göra då?
-Nej, det vet jag inte. Vad skulle du göra? Vad skulle du göra?
-Jag skulle betala som vanligt, stannat kvar ett tag för att prata med
killarna, spelat roulette och sedan gått hem.


6 UPPREPNING SOM KONSTFORM
Man kan upprepa det som är bra. En bra sentens är värd att upprepas.
  Man kan upprepa det som är bra. En bra sentens är värd att upprepas.
 Man kan upprepa det som är bra. En bra sentens är värd att upprepas.
   Man kan upprepa det som är bra. En bra sentens är värd att upprepas.
  Man kan upprepa det som är bra. En bra sentens är värd att upprepas.


7 TANKAR, INFALL (AV- ?)
(I.) Genom kranen vräker jag ut guldhåriga pistoler. De rinner äntligen ner i
handfatet. Med plötslig långsamhet och med en enkelhet nära nog intill en
bredvidliggande planta som slagit sig till ro öppnar jag kranen maximalt. Sedan
slår jag av kranen med en grön hammare.

(II.) Genom fönstret vräker jag ut mitt vrål. Alla på gatan stannar med hastig
försiktighet och börjar att vrålskratta med ena mungipan efter den andra. Fler
och fler personer samlas. Till slut är de två stycken som trängs och de måste
ta kölappar för att få skratta mer.
Rent instinktivt koncentrerar jag mig på de som står längst i mitten (från
höger sida räknat). Av egen erfarenhet, och av andra förmedlad kunskap, står
det alltid någon där, oavsett om det är påkallat eller ej.
Med ens märker man ingen skillnad. En del är som det var innan.
Avslutningsvis hittar jag på ett nytt tal och ett slangord för det, och det
borde tysta ner dem. Dock gör detta ingen verkan eftersom de redan är tyst
nadsfulla. Jag ritar då en rund schlagerfestival och bryter med gångna
konventioner.

(III.)
Tänk om bilarna var telefoner och vägarna var telefonnätet.
Vilka telefonräkningar de skulle bli.

Tänk om bladen var träd.
Vilket liv det skulle bli på hösten.

Tänk om bladen var träd.
Vad svårt det skulle bli att gå genom skogen på hösten.

Tänk om telefonerna var bilar.
Vilket problem SÄPO skulle få med att lyssna på alla samtalen.

(IV.)
Hon är en sten på hans radar.
Han försöker slå med en hammare, men är rädd om radarn.
Slå för att skada?
Nej, slå för att forma om, för att forma stenen till en diamant.
Hans kunskaper om geofysik är nämligen mycket ringa.

(V.)
Jag är min biografi.
Tyvärr dog förläggaren i går.

(VI.)
Jag är ett fullskrivet blad i en bok, vitt papper på svart text. Fullt med
krume-lurer, komma-tecken och punk-ter. Det vanligaste ordet på sidan är "jag"
och "mig".
Med detta försöker jag inte förklara mig själv inför mig själv. Jag tror inte
det i alla fall. Jag hoppas.

(VII).
Språket är ett äpple som jag skurit bort en bit från. Jag tuggar inte och
sväljer inte. Jag vet inte vilket som är äpplet eller den avskurna biten. Man
kan inte äta upp språket utan att få ont i magen.

(VIII.)
Jag suger på orden. Substantiven är söta, adjektiven sura. Prepositionerna är
citronaktiga (på gränsen till vanilj) och verben smakar vatten. På kvällen
ligger orden i blöt för att inte torka. Genom att ta ut dem i morgonsolen
bibehålles deras konsistens. "Var står datumstämpel?", frågar ni. Då kan ni
lika väl ta steget ut mot metaforernas moras, mot kvicksandens betydelse och
mening och bli kvar där för evigt.

(IX.)
Jag svarar: Frågan ger innehåll!
Vad ger frågan svaret? Innehåll.

(X.)
Då, då, då, då, då, då, då, då, då, då, då, då, då,då, då, då, då, då, om en
stund. Bara om en stund, skall bara, i morgon, i morgon på lördag, om, om,
igår, igår, i morgon, igen, om, om, om, om, om, om, om, om, om, om, kan inte,
då,då,då,då,då,då,då,då,då,då,då.
Jag, jag, jag, jag, jagjagjagjagjajgjaajgjajgjajgjajgjag. JAG. Min, min egen,
mig, min då?, jag, mig, mitt, jag, mig, mitt. Jag , jag, jag, jag, mig, mitt,
mig, jag, min, mint, mitt. För två år sen, För ett år sen, två månader sedan,
förra veckan, igår, imorgon, om två år. Jag. Min. Om.
(Människan skapar sitt nu genom relationer till enbart det förflutna,
framtiden, då-et och om-et. Men nu-et får aldrig plats vid frukostbordet utan
måste
gå och lägga sig utan mat. Undra på att det ser sjukt ut.)


8 SKRIVANDETS VILLKOR
Förutsättning: Vitt papper, 80 g.
Eller: Tom bildskärm, 300 T.

Syn: Stirrar mot spetsen av pennan (den ler föraktfullt mot mig, som den
alltid gör när den är i vila).

Hörsel:Musik: Brian Eno Ambience #3, medveten vald musik för att utgöra en
ljudvägg (smeker medvetandet till att skapa. Oroa det inte med för
villande ljud eller intryck) det tar bort de flesta oljuden, dock
ej alla.
Oljud, oönskade ljud: ljud från en kran (förmodligen grannen som
duschar), ett lite dunsande ljud (är det grannen som kanske inte
duschar utan badar eller gör rent badkaret?), en bil eller flera som
kör förbi på gatan (snöbetäckt).

Smak:Inga identifierbara smaksensationer (möjligtvis av mint från tand
krämen. Mycket svagt i så fall.).

Lukt:Inga luktförnimmelser. (Jag är lite täppt i näsan.)

Känsel:Mina fingrars (högerhanden) tryckt mot pennan (som väntar), unde
rarms (höger) tryck mot bordet, handens (vänster) tryck mot kinden
(vänster), skinkornas tryck mot stolen, fötternas tryck mot varandra,
magen förnimms (hunger). Det kliar på näsryggen.

Mentalt:Verbalt: "Nu skall jag skriva något bra".
Icke-verbalt: lätt ångest (över att pappret måste fyllas med ord),
en förundran (över vad som kommer att stå på detta papper.

En stund senare:"Pappret är vitt som oskuldens drottning. Språkets våldför
sig på henne med sina försök att sätta verkligheten på
pränt."


9 HONUNG
Livet, som sådant, är en honungsburk, och ofta, måste man tillägga, fyllt av
smaskig honung. Som hunugsburk är livet perfekt. Vad kan man annars ha
honung i?

Men som essensgivare, som givare av det essentiella, hur är det då?

Jag skulle vilja förtydliga detta med en bild:

Livet är en honungsburk som vi försöker att öppna, och för varje gång vi för
söker öppna den så vet vi att vi lever, att vi existerar. Och varje gång vi
låter bli att öppna den lever vi.

Nu är det emellertid så att vi aldrig kommer att kunna öppna denna burk.
Mycket beroende på att våra fingrar är så insmetade med den klibbiga honungen,
insmetade i själva livet, att vi inte får ett fast tag. Tillyttermeravisso har
vi sällan lust med själva öppningsprocessen, eftersom vi är för upptagna med
att slicka oss på fingrarna (oftast på våra egna, men ibland även på andras,
med eller utan deras tillstånd).
Den största anledningen är, dock, att vi sitter inne i burken och alltså försöker
 öppna den inifrån.


10 EN ANNAN APPROACH PÅ DETTA PROBLEM
eller HONUNG BLIR KONUNG

Språket är gränsen mot existensen. Men som alla gränser är den flytande, och
ingen vet hur man skall mäta, fixera eller ens betrakta en sådan gräns.

Varje morgon vaknar jag av att språket kittlar mig i näsan med sitt finger.
Jag vaknar av hennes varma uppstigande ur vår säng. På morgonen väcks jag av
att språket, som vanligt, har vaknat före mig och gjort i ordning frukost.
(Jag diskar och handlar i gengäld.)

Varje morgon vaknar jag dessa tre gånger. Varje kväll somnar jag dessa tre
gånger. Undra på att jag känner mig trött.

Språket försvinner ofta tidogt på kvällen. Vart vet jag inte.

Sökande efter henne på alla pubar, på alla diskotek utestänger allt annat i
min hjärna, men ingenstans finner jag objektet för mitt sökande. När jag sede
mera går hemåt och sätter nyckeln i dörrlåset ser jag henne sittande i soffan.
Vi har ett långt samtal med varandra och sedan pratar vi med varandra, var och
en efter den andra, så att handlingen kan liknas vid en diskussion mellan två
förälskelser.
Sedan, och efter detta, älskar vi med varandra, som bara vi kan, liksom ett
älskande par i en säng som inte bäddats sedan morgonen, eftersom båda varit
för upptagna med att vara förälskade i varandra.

Vi sitter spisande frukost och morgonmål på samma gång, dessa intimt relatera
de maträtter som aldrig möta sin undergång. Vi sitter tysta med varandra, som
ett par vid en frukost, och pratar om både det ena ditt och det andra datt.
Efter ett tag är frukosten klar med oss, och går ifrån bordet med en känsla av
mättnad, liksom av mat.

Ibland: Språket välter mig ned i rännstenen, och jag beter mig som en drucken
yngling som inte kan hitta rätt nyckel att låsa upp cykeln med. Cykeln, som
både är språket och mina minnen, går ej att låsa upp, med mindre än att jag
finner den rätta nyckeln, men jag har den inte på mig, eller brevid mig, inte
ens intill mig, eller över eller under; väl inte istället för mig?

Hon vräker mig ner i trottoaren, likt ett lejon som nyss kommit ut från sin
första biografupplevelse, en film som heter "Duga", men som sedan blev omdöpt
till "Sven A Andersson på ny semester kommer tillbaka möter Biggles II, Åter
komsten".

Om språket var en tavla skulle jag signera den och för alltid hänga upp den på
väggen på vinden på våren.

Ett språk är likt en speciell mekanism, som en ringklocka på en dörr. Om man
trycker på knappen, så ringer en klocka (och det är förmodligen därför det har
tagit namnet sig "ringklocka"), och det är därför det sägs att ett språk
klingar vackert, och det är därför som språket är i vissnande, i avsankande av
vatten eftersom vattnet går åt till att vattna (så att säga) denna ringklocka,
så att den kan växa till ett torn i en dykarklocka uteslutande därför att
behovet så är påkallat.

Ett annat språk är en fingernagel som hela tiden klippes och skötes av den
finaste manikyrist, men som ändå växer, enbart för glädjen att få göra det.
Denna manikyrist går sedan hem till sin man som strävsamt vänder en sida i
tidningen.

Om livet vore en veckotidning, ville jag vara serierna.
Om språket var en veckotidning, skulle jag säga upp prenumerationen.
Om människorna vore veckotidningen, vilket prassel det skulle bli.
Om jag vore en veckotidning, skulle jag inte kunna skriva detta.

Om människan kunde tänka skulle vi inte behöva något språk.
Vardagen är precis lik både när-dagen, där-dagen och hur-dagen. Går-dagen
precis lik sitter-dagen, står-dagen och ligger-dagen.

Tar man alla ord som sagts och lägger ner den i en tunna (kanske svart?), och
över den täcker med språkets presenning, har man gjort något som är omöjligt
att göra annat än i språket själv.

Analys: Allting kan sägas vara en honungsburk: livet, språket, jag själv etc.
Men om så vore var ju också honungsburken en honungsburk, och eftersom
denna honungsburk tillhör det man kallar "allting" så är även det en
honungsburk! Det skulle det dock inte kunna vara, eftersom man då skulle kunna säga:
"Det som är en honungsburk är allting", och det vet vi ju alla att en penna,
en person, ett berg, ett tårtkalas med vispgrädde (och, troligtvis, ett par
skidor) inte är en honungsburk.

Vari ligger felet i denna hypotes? Felet ligger självklart i vårt sätt att
handskas med ordet "allting". Ordet, begreppet, blir helt enkelt meningslöst
då det används om honungsburkar (eftersom dessa är allting, enligt grundpåståendet).
Vi måste då byta ut "honungsburk" mot en synonym, som inte stör iden
tifikation som vi analyserar. Vi får då följande:

Ursprungliga hypotesen (A):  "Allting kan sägas vara en honungsburk"
Den modifierade hypotesen (B): "Allting kan sägas vara en burk av honung"

A och B måste tillskrivas samma betydelse i varje fall av relevans till de
betydelsesituationer som kan uppstå kring dessa frågor.


Den stora och viktiga frågan är, emellertid, om A och B är syntagorematiskt
ekvidistanta!! För att detta skall vara fallet måste följande villkor vara
uppfyllt (enligt P C Simons formel) A >\B och och endast och därför att "A är
en honungsburk", "B är en burk av hunung" | "Allting är honungsburkar av och
med honung".

(För de som vill studera dessa argument mer noggrant hänvisas till en annan
artikel. Se denna!)

Är villkoret då uppfyllt? Man kan, med hjälp av olika teorem i andra och tredje
ordningens onto-logi besvara frågan med två svar, vilka betecknar en sida
av de olika skolor som en gång hävdat dessa svar på frågan som ställdes i det
ovanstående (men ävensåledes tidigare, ehuru annars skulle ej Simon, Straub
thaus, Wickberg, Tindelmann och de andra gjort sina så lysande insatser som
besvarandet av denna fråga i ett så tidigt skede som nu gjorts av både Simon
och Tindelmann i deras briljanta men ändå klargörande redovisning om och
huruvida det är möjligt att bevisa detta teorem ytterligare, bragts i ljuset.)

Ovanstående resonemang visar klart och tydligt, att denna skola har rätt: Det
går att fråga detta! Ehuru svaret är av såväl teoretiskt-analytiskt som likväl
av praktiskt-eufemistiskt slag finner författaren det påkallat att förtydliga
mig något vad beträffar själva bevisets slutliga framställning, något som
varken Stenbom eller Tryvell har kunna bemäktiga sig till i sin populära men
sällan, alltförsällan, lästa arbete "Die ubergrundungen des Logischmus Haubt
standlisch broten" resp det mer övertydliga och epokgörande "Sind-Sie alles
fur den Existentialistische Grammatik, und wir Ontologische "Hangover" die
Heidegger und Sartre" (skrivna på originalspråket i bägge fall!).

Jag har funnit följande:

(A) Allting är en honungsburk

(B) Allting är en burk med honung

(A)+(B) --> (C) Allting är en burk med innehåll

(C) --> (D) Någonstans finner man ("man" i hyperlativ mening) en honungsburk
som har eller har haft ett innehåll

Sasten (D) blir (enligt A. Lindstedlieschs kategori IV och sedan kortformali
serad enligt Brugge)): "Alla --\/-- (Härifrån till Evigheten)"

Har vi då fullgott visat att A, B, C och D är satser av mono-nuclear karaktär
(á-distanta)??

Ja, i den mån man accepterar McPearsons (dy) argument om den tredje attityden
(ett meta-teoretiskt argumentikum som hävdar att mitt emellan två argument
står det ofta en kaffekopp eller två), och samtidigt betrakta ovanstående i
ett skimmer grån Gustavs dagar.
Men både tiden eller varken pappret räcker längre. Om de gjorde detta skulle
jag bevisa att honungsburken (A) är eso-dentalt likvärdig med B's every-mode.
Vidare skulle jag nämna att (men här tog pappret slut) problem av detta slag
inte kan lösas utan tillgång till enträget arbete, nyfiket sinne och två kana
riefåglar som kvittrar på var sitt håll (som då används för att logiskt pröva
varje sats man överhuvudtaget kan man komma på sig själv med att tänka).

Slutligen skulle jag velat (ha viljat) hävda att honungen har tagit slut och
burken blivit pantad, liksom även min skrivmaskin, min ord-rengörare och jag
själv.

En annan analys:

Om vi betraktar ett påstående, vilket som helst (t ex "Alla fåglar flyger")
kan vi dela upp det emellan oss, så att jag tar alla "alla", du tar "fåglar",
och Eva "flyger". Vi identifieras då med våra objekt som sedemera fixeras till
subjekt och essentialiseras i sin materiella egenskap att vara det den ändå är
då den är det den är då den ändå skall vara det den är. I längre meningar får
fler personer hypostaseras, men detta principiellaa problem bryr jag mig,
principiellt, inte om.

Låt oss säga att språket fungerar på detta sätt. Man kan då säga följande:
Alla människor är ett ord och varje ord representeras av en människa, liksom
ovanstående mini-modell. Om jag då vill säga något ringer jag upp de relevanta
personerna och ber dem komma till mig (eventuellt genom att locka dem med
videofilmer och pop corn) så att jag kan visa upp dem för den person jag vill
tala/kommunicera till/med. Så långt är allting frid och fröjd, man kan möjligtvis
hävda att telefonräkningarna blir onormalt höga, men det går väl att
ordna med ett separat-avtal med televerket.

Det finns dock en hake i själva resonemanget (tel nr 12 00 36), och det är att
jag ju inte kan prata med de personer som jag vill skall komma till mig in the
first place!! För att göra detta måste jag ringa till ett par andra vänner som
skall visa sig för dessa, och för att kunna prata dem dem måste jag ringa till
ett par andra vänner ... osv osv i alla oändlighetstäcken och mörker.

Säg nu inte att man kan lösa det genom att ha ett system med lampor som blin
kar enligt ett visst mönster som indikerar att nu skall X, Y, Z komma hem till
mig. Detta går inte, eftersom för att göra detta system av lampor och förklara
det måste man redan kunna kommunicera (dvs använda språket eller lamporna)!!

Slutsatsen vi kan dra är att orden inte är våra vänner och att våra vänner
inte är ord. Alltså: Ännu en liknelse som faller för sin egen tyngd av vikt
löshet. Gravitationen sänker den djupt bland metaforernas kvicksand,
liknelsernas moras, där historiens lyktor samlas sig till ett sökande efter
nya batterier.

Språket är en limpa. Man måste skörda den i 20 lika delar för att kunna bre
sanningens smör på den. Nyfikenhetens mjökkartong har stått och sinat. Jag
sveper mig in i tvivlets dryga långfil.


11 TVÅ SMÅ EFTERTRAKTELSER
Livet är en hiss där språket står som dörrvakt, och hela tiden trycker på
knappen till bottenvåningen. När fagotten slutat spela reste sig publiken upp
och sade sin uppsjö av ärliga uppsyn, varpå de båda andra ävensåledes de reste
sig, dock med märkbar trygghet i stegen. Deras konsumtion var fenomenal, till
sammans vandrade publiken som en man. Tåget stod kvar och tittade på efter
texterna. Men slutligen gav sig spåret åter i väg, som en tidtabell i en
snöravin, långsamt, avtagande, men ändå värdigt och lugnt, samtidigt som intryck
et var av ett helt annat slag för de personer som åtnjöt denna till fullo.
Dirigenten var helt monumental i sitt försök att överrösta dövtolkarna, men
vart tog de vägen efter föreställningen? Hem till Christel?

12 DAGEN DÅ SPRÅKET TOG SEMESTER
Ett ord är:-ett ljud
-en betydelse
-en annan betydelse
-eventuellt en fjärde, nittonde eller
ytterligare betydelse
-en historisk händelse
-en association
-ett logiskt samband
-en bild
-en bild i de olika betydelser en bild kan ha:
   - ett fotografi
   - metafor (=ord)
   - representation

Vårt språk består till viss del av ovanstående ord, men även av andra, s s
"ärtsoppa", "tilltalande" och "hembränningsapparaten i skolan".

Om handen är ett smekande, tungan ett löv för vinden, hörseln ett duntäcke, så
är synen en grävskopa en vacker vårdag på väg att gräva en grund till ett hus,
som en blindtarmsopererad arkitekt nyss ritat med tjock tuschpenna på en vaxduk
vilken inte tvättats sedan den inköptes på Försvarets Överskottscentral.

Med logisk klartänkthet är språket i så fall en myra som lärt sig karate på
korrespondenskurs (eller en ost som lärt sig cha-cha på korrespondanskurs).

Som en förvälvd korv rasar regnet, i strid ström att hålla dropparna fria från
avfall och annat skit, liksom ett språk som sedan länge vandrat i sina för små
skor och söndriga strumpor. Vem har snott garnet?

En strand finns alltid kvar efter ett regn, men vattnet flyter bort i små
regnilar, för att aldrig mer återkomma eller ens skriva ett brev som tack för
senast.
Dagens regn är ett sådant brev, ett rop på varsågod och helande av halvor,
stelnande av salvor och kallvande av allvar. Dansen tystnade borta vid horisonten
där ett fartyg försvinner som ett fartyg vid horisonten. Vi får besök
av dem en dag. De försvinner hitåt.

Jag bränner mitt skepp i båda ändar, men korven har sina kvar; skeppet ser
därvid avundsjukt på med sina glansslagna ögon. Korven bara ligger där
korv-lugnt, som en stekpanna i ett dragspel.

Då gränsen når det absoluta, svävar sanningens fågel till sitt bo med föda åt
sina ungar, diande sin mor på all hennes föda och näring. Efteråt har gränsen
dragit sig tillbaka.

"Han skriver förstrött sina meningar, i syfte att bibringa sin portalgestalt
genom dörröppningen till sanningens samlingslokal, ett vitt och brett område,
ett svart och lätt område, samt ett mycket gött och mätt område, där städerna
inte hinner att skura mer än det nystädade golvet innan det kommer någon som
gör det åt dem."

Om nu människan verkligen är ett träd, hur kommer det sig då att vi kan klättra?
Det heter ju "klättra i träd" och inte "klättra som ett träd", och så var
det med det.

Om vi skall använda språket måste vi börja med det ena benet, så det andra och
sedan förbättra detta förlopp tills allt är klart och ävensåledes klappat.

Språket finns i hjärnan, och inte i foten eller i knät, men det är enbart ett
historiskt faktum och inte ett logiskt.

Detta tänktes för en månad sedan, så jag har glömt det flesta orden. Invid
står en ståtelig karl med revär och gevär, som vakande en vaktkur. Han står
inte i givakt. Han ser snett nedåt (snedåt) vägen, som bara dimman kan nu på
eftermiddagen. Tröttheten kommer tröttheten går. Men barnkammarrimmen
består.

Jag vågar inte läsa en bok till, av rädsla av att jag skall lära mig ett nytt
ord, som jag sedan måste skriva om eller åtminstone tänka på en hel stund och
lite därtill.

Att tänka på när man skriver:

Om sälen vore en sten, skulle den få problem med matsmältningen.
Om språket vore en tavla, vad vore väl jag ändå?

En bild är liksom en metafor i språket: något som används för att hjälpa en
stackars polis vid ett övergångsställe, där han tappat sina nyss inköpa kon
taktlinser i tron att de skulle göra honom generad

Ursäkta avbrottet men nu kom jag på en Shaggy-dog:

En vegeterian, Ebbe, som var mycket ensam och ofta för sig själv, kommer in
till en optiker en kulen vårmorgon. Dock är det före öppningstid så han far
hem igen. När klockan slår tio (då öppnar butiken) är det Ebbe som hänger på
låset. Optikern blir givetvis glad av att hans kunder är så hängivna, så att
han frågar:

-Kan jag hjälpa till?, med ett tonfall som ofta beskrivs av författare och
journalister.
-Javisst, säger då Ebbe med ett annat tonfall, jag skulle vilja köpa kontakt
linser.
-Jaha, hurdana då?
-Det vet jag inte, säger Ebbe i det att han samtidigt fortsätter dialogen och
uttrycker en viljeyttring att fortsätta densamma, kan jag få se några?
-Mer än så, säger optikbutiksföreståndarägaren, ni kan få prova några.
-Nej,det behövs inte. Jag tar dessa.
-Okay, säger ägaren till butiken och förre ägaren till de tingestar som Ebbe
köpt. De blir inslagna. Ebbe ser långsamt på, och med stigande förvåning
säger han slutligen:
-Bara två?
-Ja, hur många skulle ni vilja ha då? Butiksägaren låter med denna fråga Ebbe
veta att det finns en diskrepans mellan Ebbes uppfattning och denne ägares.
-Ett kilo. Idag känner jag mig nämligen så ensam och övergiven att jag vill
träffa många människor.

(Detta var väl ett yttrande som man kan kalla rappakalja!)

Ebbe blev sedemera elektriker på grund av den rikedom han gjorde på kontak
ter.

Vilket naturligtvis får mig att utsökt tänka mig en vits som följer som lyder:
"I en kontaktannons stod det: Lär er träffa och skjuta era vänner", i ett för
sök att vara lustig, men poängen missar tavlan och skottet går över målstolpen
samtidigt som pannkakan reser sig upp och biter i gräset när det barkar åt
skogen, som både drar det kortaste strået och bränner sina ljus framifrån. Han
misslyckades när han brände sitt förgäves ihopsparade kol och kröntes inte med
framgång när han trillar och slår sig i backen på det när han säger amen och
adjö i en liten ask samtidigt som han sitter säkert i kyrksadeln med fötterna
på jorden och kan sin fem fingrars fasta hand.
En synonym är ett liktydigt tvillingord som har samma betydelseinnebörd som
ersättningsordets ekvivalenta meningskonnotation, i syfte att bibringa denna
dess konnotationer en fullständigt hononym översättning så att det ena ordet
kan i ett ett-till-ett-förhållande och i varje tänkbar situation ersätta det
översatta och ersatta betydelsens mening av det utbytta ersättningsordets
likabetydande och/eller ekvivalenta synonym.


13 ÖVERBLIVNA OCH ICKE RELEVANTA TANKAR FRÅN EN NOVELL
Skärpning nu. Första meningen i detta kapitel är viktigt.
Nyckelkapitel. "Han störtade ut från balkongen och skrek." Nej, inte bra. Vad
är klockan, få se hur lång tid detta tar. Måste nog käka snart. 13.23. Jag har
skrivit att det är en villa, men han är inte tillräckligt rik för en tvåplans.
Kan ju göra honom rik? Nej, hans beteende förklaras bäst genom att han är fat
tig. Lättare att identifiera och tänka som han. Jäkla pengabekymmer. Skriver
för att få av mig tankar eller för att tjäna pengar? "Han vandrade ..." Nej,
mer om hans inre, hans sätt att tänka, hur känner han sig nu? Hur skulle jag
själv tänka? "Hans inre var i uppror, tankarna flög fram och tillbaka som bil
jardbollar." För fånig bild. Nu vet jag.
                                                               forts
Mmmm, det blir bra. Och-et tar jag bort och sätter ett komma. Bra. Och ingen
punkt här. Bättre med ett semikolon. He, nu skulle Eriksson se mig. Han med
sina kommateringsregler.

Hur var det nu med den där bilen; skrev jag vilket märke det var? Sidan 3,4,
nej det var senare. Sidan 7,8. Här är det. Få se: "Ingen av hans före detta
fruar hade någonsin sett hans bil. Han köpte den för 12 000." Inget om märket.
Längre ned på sidan. "... körde han ändå sin skinande Saab ..." Just det, Saab
var det. Att jag inte kom ihåg det. Men det låter för trist. Jag ändrar det
till:   . Mmmm, det blir bra.

Hur skall jag då skriva? "Trots sina försök att klara ". Nej, bättre med "Alla
hans tidigare konfrontationer med bilkörning." Så.

Här måste jag ta med något som speglar hans maniska läggning också. Hur skall
jag formulera mig? "I natten satt". Fan telefonen. Vem är det nu? Kan det vara
Lisa? Ja, hon skulle ringa vid den här tiden. Ner med ljudet på stereon.
Stänga av Eno från världen.
"Livskvaliteten hos indianerna var att finna, nej söka sin totem och identi
fiera sig med den". Vad är det för något? Hopi? Whorf? Nej.
Telefonen.

- Ja, det är Håkan.


14 OM "DET" OCH "DETTA" ("DETTA ÄR INGEN TITEL")
ORD-ÄNTLIGEN ORDNING
Detta skall läsa med citation.

"Detta" är ett namn på ett ord. "Det här" är namnet på det ordet. "Det där" är
detta namn på det här ordet ("detta" ordet). Det här ordet har detta namn: det
här.

Ordet ("detta") har till vardags sitt eget namn, men till fest har det ett
annat namn, ett annats namn. Ordets namn har ofta denna titel: "men ibland har
den andra titlar", men ibland har den andra titlar, t ex "till exempel" eller
"och" och "eller", "och så vidare" osv.
Ordets dop sker genom att Någon ("Någon"?) säger "detta" är dettas namn. (Vem
har döpt Någon?, frågar Många sig. Ett är säkert, Många är döpt av Någon.)
Orden skriver mest då de är små. Mamma skriver "de", för de heter så, "de" är
deras namn. De skriker. Mamma är namnet på deras hobby. Hobbyn har ingen
titel, men kallas, då den inte utförs, för "Mamma" (så egentligen kallar de
inte på hobbyn utan på "Mamma", eller, då de är trötta, på Mamma.) Hobbyn är
namnet på deras mamma, som har det som yrke att kallas för mamma. Namnet på
hennes yrke är "lika med namnet på detta ord", men titeln är "Namnet på det
här ordet". Namnet på detta ord är ofta lika med namnet på vad titeln kallas,
men titeln i sin tur heter vad ordet kallas.
Detta skulle kunna vara det sista ordet.
Det här är ett ord. Detta är en mening. Detta är en del av en mening, som består av dessa rader.
Detta är några rader ur detta stycke.
Det var några stycken ord.
Hur väljer man ord?

Är det genom acklamation (som är namnet på ett röstningsförfarande, eller rättare,
resultatet av en röstning) eller med handuppräckning (som är ett annat
namn på ett röstningsförfarande, eller rättare, resultatet av en röstning.
Handuppräckning är att tillkännage sitt val, och ge sin röst åt något förslag.
Röstningen sker inom händerna, eller: I själva uppräckandet av händerna
(handen); när handen väl är uppe är det inte handuppräckning utan
"hålla-handen-uppe-med-hjälp-av-armen-som-hålles-rakt-uppåt"-förfarande)).

Parentes. (). Jag skriver mest ord. Ibland skriver jag siffror, ibland namnen
på orden, eller dess titlar. Ibland stryker jag under, ibland över, namnen på
dessa ord. Jag kan alla namnen på orden. Alla ord som jag kan, kan jag sätta
en ny etikett på. Alla ord kan jag inte vad de heter. Vad de kallas för vet
jag däremot. De kallas för sina egna namn.

Detta är ingen titel

"Detta är ingen titel" är titeln på denna monolog. Titeln ser ut att vara en
självnegation. Naturligtvis är den inte det. "Detta är ingen titel" är namnet
på titeln "Detta är ingen titel", för att kunna skilja den från titeln "'Det
ta'" är ingen titel", eller "Detta är ingen 'titel'" eller "'Detta' är ingen
'titel'".
Detta är ingen dikt. "Detta" kan inte användas utan att något (detta) pekar på
något (dvs sig själv), och menar därmed det här (pekar på ordet "det här").
Detta är en tom rad. Så här låter den:

Så här kallas den:
och den heter så här:
och dess namn är:
men dess namn kallas för:
och dess namn heter:

En tom rad har ingen titel!


15 LOGICO POETICUS GRAMMATICUS
(av A E Poe)

1 Språket längtar efter sina närmaste vänner. De träffades förra freda
gen, med följd att språket fortfarande har baksmälla.
Människan är lördagen efter. Vi har inte vänt blad i almanackan.

1.1 Våra vänner är liksom språket, trötta efter gårdagen, men kontraktiskt
i jämförelse med språket, behöver de ingen sup för att få normala
reaktioner igen.

1.11 Språket har ständig snuva eftersom det inte förstår en vits.

1.111 En sup för språket är en sup för oss.

1.112 Det är dock inget problem eftersom han äter apelsiner hela tiden, så
febern går ned.

1.113 Om språket själv vore en apelsin vore det inget problem: som att suga
på tummen för ett barn.

1.12 Men eftersom tekopparna inte heller förstår vitsar, har de också stän
digt snuva, men inte så högt upp.

1.13 Om språket låg hemma en dag, skulle vi inte ha en ständig diarré. Vi
kunde vila oss själva, eller i alla fall vila ögonen en stund.

1.2 När språket vaknade mindes han en dröm: Han var på en äng tillsam
mans med en häst. Denna lyssnade noggrant efter vad språket försökte
säga, men inga ord kom fram. Då tog språket fram en tandpetare och
tystnade. Så stod de tills himmeln gick nedför horisonten, tills bäcken
slutade slå, tills havet sagt godnatt till vågorna. Vinden ryste
till och lade en filt på sina ömma ben. Språket kunde nu tala. Men han
kom inte ihåg vad han skulle säga, bara att det var viktigt.

1.21 När språket drömmer, var är orden då? Var någonstans ligger betydelsen
på lut?
Är det så att orden gläntar på betydelsens dörr och hoppas att få se
något hemskt och förbjudet?

1.211 Men språket och hans fru sover bara vidare, som om ingenting hänt, som
om ingenting hände eller ska hända.

1.22 När drömmen talar, var finns talaren då? Drömmen är den subjektslöses
babbel inför domstol, den lille mannens försvarstal inför de himmelska
makterna, den förtvivlade stenens begär att få lyssna på Svensktoppen.

1.23 Språket glömmer sällan det viktigaste. Däremot kan ordförrådet ta
slut. Typiskt nog inför helgen.

1.231 Det är lång leverenstid på nya ord. Att skapa nya ord eller begrepp
kan inte jämföras med att ta en välförtjänt semesterresa till Mall
orca., med sol, blå himmel och vackra toplless vinbuteljer.

1.232 Att skapa nya ord är som den briljanta betjäntens ödmjuka
framförhållning: Se vad Lord Peter vill ha innan Lord Peter önskar det.

1.2321 Betjänten kan inte sägas förutse Lord Peters önskningar; snarare är
det Lord Peter som tröttsamt och uttråkat tar emot det betjänten tror
att Lord Peter önskar.

1.233 Lord Peters relation till Harriet Vane är en bättre allegori för ska
pande av nya ord.

1.2331 Det är ju bara vad du tycker.

1.2332 Ja, men bilden talar sitt eget språk.

1.2333 Vem har då satt dit en mun på bilden?

1.2334 Det gjorde bilden själv, då den började tala.

1.2335 Vilket kom först? Bildens önskan att tala, eller munnen med vilken den
kunde tala.

1.2336 Ah, now you're talking.

1.23361 Vem satte dit munnen på förra paragrafen?, som gjorde det möjligt
att tala?

1.23362 Det gjorde paragrafen då den önskade att tala om bilden som tlade om
den förra paragrafens önskan att önska tala om önskandets tanke.

1.232 Gamla ord har en kortare leverenstid, dock hävdar facket att språk
kapitalisterna har för stor förtjänst på inkomsterna.

1.233 Lösningen heter Språkfonden. Alla får fondera bort ändelserna på vart
tredje ord.

1.234 På så sätt bibehåller språket sin tvetydighet: dess klaraste känne
tecken, dess mest lysande sol, dess klarast doftaste blomma, dess
blötaste vatten.

1.235 Dess grönaste gräs. Dess rakaste linje och rundaste cirkel. Dess när
maste granne och roligaste fest.


16 VISP-stadgar
Ännu ett projekt som författaren med vedermödor åsamkat sina vänner. VISP står
för Verbala Inspirationer, Studier och Projekt, och har till syfte att nöja
och röja.

$ 17 VISP är en oberoende opålitlig sammansättning av människor med hår i
nacken.

$ 18 Man får klippa sig om man vill

$ 19 VISPs syfte är att förnya språket, förlöjliga alla företeelser och sätta
alla gränser i en potta, för att därefter spola ner det i tre dygn.

$ 20 VISP tillåter alla medlemmarna att resa sig och gå runt i lokalen, när
helst de känner för detta.

$21 $22 gäller inte.

$22 $21 gäller inte.

$23 Antingen gäller både $21 och $22 eller så gäller inte $23.

$24 I VISPs utövande är alla medel tillåtna. Ingen vits är för dålig. Ingen
metafor för analog. Ingen fiskmacka för gammal. Dock sättes en gräns:
Ingen vits får användas om det är en gammal sådan och om utövaren kommer ihåg
den. Kommer han inte ihåg den går det bra att använda den i utövandet av VISP.

$25 VISP bygger på den japanska tekniken att vrida handlovarna medsols
moturs fläckvis, emedan stararna tittar då.

$ 26 En medlem som inte iakttager dessa regler kan få se på något annat, såvida
han/hon/den eller det inte blundar med sina ögon.

$ 27 All matförtäring är ibland strängeligen tillåten.

$ 28 Ibland är en del dryckers förtäring alltid möjlig.

$ 29 Är en paragraf som handlar med sig själv.

$ 30 En VISP-medlem äger när som helst rätt att vara djup (tystdjup eller
djuptyst, beroende på den kontextuella sammansättning som dessförinnan uppståt)
och fortsätta med det tills tystnaden tar slut. Efter det ska han bryta den i
tvenne delar. Den ene åt sig själv, och den andra åt någon annan upp.

$ 31 Språket är den gamles sätt att visa vägen. Vi bryr oss inte om vägen. Vi
flyger utan kompass. Vi lyfter utan starttillstånd. Vi landar mitt i en
skog. Alla träd till vänster om bäcken är gröna. Alla de andra också.

$ 32 Orden är den fattiges golfklubbor. Orden är den fattiges sätt att vara
född i Norrköping. Meningen "med livet" är en ofullständig mening. Det
saknas ett subjekt.

$ 33 Språket visar i bland på problemen i vårt liv. Oftare visar det gamla
repriser av årslånga serier (t ex Markov-serien).

$ 34 VISP verkar för en förnyelse av det mänskliga medvetandet
   - försöker lösa alla världsproblemen
   - strävar ständigt att uppsöka de klentrognas växande skara
   - hoppas att vädret blir bättre i morgon

$ 35 VISP avskyr det onda och älskar det goda.

$ 36 Alla tautologier är tautologa. Alla motsägelser är överdragna med choklad.

$ 37 Ett uttryck i språket kan ge en illusion av behärskande av världen. Ett
uttalande av ett ord kan ge en illusion av behärskande av språket.
Ett ord kan ge illusion av tingets sanna väsen. Språkets sanna väsen är
ett oväsen. (Språket är ganska bullrigt.)

$ 38 Vad pausen är för musiken är VISP för språket. Vad bruset är för ljudet
är VISP för mänskligheten. Vad punkten är för hela meningen är VISP för
kvarterspolisen. Vad musiken är för öronen är VISP för sig själv.

$ 39 Vad VISP är vet några få. Vem VISP är retar många. Hur VISP blir kan alla
räkna ut. Varför VISP finns kan bara den gregorianska kalendern räkna ut.
En anekdot för att visa detta:

"Dörren är låst. Vad göra?" " Vet ej." "Kom på det. 1, 2, 3, 4 ..."
"Vad gör du?"
"Jag försöker räkna ut."

$40 Alla i VISP måste ha sett en mustasch i det verkliga livet.

$41 VISPs stadgar kan ändras men gäller ändå.

Ändringar av VISPs stadgar

$42 Under inga omständigheter får någon politik, religion, filosofi eller
något skvaller underlåtas att diskuteras.

$43 VISP, som är känd för sin barmhärtighet, tillåter även att andra medlemmar
får deltaga som passiva deltagare. De får dock ej vara med att ändra i paragraferna.

$45 Vi inom VISP räknar ibland till 4.

$46 Tankens underkastelse under språket är en viktig beståndsdel i VISPs
grönsakssallad. Gurkan är substantiven, en skiva tomat är alla konjunktionerna.
Vi rör oss med västerlandets kulturs objektiva salladsbestick. 
Som gaffel använder vi logiken.

$47 Ibland skiner solen. Ibland strålar månen. Jupiter är en gammal planet.
Jag får nackspärr ibland.

$48 Att tro att du kan kommunicera fullständigt är det första du måste o-kunna
i VISP.

$ 49 VISP kräver:
- kommunikationen görs på ett reellt plan (byt flygbolag!)
- bättre ord och meningar
- prisstopp på dessa
- bättre bindeord mellan orden och tingen
- bättre bindemedel mellan tanken och ordet
- större urval av olika syntaxer

$50 Språket är alldeles för allvarligt för att vi ska kunna använda det
seriöst. Varje ord ska vara en källa till glädje, känsla eller upplevelse.

17 Regler att bryta:

5 Man ska börja med det lilla, svaga, och sluta med det stora, starka.
(Klimax)

6 Allting handlar om huvudrollsinnehavaren

7 Alla detaljer är nödvändiga, alla kommentarer är nödvändiga och för historien
framåt.

8 Den som är i närbild är av intresse.
Den som hörs högst är mest intressant.
Den som syns mest, är närmast etc. är mest intressant.
Den som gör något är mest intressant. (rör sig, talar etc)

9 Den första regeln lyder: Man får inte bryta mot några regler, speciellt
inte mot denna.


18 SYNOPSIS TILL EN DIKT

solnedgång - känslofull
vackra människor som vandrar bort
jag är ensam med henne (visa spänningen i relationen)
jag älskar henne och säger det
hon märker det
någonting händer (storm, felaktig replik etc: konflikt!)
hon går iväg
jag sörjer
sedan händer något igen som gör att vi försonas
jag är lycklig
hon också


19 SYNOPSIS II
naturbeskrivning, träd, buskar (havet?!)
naturens harmoni bryts
beskrivning hur naturen själv försöker ordna upp problemet
naturen ordnar upp allt
harmoni igen


20 SYNOPSIS III
väntar på henne, hon är sen
jag tänker fula tankar
någon annan kommer, jag blir förälskad
den första kommer
KONFLIKT
upplösning
försoning med den första

21 SYNOPSIS IV
a)

Tiden-orden-evigheten
orden-tingen
orden-tingen-tankar
tingen-tankar-känslor
tankar-känslor-orden
TIDEN
känslor-evigheten
språket-mäta omdöme
språket-tickar-känsla
klocka-känsla-orden
omdöme-känsla
omdömekänsla
språket-mäta
mäta-känsla-omdöme

b)
kaos-kosmos-frihet
kosmos-evighet-självet
evighet-självet-frihet
frihet-frihet
kaos-ordning-kosmos
kosmos-självet-ordning
ordning-kaos   FRIHET
kaos-ordning   FRIHET
frihet(självet)

c)
tystnad-fullkomlighet-sanning


22 SYNOPSIS V
verkstadsgolvet, maskinerna går
maskinerna fortsätter att gå
maskinerna fortsätter att gå
maskinerna går fortfarande
på verkstaden fungerar maskinerna
arbetarna kommer
arbetarna går
arbetarna går fortfarande
maskinerna fortsätter att gå
arbetarna går hem
maskinerna går inte hem
arbetarna kommer
maskinerna går
på verkstadsgolvet går maskinerna


23 SYNOPSIS VI (synopsis av synopsis)
Fas I
Konflikt
Lösning av konflikten
Fas II
(ny synopsis)


24 SYNOPSIS VII (synopsis av synopsis VI)
Handling


25 SYNOPSIS VIII
kylan-värmen-elden
eldsvåda
katastrof
KATASTROF


26 SYNOPSIS IX
banktjänsteman arbetar lugnt
(beskriv lugnet)
kund kommer
(beskriv kund)
ska ta ut pengar

(beskriv pengar)
tar fram pistol
(beskriv pistol)
banktjänstemannen vägrar lämna pengar
(beskriv både vägran och pengar)
samtidigt som banktjänstemannens fru går och handlar
(beskriv frun)
(beskriv affären)
(beskriv händelsen där)
på något sätt ska det vara en parallellhandling, så att rånaren och
banktjänstemannens fru träffas och blir förälskade
(beskriv allt detta)
avslutning med sens moral
(beskriv avslutningen)
(beskriv moralen)


SYNOPSIS X (parallell/metafor)
syndafall - det mänskliga samhället
Noaks ark - ?
två av varje slag - ?
Adam och Eva - ?
Eden - ?
Gud - ?
Ormen - ?


27 SYNOPSIS XI
En olycka händer sällan ensam
Liten tuva fäller ofta stort lass
Den som gräver en grop åt andra,
    faller ofta däri
Man ska inte kasta sten i glashus


SYNOPSIS XII
Metafor att utveckla

Människan lever i olika fängelser (språk, känslor, pengar etc)
[Människan (som art) är ett fängelse]
Beskriv   - fängelserna
          - fångvaktarna
          - straffen
(Kan man släppas tidigare för gott uppförande?)]
Det som utgör fängelset är det som gör att vi är människor (relationer, kommu
nikation, ambitioner).


28 SYNOPSIS XIII (Metasynopsis)
Uppgift: Skriv en synopsis för filosofin (=tankarna) bakom dessa synopsis.
Svar: Roman - novell - dikt - haiku - synopsis

En synopsis är en tänkt tolkning av en dikt, novell etc. Det är upp till läsa
ren att skapa dikten själv. (Någonting får de väl göra!)
En synopsis kan själv vara en dikt, men då enbart som en tolkning av en annan
dikt eller novell (tänkt eller verklig).

Om språket i en dikt är förtätat och sammanpackat, så är språket i en synopsis
söndersprängt. En synopsis riktar sig mer mot språket än en dikt, men samti
digt mer mot verkligheten såsom vi känner den.
Jämfört med en haiku är en synopsis horisontens änglamark.
Jämfört med en synopsis är en haiku renhetens källa.

Det som kan sägas på ett sätt kan sägas på alla sätt!

Formalismen för en synopsis är helt klar:

1) Mycket få gränser finnes.
2) Gränser: En synopsis måste kallas för synopsis, samt ett löpnummer med
början från 1 (huruvida det ska vara romerska eller arabiska siffror kommer
att beslutas vid en internationell kongress om några veckor).
3) Det måste vara en synopsis i ord och tanke.
4) Endast dessa fyra regler gäller.

Synopsisens teori är en äkta delmängd av VISP's och FHIS' begreppssystem. Det
är en styrka, ej en svaghet, att säga samma saker flera gånger på olika sätt.
Det är inte en svaghet utan en styrka, att på olika sätt säga samma sak flera
gånger. Att säga samma sak flera gånger på olika sätt är inte enbart en fråga
om att ändra ordföljden i en sats. Det är att låta metaforernas livmoder skapa
fleräggstvillingar med tankens spermie. Det är att låta metaforerna söka nå en
verbal PC-orgasm (cf Vecko-revyn för diskussion om PC-orgasmens vara eller
icke-vara).


29 SYNOPSIS XIV
dimman fuktar fönsterruta på bil
bilens ruta blir isig
bilens ägare blir arg
bilens ägares ilska genererar energi
energin gör att fönsterruta blir siktbar


30SYNOPSIS XV
två blad pratar med varandra
den ene blir förälskad i en grankotte
den andre blir förstört ("sånt gör man inte", "du måste tänka på din börd")
grankotten och bladet gofter sig emot hela samhällets normer
konflikter
bladet dör
grankotten blir förälskad i det andra bladet
som först tar avstånd, men blir förälskad
samhället förändras i sina normer.


31 TANKE, OPSIS SYNOSPSIS
Det som skiljer en klok man från en oklok man
Är det samma som skiljer ett frågetecken från ett utropstecken.


32 30 SEKUNDER I MITT LIV
...
18.04.30öga:(ser) något lyser, vitt sken == lampa.
öra:klingande, porlande attacker av ljudpelare == skratt
öga:(ser) till vänster om lampan en tavla, nej, längre till
vänster hmm, Lisas skratt, kommer tidigt
verbalt
(internt)(ser) Lisa == Lisa
öga:

18.04.41 fysiskt Reser (med ben/armar) kroppen, går framåt (ben), mot
Lisa (fötter/ben/armar)
öga: (ser) Lisas mun le
känsla: värme, tillgivenhet
verbalt fin (hon)
(internt)
känsla: avslappnad
verbalt (paus)
(internt)

18.04.42 öga:(ser) Lisas ögon
verbalt ser glad ut, ögonen, munnen, mun, mmmm
(internt)
fysiskt tar steg nära Lisas kropp (ben)
fysiskt armarna kramar om Lisas kropp, tätt intill, kropp mot
kropp, mun mot mun
kyss (tunga), Lisas tunga
smak: söt (Lisa)
näsa: friskt
fysiskt: händer mot Lisas hår, stryker detsamma

18.04.50 öra: röst (Lisas) Hejsan, mmmmm
verbaltmmmmmm
(internt)
verbalt Hej, fint du kom. Jag har saknat dig.
(ut)
känsla: lyftande (poetisk bild)

18.04.52 öra: buller (från hallen), röster (inte Lisas)
öga: (ser) dörren nästan helt stängd
verbalt inte ensam, fler?
(internt)
känsla: besvikelse
fysiskt[suck]

18.04.55 fysiskt: släpper Lisa (kropp), vänder huvud mot dörr,
kroppen, ben mot dörr
verbaltkommer det fler?
(ut)
känsla:besviken
verbalthoppas till grannen
(internt)
öga:Lisa bjudit andra? fan, hemma kväll ensam med
verbalt
(internt)

18.04.56 öra:(väntar)
öra: Nej, det måste vara till grannen.

18.04.58 känsla:lättnad
verbaltmmmm, ensam, Lisa, [jums]
(internt)
öga:Lisas hår
öga:Lisas mun

18.04.59 fysiskt:tar Lisas hand (arm/hand)
känsla: välbefinnande

...


33 OM SARTRES TEORIER
Hur kan vetenskapen ha som ideal att beskriva världen som om ingen upplevde
den? Alla experiment är upplevelser (appearances), eller åtminstone resultatet
av sådana.

Denna skiss är ett försök att fragmentariskt besvara frågan.

Världen som sådan är måhända "utan upplevelser", men så fort vi skall till att
beskriva den måste vi utgå, både faktiskt och inte minst teoretiskt, ifrån
våra upplevelser, dvs vårt subjekt. Ett experiment bygger alltid på att
forskaren, med hjälp av sina sinnen, upplever sina data, mätvärden eller
utslag på mätare etc.

Den som är realist i detta spörsmål säger nu:

-Menar du alltså att världen inte finns då ingen upplever den?
-Självklart finns världen då jag inte upplever den, men HUR finns den då?
Inte som en värld bestående av träd, kärlek eller bord, utan som en enda
massa, ett Intet (Le Neant, enligt Sartre), ingen kan beskriva den (eftersom
då blir världen ett Något som förhåller sig till Någon, ett Subjekt, på ett
visst sätt (och det är detta som en Beskrivning av Något är!!)).
Så fort detta Intet börjar att beskrivas, antingen med upplevelser eller
ord, bringas det till den kända Något-världen.
-Stannar detta Något för alltid kvar i denna Något-värld då den en gång kommit
dit?
-Det var en mycket bra fråga. Så här ligger det till: Denna Något-värld exis
terar inte som trädet eller som bordet utan snarare som hösten, dvs det är
en samling av beskrivningar av händelser av mer eller mindre oklar begränsning
som gör att vi kan benämna den så. "Något-världen" är enbart ett epis
temologiskt (kunskaps)begrepp som skapats för att lösa ett filosofiskt problem,
inte för att lösa några krig eller personliga problem (såvida dessa
inte har sin ursprung från det olösta filosofiska problemet). För att svara
på din fråga så kan man uttrycka det så, att något som finns i Något-världen
finns där enbart något så länge som någon upplever eller beskriver den (vilket
gör "Världen" helt olik det vi vanligtvis kallar värld!!) Men observera
att detta "finns" inte är detsamma som "finns" i satsen "På bordet finns det
päron", utan snarare som i satsen "I alla människor finns det gott", fast
ännu mer abstrakt.


HUMOR, MANIFEST, ABSURDA ETC


34 MANIFEST FÖR FHIS
(Föreningen för Humorns Införande i Sverige)

Det är till vår stora sorg, vår beklagansvärda plikt och vördnadsfulla ära,
oss en skyldighet att meddela att humorn, som så länge varit sjuk, nu har av
lidit. Tack och lov i stillhet.

Och ur den aska, ur dess kött och blod har en Humor rest sig, en starkare,
friskare. En Fågel Fenix-Humor som simmar snabbare än den gamla, fastän
påklädd och med en handen bakbunden. En humor som inte behöver ha glasögon
eller hörapparat, inga löständer, ingen käpp och ingen tolk.

Humorn är död - Leve Humorn!

Den nya humorn är VI. Vi, FHIS, är det stora hoppet för mänskligheten, den
samfällighet vi alla mer eller mindre tillhör, och som varit kättrad vid ål
derdomens spindelnät och prisgivna åt fienderna sheriffer.

Vi skall lösa era bojor. Vi skall slåss med spindeln. Tala ut med sheriffen.
Vi skall stödja er och ingen annan.

Vi är den nya humorn. Det är vi som har skrattarna på vår sida. Det är oss ni
skall skratta åt i framtiden: Ett skratt rent och klart, och som varken fast
nar eller trycks ner i halsen på er av fienden.

Tillsammans skall vi strypa fienden tills enbart dess skratt är kvar.
Då, NU!, skall vi spola ner deras flabbiga skratt i det förflutnas kloaker
tillsammans med allt annat förtryck.

     LEVE DEN NYA HUMORN! DEN LEVER! DEN RESER SIG!
     DEN SLÅR HÅRT MOT FIENDEN.

                  Vår humor vakar över dig. Skratta tryggt.


35                              DET ABSURDA
Det absurda arvet måste förvaltas och skyddas. Men får inte lov att sättas på
en pidestal. Det absurda är inte målet, inte slutpunkten. Det är inte heller
utgångspunkten.

Det absurda, meningslöshetens utsträckta tunga, är exakt mittemellan livets
två meningar:

1) Livet har denna mening: ...
2) Meningen med livet är:  ...

Det absurdas rätta värde är att vara ledstången för meningsfullhetens ibland
något skrangliga trappa, som går mellan källaren och vinden (eller, vilket är
samma sak, mellan vinden och källaren).

Värdet av det absurda går inte att mäta, inte heller att väga. Men det absurda
är inte utan längd eller vikt. Snarare är det så att man mäter själva längden,
mäter själva vikten med det absurda. Meningslöshetens måttstock bör förvaras
på ett torrt ställe, och på en plats dit linjalerna inte når.

Det absurda går däremot att dricka upp, att förstöra och att hanskas ovarsamt
med. Vilket är samma sak.

En bild för detta: Du kommer in i ett varuhus. Vänder på klacken och
den går sönder.

En annan bild för detta: Du går till skomakaren för att laga din klack och
han har precis tagit semester.

En tredje bild: Du söker efter den perfekta bilden för det absurda,
hittar den, och finner att målarfärgen har tagit slut.

Det absurda är inte absurt. Det är det meningsfulla som är absurt. Och det är
absurt.


36 THE FUN-DADA-MENTALS OF HUMOR
Jag har ofta blivit tillfrågad varför jag inte skriver något om mig själv,
utan bara skriver fiktiva historier. Svaret skall jag nu ge.

Jag skriver alltid om mig själv! Men genom en process av sublimering som
företas under det kreativa ögonblicket vävs en myriad av minneslabyrinter
samman. Inget blir till igenkännlighet.

Varför gör jag då detta?
Jag menar att livet är så komplicerat, så att för att fånga dess rätta natur
måste man se det genom en kristall, ett spektrum som bryter själens alla ögon
blick till något helt annat, till ett nu som är gemensamt för alla och inte
bara för mig.

Men hur vet man vad som är upplevt och icke upplevt hos mig?
Då jag berättar något som verkar upplevt är det med all sannolikhet inte
upplevt, och då jag berättar något som inte verkar upplevt, är det det.
(Enklare formel finns inte. Vänd existensen dess kappa emot sig. Förtecken
skall komma efter och tonartsbyten sker redan före första tonen. Och det är
det enda bytet!)

Varför har jag skrivit dessa rader?
Därför att de icke är upplevda. Jag har icke upplevt dem.

Men nu när jag skriver dem är de ju upplevda för mig.
Jag river sönder detta papper!

En dadaist luktar vanligtvis inte längre än vad näsan räcker.
Resten äter han upp.


37 ETT VISST MANIFEST
eller åtminstone en förklaring på vad jag håller på med.

Varför blandar ni seriös lyrik, filosofiska tankar med nonsensberättelser och
idiottexter?

Därför att publiken ska få välja vad han/hon vill uppleva. Ett skämt för någon
är upphov till gråt för någon annans granne. En betraktelse över livet lika
rolig som Nils Poppe som snubblar. Jag vill inte styra känslorna. De får styra
sig själva.

Kan en och samma person skratta och gråta åt samma sak?

Förutsatt att du inte menar på samma gång, så är det precis så jag menar.
Har du läst någon av mina manifest innan?

Nej, men jag läser detta nu.

Varje nonensstavelse är lika filosofisk som Kants tankar någonsin var,
förutsatt att man är i rätt sinnesstämning (och inte förstår ett smack om
Kant).

Vad är då rätt sinnesstämning?

Då man finnes att en enda nonensstavelse är lika filosofisk som Kants tankar
någonsin var.

Händer detta någon gång?

Vem vet, det kanske redan har hänt, kanske till och med före Kant, vilket inte
vore så underligt, med tanke på hans ålder.

Har ni praktiserat era teorier på någon människa?

En gång i Åmål. Och, naturligtvis, nu.

NU!? Praktiserar ni det just nu?

Ja. Duddi dinka totorum herreys, babla detta carola fallte, fonum blepa havre
pastej, Mulkro Kicki. Detta var en Kantinsk dikt.

Ni menar att han har skrivit den?

Nej, att han borde ha gjort det. Just dessa rader sammanfattar de första 400
sidorna i Kritiken av det rena förnuftet.

Har publiken skrattat eller gråtit?

Vet ej. Dess reaktion kommer till som ett brev på posten, och redaktör'n vet
ju hur lång tid den tar.

Detta kan således kallas för post-dadaism?

Nej, det kan det inte, eftersom det var ni som myntade uttrycket. Ni ser
frågande på mig. Det är rätt. Frågande är vad ni ska vara, inte svarande eller
påståande. Vem är det som ska vara rolig här? Ni eller jag, jag bara frågar.

Nyss sade ni att det är jag som frågar och ni svarar. Nå, jag väntar på ett
svar.

(Och har han inte somnat eller fått ett svar väntar han väl fortfarande.)

SHAGGY DOG OCH VITSAR

38 FÅGELN
En fågel satt en gång och funderade över sin situation. Han hade varit hos
doktorn, och av denne fått reda på att han led av vinginflammation. Stackare,
han hade haft så ont när han lyfte på vingarna för några dagar sedan, och det
blev bara värre och värre. I dag kunde han knappast lyfta dem alls.
Doktorn rådde honom till en längre tids vila.

-Men, frågade han, hur skall jag då ta mig till Södern? Det är ju dags för
min årliga utflykt dit.

Doktorn svarade, så milt som bara doktorer och dammsugaragenter kan svara:

-Tag flyget. Det finns en rad bra charterresor. Du kommer inte att kunna
flyga dit för egen vinge. Här är några broschyrer.

Fågeln tackade och gick hem för att fundera över det som doktorn föreslagit
honom. Bläddrade i och läste de resereklambroschyrer läkaren ordinerat. Till
slut tog han telefonluren och slog telefonnummret till XXXXXXX Resebyrå och
beställde en resa ned till Södern.

Och mycket riktigt, efter några dagar nere i värmen blev han helt bra och
kunde fara och flyga precis som han ville.

Det sista han sade innan han försvann uppför trappan med en höna var:
- Där ser du. Bättre flyg än illa fläkta.


39 TORKEL
En and, som av någon orsak döpts till Torkel, var ute och sprang sin dagliga
joggingtur. Rätt som det var så tappade han alla sina fjädrar, och blev natur
ligtvis ganska förvånad över detta. Han gick till sin läkare som med alla
medel försökte sätta dit dessa vita prydnads-(men även nytto-)tingestar. Till
slut lyckades det med tejp och gummiband. Läkaren ville dock veta hur Torkel
kommit i detta predikament.

Torkel, van att svara på frågor, sade följande:

- Jag sprang så fort att jag blev andflådd.


40 TORKEL IGEN. INTRO TAUB OCH BELLMAN
Torkel och hans vän Egbert stod några dagar senare vid järnvägen och såg tågen
gå förbi. Först såg de ett tåg som med rasande fart körde åt vänster, sedan
kom ett annat åt höger. Sedan kom det inga tåg på en bra stund. Då gick Torkel
över spåret utan några problem. Egbert, glad som han var över att någonting
hände, gick över spåret utan att se sig om eller åt sidan. Då kom ett tåg och
körde över honom.

Våra vänner Taub och Bellman (som i förbigående är två levnadsglada personer)
såg vad som hänt och rusade genast till undsättning. Taub sade:

- Den tar vi till kvällsmat.

När de kom fram grep Taub tag Torkels i hals (vars ägare stod helt förstelnad
och såg sin kamrat ligga på vägen). Bellman sade då, pekande och därmed syftande
på Egbert:

- Men det är ju den här som är död. Taub granskade Torkel och sade:
- Äh, en and är så god som en and.


41 VIDARE
Efter detta intermezzo följde Torkel med Taub och Bellman till deras lägenhet.
De hade blivit bästa vänner, trots missförståndet i början av deras vänskap.

De satt en stund vid brasan och värmde sig (kom ihåg att detta var vid vintertid),
och efter ytterligare en stund börjar Torkel att ta till orda:

Vad rädd jag var. (Här skrattade alla tre gott.) Jag trodde att ni skulle äta
upp mig.

-Nej, nej, försäkrade Bellman. Det skall vi inte alls göra. Vi ser på dig som
en normal människa. Inte behöver väl Torkel vara rädd för oss, Taub?

- Nej, det har han inte alls någon andledning att göra, svarade Taub.

Varpå de båda andra dristade sig att vara tysta i fem minuter.


42 VIDARE II
Återigen är det Torkel, Bellman och Taub som berättelsen om dessa tre handlar
om. De såta vännerna (Förmodligen blir de såtare och såtare vänner för varje
historia. Men så är de ju ute i gott uppsåt) beslöt sig för att skaffa en
större lägenhet. Det åkte först till Storgatan men där fanns ingen bostad. Det
fanns ingen längre västerut mot Kungsgatan (tyvärr, eftersom hyran är väldigt
låg där) Till slut hamnade de av en slump på Turegatan 9. Där fanns den eftersökta
varan: En lägenhet. Som var ledig och billig. En fyra med kök. Var och
en skulle kunna ha ett eget rum, och tillsammans ett vardagsrum.

Bellmans rum var ganska litet, men eftersom det var det enda med norrläge tog
han det. Taubs var något större och hade separerad dusch. Det största av sovrummen
fick Torkel. Det var ljust, fint med medaljontapeter. Taub ansåg att
det var ett bra rum för Torkel och, som han uttryckte det:

- Det är bra för dig. Nu får du riktigt med andrum.

Torkel hämnades genom att städa Taubs rum utan att han (Torkel?) visste om
det.


43 BELLMAN OCH TAUB
Egentligen skulle detta vara den första av berättelserna om änderna, men 
eftersom jag har haft en sådan oordning bland mina papper har jag inte hittat
på den förrän nu.

En gång när Bellman varit på puben mötte han Taub springande, iklädd jogging
dress, grön med kapuschong, hårband, freestyle, rubbet. (Det kanske inte låter
så märkvärdigt, men detta skall utspela sig på slutet av 1800-talet.) Det var
emellertid en märklig detalj i bilden: Alla de änder som fanns förbundna med
ett rep efter Taub. Bellman frågar naturligtvis varför dessa fåglar är med.

-Jo, min läkare sade att min astma kan göra så att jag får andnöd, och då är
det lika bra att ha med sig ett par extra.

Bellman gick tillbaka in till puben och stängde in sig på toaletten.


44 EN VITS MED EN ORDLEK SOM AVSLUTNING
Om öronkliniken ett år inte fick titeln "Årets klinik", kunde man då, likt
Taub, utbrista: - "Well, it isn't The Clinic of the Year, but it is still The
Clinic of the Ear."?

Och det på engelska, så att även engelsmän kunna få del av denna skälmaktiga
historia.

På svenska skulle det låtit:
 - Nå, det är inte Årets Klinik, men det är fortfarande Örats klinik.
Och det är nästan roligt.


45 TÄNDERNA TYCKTE TILL
En dag tyckte tänderna i Taubs mun att måttet var rågat. (Fast såren på Taubs
ben ansåg att det var ett rugat mått.) De hade levt ett liv i misär, dålig
hygien; tandborste hade de bara sett i en reklambroschyr som Taub gapande läst
en dag. (Varför han gapade? Priset, broder, priset!)

De reste sig som en mun och sade:

-Nu får det vara nog. Skaffar du inte en tandborste så får det vara. Och då
får du ont i oss, ont av oss och efter ett tag ont om oss.

Dagen därpå gick Taub till tandläkaren och ryckte ut alla tänderna. När han
sedan kom hem funderade han över hur Hamlet skött sina tänder.


46 TAUB OCH BELLMAN I ITALIEN
Bellman och Taub var på genomresa i Italien. De hade kommit till en liten by
på västra sidan. Solen sken och glänste, och de båda vännerna spatserade runt
i byn.

Men det var väldigt lite folk ute.

- De är väl i kyrkan, menade Bellman på.

Följdaktligen gick de dit, men nix, även den var folktom, så när på en liten
gumma som satt i en bänk och hade en mörk klänning på sig.

De gick ut ur kyrkan och mot torget som låg så idylliskt inklämt bland de
vittberesta husen.

Där stod en hel hoper med folk, och sorterade lingon, blåbär o dyl. Förmodli
gen var hela byns befolkning involverad i detta arbete.

Bellman undrade naturligtvis vad de gjorde och frågade Taub:

- Vad håller de egentligen på med?

- Alla väger bär till Rom, svarade Taub.

De köpte ett kilo lingon och trädde alla på en tråd. Förutom ett som inte fick
plats. Detta åt de upp med gemensam styrka.


47 PÅ FEST MED TAUB
Taub var på fest. Man började, som alltid, att tala om olika typer av mentala
deficier. (Taub är, som ni nog vet, intresserad av detta spörsmål.) Av någon
anledning kom man att jämföra olika neuroser med varandra och försökte rang
ordna dem på en värdeskala. Till slut, efter mängder av timmar och ordutbyten,
stod valet, om vad som skulle rangordnas högst, mellan sådana personer som är
på institution och övervakning och medicin, och sådana personer som ej är med
vetna om att de har en mental deficit, framför allt de som inte vågar visa
sina känslor tillräckligt.

Alla i rummet, som passande nog var sparsamt inrett, sade sin eller sina
meningar, och uttryckte således sin åsikt i syfte att bibringa ett avgörande i
frågan.
När turen kom till Taub stannade all övrig verksamhet, inga glas klirrade,
ingen musik på musikanläggningen, ingen sade något, och alla drog gement nog
efter sin anda. Taub kände allas blickar riktade emot sig när han sade:

- Borta bra men hämmad bäst.

Festen varade till den slutade eftersom man hade ledigt dagen efter.


48 PÅ BOXNING MED BELLMAN OCH TAUB
En annan dag skulle Bellman till boxningshallen för att se Taub boxas mot en
stor och stark kille som var mycket duktig och tränad i denna ädla sport men
ävensåledes i andra kampsporter. Taub, däremot, var ingen slagskämpe. Dock var
han vältränad i största allmänhet, och hans träning i schack gav honom en viss
fördel när det gällde själva de teoretiska principerna för sportens utövande.

Vad var det de slogs om, varför ställde de till med denna pugilism en så här
fin dag, där solarna kvittrade och fågeln lyste så vackert? Självklart var det
en kvinna som var den yttersta orsaken.

De hade naturligtvis förälskat sig i samma tjej. Och till på köpet hade hon
förälskad sig i Taub (det här var i hans ungdom), så konflikterna var givna på
förhand: Pojke älskar flicka som älskar pojke (fast ej samma) som älskar
flicka (samma). Pojke älskar inte pojke utan den oälskade pojken utmanar den
älskade pojken på boxningsmatch för att visa flickan att han är starkare än
honom, så att han sedan skall kunna skrämma honom när han sedan friar till
henne, så att han inte ska göra anspråk på flickan, trots att det alltså är
honom hon älskar.

Allt klart så långt? Bra då går vi vidare. (Om inte, så gör en teckning i
svart eller i vitt.)

Runt om i lokalen var det många människor, och mycket söta flickor var det
också.

Matchen började. Flickan (med stort F, dvs Hon med stort H, för att skilja
henne från flickorna med små f eller små h:n, eller brudarna med snygga b:n)
skrek och hejade på Taub, och vid varje paus var hon framme och torkade och
masserade, skötte om såren  och gav honom råd, och rent allmänt gav honom inspiration
i sitt sysslomål.

Taub var naturligtvis inte oemottaglig för denna behandling, och efter en äro
rik vinst på poäng sade han följdaktligen:
- En sådan seger till och jag är förlovad.

En kort tid därefter satt de hos fotografen för att visa Taubs blåmärken.


49 EN DAG OCH ETT BESÖK PÅ KONSTHALLEN
En man, troligen Taub, hade av någon speciell anledning blivit tagen av polisen.
Förevändningen var att han hade betett sig konstigt i samband med ett
besök i konsthallen. Han ombads av vissa personer (vilkas identitet här förbigås
med största möjliga tystnad med hänsyn till respekt), att beskriva vad som
egentligen hade hänt. Han talade, sade, samtidigt som han berättade följande,
i det att nedanstående ord lämnade Taubs mun i syfte att både återge och för
klara själva händelseförloppet i situationens utveckling, som kan summeras i
dessa, dock valda ord (men ej i syfte att återskapa en total objektivitet,
utan snarare en redogörelse av ytterst personlig och subjektiv natur, vars
högsta mål är att förmedla ett stämmningsläge som ... osv osv.)

Han berättade, kort sagt, detta:

Jag stod och tittade på en Cezannetavla. En underbar sak som föreställer en
kvinna som plockar bär på en sommaräng. Rätt som det är upptäcker jag ett
par poliser bredvid mig, likaledes djupt fascinerade av denna dyr- och un
derbara klenod. Efter att ha stått och njutit ett bra tag inombords började
jag att njuta utombords genom att hoppa på både stället och ett ben, och
vifta med mina armar.

Den ena polisen (eller var det den andra, jag vet inte så säkert men låt
oss kalla honom polisman A) frågade sin kollega:

-Vad är det med honom? (Han menade självklart mig.)
-Åh, svarade polisman B (så kallad enligt ovanstående princip. Har man
sagt A får man så att säga B, som prästen sade.), han uttrycker bara sina
reaktioner inför tavlan. Han är förskräckligt gripen.
-Nådåså, sade A.

Han (A) vände sig till mig och fortsatte:

- Då måste ni följa med mig till polisstationen.

Ja, här sitter jag nu, alldeles ensam, i mitt lilla poliskrypin. Jag saknar
cellskap.

Trots detta kom Bellman redan nästa dag för att betala borgen. Förmodligen
hade han inte lyssnat så noga på berättelsen.


50 I SNABBKÖPET TILLSAMMANS MED DE TVÅ
Bellman gick in i en snabbköpsbutik en kall februaridag. Han stod där inne och
valde länge mellan Earl Grey och Ceylon-te. Plötsligt visste han inte vad han
skulle ta. Å ena sidan och å andra sidan. Han hade sina skäl och argument för
och emot, han stötte och han blötte, han valde och han kvalde (och vet i kat
ten om han inte malde), än hit och än dit, varken det ena eller det andra
eller båda eller ingetdera, hugget som stucket, hackat som malet (jo, det var
väl det jag trodde), hel eller sönder, djupfryst eller upptinat (nej, förresten,
det sista var bara en ren ljudassociation han hade. Det gällde bara teet
som sådant, teet-i-sig). Taub kom fram och tittade intresserat på Bellmans
funderingar. Fler och fler människor började att flockas och därmed att samlas.
- Skall han välja Ceylon eller Earl Grey?, frågade alla Taub. Kommer han i så
fall att bjuda oss?
Taub svarade, med en min som när man vässar en gul penna:
- Det vet jag inte. Men den som lever får te.
Slutligen svalde Bellman och lät Taub bestämma. Och det gjorde han.


51 TAUB I RUTAN OCH PÅ BETTET
Hur konstigt det än låter så var vår käre huvudperson Taub med i ett TV-prog
ram. Det skulle handla om det faktum (eller påstådda fakta) att vi är mindre
artiga nuförtiden än vad vi var på, säg, 50-talet. Han var med därför att han
en gång underlåtit att hälsa på konungens bil, och det hade uppstått en folk
storm i ett dricksglas. Men denna underlåtelse berodde på något helt annat än
oartighet, och så blev det sol i glaset igen.

Taub kom fram till studion 10 minuter före sändningstid, make-uppan gjorde
vad hon kunde åt Taubs utseende, vilket var en hel del. Till slut, eller äntligen,
var det dags för sändning.

Programledaren, känt från framförallt TV, presenterade de medverkande, sociologer,
filosofer, en dansare samt Taub.

De pratade och stod i. På bordet stod det två Ramlösa-flaskor, Taubs favoritdryck
(han hade inte druckit någon annan kolsyrad dryck så länge han kunde
minnas. När han inte mindes drack han även Coca Cola.) De stod naturligtvis så
att namnet inte kunde ses, av reklamtekniska skäl.

Taub inledde sitt inlägg med ett praktfullt tal om att visst är vi lika artiga
nu som då etc etc. När han tystnat var det någon annan som skulle säga något
annat. Då passade Taub på att hälla lite Ramlösa i sitt glas. Ser sig inte för
utan ställer flaskan så att tittarna kan läsa vad denna dryckjom heter. Programledaren,
som är van vid att upptäcka saker, ser situationen omedelbart och
lägger snabbt sin hand över namnet. Varpå Taub dristar sig att utbrista:

- Här kan vi i alla fall se en man som håller på etiketten.

Programmet recenserade flera gånger i en och samma tidning.


52 EN ANNAN AV DE DÄR
Han körde med rasande fart mot korsningen. Banken han skulle råna låg till
höger. Till vänster låg ett möbelvaruhus. Han hade planerad detta bankrån i
ett halvår. Och allting gick precis enligt de uppgjorda ritningarna. Just
detta moment, bilfärden till och från banken var speciellt väl planerat och
inrepeterad. Han hade till och med byggt en modell över banken och dess omgivningar.

Och nu var stunden äntligen inne. Om tre minuter och, han tittade på klockan,
28 sekunder, skulle han åter sitta i bilen, men då 12 miljoner kronor rikare.
Bilen kom närmare banken. Han skulle resa till Hawaii och därifrån styra ett
företag i databranchen. Nu var han framme i korset. Han såg sitt gamla liv
försvinna och det nya ta vid.
Men vad nu? Vid korset svänger han till vänster och tillbaka igen. Som han
sedan förklarade för mig:
- Ja, det gamla visdomsordet gäller alltjämt.
- Vilket då?, frågade jag.
- Brottslingen vänder alltid vid gärningsplatsen.


53 BERÄTTELSE INOM STADENS MURAR
Genom slumpens inverkan på mitt liv träffade jag den kvinna som blev mitt öde.

Jag stod vid statyn på torget, mitt emellan korvkiosken och telefonautomater
na. Var gång jag passerade denna staty beundrade jag skönheten i sättet häs
tens främre ben hålles. Som om livet själv tar tag i hästen och manar den fra
måt, och just i det ögonblicket skulptören har fångat finner hästen att den är
av sten och inte liv. (Döden i stenen verkar ändå vara upplöst och fördriven.
Att hästen stannar beror varken på stenens natur eller på konstnären, utan att
hästen valde att den skulle bli avporträtterad så här.)

Tankarna om den rena skönheten var aldrig långt borta. Ofta tänkte jag på
Platon, och citat från skolan dök upp i mitt minne. Men lika ofta förekommande
var en stum och tanklös beundran.

Den här dagen bar jag med mig en påse av galon. Den var utmärkt som skydd för
de böcker som jag ofta inhandlade, många gånger riktiga dyrgripar. Även om
förbipasserande gav både mig och påsen blickar som inte ens den mest välvilliga
kunde tyda positivt, så var det en av mina bästa ägodelar.

Påsen var alltid tillsluten de dagar jag gjort inköp, men i dag var inte en
sådan dag. Följdaktligen var den öppen.

Efter en stund sedvanlig meditation över statyn hör jag en röst som försöker
påkalla min uppmärksamhet. Jag återkommer till verkligheten, och då jag vrider
på huvudet åt det håll rösten kommer ifrån, ser jag en kvinnas ansikte. Detta
ansikte, som jag nu så här efteråt inte kan annat än jämföra med statyns skön
het och renhet, var blygt vänt mot mig. Jag mer ser än hör hennes röst. Munnen
var fullkomlig, som en obefolkad ö i en stilla ocean, som en oas oberörd av
nomader.

Jag lät dock öronen vända uppmärksamheten till hennes röst som var klar och
sonor. Nästan likt ett barns, men med en mognad och livserfarenhet som de
visaste av de visa. Jag hade ännu inte hört själva orden, visste inte vilken
betydelse ljuden hon sjöng fram hade. När jag till slut tillät mig att förstå
orden hörde jag den mening som alltid kommer att stå på hedersplats bland mina
oförglömliga minnen.
Hon sade, efter att ha pekat på min kasse:
- Du, kan man inte få den till pås-seende ett par dagar?


54 EN ANNAN DAG I NÅGON ANNANS LIV
Ett par hade åkt ner för att sola på stranden för första gången denna sommar.
Solen skiner, men efter en kort stund går den i moln. Paret packar i hop för
att gå hem. Ledsna, naturligtvis, eftersom de inte får någon mer chans att
sola detta år. Varje sommar hade de åkt till denna strand, och det hade varit
så skönt. Men p g a att de båda arbetade så mycket hade det inte blivit tid
till det detta år.

Då de kommer till utgången av badplatsen ser de några målare som målar en
byggnad blå. Paret går närmare. För nära, eftersom de stöter emot byggnads
ställningen och en burk med blått rinner över dem båda.
Tyst går de hem. Väl uppe i sin lägenhet säger hon:
- Ja, så fick man lite färg på sig i sommar också.


55 EN KORT KUNGAHISTORIA
Det var en gång en kung (som av en ren händelse var släkting med Taub i rakt
snedstigande led) som var helt barskrapad, för att inte säga fattig. Hans
högsta dröm var att kunna köpa en riktigt fin vagn till sina hästar och sin
drottning. Som liten hade han läst Askungen och var inspirerad av alla vackra
vagnar de körde runt i. (Han läste alltså Illustrerade Klassikers version.)

Han fick en idé. Han tillkallade alla sina rådgivare för att få råd. Och då
kunde han köpa vagnen han så livligt eftertraktade.


56 EN DAG I GUDS LIV
En dag (en måndag) kom Gud för sent till arbetet. Det var den dagen han skulle
skapa universum (Många menar att han även skapade sig själv då, men det gjorde
han tisdagen före.), och det var verkligen en dag då han borde stannat hemma i
sängen och dragit täcket över sin guddomliga näsa.

Först ville bilen (naturligtvis Bilen med B) inte starta och när han försökte
använda lite guddomlig magi visade det sig att han fått med sig fredagsmagin i
stället. Åh, vilket guddomligt helvete.

Bilen startade efter det att ett par reparatörer fixat den (i utbyte mot evigt
liv och evig lycka, vilket Gud naturligtvis lovade, fast han sade inget om att
de fick bara endera av evigheterna. För att vara fullständigt klar på denna
punkt, och inte bli anklagad för ofullständighet, kan jag berätta att dessa
reparatörer nu har stämt Gud på ett mycket hemligt belopp.) Efter denna långa
utvikning körde Gud iväg och resten av resan gick utan problem sånär på en
punktering i hörnet Storgatan och Drottninggatan. (En poäng kan vara: "Och han
hade inga problem med att laga detta hörn.", men så enkla poänger avstår jag
nästan helt och principiellt ifrån.) Det var dock inget problem att byta däck
eftersom hade hade med sig sin Yttersta Dom-kraft och sitt nya Varde Hjul med
sig.

Det var när han väl kommit till jobbet som de verkliga bekymren började. Han
hittade ingen parkeringsplats utan fick använda en molnficka på flera gång
avstånds håll (och ni vet ju hur dåligt hans ben är sedan den berömda matchen
1436!), gick upp alla trapporna och stod slutligen, äntligen och till sist,
flämtande och pustande på översta våningen. (Parentetiskt kan nämnas att dagen
därpå skapade Gud hissen, dels därför att trapporna var för besvärliga och
tunga att lyfta upp och ned hela tiden för att inte prata om att man inte
kunde bestämma sig var knapparna skulle sitta (eller om de skulle stå. Trötta
knappar är dock ett otyg nuförtiden, dvs dåförtiden, ansåg Gud) , och dels för
att det stora hålet brevid hissen utgjorde, jämlikt paragraf 37 i Arbetsstadgan
för Gudar, Möss och Syskonbarn, 2:a stycket, "ett allmänfarligt inslag i
arbetsmiljön för framförallt städerskorna (eller globalvårdarna som de nu kal
las för)". För övrigt hade Gud fått en mycket förmånlig offert från ett visst
hissföretag i Muntarp.).

Stående så på översta våningen, på gränsen till sitt kontor, så att säga, går
han in genom dörren till detsamma. Trött av ansträngning och annan förtröttan
de aktivitet sätter han sig vid vad han tror är sitt skrivbord (ni skall veta
att hans skrivbord är det sjätte på höger sida, man han satte sig vid det
femte). Som sagt var det i dag han skulle skapa universum och han tog itu med
det på momangen (om det profana ordvalet kan accepteras), men på grund av att
han satte sig vid det femte skrivbordet i stället för det sjätte på höger sida
så är gräset grönt och allting existerar.

Nästa dag fick Gud som straff att skapa sina egna föräldrar och det var bara
rätt åt honom.


57 EN POTENTIELL VITS
Låt oss göra följande definitioner:

"Assla (med)" betyder "haka fast, haka vid"
"Assla (med)" betyder även "dansa (med)"

Således en dubbeltydighet, och därför omdelbart föremål för forskning.

Nedanstående historia kan då skapas:

En tjej var ute på lokal med sina vänninor. Där träffade hon en kille som
var väl rätt trevlig, men alldeles för intresserad och påträngande. Han
hängde efter henne vart hon gick, dock ej på damtoa. När hon väl kommit
ut därifrån frågade han efter att ha väntat en bra stund:

- Hej, vill du assla?

Hon svarade, med en känsla som verkligen visade att hon var dotter till
Taub:

- Men är du inte trött av att ha asslat hela kvällen med mig?

Tilläggas kan att det var på ett danshak detta utspelades.


58 YTTERLIGARE ÄNNU EN POTENTIELL VITS TILL

a)
Tänk er följande vits:

- Goddag. Jag skulle vilja köpa en barri.
- Goddag. Det går inte, de är slut. Men vi har en bryx.
- Jaså, men jag skulle vilja ha det till spralet.
- Nå, då kan ni ju ta bryx och sprala den efter ett par dar.

Varför är detta inte speciellt roligt?
Är det för att historien är så flasig, eller för den är för tydlig?

b)
Den familjekära brandsoldaten funderade hur han skulle göra så mycket som
möjligt för både sin familj och brandkåren. Han kom till slut fram till att
han skulle släktforska.


59 En något sann berättelse
Evert berättar om den avdelningsdirektör, Sven Karlsson, som ligger på sjukhuset.
Något allvarligt har hänt. Troligen har Sven inte långt kvar. Personalen
samlar in pengar och lämnar över en stor och fin present. Sven blir glad.

Några veckor senare kommer Evert och berättar att Sven är på bättringsvägen
och det verkat som om han kommer att bli helt bra.

Lilla Olle, springpojken, säger då:

- Får vi tillbaka pengarna då?


60 SEYMOR PÅ FÖRSTA ÄVENTYRET
Ett land, Landet, är precis som vårt. Där får man pengar för att man arbetar
och det kostar pengar för att få saker.

Ett annat land, Anti-Landet, som ligger nära Landet, är alldeles precis tvärtom.
Där får man pengar då man köper och betalar då man arbetar.

Nu har det öppnats en linje mellan dessa två länder, så att man kan åka fram
och tillbaka hur som helst.

De allra flesta människorna i de båda länderna bryr sig inte om det andra landet.
"Vi har det bra som vi har det". "Jag såg på nyheterna om Anti-Landet.
Det verkar så bökigt att bo där. Betala för att arbeta. Fnys!" "Hur kan man bo
i Landet där man måste betala för att köpa en sak. Nej, dit vill jag inte!"

Så gick snacket, för det mesta. Men inte för alla. Det var närmare bestämt en
person, nämligen Seymor Iridius, som upptäckte att man kunde göra sig en stor
förmögenhet på detta. (Att det inte var någon annan som kom på detta bevisar
bara att författaren vill göra det lätt för sig, och inte blanda in konkurrens,
lönnmördarligor eller aktiekonvertibler till doften av sedlar som vänsterprasslar.)

Den geniala tanken bakom detta var att Seymor skulle jobba i Landet, och varje
gång han behövde någon pryl åkte han till Anti-Landet, för där fick han ju
också pengar. Det hela var mycket noggrant planerat. Hela dagen var inplane
rad, med inkomster och inkomster.

Han sov i Landet för att få lite sömn. (I Anti-Landet gav man sömn.)

Frukosten: Två ägg och en fralla med korv, ost och skina. Efter det en
fiskögonkokt kopp te. Detta i Landet för att få i sig lite mat, som han
uttryckte det. I Anti-Landet gav man ut frukost i stället.

Fick han hicka i Landet, åkte han genast till Anti-Landet för att ge bort den.
(Ibland åkte han till det tredje landet
Långt-bort-från-stadens-centrum-närmare-bestämt-tjugo-mil, där han hurrade
bort hickan eller hostan, mot tre sparrisknippen. (Vad han nu skulle spara
riset för? Nåja.))

På dagarna arbetade han som sagt i Landet, fick direkt lön. Åkte till Anti-
Landet för att köpa (där han fick pengar). Ja, ni har väl en ungefärlig bild
av hur läget är.

När vi nu tillsammans, min käre läsare, kommer in i historien, finner vi att
Seymor inte befinner sig på den fåtölj jag satte honom på i mina tankar. Men
hav förtröstan, han är nog bara över i Anti-Landet och köper cigaretter, och
därmed både ett paket dylika, respektive 17.20 rikare.

Ja, här kommer han ju.

Men vad nu? Bakom honom kommer, ledd i ett snöre, ett stort djur, en
tiobaggare.Vad är detta? Jag skriver frågan högt:

"VAD ÄR DETTA?", tecknar jag med utrop och fråga på samma gång.

-Tja, svarar Seymor, med ett lugn som hittills bara Taub och Bellman har
lyckats åstadkomma. Där borta, fortsätter han, har de en regel för cigarettinköp
som lyder: "Ingen röka utan älg", så det var inget annat att göra än att ta
med den.

Förbluffad som jag var slutade jag att skriva. Och har jag inte slutat så
fortsätter jag än.


61 PER OCH DORRIT
Samtidigt som Dorrit plockade med blommorna så diskade Per alla tallrikar.

Ovanstående verkar konstigt, tycker ni? Per som är så förtjust i blommor och
avskyr att diska, och Dorrit som är allergisk mot blommor och tulpaner och
kanske inte älskar att diska men har i alla fall inget emot det.
Hur skall vi förklara ovanstående? Det finns olika hypoteser:

1) Per och Dorrit heter inte Nilsson i efternamn.

2) Per och Dorrit heter Nilsson i efternamn men bor inte på Pärlgatan 48.

Bägge hypoteser är nog så intressanta och intelligenta. Dock ligger sanningen
på ett annat och djupare plan, en annan nivå. De heter nämligen Nilsson i ef
ternamn och de bor på Pärlgatan 48.

Det ligger nämligen till så här:
På morgonen hade de båda vaknat av smattret av ett fönster som stod och slog.
De gick upp och stängde det, passade på att ta en natta-mauda
(=natt-macka=smörgås inmundigad mellan ca 23.30 och 05.45). Då började de
prata om litteratur och annat av dylika slag. Dorrit sade:

-Vad roligt det vore om man var huvudperson i en bok eller en liten novell
eller i alla fall en liten berättelse. Den behöver inte alls vara lång, en
sida eller så.

Per tog detta råd/denna idé/uppslag helt och hållet ad notam/allvarligt och
sade därmed:

-Va'bra. Jag känner en kille som är författare eller åtminstone så skriver
han. Jag skall be honom skriva om oss.

De fortsatte att prata vad novellen skulle handla om och kom överens om att
det skulle bli ett helt realistiskt, jordnära verk. Kontakt togs med sagde
författare, som fick uppdraget. Man gjorde vidare ett skriftligt kontrakt som
skulle bevittnas av två personer, men då de inte var tillgängliga ordnade man
några andra. Dock sade både Per och Dorrit att det inte skulle vara möjligt
att kunna identifiera dem. De var mycket bestämda på denna punkt. Så författa
ren måste byta namnen. Och eftersom de två är de enda i storyn som har namn
var de tvungna att byta med varandra.

Därav den lustiga inledningen.


63 RUBRIK TILL TVÅ VITSAR
Någondera eller endera av följande är kanske en vits:

-Konstnären var så fattig så att han var tvungen att suga på ramarna.

Om inte det var en vits så är detta en vits i alla fall:

-Björnen var så hungrig så att han var tvungen att suga på ramarna.


64 TANKE 1 a
Som hobby hade han att plocka sten. Där var en fin sten. Han plockade inte upp
den för han hade inte hobby nu.

TANKE 1 b
Som hobby lyssnade han på musik. Men han ville inte lyssna nu. Han hade nämligen
inte hobby.


65 Vitsar under en vecka (40) 1988
Popbandet X hade för några år sedan en väldigt stor succé-låt, men sen blev
det inget mer. Vad hade hänt med dem?
En av killarna svarade:
- Jo, det blev hit men inte längre.


Biokemisterna Werner & Werner lagar mat, men saknar de rätta ingredienserna.
Werner säger: - Det går lika bra med celler i.


Jag förstår inte varför man säger att idrotten är smutsig. Det är ju så många
som blivit diskade.


- Vad är det du har på överläppen? Har du glömt att tvätta dig?
- Näe, det är så att Bettan och jag ska börja lära oss att dansa hederliga
danser. Men kursavgiften är så dyr att jag har skaffat tangorabatt.


- Vad hände med Bertil Nilsson? Det var länge sedan jag hörde något av honom.
- Han dog, vet du inte det? Han kremerades och sedan har ingen sett röken
efter honom.

Den som lär sig vattenskidor och windsurfing kan sägas få ytbildning.

Eleverna borde ges mer sexualundervisning, sk in- och utbildning.

Werner & Werner, de anti-intellektuella, ska göra "en bokbålen", ja, und de
vet inte vad de ska ha med .... bla ... bla ...
Werner säger: - Det går lika bra med bestseller i.

Vitsar: Tvenne

I
- Have you read Hamlet or Romeo and Juliet?
- No, I've got little Shakespearience.
II

- Could he tame the shrew?
- No, he has to little Shakespearience.
(Den senare vitsen kom till genom en kommentar av Katarina Blennow, dvs hon
kom på den.)


66 En mycket gammal historia:

Två killar står i ett gathörn och pratar. Då säger den ena, helt plötsligt,
att han inte tycker om den nya cigaretten HILTON:
- Jag tycker inte om den nya cigaretten HILTON.
Den andra frågar då varför han inte gör det:
- Varför gör du inte det?
Den första svarar då att han tycke att de är för dyra:
- Jag tycker att de är för dyra.


67 Min fru är journalist vet verkligen var scoopet ska stå.
Min fru är journalist och vet verkligen var scoopet ska stå.


68 Vitsar etc
I

- Att hitta på ett botemedel mot snuva verkar vara väldigt svårt.
- Ja, det är inte snutet ur näsan.

II

- Tjena, hure vädret?
- Tja, det knallar och går.


III

Här är premiären på herrarnas simning i varmvatten.
Uppvärmningen gick bra, och nu kommer första heat.

IV
(Några riktigt dåliga. Av sentimentalitetsskäl tas de med här.
De allra första försöken. Ca 14 år gammal var jag re'n. Något som kännetecknar
dem är att det är en mycket ofullständighet i personporträttningen och
berättandet överhuvudtaget. Puberteten hade slagit ut i full blom, antar jag.)

- Mycket korta dikter kan kallas komprimerade.

******

- Rekryternas ledighet kallas nuförtiden för spermission.

******

- Barnmorskor måste vara förskräckligt gamla.
- Varför då?
- De har ju födelsedag varje dag.


69 EN VITS (som troligtvis fyller någon funktion i det vitslösa samhället)
En roman som handlar om att framkalla spöken och andar är väl en
seans fiction.


70 UTAN TITEL I
- Jag var på visfestivalen igår.
- Jaså, vad visade du då?



BERÄTTELSER, STORIES ETC


71 GARDINEN
Gardinerna vajade och han skymtade ett välkänt ansikte bakom dem. Men kunde
inte riktigt placerade det. Var det på någon fest, eller någon på arbetet (i
matsalen)? Nej, han kunde inte placera det. Ovan som han var vid att inte
kunna komma ihåg ansikten ringde han på dörren som han antog tillhöra fönstret
och därmed den person vars ansikte det var frågan om. Och mycket riktigt, det
välkända kvinnoansiktet stod, efter att dörren öppnats, framför honom.

Han stammade fram en ursäkt:

-Jag ber så mycket om ...
-Hejsan å föralldel. Det var var roligt att någon kom på besök. Du skall väl
träffa Katarina, eller hur? Ja, hon har tyvärr åkt till ....

Hennes orala orkan stannade, mitt i den mening hon befann sig inuti. Hon
tvärstannade, så att säga, med munnen, och tur var att bakomvarande verbala
fordon höll ett sådant avstånd som de gjorde annars skulle en olycka lätt
hända.

Om jag såsom återgivare av denna berättelse skall säga min mening så är det
detta: Hennes ansiktsuttryck, ja, hela posen i kroppen, visade att hon kommit
på något. Vad, är tydligen inte helt säkerställt.

Hon frågade med en hastigt påkommen gest:

-Känner vi varandra, är det någon fest, eller från arbetet, matsalen eller
så?
-Precis vad jag undrade, svarade han, med en uttrycksfull, men ändå brysk
svängning på rösten. Har vi inte träffats förut?
-För att inte villa bort oss fullständigt måste jag fråga helt spontant: Är
vi gifta?
-Nej, förmodligen inte. Mitt minne är var det inte skulle vara.
-Nej, det är vi inte.
-Ja, adjö då.
-Adjö.

Så gick han sin väg. Han såg inte bakåt och inte åt sidorna. Vad han däremot
såg var nästa hus.
I fönstret vajade gardinerna, och han skymtade ett ansikte som verkade bekant
där bakom fönstret, men kunde inte riktigt placera det. Vems fönster eller
ansikte kunde det vara?


72 MUREN
Fängelsemuren reste sig framför mig. Jag var anfådd av att ha sprungit så
långt, så snabbt. Under min tid där inne hade jag visserligen fått idrotta.
Trots det var konditionen dålig. Hundarna var efter mig, sirenerna tjöt och
strålkastarna var på. Jag hade inget annat val annat än att ge mig för över
makten. Som välde fram, likt myror i en höstack (precis innan dagis öppnar).
De ömsom grep, ömsom arresterade och ömsom anhöll mig omvartannat, och flera
gånger den dagen bad jag till högre makter om att jag skulle bli fri på ett
normalt sätt någon gång.


73 DET RIKTIGA SLUTET I MÅNGA NOVELLER, NUFÖRTIDEN:
Istället för att fortsätta vände jag och gick hem.



74 I TECHNICOLOR
Svordomen var det sista vi hörde av M. Hans lite nasala "Dra åt helvete!"
ekade i rummet, som tecken på att han ännu fanns kvar hos oss. Och framkallade
vibrationer som var skrämmande, något okänt hotfullt.

A, van som han var vid sina patienters utbrott, sade lugnt:

-Det är bara nyttigt för honom att lufta sig och vara för sig själv en stund.
Han kommer tillbaka snart."

B frågade då den fråga som för alltid förändrade våra liv och tankesätt:

- Tänk om detta är sista gången vi ser honom. Hur skulle vi då reagera?

Hon satt tyst ett ögonblick och fortsatte:

- Och vad skulle vi göra om detta var den sista gången vi träffades?

Det var tyst. Alla tittade på henne. Ovana som vi var vid sådana frågor (det
pratades mest om sport eller barn) började protesterna komma, automatiskt och
utan att egentligen ha tänkt över frågans innebörd. "Nu ska vi inte förstöra
en trevlig kväll med sådana frågor." och "Nu börjar hon bli sådär djup igen."
Men då de hörde sig själva insåg de att det var en väsentlig fråga:

Vi tar hela tiden det för självklart, förutsätter alltid, att vi kommer att
ses igen och behöver egentligen inte lösa några problem eller affärer, som man
måste med de personer vi vet vi bara ska umgås med en kort tid, t ex en vecka.
Allt måste då vara avklarat, alla relationer måste vara glasklara.

C föreslog att från och med nu ska vi bete oss som om vi bara hade en dag
tillsammans. Sedan kommer något obestämt att hända, vad vet vi inte. Hon sade:

-Genom att göra det kommer vi att lära känna varandra och oss själva på ett
helt annat sätt än vad vi hittills gjort. Vi vet så lite om varandra. Vi vet
så lite om oss själva.

En del praktiska invändningar kom naturligtvis. "Hur ska vi göra med barnen.
Ska vi ta med dem i beräkningen eller inte?", frågade D.

-Ja, svarade E, för om jag vet att jag kommer att dö nästa dag, är det barnen
jag först försöker att ordna något för, sedan mig själv.

-Vem har pratat om att dö? F sade detta. Det flesta blev förvånade eftersom
han skämtade om allting. Och när han inte skämtade var han tyst. Nu var han
emellertid helt allvarlig och fortsatte: - Den enda som sagts är att vi inte
kommer att träffa varandra igen. Det behöver ju inte vara döden som skiljer
oss åt, det kan vara andra saker som ... Han tänkte efter och skulle precis
säga något när G avbröt honom.

-Som till exempel att vi blir kidnappade var för sig, eller att ....

-OK. Nog nu. Poängen är väl också att vi inte riktigt vet vad som kommer att
hända. H började att tycka att detta var riktigt intressant. Han hade varit
en av de mest skeptiska i början. - Vi måste fantisera om det för oss sjöl
va. Kan vi inte börja om tio minuter. Och vi kan ju kalla leken "Den sista
färden". Efter filmen, ni vet.



I sade ingenting utan plockade ut kaffekopparna och blommorna i köket, som om
något skulle hända dem här i vardagsrummet. Det var ett mörkt höstrum. Fast på
sommaren var det betydligt ljusare eftersom solen lyser upp det långt in på
kvällarna. Borden i rummet var två, ett i jackaranda och ett i valnöt. Mattor
na och väggarna och en av bordsdukarna var helt perfekta tillsammans i såväl
färg som form.

Idén var kanske befängd men det visade sig att alla tog den på allvar. Vi tit
tade alla på I när hon kom tillbaka från köket. Varför vet jag inte, förmodligen
därför att hon var den enda som rörde sig. Vi andra satt tyst och fundera
de på hur vi skulle bete oss. I satte sig i soffan.

J var den första som efter fem minuters tystnad gjorde något. Han nickade
eftertänksamt och, med en smula sammanbiten mun (av beslutsamhet?), vände
sig emot K och sade:

-Jag har länge velat säga det, men inte vågat. Han tittade ännu mer intensivt
i K:s ögon. Jag har haft ett förhållande med en annan kvinna i två månader.
Jag vill skiljas.

K stirrade ett tag på J och sade, med ett trotsigt leende:

-Jag har alltid tyckt att du var en stroppig översittare och jag tog dig en
bart för dina pengar.

Vi drog efter andan. Det var ingen lek nu, så duktiga skådespelare var ingen
av dem. Vi visste att det inte var helt bra mellan dem, men att det var så här
illa ställt ...
L vänder sig mot M och ska säga något. Men då reser sig M och med ett "Dra åt
helvete!" slänger han igen dörren.


75 EN DAG I PER A NOIDS LIV
Jag stod stilla och kände att det fanns dåliga vibrationer runt omkring. Alla
talade precis som vanligt, men de verkade göra det med den slags beräknade
blick och de gester som f d militärer visar.
Festen hade varit trevlig ända tills denna känsla kom över mig. Jag började då
tänka tillbaka på vad jag hade sagt och vad de andra sagt till mig. Kunde man
skönja en sammansvärjning mot min person?

Jag satte mig ned i soffan. Fanns det inte ett annat slags motstånd i fjädrar
na? Och ölet, smakade det inte något beskare än ögonblicket före? Och den där
flaskan, fanns den innan? Hade de bytt ut den? Hade Ulla verkligen haft samma
klänning på sig hela tiden? Jag märkte inte förrän nu att det var vita knappar
på den!

Var det bara jag som lade märke till denna förändring? Fortfarande var alla
glada och lika försigkomna, men hur ärliga och spontana var egentligen paret
Svenssons kommentarer? Såg de inte på varandra och blinkade då de trodde att
jag inte såg dem?

Då tystnade musiken, alla tittade på mig, och jag slutade skriva denna berät
telse.


76 OTITLAD SAK
Livet är inte meningslöst. Men meningen med livet blir mer och mer banal.


77 RINGKLOCKAN
Fortfarande vet jag inte om ringklockan till hennes lägenhet fungerar.

Eva och jag hade träffats ett par gånger hos en gemensam vän. Var gång pratade
vi med varandra, otvunget som man gör hos goda vänner. Jag hade varit ensam
hos henne en gång, utan vår gemensamma vän. Då talade vi om världsproblemen,
arbete, böcker vi läste, filmer vi precis sett. Ingen av oss var väl särskilt
privat eller utelämnade, varken i ord eller handling.

Efter detta besök ringde jag några gånger till henne och kallpratade utan att
någon närmade sig den andre.

Jag kom cyklande en lördag utmed Drottninggatan då plötsligt en tanke kom över
mig: Om jag skulle ta och besöka Eva! Sagt och gjort. Cykeln styrde sig nästan
själv. Det var en utomordentlig idé. Jag hade varit och musicerat med ett par
killar som jag sedan länge spelat med. Jag var van vid deras spelsätt och
skämt.

Denna lördag hade jag inte alls tänkt på Eva. F ö så hade det inte hänt särskilt
ofta den senaste tiden. Det hade väl varit lika ofta som man tänker på
sina perifera vänner.

Jag gick in i Evas port och låste min cykel. Då hördes röster från gården. Det
var en flicka som lekte för sig själv och invid henne stod några ungdomar som
var sysselsatta med att rengöra en motorcykel.

Eva kom just ut från sin lägenhet för att hämta sin dotter Anette, som flickan
hette. Det var ett välskapt barn i treårsåldern. Eva fick syn på mig och vi
blev båda överaskade. Jag eftersom jag inte hade väntat mig att se henne just
där och hon eftersom hon inte väntat att se mig alls.

Vi kramade om varandra. Stelt och avvaktande.

Eva och hennes dotter och jag in i lägenheten. Jag nojsade ett tag med det
lilla barnet. Nog var jag väl lite barnkär i alla fall, undrade både Eva och
jag.

Jag frågade vad hon skulle göra i kväll.

-Jag skall träffa Jerry, du vet han med choppern.
-Jaså, sade jag, när ska du göra det?
-Om tio minuter.
-Jaha. Men då går jag väl igen. Hej då.
-Hej. Ha det.
-Ha det.

Varpå jag gick tillbaka till min cykel, låste upp den och tog de fåtal steg
som var till porten ut mot gatan. Just då jag skulle stänga porten hördes en
röst som ropade och jag stannade till. Med det var inte mitt namn. Jag fort
satte att stänga porten, satte mig på cykeln och körde hem. Där satte jag mig
framför TV:n och såg på Dallas.

Det är därför jag inte vet om hennes ringklocka fungerar.


78 ETT MINNE BLOTT. ELLER OM DET VAR GULT?
Det var mörkt i hörnet av Amiralsgatan, och den här gatan har jag glömt namnet
på, men det finns en biograf i slutet. Sista bussen hade gått för tio minuter
sedan. Klockan på huset mitt emot visade tiden för mig. Jag hälsade artigt som
sig bör, och klev på. Sedan minns jag mycket av vad som hände. Jag berättade
det:

"Det var mörkt i hörnet av Amiralsgatan, och den där gatan jag har glömt
namnet på, men det finns en biograv i slutet. Sista tåget hade gått för
fem minuter sedan. Klockan på huset mitt emot visade tiden mycket artigt
för mig. Jag hälsade som sig bör. Sedan kommer jag ihåg allting mycket
väl. Jag berättade det:

"Det var mörkt i hörnet av Amiralsgatan, och den här gatan har glömt
sitt eget namn. Sista cyckeln hade gått för en timme sedan. Klockan
på kastanjen mitt emot lyssnade hela tiden för mig. Jag halsade myck
et artigt och klev av. Sedan sviker sig mitt minne inte ens ett uns.
Jag berättade det:

"Det var en vanlig klar morgon på Fredmansgatan och lampan kas
tade tillbaka den artiga tiden till mig. Jag var mycket artig då
jag kom ihåg allting på pricken lika varje gång. Just då berätta
de jag det. De sade att de inte ville höra mer."

De sade att de inte ville lyssna mer."

De sade att de inte orkade att bry sig om vad jag sade."

De sade att de inte ville synas mer.

Sedan gick jag hem. Och på vägen hem var jag med om en lustig sak:
Det var mörkt i hörnet av Amiralsgatan, och den här gatan har jag glömt namnet
på, men det finns en biograf i slutet. Sista bussen hade gått för tio minuter
sedan. Klockan på huset mitt emot visade tiden för mig. Jag hälsade artigt som
sig bör, och klev på. Sedan minns jag mycket av vad som hände.


79 OM KOMPLIMANGER OCH DESS METAFYSISKA STATUS FÄR EGON COGITO
eller: På bussen
-Det var en trevlig jacka du har, Egon!
-Ja, det var det visst. Det tycker jag själv också.
-Det var en komplimang. Ska du inte tacka för den och ge mig en tillbaka?!
-Varför ska jag det? Enbart komplimanger man ser som komplimanger, dvs
"komplimenter" (=tillägg) till andra åsikter eller värdeomdömen skall man
kontra. Ditt yttrande "Det var en trevlig jacka du har!" ser jag primärt
som ett värdeomdöme om jackan, och endast sekundärt ett uttalande om min
smak, dvs att jag har en god smak som köper en sådan här jacka i stället
för den fula som hängde bredvid. Skulle du däremot sagt något i stil med
"Det var en utomordentlig trevlig jacka du har. Jag har alltid ansett att
du har en säker smak då det gäller kläder och annat!", skulle jag nog an
sett mig tvungen att kommentera detta, antingen genom en kontring, eller
att undervärdera ditt yttrande, genom falsk blygsamhet eller något liknan
de. Men nu sade du vad du sade och därför sade jag vad jag sade, och därmed
har jag nått min ändhållplats. Farväl, Nisse!
-Hejdå.


80 EN BIOGRAFISK NOTIS OM KARL PANTESSON
Varken hans utseende eller själsförmögenheter var egentligen värda ett närmare
betraktande eller beskrivning. Håret var stubbat, och enbart det faktum att
det var rött, gjorde att jag inte tog fram min golfklubba närhelst jag såg
honom. Näsan, med vilken normala människor luktar sig till pannkakor och
vårtsvin, var så tillplattad att flugorna var tvugna att använda spikskor och
bergsbestigarutrustning, då de besteg densamma. Detta är sannolikt också orsaken
till att hans näshår var så långa: så att flugorna, då de väl kommit ned
till näsborrarna snabbt kunde åka lian nedför dessa, så de slapp att trampa
trampa framför den stora munnen, som, förresten, åsamkade honom besvär en
gång då han låg under ett träd. Han somnade, en ovana han hade och som väl var
ett av hans bättre karaktärsdrag, han somnade under en präktig ek, gräset runt
omkring honom var vildvuxet. Då drömmarna just började vakna och skulle för
söka att leda honom rätt i livet, kom tre kvinnor med korgar på armarna.

En av dem, en rampant dam i övre 30-åren, sade ganska högt, men inte så högt
att det väckte honom:
- Där är en!
De gick framåt i det risiga buskaget, smutsiga var de redan, och de blev inte
renare. De kom. De kom fram en efter en och en av dem böjde sig snabbt ner och
slet tag i hans mun. Förskräckt skrek hon:
- Men det är ju ingen svamp!

De få gånger han öppnade denna öppning in mot tomheten, och han inte gjorde
detta för att äta, eller för att med ett gapande förvåning uttrycka sitt (det
måste säga) välartikulerade "öh!", kan man jämföra med antalet månar på him
meln, med antalet hjärtan hos en människa, med antalet syréner som viskar kär
leksord till sin älskade en kulen vintermorgon, med antalet barn som efter en
eld skyr densamma, med antalet sitsar i en buss efter lördagkvällen, och subtrahera
detta antal med 1.
Kort sagt: han intellektuella kapacitet var inte den allra högsta. Det var
förresten denna som gjorde det nödvändigt för psykologerna att utveckla sitt
intelligenstest och räkna med negativa värden.
Helt hopplöst var han dock inte. Han kunde läsa, visserligen bara om han fick
ligga i en swimmingpool med snorkel och grodfötter, och då endast bokstaven
"A". Men, som ordstävet säger, "A a aaaa aa aa aaaaa aaaaa aa", vilket jag
antar att han accepterar eftersom han har detta som sitt valspråk (och det är
troligen de enda varelserna som torde förstå honom).

Vilka är då de positiva egenskaperna hos honom?
Frågan kan besvaras med en hel katalog, men eftersom det är slöseri med så
mycket otryckt papper kan jag ställa upp han kvaliteter nedan:

1) Den 3 november 1978 trampade han inte ihjäl en snigel på Storgatan (utanför
nummer 37).
2) Han är snäll mot sina skosnören (kanske mest beroende på att de ligger in
låsta i en byrålåda högst uppe på vinden).
3) Han blinkar försiktigt.
Slutligen, han tycker synd om ensamma enkronor då det regnar (såvida de
4) inte är gjorda 1874).

Trots detta är han min bästa vän och kommer så förbli.


81 EN TANKE (som något oväntande dyker upp just här och nu)
Detaljen är lika värdefull som icke-detaljen.
Detaljen är lika värdefull, om inte mer, som allt det andra.


82 EN PUBERTETSLISTA
Först kommer pensionären med handväskan som ska in och handla reavaror. Sen
kommer pensionären som går över gatan där det inte är övergångsställe, tätt
följ av pensionärer som går över gatan där det finns övergångsställe.

Efter det kommer servitricen som tror att hon äger hela stället och att jag
har en hel vecka på mig att äta deras sketna mat. På femte plats kommer alla
de som anser att gråtande barnet är ett konstverk, tätt följda av de som tror
att Rembrandt är ett bilmärke.

På sjunde och åttonde plats kunde jag inte placera några. Däremot vet jag att
veckan efter semestern kommer på nionde plats, och även på tionde plats om det
var en kort semester.

Elfte, tolfte och trettonde plats är väl ändå lite för privata och för övrigt
alldeles för otryckbara, både minnen och fantasier. De uppdateras varannan
vecka. På onsdagarna.

Efter dessa kommer alla de som irriteras av en sådan här lista. På femtonde
plats kommer de som irriteras av dem som irriteras av en sådan här lista och
de som skriver demsamma. På sjuttonde plats kommer jag själv eftersom jag tror
att listan har fler än femton eller sexton platser. På adertonde plats kommer
alla andra människor och absolut sist kommer politikerna därför att de förbjöd
mellanölen.


83 ATT VARA INNE
Problemet förelades mig under ett informellt samtal om den inre kulturens utveckling
genom seklerna med en god vän (som för är rikskänd som mosterdiagnostiker och
ses som internationell expert på Volvos bakdäcks yttrehudsskador,
framförallt i samband med köldskador vållade på sensommarens främre hälft,
och hörs som en småfågels kvittrande i den bleka himmelns kvala törnbärssamba).

Inom parentes sagt/detta skall läsas med parentetisk myndighet/ () var
middagen utsökt och dess lammkött var på det hela taget.

Problemet vara att söka utröna huruvida det gives någon enkel, robust fast
öppen hjärtlig, algortim för detta.

Diskussionerna varade vida länge. Från mittidag till kafferast, från dunkelt
förtätat ljus till mörkrets intrång genom bakdörrarna. Skymningen såg sin
ålder vaporiseras (varav 30% av alla ångor kom sig av att vi ändrade åsikt).

Vi sökte komma fram till pudeln kärna. Ehuru, emedan det icke vore något al
ternativ till något annat, detta icke upptäcktes var vi synbarligen generade.
Allt som läsas kunde läsas lästes. Inga stenar var ovikta blad. En gång vek vi
vackert, av.

Av detta kan man lära sig följande:
Om du bakar en kaka, så att säga, eller en smula kaka, låt den då jäsa i
ugnen.
Lösningen är: att vara inne är tvärtemot att inte vara ute, dvs icke-o-inne är
ultra-plus-ute.
Sedan gick vi och spelade Bingo, på Spångatans bingohall.
Alla vann och ingen vann. Alla förlorade utom en del.
Vad jag menar med det har jag ingen om.
Denna sista kommentar ber jag speciellt att få tacka Woody Allen för. Han har
detta som en av sina käraste kännetecken, näst måndagskonserten.


84 LOUVREN
Louvren är vackert i augusti!

Tavlorna hänger nämligen på sned då (Jag såg i alla fall en tavla som gjorde
det. Nej, det var inte Mona Lisa. Ej heller Den gråtande pojken).

Det är när jag ser en av dessa tavlor (det kan kvitta lika vilken) som tanken
slår mig:

En tavla måste veta mycket om människor, i alla fall vad gäller minspel och
reaktioner. Tänk att vara en kubistisk tavla på 20-talet och se expertisens
samlade förvåning, vrede och oförstående miner; tänk att vara en solnedgång
som hänger i ett galleri i ett slumkvarter och varje gång någon gå förbi kunna
se kontrasten mellan denna människas yttre och inre välla fram; par som håller
varandra i handen, där varje smekning är en ödmjuk begäran att gräset skall
fortsätta att växa, att solen skall fortsätta stiga över horisonten; tänk att
vara en surrealistisk målning och inte ens själv veta vad man föreställer (men
vem har sagt att en tavla, en människa, en blomma bara föreställer en enda
sak?).

Kommen så här långt i min tankeverksamhet slår det mig, med en plötslig själv
medvetenhet, att min ram har blivit smutsig. Jag ropar på vaktmästaren som med
ett av sina vänliga leenden putsar den.

Snart är det dags att stänga.


85 MINA MEMOARER, OM JAG HADE NÅGRA
Som de allra flesta föddes jag. Sedan levde jag ett tag, och ett tag till,
sedan tog det ett tag och så levde jag. Efter två tag levde jag sedan levde
jag efter ett tag levde jag efter, ett tag. Sedan jag levt hade jag tagit ett
tag tog det ett tag till och sedan tog det tag i mitt liv, och så lever jag
efter, resten av mitt liv. Sedan dör jag, och då tar det slut. En gång mötte
jag Jan Guillou på gatan. Han hälsade inte på mig, så därför hälsade jag inte
på honom. Han är ganska kort.


86 AVLYSSNAD MONOLOG I TELEFONKIOSK
Skulle hon inte komma idag? Det är ju fjärde tisdagen i första månen efter
trettonde söndagen före första vårdagjämningen i andra veckan efter påsk som
ligger lördag före söndagen efter heliga enfaldighets stora helg.
Förmodligen kommer hon inte denna gången heller.


VERBALISMER, DIALOGER ETC


87 EN MYCKET SANN HISTORIA
Detta är en sann historia, den jag skall berätta. Om ingen annan kan vederlägga
den, vill säga.

Det började en tisdagskväll, solen stod lågt på himmeln. Molnen var täta som
en dammvippa. Elof var ensam hemma. Han hade varit så i flera timmar, efter
som ingen annan (annan än han själv och jag som ser honom) var tillsammans
med honom. Det förefaller ju helt logiskt, eller hur?

Om ingen annan vill skriva något nu, fortsätter jag och ser vad som kommer att
hända i denna historia. Jag tror att det kommer att sluta snart, men vet dock
inte helt och fullt vad som skall tima.

Alla som har sett Elof har reflekterat över att han var så förskräckligt lik
någon annan. Till exempel hans granne liknade han vid grannen på andra sidan
grannen, dvs hans egen granne, men inte sin grannes granne, för det refererar
ju till honom själv i vissa fall. På magen eller på sidan.

Alltnog. Var kommer Elof ifrån frågar ni nu nog säkert. Inte? Nänä, då berättar
jag det inte heller. Förresten vet jag det inte helt säkert själv, därav detta
svammel, om ni nu skulle undra över problemet, vilket ju efter min redogörelse
inte förefaller helt troligt. Och eftersom ni, mina kära läsare, verkar så
ogina, slutar jag min historia för att gå och dricka ogin och tonic.

Efter en stund fortsätter jag dock att skriva: Efter en stund fortsätter jag
att skriva: Jag fortsätter efter en stund att skriva: Efter stunden som gick
fortsatte jag att skriva: Jag fortsatte att skriva, efter en stund: Världen är
en förklädd get i lammkläder.

Och på tal om get:

Stans största get kan beses på Amsterdamsgatan, i och från detta klockslag
(9.00) till och med under hela den timme (11.00), dock med undantag från de
timmar som slutar med aderton-och-trettio-bussen. Om man nu vänder sig till
närmsta hållplats, vilar ögon en sekund eller två eller så, vad får man då se?
Jo, insidan på sina ögon förstås. Jag har ju inte öppnat dem ännu. Men låt oss
då för frågans (eller är det för svarets?) skull öppna mina ögon (det är
naturligtvis inte så lätt för er som det är för mig, speciellt inte som ni
läser detta på ett ställe där mina ögon inte är synliga och i en tid där ögo
nöppning har blivit så impopulärt, enligt senaste rapport från PARIS och andra
nöjesestablissement) vad ser vi då? Jo, då ser vi (oftast i alla fall) en
kvinna som ser på mig och undrar varför jag stirrar på henne (eller blundar på
henne), speciellt som jag sitter vid min skrivmaskin (egentligen är det en
dator-maskin, men det behöver vi inte låtsas om) och skriver samtidigt.

Det är nämligen så här: Nuet existerar enbart som smaken på ett tuggummi, dvs
så länge som man tuggar. Sedan försvinner nuet (som när man spottar ut det i
rabatten hos handlaren (20%) och kommer igen först då en hund finner tuggummit
för gott. (Vem var det som sade: "Mina tunga steg vandrar emot tinningar
nas tuggummileende"?) Yngve svarade med en chock, susade på balkongen, och
snavade vidare med denna. Vad skulle han taga sig till med henne, vad skulle
hennes föräldrar säga, och framförallt: Vad skulle jag själv säga? Inga ursäk
ter var ömsesidiga, inga skor för blanka.

Nu slutar jag att skriva för denna gång.

Nästan.


88 KVINNAN
Hennes skrivbord log emot mig, men trots det kastade hon iväg en arm emot mig.
Det gjorde ont i min vänstra skrivbordslåda. Jag kände på den och märkte att
det låg ett brev i den. Läste det naturligtvis (min nyfikenhet är närmast
total). Jag läste det om och om igen, men hon hade ingen förbordelse.

Vad konstigt tänkte jag. Nyss hade hon varit så lugn och rekorderlig. Men
hur... Jag böjde, tack och lov i tid, min näversömsbeklädda IKEA-soffa som i
och för sig skulle in på omsittning, men jag tänkte:"En mans hem är hans hem
(även om han är inneboende och glömt att betala sista hyran)". Hon har den
senaste tiden fått många sådana här plötsliga infall. Så är läget. Vad skall
jag göra? Kasta henne i grytan bland alla de andra blommorna? Nej, hon får nog
inte plats. Stänga in henne i kylskåpet? Nej, jag måste ha mjölk till flingor
na och frukost i morgon. Just nu lyfter hon en stor långfingernagel från pannan.
Ser jag en skymt av seger i lampskärmen?

Hjälp, vad ska jag göra? Jag skriver för att hoppas att Kvällstidningens frå
gespalt skall kunna hjälpa mig.

Vänliga hälsningar


En Undrande


Svar till "En som var med"

Med anledning av ert smått förargade brev (eller snarare: "ert brev som gav
uttryck för er förargade åsikt" (eller snarare: "innehållet i ert brev, som
kan uttolkas som om brevet (eller snarare: "bokstäverna i detsamma (dvs brevet)"
var skrivet av en person som visade (eller rättare och snarare: "Om man
befann sig i samma rum rum som personen då denna (eller denne) skrev brevet")
uttryck för ett uppträdande som vanligtvis sammanfattas av många (Dristar jag
mig till att skriva ....? Nej, det gör jag inte!) personer, såväl kännare av
den mänsliga naturen, som enbart (bara, blott, endast eller allena) represen
tant av densamma.

(Författaren måste här kommentera den ovan skrivna meningen eller kommenta
ren: "Dristar jag mig att skriva ....? Nej, det gör jag inte!". Det är ju som
att säga: "Djävlar ... höll jag på att säga." och sedan säga det. Dvs man låt
sas som om man tar avstånd från en tanke man gjort men refuserat den, men vill
ändå säga den, dvs uttnyttja effekten av den tänkta tanken. Tänk vad dumt!)

[Nåjag (OBS! Detta är inget tyrkfle, det skall stå "nåjag" och tyrkfle"!!),
författaren staplar alla sina klichéer på varandra. Jag vill se hur han reder
ut parenteserna. Att leta efter den bortre parentesen är visserligen besvärligt,
men var det verkligen detta Fälldin menade? (OBS! Gammal vits!) Hela attityden
i författarens s k noveller, eller nå-väler som jag skämtsamt brukar
kalla dem, är ett försök att verka litterär, fast i själva verket är det inget
annat än 4 dl post-pubertetsfantasier, 1 dl MAD och 1 dl fransk-irländsk såpa
(så att man skall kunna läsa för glatta livet, he-he) som sedan blandas och
drickes med en klädnypa soforistisk musik. Om han kunde finna någon bättre
förebild än Lasse O' eller Myles naC (Flann) eller Hofstadter att stjäla idéer
ifrån, t ex Lasse Lönndahl eller Synnöve Computorson, skulle jag inte sagt
något. Men som det nu är det. Usch, jag börjar låta som honom. ("- Vad är
detta, vem är det som avbryter mig i denna berättelse? Bara för att jag får
ett telfonsamtal får du väl inte ...!" "- Men jag har väl inte ...!" "- Du har
inkräktat på den unitierala självförståelse-akt som spelades upp i går kväll.
Det var andra akten." "- Du kunde även ha sagt 'unit-...-akt som drogs upp i
samband med', ja, och sedan nämnt en historisk händelse, 'och som fortfarande
snurrar'." "- Ja, det var en bra idé. Du måste komma och störa mig flera gång
er.)
(Jaha, ännu en självreflekterande poäng. Han skulle inte fått se sig själv i
spegeln, efter att ha fått sådana idéer om att kosmos finns i en spegel, 
vilket han fortfarande inte kan yppa sig om. (Jaha, ännu en självreflekterande
poäng om författaren som skriver om sig själv som författare och bryter 
illusioner. Vafan, kan han inte låta oss behålla illusionen i två minuter.
"Nå'n gång skrev jag en icke-illusionsbrytande novell, men den slängde jag
eller så gjorde jag det inte." Va, är detta illusionsbrytande novellsignande
änterligen slut? Två minuter från en stund sedan.)

Nåja, inte helt densamma. Vi är ju faktiskt olika, min morbror har till 
exempel ingen mustasch, och det har inte Ronald Reagan heller. För att inte 
nämna det faktum att vi upptar alla (nätt och) jämt ett mycket unikt och 
speciellt spatial-område: dvs toaletten, i alla fall i tid och otid.

Som "Förargad" vill jag speciellt rikta er uppmärksamhet (fästa era ögon på,
tala om, berätta viskande för er, dig) att denna insändare är en ren 
falsifikation och det finns varken en insändare som heter "En som var med", eller ett svar på detsamma, eller ens en signatur som heter "Långsamt växer 
kunskapens liljor upp mot kynnighetens ridå".

Långsamt växer kunskapens liljor upp mot kynnighetens ridå


89 MORBIDA TANKAR VID NATTENS HUVUDKUDDE
Jag lovar mig varje kväll att alltid lägga mitt vänstra ben rakt ned på sängen
före det högra. Men ibland glömmer jag bort det. Och då drömmer jag. I drömmen
vyssar barnet den vuxne. I drömmen är det eleven som lär ut kunskapen. Läraren
vilar aldrig.

Vem har stulit min egen tolkning till denna drömvärld? Vem har nyckeln till
symbolernas förseglade gömmor (som karakteristiskt nog finns nere i källaren)?
Är det jag själv som ung man, ett yngre jag som ser in i framtiden och stjäl
lycka i nuet?

Varken framtiden eller historien kan dock ge mig någon lycka. Lyckan finns
helt enkelt inte då. Lyckan är mina tankars innehåll och riktning. Dess fokus
vandrar stillsamt och systematiskt över hela händelseförloppet, alla dess intrikata
delar, alla detaljer.

-Men när får jag reda på resultatet? Drömmens budskap är inte tillräckligt
klart riktade åt något håll, inte riktigt korrelerade med mitt medvetande.

En avslöjande sanning smyger sig nu mot skrivbordet. Går runt det och ställer
sig bakom min rygg. "Bort, bort!", skriker jag. Inte ens sanningen tillåter
jag att läsa bakom min rygg.

Lögnens glupande aptit oroar mig inte längre. Det är sanningens knipsluga ögon
som får min sömn, min sommartid, att vibrera och rysa.

" Vill du hellre vakna med lögnens hydra vid sidan om dig?"
Min önskan är att morgondagens säng vaknar alldeles tyst och alldeles tom.
Minsta fingervisning skall väcka kudden, täcket, de små fjädrarna, ja alla
veck i överkastet i enlighet med detta budskap.

"Om nu villfarelsens damm lägger sig över madrassen?"
En nitisk sanningssökare och sökare av absoluta värden strävar att uppnå fal
kens imponerande jaktteknik. Låt gråsparvarna flyga. Låt trasten sjunga utan
att söka efter noterna. Låt dess ungar finna sitt eget väsen innan du manar
dem: Flyg!

Förkunna gärna om din överhöghet, om din präktighet. Tala gärna om din för
träfflighet, både då du har anledning till det och då du inte är uppmanad att
tala. Förvirra gärna dina medmänniskor. Men tro inte att det är dig vi talar
om eller med. Din skugga har då plötsligt dina kläder.
Din skugga blev plötsligt vacker och mänsklig. Den växte med en hastighet vars
like inte berget kunde förmås att bry sig om, eller ens förnimma.

Just som vi stod där och behärskade vår tillfredsställelse märkte vi att din
skugga viskade något. Först helt tyst, sedan med klar röst. En röst obeskrivbar,
en sonor röst som liksom pulserade, som (och jag talar nu om rösten och
inte det varur den kom) andades en sådan nimbus att vi slutade att vara för
bryllade över det.

Efter det åt vi tystnad.


90 THREE WIEWS OF A GOBLINER
First view

Du går vid min sida, dag efter dag
(varför är det alltid du som är på den högra sidan och jag på den vänstra)
lyckliga är vi som trollen i en mörk skog
(skulle liknelsen sluta vid skogens färg vore den dålig)
som trallar och dansar, ömsom med musik, ömsom med tystnad
(är en talande tystnad mer uttrycksfullt än en tyst talan eller kanske ett
tystnande tal?)
vi vandrar arm vid arm, inflätade i varandras liv bortom vardagen
bortom disken och tvätten
Där vi går vandrar andra samtidigt.
Där vi går vandrar vi tillsammans
Så gör även alla andra.
Förnimmelsen av nejlikans nyutslagna dofter lättar upp stämningen
(ett par i förälskelse befinner sig alltid i ett tillstånd liknade det efter
en krock, eller en nära-på-händelse.)
Att tala om det som nästan kan beskrivas, att vara tyst om det som är bäst
lämpat att beskriva. Att förneka världen, och dess onda, är att behandla sin
näraste som en nyss startad raket. Efteråt bryr man sig inte, förrän den stör
tar i närheten.

Din hand, så otäckt lik din själ. Dina lår, så plötsligt påminnande om dina
sängvanor. (Efter att ha bäddat ser man inte hur hård nattens drömmar varit)
Din armhåla vandrar nedför min kropp, underbart förkastar du dess vanliga
funktion: att förse oss med skamkänslor och näsdroppar.

  *****************

Second view

(Nu byter författaren om och tar på sig sin glown-gown, dvs allvaret har bör
jat att se på TV, kvar står den nakne skrattaren, skämtaren och humoristen
sammanträngd i en plötsligt tillkommen hiss.)

Men det som är mest remarkabelt hos henne

(Om jag nu får byta tempus. Orsaken till det är att min granne behövde mitt
presens till sitt epos. Min granne, som utan att ha öppnat fönstret eller ens
dra för gardinen är fönstertittare (i den strikt etymologiska betydelse av
ordet: "att fönstra tittare"). Hans bok behandlar Judas färd till Golgatan 14,
dennes ångest och nyrika inställning hur bra allt skall bli för honom och hans
fru, Elisabeth Förrädaren, när han fått sin löneförhöjning. Visst, visst, kan
man säga, och det gör man ofta. Avtalsförhandlingarna var inte reglementsenli
ga, mycket var i övrigt lämnat att önska (t ex God Jul), och facket, var var
facket? Ingen arbetare med en fjärts avstånd från facket skulle idag gått med
på att arbeta på en helgdag (övertid på köpet). Utvecklingen har gått
framåt läste jag i en insändarspalt häromdagen.)

är hennes rännilar av svett, förmodligen framkallade av min förklaring av New
tons andra lag. De lägger sig som flyktvägar för de småkryp som förargligt nog
har upptäckt hennes skönhet ("Du är så söt som honung" och allt det där tjaf
set). De dras till henne som en tältsäng till en trött kleptoman. (Alla ser
det, alla gör det, men ingen vågar att erkänna det. Erkänn att du vågar låta
bli att erkänna. Bliv din egen tankes tanke!)

***********
The third wiew is emptyness.



91 EN LUNDASUCKS SKAPELSE
Läs följande:

Tänk på villodagen så ändamålet helgar arbetsförmedlingen.

Detta var en icke-konkret vits:

1. Tänk på vilodagen så att du helgar den
2. Villodagen - av förvilla, synvilla etc (religionen är en tvåplansvilla?)
3. Ändamålet helgar medlen
4. Såsom en byråkrati gör arbetsförmedlingen inget annat än att försöka få
folk till sig, och få mindre arbete att utföra. (En tanke är att arbetsförmed
lingen blir en gör-det-själv-inrättning. Jag menar: För att sitta i ett rum
(väntrum) i sju timmar om dagen behöver man inte ha en hög akademisk utbild
ning som övervakar. Det är bättre att de sökande väntar hemma:
En tänkbar, men dock orealiserbar slogan för den framtids-futuristiska utopin:
"Är du i klämma, inget jobb? Vänta hemma, ingen nobb!"

("Utopia" kommer från det grekiska ordet "topos" som betyder "bra" (jämför med
vårt "toppen"), och "u-" som betyder "undervatten" (som i vårt "u-båt" (=un
dervattensbåt, som är en "Dymedelst bensin eller atomer driven vehikel. Drager
sig fram genom havets böljande strömmar med en hastighet på 7,18 knop, vilket
är ungefärligt med SI-systemets "ganska snabbt". Förarhytten rymmer vanligtvis
flera flaskor sprit, liksom kaptenen. Till höger ser ni Votre Dame, och till
vänster ser vi om vi tittar dit. Får jag be er att en del av passagerarna slu
tar att röka." Utdrag ur Svensk Familjevärk (även kallad Svenssons släktdrag,
förmodligen därför att fönstret var öppet. Men en annan och minst lika trovär
dig tolkning är att Svenssons var kända för att vara snåla med strömmen. Det
var alltså ofta släckt (jämför "släkt"!) i deras hus, och att deras enda upp
lysning var detta upplagsverk. En mera filosofisk tolkning är att deras grannar
var brandmän. Vilket tillsammans med följande sammanträffande gör att
denna, och just denna, tolkning nog får anses vara den mest härskande och
oöverträffligt förträffliga:

Tar man, nämligen, de understrukna bokstäverna i ordet "_S_ve_n_sson_s_ Släktd_r_ag",dvs SNSR, så bildar de tillsammans bokstavskombinationen SNSR, vilket är
mycket typiskt.

(En variant, och enligt mitt förmenande, en mer extrem tolkning, är att man
tar de understrukna bokstäverna i Svenssons Släktdrag, dvs "svenssons
släktdrag", vilket uttytt enligt den isomorfisktiska principen för kodning utläses "svenssons släktdrag", vilket är helt självevident, för att inte säga
fullständigt klargörande på varje punkt som förut varit oklar, om än något
instruktuös i tonen. En personlig åsikt om teorin är att jag inte gillar att den
fylld av kaksmulor.

(Av Herbert Sibelmuller som utomordentligt väl och klarlagt framför sin numera
klassiker (på sin tid renässans) Tidtabeller Malmö-Lund 26 september 1984 -
3 maj 1985 Bussar, som översatt till svenska av Enok Barrstuga kallats
Triptykens enhetlighet visavi försvarets rådvillan inför en ny artikelserie i
Kvällsposten, senaste upplagan (1956))

*******

Att utanför hennes vänkrets framföra mina meddelande till henne, med
morsesystem (på kvällarna), med farsesysten (på förmiddagen) och med sotat
fönsterglas (de dagar andan är slut), vore i detta läge helt otänkbart. Det var ju
flera dagar sedan hon sade till mig: "Det voro ett vackert väder om ...".
Detta "om" isade ner hela min världsbild; varje fundering jag tog (antingen på
eller mellan skarvarna) var en återspegling av detta hennes "om".

(I original-versionen av detta manuskript förekommer det här en sk vits som
är helt obsolet i förhållande till det rodnande samhällssystem vi numer kallar
vårt eget, och jag har helt självsvådligt ersatt denna vits med en egen ver
sion och hoppas att det förmedlar författarens tanke han avsåg att förmedla.

Detta är vitsen: En buddhistiskt elektriker mediterar: Ohm, Ohm.
Jag tycker att detta visar författarens (som i detta fall råkar vara jag
själv) beslästhet och trogna kunskap om de heliga skrifterna. På hans bokhylla
ser man ofta den samlade årgången av Hej Elektronik, fotostaversionen av
Avancerad knyppling med lödolvar, Finn fem el, och standardverket El för alla
av Ellan Elvall.)

Skymningen såg äntligen sitt sista ljus flamma upp, bortraderade från himla
pällets friska leende. Varvid hon alltid undrade "Varifrån har de fått sitt
längtansfulla smörpaket ifrån" Tydligen var detta ett insidejoke (inomhus
skämt) eftersom varken hon eller jag förstod det, man så satt vi också på
varannan veranda varenda morgon.

Om hennes strapats på Öland talade vi aldrig.

Bortsett från en stor njutning de dagar jag var tillsammans med henne eller de
stunder då jag tänkte på henne mådde jag inte förträffligt, på båda sätten.


92 UNIVERSUM UNDER TÄCKET (UNIVERSUMMA SOLARIUM)
När naturen mörknar
(och hela universum drar för sina gardiner och kurar ihop sig framför spisen)
vaknar de flitiga
de som vilat sig under dagen
som fått sina batterier garantitestade och pånyttfödda
genom att ha sovot under sina gröna täcken
(som nu har ändrat på form och struktur)
Det gröna har blivit glest, och det täta har blivit brunt.
I symbiotisk frenesi dansade de gröna hustaken en tango
med de täta lyktstolparna
valsen tappade andan och letade efter den med ett starkt förstorringsglas
De flitiga, som nyss utbildat sig till discjockeys,
tränar febrilt för att vända, vända, och åter återvända.
För att i nästa minut sätta sig långsamt ned igen
och bli en virvel i grannens hår.
Då vaknar de avundsjuka.


93ANALYS AV EN STILISTIK
BETRAKTAD SOM PROPORTIONELL
MOT ÅNGESTEN I DEN TRAUMATISKA ERAN

Det var en gång en gubbe som         Det här är en bra början. Redan i inled-
inte visste vad han skulle           ningsraden får man klart för sig den exis
göra. Han gick därför ut i sko       tentiella ångest varje människa känner,
gen för att hugga ved.               oavsett kön, sexuell tillhörighet eller
                                     cyckelmodell. Man antar en spänning i och
                                     med att naturen är en stark kraft, liksom
                                     en, i litteraturen, välkänd symbol för det
                                     okända, det starka och till och med det 
                                     undermedvetnas kollektiva fantasier.

                                    Adjektivens sparsamhet verkar kraftfullt
                                    här. Man ser en tydlig påverkan av Faulkner
                                    och Evert Sjöholm. Detta kan även härledas
                                    till antikens gamla Proto-Kanslisticus, dvs
                                    det litterära återhållandets teknik som
                                    både Mimesis och Prostatus så vackert
Han tog med sig sin blåa yxa,       beskriver i sina respektive verk: "Enna
sina sandaler och ett paraply.      vackert väder ida`" och "Se även den kände
                                    kommentatoren Chrysippan Karlsson."

Ett ögonblick vacklade hans ben     Kopplingen mellan de olika kroppsdelarna är
till.                               en underbar bild för metaforernas helhet,
                                    för vad man kallar Body-and-Mind-helhets
                                    kontemplation i det Nedre Bortoliet (numera
                                    Bartholiet.)

Det satt fast i en trädgren.        Återigen uppvisas detta den kontakt och
                                    förtrogenhet med naturen som författaren
                                    tidigare har uppvisat. Och själva det spän
                                    ningsmoment som nu påverkar läsaren är en
                                    Hitchcocksk spänning: Man kan både ha och
                                    mista förförståelsen och efterförståelsen i
                                    detta moment. "Hur skall det gå? Hur skall
                                    det gå?", kan man tänka sig att läsarna
                                    frågar sig själva.

                                    Men även den totala okunnigheten om vad för
                                    slags träd som grenen kommer i från är ett
                                    motstycke i historien. Man tänker sig Napo-
                                    leon som  inför sina slag funderar över
                                    livets förgänglighet och hur mycket skulder
                                    han har till krögaren.

Benet värkte och värkte.            Människans förnimmelser tar övertaget över
                                    de intellektuella omdömena.

Efter att ha stått och försökt      Här känner man igen den aristoteliska Kat-
att rycka loss det i en timme       harsis som är den fullständiga upplösningen
lossnade det till slut.             på alla klassiska dramer.

Han tittade på benet. Det hade      Förvandlingar inom den seriösa litteraturen
förvandlat sig till en pumpa.       är ganska vanliga, men sällsynt är ett så
                                    vackert exempel på en så fullständigt för
                                    vandling av ett helt ben.

                                    Oftast är det frågan om ett lillfinger, en
                                    fluga, eller ett hopprep som metamorferas
                                    till en helikopter i födslovåndor. Här
                                    antas att författaren har lidit otroligt
                                    och sanslöst vid skapelsen av detta otroli
                                    ga naturvidunder. Läsaren, qua läsare, för
                                    nimmer detta med hela sin inbillningskraft,
                                    sin einfulung.

Så fortsatte han långt in i         Upplösningen är ett mästerverk, det är ett
skogen och började hugga ved.       understatement att säga att det är vidun-
Har han inte slutat så fortsät-     derligt.
ter han väl än.

                                    Och den myto-klassiska avslutningen, som vi
                                    alla i vårt kollektivas överjag känner är
                                    bara att betrakta som en logisk avrundning
                                    på förra århundradets epos

Kommentar: Som en samvetsgrann analytiker måste man slutligen fråga sig vad
som är konst och vad som är konst-kommentarer.
Min kära läsare, vad är konstverket här?


 Översättaren


94 DIALOG MED VERKLIGHETEN
-Jag drömde i natt att jag var en fjäril. En stor och fin med röda och blå
och vita och bruna och gröna och röda ringar på, och en stor trädgårdssax i
ena handen.

-Hade du en stor trädgårdssax i ena handen? Varför det?

-Det var det som var det lustiga. Fast jag var en fjäril som flög ... jo, jag
flög alldeles fantastiskt över Malmö och Lund ... och över Sverige och Nor
ge...Det var som att ... Jo, trädgårdssaxen. Fastän jag var en nattens bud
bringare, så var det enda jag gjorde när jag stannade i ett träd eller på en
blomma att klippa och klippa tills stammen eller stjälken var helt ren.
Undra vad det betyder.

-Mmmmm.... det kan vara din barndom som behöver att ansas lite. Klippa bort
några år på skäggets lekis, få lite hyfs på pubertetens polisonger, raka av
skolmustaschen så att man ser lite mer av ditt nu-ansikte.

-Så du menar att man har skägg eller så för att dölja något? Kan du utveckla
det där?

-Javisst. Genom en enkel etymologisk reduktion finner vi betydande ledtrådar
i hårets symbolik. Jag skall redogöra för vad skägg, mustascher och poli
songer betyder. Både att ha dem och att inte ha dem, och att raka bort dem.
Vidare skall jag redogöra för vad de olika längderna på håret innebär.

Först är det skägget. Som namnet anger så är det förknippat med tjuvar.
"Skägg" kommer av det fornnordiska ordet "själg" som betyder ungefär "leda
bort något" eller "leda bort någon", och i överförd betydelse vårt moderna
_stjäla_. Man måste här komma i håg att begreppet tjuv och stjäla inte fanns
på denna tid, dvs 800- och 900-talet i norra Europa. Det kom först med den
för-industriella utvecklingen som romarna och goterna tog med sig hit i bör
jan av 1100-talet. Det lustiga med ordet är dess koppling med skägget. När
det började användas av våra förfäder (ungefär 900-talet) var det förmodligen
av en ren slump: enbart skäggiga personer hade som yrke att under bröllop
utföra skenenleveringar. Det var alltså inte brudgummen som utförde
dådet utan man hade en speciell person som gjorde det. Oftast var han en
kyrkans man, så att varken brudens eller brudgummens föräldrar kunde väcka
några misstankar om några oegentligheter. Detta yrke kallade man för "själgare",
och förmodligen, men inte helt säkert, kommer det från samma ord som
"själagörare". Således: Ordet skägg kommer från ett slags heliga och
legitimerade kidnappare på 900-talet.

Nog om ordet: Vad betyder det nu att ha skägg? Jo, först och främst att man
inte rakar sig. Det låter som ett skämt, men det ligger betydligt mer bakom.
Att raka sig betyder enligt vissa teorier på detta område, att blotta sig
inför gud, att visa sig som den eller det man var innan man föddes Rakningen
är alltså ett slags nattvard. Tänk bara på blodet som kommer vid rakningen!

Just att dölja hakan är ett tecken på att man inte vill visa sina djuriska
instinkter. Att dölja överläppen att samvetet inte är helt rent. Att ha
skägg eler hår på kinderna att det finns ett brottsligt drag i släkten och,
slutligen, att ha hår i öronen eller i näsan betyder att det kommer att
regna eller att ett viktigt brev kommer snart.

-Det var en väldigt intressant teori. Och jag tror att andra skulle vara
intresserade att höra eller läsa något om den. Finns det några skrifter
eller så om detta område?

-Ja, referensverket är Ludmilla Kravtylovas exellenta "Beyond the hairy skin.
An essay of the management of cultural exitement according to beard-rea
ders". Ett verk som ehuru något förlegat står på alla skägg-tolkares hyllor.
Det finns dock brister. Hon tar till exempel inte upp Kvalitz temperatur-te
ori eller von Brössels analoga system. Men, oaktat detta, så rekommenderas
det. Jag har själv skrivit en del uppsatser som blivit publicerade i vår in
ternationella tidskrift: Hår-tolkarna. En av uppsatserna tror jag att du
själv skulle uppskatta. Det är "Finns det ett liv efter rakningen?".

-Den tidskriften har jag inte sett någonstans. Var kan man få tag i den?

-Jag tror att alla välförsedda frisörs-assistenter har ett exemplar av den.
Och där står det telefonnummer till beställningsenheten. Om inte det lyckas
så kan jag personligen göra ett, vad vi kallar, hårbesök.

-Hårbesök? Vad är det för något?

-Det innebär att vi tar med oss alla mätinstrument för hårtolkning. Jag antar
att din nästa fråga blir: Vaddå för instrument?, så jag besvarar den redan
nu. Vi har först och främst en hårometer som gör att vi kan klassificera de
olika hårsorterna i olika hårsorter, t ex svarta, vita, bruna, flinta etc,
men även sådana saker som längd, tjocklek, kruskoefficient, växhastighet och
tvättnumerären, dvs hur ofta håret blir tvättat. För skägg har vi motsvarande
en raknumerär, som anger hur ofta skägget rakas. Just dessa numerärer är
betydelsefulla i vår tolkning. Om du visste hur mycket man kan få ut av en
persons innersta av numerärerna. En person som rakar sig oftare än andra har
med 99% säkerhet större elräkning än en som rakar sig mindre ofta. Och det
som är mest intressant är att det inte alls beror på om han har elektrisk
rakapparat eller ej! Som du ser finns det en mängd spännande samband mellan
människans hår, hårvård och personlighet.

En annan viktig apparat vi använder oss av är den så kallade klyvningsprojektorn,
som är en laserstråle som mäter motståndet i hårbotten. Det blir
snabbt väldigt tekniskt, men jag kan i alla fall tala om för dig att den är
mycket bra. Ytterligare en maskin vi har är demo-tapes-simulatorn, som är
något enklare att förklara än klyvningsprojektorn, men ändå så pass svår att
jag inte skall gå in på den här. Vad jag däremot skall gå in på är den pincettliknande
hybrisstiftet, som mäter en persons ego-egenskaper, dvs vad vi
inom branschen brukar kalla egoskaper. Det är de positiva och negativa till
mälen och anklagelser som vi ger oss själva. Och dessa sätter sig i håret,
nästan som en bandspelare eller nyinköpt CD-skivspelare ... ja, den behöver
naturligtvis inte vara helt ny, men nyare än en månad måste den vara i alla
fall. Genom att, vad vi kallar, "stifta" håret eller skägget får man en bra
bild av detta.

-Nämen, det är ju helt fantastiskt. Hur mycket kostar en sådan utrustning? En
sån måste jag ha.

-Vem som helst med lite fingerfärdighet och vanliga apparater som finns i
hemmet kan snickra ihop dessa maskiner. Fast det finns vissa nödvändiga
komponenter som inte går att köpa på öppna marknaden. De är inte dyra alls,
några tior kanske.

-Hur skall man då få tag på dem? Kan du hjälpa mig?

-Javisst, det är självklart. Nu är det så att jag måste ta en viss
konsultavgift och lite administrativa kostnader finns det ockskå. Men det är inte så
hemskt dyrt.

-Hur mycket skulle det gå på, en sådär ungefär?

-Ja, och så tillkommer det ju en del för andra administrativa utgifter, och
en del omkostnader plus lite administrativa omkostnader på dom. Sedan har vi
ju det med momsen och .....

-Men, säg ungefär, i vilken storleksordning rör det sig om. 100 kronor eller
1000 kronor ... 10 000???

-Nja, det är svårt att räkna om. Vi använder oss inte av svenska kronor. Låt
mig tänka lite. .... Mmmmm .... Mjaaa .... Humpff ... Pust .... Flämt ....

-Men ungefär kan du väl säga.....

-Jaaaaa ..... det skulle kosta dig ca 10 kilo.

-10 kilo?? 10 kilo vad då för något?

-Hår naturligtvis! Vill du ha en rakmacka, eller en bit hårta, den har jättegod
frisyr. Den är dö-hårlig.


95 DIALOGER FÖR EN TÄNKT RADIO-STATIONS SÄNDNINGAR
Nedanstående dialoger, monologer och allmänna diskussioner är ett från
författarens sida utslag av radio-mässling. Det var nämligen som så att han
blev
erbjuden att vara med och skriva manuskript för ett radioprogram. Så skedde!
Vad som inte skedde var att radioprogrammet sändes. Därför är detta första
gången dessa dialoger etc visas (eller hörs). Om ni, min kära läsare, vill
göra det riktigt verkligt kan ni lägga manuskriptet på en radio, så kan ni ju
säga att ni ser vad som är på radion. (Ja-ja-då, TV:n också!)

Författarens kommentar.

Nedan kommer dock först ett antal rader luft. Efter dessa kommer lite fler
rader med fylld luft:


96
DIALOG I (AMSTERDAM OCH BERLIN VISSLAR EN SAMBA)
A: -Gokväll, gokväll, skall ni vara och välkomna hit skall ni ha. I dagens
program av Berömda personer genom fönstret skall vi berätta om den kända
ljudkonstnären Henrik Vydenborn, som revolutionerade hela konsteuropa
genom att måla en stereoanläggning helt och hållet med färg. Med mig och
Calle Carles som ciceron på denna avsmalnande väg har jag lyckats skrapa
ihop en av Sveriges största experter. Välkommen!

B: -Tack.

A: -Kan du berätta lite om Henriks barndom?

B: -Ja, han var ett riktigt bortskämt litet barn. Han fick allt han pekade
på. Tyvärr var hans pekfinger krokigt så han fick inget av det han ville
ha, utan alltid det som var bredvid.

A: -Och för, lyssnare, vill vi vara lite pegadogiska ... Heter det så?

B: -Peggy Dogstone var en stor personlighet under det amerikanska seklskiftet.
Det var nämligen hon som ledde hela arbetet med att skifta sekel.
Det var ett fasligt ansvarsfullt arbete må ni tro. Varje nytt sekel skall
ju vara identiskt likt det gamla och vice versa. Och då kan man undra
vara man skall byta sekel överhuvudtaget. Och det har man gjort.
Vad du menar är troligen pedagogisk Som är ett grekiskt ord och betyder
läran om lärandet. Ursprunget är väl inte helt klart. Man vet dock att
peda- betyder lära och det kommer i från pedal, som ju finns på en cykel.
Man skall ju lära sig att cykla. Därför peda. Gogisk är lite mer svårtol
kat. Jag, högst personligen, menar att gogi kommer från papegoja, vilket
är arabiska och väl snarast kan översättas med en fader som apar efter,
eller, vilket är mindre troligt,: en apa som fadrar efter. Gog i pedago
gisk betyder alltså apa efter, härma. Vad sk, de två sista bokstäverna,
betyder har jag ingen aning om, mer än att de även är de två första boks
täverna i ett fult ord, men det har inget med detta att göra.

A: -Jaha, pedagogiska. Vi vill därför visa en bild hur Henriks pekfinger såg
ut när han pekade med det. Så här såg det ut.
(Håller det framför mikrofonen så här.)

B: -Men man kan väl inte se något i radion?!

A: -Åhh. Vi vill vara pe-da-go-gi-ska och låta er få höra hur ett fotografi
av Henriks pekande finger låter. Så här låter det.
(Håller det framför mikrofonen på samma sätt som tidigare, fast närmre.)
Men berätta mer om vår huvudperson.


B: -Ja, för att inte lyssnarna skall få en felaktig bild, förlåt, felaktigt
ljud av honom så måste jag tillägga att han inte bara var en huvudperson
utan även benperson, armperson, skoperson etc. Nå, han började måla då
han var relativt ung. För konstigt nog så föddes han väldigt ung. Han har
vidare gått igenom flera olika stadium av utvecklingar. Man brukar indela
dem i färger, i stil med Picassos perioder. Victor hade först en vit
period och sedan en svart. De kalldes så för att han målade först allting
vitt och sedan målade han över allting med svart färg. Dessa perioder
varade i tre veckor, från 3 maj till 12 maj 1964. Sedan fick Torkel ett
färgskrin, vilket inom parentes var ett rent misstag. Han hade pekat på
en stor chockladask i en tobaksaffär, men föräldrarna trodde att han
pekade på en ask med färgkritor i en målaraffär i grannstaden. Han öppna
de dock denna ask och startade med att vässa den. Man brukar kalla denna
period för den gröna perioden, därför att var alldeles grön i ansiktet av
ansträngning. Och efterhand som han utvecklade sig gick han igenom gula,
orange, röda, blåa, bruna perioderna. Dessa varade i ca 30 sekunder, så

länge kunde han känna igen färgerna och ge dem namn och nummer.
Nästa utvecklingsfas, som inom fackkretsar brukar kallas "nästa utveck
lingsfas" eftersom den är det, var då han lärde sig att det är pennan
(och i vissa fall penseln) man skall måla med. Och inte att man för papp
ret upp och ned medan pennan/penseln ligger kvar på bordet. Det orimliga
i detta talar för sig själv, så man hör inte vad det säger. Denna period
varade dock i två perioder, som varade hela första augusti.
Han kämpade, många sade förgäves, länge med att uttrycka sina innersta
känslor på pappret och många gånger funderade han på att sluta måla helt
och hållet, igenomsnitt två och en halv gång. Till slut blev hans lycka
gjord, i porslin från Abekås. Han fick ett erbjudande att vara med i Kent
Finells Casino och på den vägen vandrar han såvida han inte har lunch
paus.

En förklarande fotnot: När detta skrevs var Kent Finells Casino i ropet,
såsom radioprogram betraktat. Ekot av detta program studsade ständigt
inne i författarens huvud. Numera har författaren en känsla av att både
programmet och kommentaren är aningen förlegat/d. Dock går det inte att
ändra i manuskriptet (med undantag av denna fotnots tilläggande) utan att
nedanföljande dialog blir helt oförståelig. Läs därför vidare!!

A: -Efter denna fotnots inbrott i programmet kan vi nämna att Kent Finell har
erbjudits att medverka i kväll för att tillbakavisa de anklagelser som
det från början var meningen att vi skulle rikta mot honom. Eftersom
detta inte skett tackade han dock Nej. F ö har han för många hembesök hos
patienserna som inte gått ut på länge. Han måste vända dem en efter en,
efter en tid blir han klar. Vad gör Niklas nu?

B: -Bosse sitter just nu på 34:ans buss efter att ha varit på bio i city.

A: -Jasså, det är hans yrke, att åka buss?

B: -Naturligtvis inte. Jag beklagar verkligen om jag givit sken av att han
skulle ha det som yrke. Nej, hans yrke är att åka hem efter att ha varit
på bio i kväll. Att det just är en buss är en ren tillfällighet och har
ingenting med några som helst uppdiktade personer att göra.

A: -Ja, då tackar jag för denna uttömmande analys av Fredrik Blomstergårds
lev och liverne, hans esteticm och betydelse inom det konstnärliga s k
facket. Jag har, förresten, hört att han dricker rätt mycket!?

B: -Ja, han dricker upp vartenda öre han tjänar. Som tur är tjänar han inte

så mycket. Det kan ju inte vara så bra att få i sig en massa metallföre
mål, speciellt som femöringarna gått och blivit värdelösa.

A: -Nåväl. Du skall ha ett stort och erkänt tack.

B: -Jag tackar. Får jag hälsa hem?

A: -Javisst.

B: -Då gör jag det. Det var roligt att komma ända fram till denna replik.

A: -Ja, det var skönt. Jag trodde att jag skulle försäga mig och redan i in
ledningen avslöja att det var två stycken inbitna nagelbitare som satt
och bet samman tänderna på varandra.

B: -Ja, men vi har visst inte alls avslöjat det. Som tur är kan inte lyssnar
na stänga av radion i rätt tid och därför får de höra detta helt menings
lösa tjafs. HÅHÅ! NI DÄR VID APPARATEN! Vi kommer ändå inte att
säga något som helst av värde. STÄNG AV!!!
(Det sistnämnda kan i förekommande fall sägas på en skånsk dialekt.)

A: -Ja, det är bara larvigt av er att tro att det skall bli något mer. Detta
vi säger nu är bara en utfyllnad av manusförfattaren. Må hans själ brän
nas på ett grytlock. Han ville inte slösa på pappret. Hans pekfingrar är
smålänningar. Hans övriga händer skottar. Snö, snö, SN™!! Varning har nu
utfärdats av tvenne helt distinkta individer.

B: -Kan du då berätta mer om Torstens senare levnadsödem?

A: -Torsten mår bra. Men menar du Victor, eller Henrik, som han helt felak
tigt återgives, så mår han inte så väl. I och med hans tidiga hörsel så
var han tvungen att leva synkoperat i hela sitt liv. Hans storhet var
att, för att nu anlägga de aspekterna på det, om du kan tillåta mig
detta, vilket jag hoppas att både du och lyssnarna har förståelse för?
Men sedan dess har ingen hört av honom mera.

B: -Nåväl, då har vi lyckats att fylla ett helt papper om honom. Kan man då
säga något om hans mammer?

A: -Nej. Som du märker är det du som skall svara och jag som skall svara för
att jag svara på dina svar på mina frågor. Om du förstår vad jag menar.

B: -Det var en intressant syn-punkt. Men har du tänkt på detta här syn-kolo
net, eller detta syn-frågetecken?
(Under tiden denna uppräkning fortgår visar B dessa för A, varpå vi blir
helt försvarslösa i vår uppsyn.)

A: -Nej, men det var en intressant färg på ditt påstående där. Det måste jag
fundera på i repris. Kan du sprattla lite med den där åsikten igen?
(Varpå A får sig till livs en förfärligt gammalmodig åsik. Det är inget
för små pojkar eller för tre stycken pensionärer som just slåss om jul
korvens reapris.)

B: -Javisst.
(Här begynner nu både A och B att, och förresten ävensåledes B och A att
titta på varandra, och vice versa. Den ordinarie versan tittar in lite
senare på kaffe. Hur nu det skall gå? Det är svårt nog att Jdricka kaffe.
Men hur gör man när man tittar in på det? Frågorna i detta är alldeles
för korta och jag är så lång. I ansiktet. Kan någonsin himeln skymta
något med sin filt? När jag säger filt så menar jag filt. Om nu någon
trodde det.)
Nu har jag pratat färdigt. Det är dags att börja röka undan i studion.
(Puff-puff-puff.)

A: -Vänta så skall jag hjälpa dig att sova. Jag börjar nämligen själv att bli
så förfärligt uppriktig. Men man kan tydligen ta en toalett mot det, har
jag hört. Vet du om att inga småsaker är större än så här? Fast då verkar
de i gengäld genom sin blotta närvaro, hurvaro, varvaro och varuprover.


97 TILL DAMASKEN
(Ett drama med ett ytterst slut)
Personer:A
B
(Bägge spelar tvenne och ibland båda)
Spelplats:Någonstans, någon plats, någon vaknar av väsendet.
Speltid:Kl 19.34


A: -Tjaba, Kalle, läget?

B: -Tjaba, Olle. Jorå.

A: -Ja, här är jag nu. Du ville mig något. Va're nå'tt spes'ellt, eller?
B: -Njaäe. Du kommer ihåg det där bandet vi gjorde som jag sedan lyfte ur
bandspelaren med höger hand, lämnade över det till min vänstra hand var
vid dennes fingrar grep om kassetten, först med lillfingret och ringfing
ret för att omdelebart följas av att tummen, pekfingret och långfingret
fixerade det i ifrågavarande hand. Därefter, eller snarare: med en viss
samtidigthet, grep mina fingrar som sitter fast på höger handlove om kas
settfordralet, med tummen glipande på denna förvaringsplats i plast.
Således en förvaringsplast (garv). Vidgade mellanrummet mellan de bägge
solida delar, som ju ändå denna tingest består av, så att ett tillräck
ligt stort utrymme skapades, tillräckligt för att jag med vänsterhandens
och därvid medhängande fingrar skulle kunna föra in själva kassetten i
fordralet, och göra detta.
Och, då dessa två från fabriken tillsammanskopplade, men i syfte att för
dess funktions utövande sära dem ibland och tillfoga dem ibland, sent om
sider åter var sammanförda, lade ner denna komplicerade entitet på mitt
virbruna bord, av märket ONYX, inköp på en läkemedelsfirmas loppmark
nad i Markaryd 1967, för att kunna använda båda mina händer för att kunna
öppna ett i brunt färg målat pappersark vilket var helt vikt och klistrat
på ett helt, enligt mitt ändå förmenande, funktionsdugligt sätt. Då jag,
genom att, medelst ett konstgrepp uppburet från lumpen må jag tillägga,
släppa detta och med vänster hand (men dock med bibehållande av samma
grepp som högerhanden utövade på detsamma), vänstra handen, som genom
sin koppling, med ett snillrikt system, till vänsterarmen och således
till min övriga kropp (och då även till högerhanden!) kunna föras ned
snett till vänster. Här måste dock min rygg, som satt på baksidan om min
framsida, böjas något, dock inte för icke-ergonomiskt, varpå jag åter
bryter kontakten med kassettbandets höljes utsida, griper det och stoppar
det kortfattat i påsen. Försluter detta och med knappt hörbart buller och
postar det i postens postlåda.

B: -Allt detta, och mer därtill, är som ett fullskrivet kollegieblock för
mig, vars spiral på baksidan strax före tjänstgjort som extrafjäder åt en
nyss förlupen höna.

A: -Nådåså. Gott var detta. Detta band, och detsamma, och inte något annat än
detta talar vi om.

B: -Vadan detta just nu förflugna intresseväckande intresse för detsamma?

A: -Detta band, ja, just detta band, har, om jag så får uttrycka mig, har
kommit tillbaka från RADION!!

B: -Och, och, och, och, och, och, och, och vad sade dom.

A: -Dom ville inte alls ha det och skickade därför tillbaka det. Men genom en
sällsport egendomlans underlig slump skickade de tillbaka ett annat band
vars like några nyss skådat. Radioledningen, brevlådan, jag själv, och nu
också du.

B: -Oja, oja, det vill jag.

A: -Vill du lyssna på det?

B: -Det gör ingenting bara man hör vad dom säger.

A: -Men det är ganska dålig kvalité på ljudet.

B: -Javisst, gärna det. Med socker.

A: -Vill du kanske ha en kopp kaffe först?

(Omedelbart, och då menar jag mycket omedelbart, så mycket omedelbart
som någonsin går att köpa för pengar, efter hörs ett sörplande ljud lik
som av kaffets kontakt med munnen och dess ihåligheters inneslutna hål
rum. Något i stil med: SLURRRPPP! fast lite kaffigare.)

B: -Det var gott. Kan du sätta på bandet nu.

A: -Javisst.
(A säger detta med en undertext av en mycket simpel och vanig vits.)
Jag har det redan i bandspelaren.

(Nu, gott folk, och alla diggare av ljudeffekter, nu får ni ha en riktigt
god ljudafton. Alla möjliga ljudeffekter skall nämligen höras, t ex pras
sel med sladdar, slammer med kastruller, vatten som rasslar, benflisor
som ångrar sig, damer som visar intresse etc. Och detta avslutas med ett
uppförstorat ljud av någon som trycket på en knapp (Nej, min käre läsare
och medtrafikant, det är inte en skjortknapp.)

TRYCCCCCKKKKK (Detta är alltså den onomatopoetiska motsvarigheten
till det ljud som framförs i det ögonblick en speciell person i speciellt
förhållande till t ex en bandspelare trycker på startknappen.)

De ljud och de dialoger som nu nedan följer skall låta precis som de
tidigare ljuden och rösterna, ja till och med bilavgaserna skall
lukta desamma. En sak skall dock skilja de två nivåerna åt. I den
ena tickar en klocka J(sas tick-taJck) Inte i den andra klickar samma
klocka (fast tack-tick).

A1:Ja, Måns, vill du nu berätta för mig vad du gjorde på den öde ön
alldeles ensam med 15 vackra flickor och 4 ton sprit en hel helg,
däför att ingen sett era nödsignaler efter det att skeppet ni åkte
med förliste därför att kaptenen söp för mycket ombord.

B1:Nej, det vill jag inte. Allvarets timma slår mig nu på axeln och
säger till
(slag, eller snarare dunsar, och någon säger med mycket eko "till")
att nu är det dags
(någon säger "att nu är det dags")
att börja sluta
("att börja sluta")
med
("med")
detta

("detta")
trams
("trams att härmas. Ekoeffekten är ett uttjatat tema i radion. Dess
barndom skulle kanske uppskatta det. Men inte vi, jag, här och nu.")
A1:Men jag kan gärna berätta om då jag hade ett förhållande till en tre
meter hög krivägg.

B1:Du menar att du har haft ett förhållande till en tre meter hög krit
vägg.

A1:Nja, tre meter kanske den inte var ... Ett förhållande mot en två
meter hög kritvägg.

B1:Du menar att du bla bla en två meter meter hög kritvägg?

A1:Nja, bla bla vla en meter hög kritvägg.

B1:Bla bla en meter hög kritvägg?

A1:Nja, bla bla meter hög kritvägg.

B1:Bla bla bla kritbla?

A1:Nja, kritägg och kritvägg. Det var en vit vägg.

B1:Vit vägg?

A1:Den var kanske inte vitv, men det var ett ägg-stra snyggt omslag på
den. Man ser Rollings Tones sittande vid ett harem i Pakistan, medan
Demiss Roussos bligande i ett hörn vandrar ömsint hit och ömsint dit
med detta hörn. Alltt detta till klanger som syns bäst i den övre
vänstra sidan, av Herb Alberts senaste trumpna min.
(Här gör både A1 och B! en trumpen min, fast en något tillrättavi
sande åt sidan.)
och Paul Mc ...

B1:Vänta jag ser att klockan redan är här. Vänta skall jag släppa in
den.
(Ett släppa-in-klockan-ljud hörs.)
Jo, den är redan för mycket för en pratkvarn.

A1:Jag ser på den att tiden är inne. Det är ett musikprogram på radio.
Det skulle jag gärna vilja se.
(En radio sättes på, utan några som helst ljud-krussiduller, bara
några ljudkrussiduller.)

(En speaker-röst hörs:
B1: ... var en låt. Nu kommer en annan låt.
 En annan låt hörs.)

A1:Detta var en sjysst låt, undrar vad den kallas?

B1:Detta var en sjysst låt, undrar vad den heter?

A: -Detta var en sjysst låt, undrar vad titel heter?

B: -Detta var en sjysst låt, undrar vad titeln namn kallas?

(Bägge nivåerna är inne nu. Jag bryr mig inte om om det hörs att bägge
nivåerna är inne nu.)

(Efter en stund och två strax, sätts radion med musiken på, av, och nivå
ett, dvs A1 och B1, fortsätter att tala.)

A1:Jag kommer ihåg en kväll i juni med en fantastisk tjej.
(PAUS)
(OBS! Ordet "paus" skall inte läsas. Ej heller denna kommentar om
ordet "paus".!)

B1:Jag har glömt mitt minne av en upplevelse av att du berätade detta
för mig den första gången.

A1:Det kommer jag i håg.

(Nivå 0, dvs A och B, stänger i detta traumatiska ögonblick av ihågkom
melser av bandspelaren.)

A: -Det var ett intressant inlägg i silldebatten. Man vill ju bara grava,
eller nä?

B: -Visst, visst, schnuckert snus.

A: -Efter Beethoven strandade Puccini efter en dödsball smäcker.

B: -Hals överhuvud. Nu är saken klar.

(Nu stänges en radion av av någon annan, en tredje dimension som vi tyd
ligen inte alls varit med om att uppleva. Huvaligen vad skojsamtligt.)
(I det följande skall benyttjas Monthy Python-liknande röstläten, dvs
gamla damer.)

�: -Det var ett förskräckligt dumt program du köpte på Tempo, Emma-Marga
reta. Vad skall dom ta till härnäst? Blir det (tvekande) fioler på vaxat
ekgolv, eller tandpetare som visar framfötterna, eller yssan vull i trä
takt, Hedenhös kommer aldrig mer tillbaks del III, Ryggsim i överalperna
radiokurs för tvenne röster i Sturebro, Arnes förlorade studiemedelsansö
kansblankettsinformation etc etc.

™: -Ja, verkligen.

(Nu hörs ett ljud som av en grammofonskiva som spårar ur - säkta mig om
jag skriver lite ostadigt. Maskinen fick vinäger till frukost.)

(Någon går fram med ett eller ett par steg och tar upp den blindstyrda
pick-upen, lägger den tillrätta. Man hör knaster som av en gammal skiva.)

En ny sketch kan börja!!


98 ETT TILLTÄNKT FÖRETAL ELLER INLEDNING AV NÅGOT AV
DE TILLTÄNKTA BANDSPELAR-(S K) SKETCHERNA
Hejsan alla ni som köpt eller fått, eller på annat sätt uppbringat eller till
skansat er bandet. För att ni som är lite underkunniga om hur tekniska atti
raljer verkligen fungerar, dvs ni som har tummen mitt i armhålan, skall jag
redogöra för hur ni skall gå till väga.
Först! Tag ur bandet ur dess fordral, efter att först ha släckt cigaretten.
Sedan lägger du bandet i bandspelaren, trycker på PLAY eller motsvarande
knapp och utströmmar följande:

(Musik spelas härvidlag.)

Har ni några problem med att göra detta, så ring bara hem till en kompis, så
undrar han hur du har fått dessa instruktioner.

Det kan naturligtvis vara så att du har hört bandet hos någon, kanske denna
vän, och undrar hur han egentligen gjorde, men i så fall har du förstört ett
gott skämt.

(En annan röst höres:)

- Ähh. Det där kan vi väl inte ta som ett intro. Vi tar detta istället.

(Ett annat intro höres.)
Etymologisk, eller så, förklaring: "Intro" som ovan nämndes är en förkortning
(en förkortn) för "introduktion", vilket är för långt att skriva. � andra
sidan skulle det bli kortare om ordet skrevs ut, så att förklaringar liknande
denna undveks i framtida tider.


99 YTTERLIGARE EN VERBALISM
(obsoliteter kan hänföras till tiden då verbalismen skrevs)

Tänk er en Malmötidning där man kan läsa om den dödshäftiga Henrietta Hat
som intervjuar alla utragrymma maxare, musiker och sånt, ni vet.
Tänk er att hon har fått som intervjuobjekt en av de ballaste av de balla. No
shame, no name.

Följande samtal kan då utspela sig (för att sedan sättas i press i den ovan
nämnda tidningen):

H:Hejsan Tord. Du är den mest maxade.

T:Tackar som frågar. Jag är enååtti (garv).

H:Hur länge har du hållt på? Jag tycker man har sett dig så väldigt länge på
Malmös gator och sparkat på burkar och pensionärer och så (garv).

T:Nja, jag har mest hållit på med att slå på mina negerskinn (garv).

H:(Mer allvarligt) Hur länge har du gjort det då?

T:Sedan jag kunna byta mina egna blöjor (garv) mot ölburkar (ännu mera
garv).

H:Ja, och då fick du dina trummor av dina föräldrar?

T:Ja. (inget garv).

H:Vem är din senast lästa favorittrummis? (garv).

T:Sven Trumba. (garv).

H:Ja, han tar det verkligen isigt. (garv).

T:Men allvarligt. Vem är din senast nyss uttjatade replik som du älskar att
upprepa med vissa jämna och ojämna mellanrum) (garv).

H:Ja, just det. (garv).

T:Men vilken är den senaste filmen du såg?

H:Jag förstår inte. Det var väl inget roligt i den repliken.

T:Nej, och inte i din replik heller.

H:Vi börjar tydligen ligga av oss.

T:Då skulle du sett mig igår. Då låg jag inte av mig. (Snuskigt garv).

H:Ja, du är visst rätt populär bland populasen. Piplet diggar dig.

T:(blygsamt?) Äsch. (garv).

H:Men jag gillar dig mest. Jag tror att bland alla musiker som jag just nu
intervjuar är du en av dem.(garv). (å vad Henrietta är fyndig. tycker ni
inte det?)

T:õovisst. Vet du förresten att jag är väldigt sportintresserad?


H:Jaså (intresserat). Vad då?

T:Hundra meter häck. Jag springer alltid efter en så mullig tjej. (garv).

H:Men allvarligt talat. Jag hörde en gång att du kunde lyfta en diskus några
centimeter över marken (garv, det är ju befängt att han skulle kunna göra
det!)

T:Ja, men då var jag för full för att komma ihåg vem jag heter. (garv).

H:Smicker, smicker, smicker, garv, garv, larv, smicker.

T:Falsk blygsamhet, garv, jättegarv, dumma-repliker-som tycks-vara-döbal
la.

H:Lite-seriöst-för-att-hålla-uppe-skenet-av-att-detta-är-en-seriös-interv
ju.

T:Vara-tillräckligt-korkad-så-att-ingen-missförstår-att-det-är-en-musi
ker-som-pratar.

H:Ja, tack då för intervjun. Det är alltid intressant att sedan gå hem och
lyssna på vad man själv säger och vicken vacker röst man har.

T:Ja, och sedan gå och vänta på att någon äntligen kommer att läsa vems
tandkräm man använder och hos vem man ska rösta i nästa val. (garv).

H:He-he. Kan jag få notan. Ojdå, bandspelaren är visst p... (det hörs en
bandspelare som stängs av).

T:Ja, det är bäst att inte avslöja för mycket om ens privatliv.


100 VERBALISMEN KOMMER TILLBAKA II
A:Jansson.

Nä, men tjänare. Hur är det?

Det kan man gott säga. Var det varmt i helgen?

Ja.

Ja.

I Falsterbo och tältat. Där har jag köat många gånger. Satt ni fast or
dentligt?

Ojdå, vad gjorde ni sedan då?

Vad gjorde dom sedan?

Hela kroppen?

Nej, vi var bara här hemma i lugn och ro. Om man nu kan ha det när svärmor
är här. He-he.

Nä, hon åker på lördag, så det är väl inte så farligt.

Ja, varför inte. Klockan halv sju, sa du.

Jaså, halv åtta.

Javisst. Då säger vi väl det. Hälsa frugan och ha det.

B:Hejsan, Jansson. Det är Nisse.

Jodå, man får inte klaga. Livet går sin gilla gång.

Du menar i lördags?

På kvällen?

Då var vi nere i Ystad. Dom hade en traktormässa som vi var och kikade på
och sedan åkte vi direkt hem. Var var ni?

Bilen spann som en häst. Men vid Ringvägens infart så stannade vi för att
fika en stund. Barnen skulle sova i bilen.

Dom tvättade sig. Hade ni semester i förra veckan?

Jaså, har din fru åkt till Mölle.

Det var ju skönt att höra. Då är du ju gräsänkling. Kan du inte köpa en
varm korv i kiosken och äta den ensam i morgon?

Nä, klockan är halv elva. Usch, vad jag känner mig halv om halvt sjuk.
Tyck synd om mig.

Kan du inte lyssna på mina problem. Snälla du. Vänta.

Vänta.
(snyft)

C:Ja, det är tur att vi har tvåvägstelefoner, så att vi slipper komma ihåg
alla frågor som vi har ställt eller kommentarer som vi fällt (som om kom
mentarer vore träd).


101 VAD JAG SADE OCH VAD DOM SADE SEDAN
-När jag hade köpt mina första bokstäver på Tempo sa mina föräldrar att det
var helt fel. Dom sa: "Du ska köpa A, E, O, S, T och inte Q, W, Y och Z."

"Men", sade jag, "de var billigare och jag fick garanti på dem. Se, där
står garantin på dem. Om jag inte har använt dem inom tre veckor kan jag
lämna tillbaka dem, och få pengarna tillbaka dem."

"Kan du då använda dessa bokstäver till någonting?"

"Javisst, jag kan leka med dem, förstora dem och sedan skaka deras under
lag, byta deras skuggor, ge bort dem i julklapp mot två varma omslag,
smaka deras försök att bryta tristessen, dansa med dem till exempel."

"Men", fullkomligt propsade den äldre generationens representant på, "det
har man ju ingen nytta av. Jag menar som med N och G kan man göra
PENGAR, och med ™ kan man K™PA, med MA kan man få MAKT, och
med O och Ä kan man göra en OÄNDLIG LISTA på vad man kan göra."

"Jag förstår hur ni gamla känner det. Så har jag också känt det. Ni växer
ifrån det. Men varför ska bokstäverna och orden göra någon nytta? Kan ni
besvara detta enkla spörsmål med något annat än en negation av det positi
va och livsbejakande?"

"O ja, du har rätt!"

"Nej, det kan ni inte, för ni ser inte energin i varje bokstav. Har ni
någonsin känt svansen vara precis lagom i ett Q, dragit i den så att det
riktigt pirrade i kroppen, eller följt med svängarna riktigt ordentligt i
ett dubbelve, åkt kälke i ett Y, eller åkt uppochnedvänd kälke i ett X.

Nädå. X används bara då man ska förstöra dessa otroligt sköna sammansätt
ningar av bokstäver som "blivit fel" såsom 'erfroda', 'vår pilkt att',
'till fröfallos', och 'mnydaghit'och så vidare. Det är inget vidare. Var
för kan man inte behålla alla "misstag" i skrivelser? Anställa tyrkflesni
se på hletid?

Tänk vad underbart det skulle vara om jag en dag fick ett brev från en
myndighet som lät:

'Bäste Herr Görna Eriksno. Vi hra rehålti rerd nahålna mo jänmkng av
tebalnign av dne fröfnala skludne … 0005 knoror. Då vi stuj nu är i
pngneknapi så vil vi gränna hra deffe pngr.

Gnögefaktningshull Si coh son
Skrattevekt

Skulle inte detta vara yxat Wärre. Quod i Quadrat?

B:Nej, vet du vad, man kan icke behandla det kongeliga svenska språket på
vilket sätt som helst. Det är en helg att nyttja denna ynnest. En nåd att
stilla bedja om.

A:Jaså, är du här. Jag trodde inte att du hörde på. Du skulle ju dra ner och
tjacka lite hamburgare. Jag är så förbaskat hungrig.

B:När, jag har ätit, men du kan ju äta upp dina egna ord.

A:Bra idé. (Prassel, prassel, som av någon ätandes papper). Vill du ha lite?
Du kan räcka mig senapen och saltet? MMMMM, det är verkligen gott det
här. Ett litet P kan du väl trycka ned? Ett K då?

A och B (och båda):

Och nu över till något helt likadant:
A:(igen: När jag köpte mina första bokstäver ... (fade out)


102 NÅDÅSÅ
I dessa 6 stycken kommer jag inte säga något som helst vettigt. Det är lika
bra att du slutar nu. Jag kommer nog inte ens att berätta sanningen om någonting alls. Inget av vad som följer kommer att vara vettigt, roligt, intressant
eller djupt. Detta är en varning! Läs inte mer, för du kommer att bli besvi
ken)!
Du har förmodligen läst flera berättelser, kanske i MAD eller i skolbladet som
hävdat detsamma, att inget kommer att sägas osv. Och du lär dig aldrig. Har du
inte slutat att läsa än.

Det borde du göra. (Om du har det kommer du inte att behöva läsa varningen.)
Är det egentligen så stor mening med att hålla på med detta trams?
"Antingen" (resonerar du) "så slutar författaren med "Vad var det jag sa, det
har inte varit något vettigt i denna berättelse" eller så driver han med denna
drift och säger slutligen något vettigt. Därför läser jag vidare, fast utan
att låtsas om det. Det kan ju hända något."
Och mycket rätt och riktigt. Jag ska i slutet av denna berättelse säga något
"djupt" och vettigt". Så jag tycker absolut att du ska läsa vidare och ångrar
djupt vad jag skrev i början.

Hoppas att du kan förlåta. Vad är det då jag ska säga som är så viktigt? Bl a
detta: Man måste skilja på innehåll och förpackning hos en vara (innehåll och
form). Varan kan vara (en vits!), men även något konkret som en berättelse,
tex denna. Formen av den aktuella berättelsen är en traditionell pubertets
historia som ursprungligen är rent nonsens, och där poängen är att en förfat
tare bryter mot den förväntan som en läsare alltid bör ha: I en text finns
alltid information att hämta (av en eller annan art). I den pubertetstext jag
refererar till ("Det är lika bra att du slutar läsa redan nu ...") finns det
faktiskt en "information" (i vid mening), nämligen att göra läsaren medveten
om dels texten som sådan, dels författaren, dels sig själv som läsare. Vissa
författare menar att dessa ska vara en enhet, en gemensam enhet (illusion av
att beskriva en verklighet). Vissa andra, som undertecknad exempelvis, menar
att en författare ska medvetandegöra (med-vet-ande-göra) en läsare genom att
frigöra läsaren från texten, från författaren, från språket, och se vad texten
egentligen är (nämligen en text). Om du läst ända hit kan du, om du vill,
fortsätta. Kanske är det klokt, eller ej. En text är ingenting annat än ett
redskap för att läsaren själv ska kunna bli medveten om sina illusioner. Man
kan skriva på läsarens näsa, skriva med blyertsblod. All text är seriös, dock
är inte alla författare det (eller om det nu var tvärtom).

Nu menar jag egentligen inte att alla texter ska tolkas enligt ovanstående. De
vanliga "sömngivande", illusionära, texterna måste finnas kvar, annars kan vi
anti-författare vara anti längre. (Det kan dock vara så att vi (per definition
och a priori) är anti-författare, medan alla de andra är anti-anti-författare,
dvs de skriver för att vederlägga och provocera oss.)
Nog av!
Har du inte somnat nu så har jag det. Jag har inte somnat, alltså har du det.
Följdaktligen så läser du i sömnen. (Och då är detta en "sömngivande" text, en
icke-anti-text. Åhhh.)
Det är läsarens förväntan som är viktig och som jag (ibland) försöker att pro
vocera (och lura). Jag söker skratten som kommer när en spänd förväntan upplö
ses till intet (eller: löses upp, liksom som ett rep som höll fast läsarens
tankar genom att vara den text texten är) ett led i kulturens farvatten.

Min förväntan som läsare håller fast min tanke tills författaren gitter binda
upp repen antingen genom att texten tar slut (som den gör med nödvändighet),
eller att författaren själv säger att texten tar slut och en meta-text tar vid
(en sk intertextuell relation visavi texten och meta-texten fast egentligen är
de båda samma textur).

Nu kommer den stora frågan: Hur många intelligent åsikter finns det i "denna
berättelse"?
Svar: Inga. En åsikt är aldrig intelligent (per definition). Det är personen
som har åsikten som möjligtvis kan sägas vara intelligent.
103 DETTA ÄR INGEN DIKT
Detta är ingen dikt
fastän likt till utseende och struktur.
Denna sak är lik
en dikt. Är dess organism och ruptur
en spik. Som blivit vikt?


104 KÄRLEKENS SKUGGVÄRLD
För varje gång du ser din älskades ögon
lägger du en krona i en börs

För varje gång du längtar efter någon annans ögon
lägger du en tia, om du törs

Dela nu upp dessa i tvenne högar
en för kronor, en för tior

Lägg dessa samlingar på var sin vågskål
Vilken väger tyngst?

Det gör självklart kronsidan av vågen
Men säg det till din kvinna när
hon vill bli bjuden på restaurang
Tiorna ligger för evigt kvar i samvetets bessman

Fall inte för att öppna ett konto hos otrohetens bankdirektör
(För att laga en riktigt god kärleksgryta kanske du vill låna några tior)
Denna skuld måste betalas tillbaka omedelbart
och du får ett helvete med räntorna.

105 SNART
Snart skiner solen på marken
Snart skiner solen på hyn
Snart skiner solen i parken
Snart skiner solen i skyn

Snart värmer solen i rummet
Snart värmer solen i mig
Snart värmer solen upp skummet
Snart värmer solen i dig

Snart viskar solen i ljuset
snart viskar solen i bur
snart viskar solen i huset
snart viskar solen i dur

Årstidernas växlingar är oomkullrunkeliga.
Då kan man inte ligga där och ligga.


106 EN REFLEXION VID EVIGHETEN
(Rollspel för tvenne)

Ut ur evighetens ljusaste stjärna
Du glöder med en sådan intensitet.
"Får jag sitta här?" "™hhh ... Javisst ...gärna."
Regnbågen viker av, lämnar sin skatt
Du fanns den, och glimrade så skönt.
"Trevligt väder ... Vill du hålla min katt?"
Fén måste ha sjungit dig mången sång
Den glorian. Som en evig April.
"Det här är min bil." "Well, kör vi nå'n gång?"
Din sprudlande livsenergi
En krater av pulserande flammor.
Fan, motorn har stannat." (Han är arg som ett bi.)
Din monumentalt rena frisyr
Placerar mig långt utanför mattan.
"Det är bensinen som läcker. Den gör mig yr."
Förgänglighetens snöfall smälter du ner
Med ditt ädelsvarma leende.
"Det var fjärde macken jag bakom mig ser!"
Evighetens lilja, du har blommat nu
Din natur: En porlande bäck.

"Håll truten! Jag ger inte fyra och nittisju."


107 KRAMGODA DIKTER 21
Du gjorde mig galen, svartsjuk, varm och het
Nu känner jag alla kvalen, och undrar om du vet.
Hur mycket jag älskar dig, hur mycket jag har dig kär.
Jag hoppas att du älskar mig, å om du vore här.

Mitt hjärta alltid bankar, var gång jag ser ditt brev
jag i lyckligt rus nu vankar, o att det var du som skrev
Dagarna går så härligt fort, när jag viskar ömt ditt namn
jag står inför kärlekens port, vill ta dig i min famn.

Troget tänker jag på dig, var morgon och var kväll
livet går sin egen stig, o du gör mig säll
I himlen lyser solen klart, min egen sol är du
allting vore underbart, om du var här och nu.

Men säg den lycka som är ständig, säg mig det min vän.
mitt öde är att va' eländig, men livet det går igen.
För i nästa liv vi möts en dag, jag längtar redan nu.
Vid trädet där står evigt jag, vid bänken där står du.

Refräng:

Du, du, min älskade vän
du, du, jag söker dig igen.
Vi, vi, jag önskade det var vi
Men, men, jag läste att det var ni.


108 FILOSOFI 21-40 p. Utvecklingskurs.
Existensen banar sig fram genom ångestens substans
likt en vederkvickande moras av implementerade essenser.
Dess volitioner, perceptioner av fatalismens högborg
vaknar nogsamt över kausalitetens väsen.

Där, vid vattengrynet, siktas cogitot, det transsubstansiella varat,
likt postulatet riktar det sina principer mot metafysikens
intensionella intention, varvid identitetens extension följer
Ryles epistemologi, intill inkoherensens vederläggande och falsifiering.

Varats vardande omnipoteras av varje enhet som eventet envetet substituerar
dess epoké korresponderar mellan esse och percipi, långsamt
och deriveras mot origos limens, oändlighetens kontinuum.

Dock svara Leibniz'lag att varje korporeal autokorrigerar ultrafenomenen
vare sig det gäller de re, de dicto eller de facto.
Megaren, Eubulides och Epimenides har gått ut för att röka.
Occam var, i sina bästa stunder, en subtil anti-occasionalist,
han nihilerade varje försök att utvidga res extensa i den tillyttermeravisso
förlagda materien,
den potensiella möjligheten, aktualitetens vardande i nuet.

Icke-varat voro då icke vara eller icke varande.
Var var varat, fråga många stagriter.
Då icke varat var (eller icke-varat var, eller brukade vara)
i vardande var var och vartannat varande sådant att dess
dubbelnegation, som inte längre var i tekannan
och tranformerades mot dess absoluta eudaimoni.


109 DU FLYGER SAKTA
(Tillfällighetsdikt)
Du flyger sakta mot himmels kant
sökande efter det som är absolut sant.
Du vet att du kan lita på dina vingar
De som all ondska och motstånd betvingar.
Du plockar solen och äter den som ett bär
Vet att du är nu och att du är här.
Nu ser du plötsligt många gångar i en sal
och blir tvungen att göra ditt svåra val.

Mellan att lämna tillbaka solen med ditt bett
Eller att förlora all sans och vett.
Vad du än väljer (vid sidan om en älv)
Glöm ej bort sentensen: "Var dig själv!"


110 NATURLYRIK
himmel och jord, eld och vatten
dagen, kvällen, morgon och natten
salt och sött, sur och besk
potatis, fågel, fisk och fläsk
svart och vitt, grått och grönt
ond och god, fult och skönt
mening, nonsens, falskt och sant
träd och rot, mask, elefant
hund och katt, häst och ko
allt detta, och mer, i universums zoo


111 LJUS OCH TYSTNAD
Oändlighetens frågor gör mitt ja/nej till ett svarslöst vara
dess mysterium är syntesen av mina tankar och mina känslor
som ligger och väntar på en lösning
Den kommer inte vid vidare besök
utan då tystnaden tar min hand och leder mig till periferins centrum,
kärnan, formens innehåll.

Den allsökande Sibyllan ler
hennes trötthet är inte så pressande
skakar sömnens sand ur sitt allseende hår
kammar sina långtseende visdomsspröt.

Undrets dimma ligger fortfarande som en välpolerad vattenyta
skvalpar kring medvetandets klippor
men dess kanter pressar ovigt på den svaga förnimmelsen.
Där. Havets skapelse reser sig upp
låter sin kropp stråla emot solens luftbeklädda etertårar,
samlar sin kraft, fokuserar, tar sats. Koncentrerar.
Sibyllan har fått en lärjunge.

Strålande tystnad, din vältalighet smeker min heta panna
efter en dag i tankens bojor.
Lysande tystnad, din vakenhet höljer, din klarhet håller.
Allt du rör vid räknas som himmelns syster, sitter i ringen
dansar kring klarhetens eld, flammornas heta välbehag.
Efter tystnad är ljudet.
I ljudet vandrar tysthetens väktare.
I ordet lyser tystnadens mörker.
I sanningen söker tystnaden att rena sin brustna drömmar.
  Tystnaden är inte.
  Tystnaden är livets renare, livets förmultning.
  Den gamle tystnar då den yngre tar vid.


112 SOMMARENS KLARA YRSEL
Vinddrivna minnesvrak, drakar når sådden
under grottan, över himmeln.
Jag har letat, i en hängmatta fann jag svaret.
Trädets gnisslande, i takt med blixtens fräknar
åskans utspyende av gallan
denna vädrets bakfylla.

Sakta växer trädet
sommaren smyger in i associationsportarna.
En vacker vägvisare drömmer om
en andes uppvaknande, alldeles utan att vänta sig en väntjänst.
Hans ande letar sig ut,
stensättningen låter höra av sig
en hög av myror ringer klagomuren.
De har blivit störda av Rapport.
Vem tar upp deras fall?


113 I SOMMARENS SOLIGA DAGAR
Den gamle mannen sitter i gungan
läser en ABC-bok för att glömma
sandlådans förstörda byggnader

Hink och spade, spink och hade
ska vi leka bamma-mappa-parm
sjunga om den konstertid nu blommer
sjungom studentens dygdliga lagar
se skola alla den vandren vägra
Av kom är du jorden, till jord ska du så
rosor är röda, violor äro få
Lyckan kommer, lyckan går
här är polisen som mitt i gatan står
niger och säger att nu är det vår
Kläderna gör mannen
men kvinnorna gör kläderna
Kvinnan föder mannen
men över alltihopa lyser moderns kjol
Jag räknar det lyckliga stunderna blott
med en tanke i huvet
om Petronella har kvar sitt paraply
Imse vimse får svindel när björnen sover
Ekorrn satt hos grannen
kunde hela skalan, han var sval han
Hästen står på trampolinen, och gör ett farligt hopp
sen travar han iväg i en faslig galopp
men nu är det stopp
han fastnade i en kopp
Alla är vi barn i den bullriga byn
vi här nere, och uppe i skyn
se en groda spela kort i dyn
han har hoppat hage ända från Fyn
Se bilen på vägen väntar troget på sin post
men inga brev han får, dörren värker utav rost
Pojken står vid kiosken, är nyfiken på sin strut
Tittut.
Räven är sur på rönnbären han ej når
Rosor är röda, och du blommor sår
Mors lilla Olle i skogen gick
åt upp alla blåbär, ont i magen fick
"Va é klockan?" "Kvart över armbågen!"

Han är lustig han, den gamle pågen.


114 ODE TO HULDA
(eller: Kärlek i Atomernas tid)
Atomer luktar inte och smakar inte heller.
Det är ju faktiskt så att det inte hörs när det smäller.
Atomer är bara energi, utan plats och utan vila.
Deras lott i livet är att ständigt framåt ila.
Är min kärlek till dig, O, käraste vän
Inget annat än
Atomer som går ihop, för att sedan gå isär igen?
Men din ljuva kropp, och din lena hud!
Jag bryr mig inte om fysikernas senaste bud.
Skulle du, den vitaste av de vita
Bestå endast av småkryp som försöker smita.


115 EN KÄRLEKSDIKT SOM I OCH FÖR SIG HANDLAR OM KÄRLEK
Åh, din skönhet mig förtrollar
Mina ögon står som bollar
Din mun den är så fager
Dess doft, en doft av lager
Att få spela in en boll i den
Å, det vore snart på tiden.

Din själ så öm, så het
Som herden med sin get
vägleder mig i min riktning
Men du sitter där med din stickning

Släpp dig lös från rädslans garn
Och tag en bit av detta kärleksflarn
Låt mig ta en lock från din ull
Vi flyger snart över himmelns tull
Låt dom oss gärna inspektera
Jag har bara en Aqua Vera
Kom, så flyger vi en sista sväng
Över staden, sen bums i säng.
Åh, din skönhet mig förtrollar
Undra på att andra kollar.


116 MUSIKKRITIK
Diskomusikens taktfasta dunk sätter myror i huvudet på de flesta.
Är detta musik eller en ny form av materialprovning.
Rockmusikens ylande monster dödar själarna med sina
öronbedövande förstärkare och rökbomber.
Jazzmusikernas inpyrda, rökindränkta pianostol ser sig i
spegeln, medan de klassiska tonsättarna finjusterar sina pipor
och rättar till kråsbröstet med gracil modest.
Punkens texter gör mig glad om hjärtat, och adrenalinets flöde ökar
katastrofalt.
Den indiska te-musiken är inne att lyssna på,
men är det rätt hastighet på skivspelaren? Får det vara en bulle till?
Vikingarnas senaste hit lät bra. Refrängen mellan femte och
sjunde våningen var muntert nutida.
Improvisatörerna slår. Svensktoppen mår.

Jag går in och sjunger i duschen.


117 OM LÖVET FALLER SOM
Lövet faller som ett löv för vinden när det blåser
Står vinden stilla stannar trädet i trädgården

Trädet är som lövet
och lövet som vinden
Vinden har slutat.

Om vinden står bredvid och tittar på?

Bladet faller ned till marken som lyft av vinden
Om någon tittar på?
Bladet tittar på?


118 SOMMARDIKT
Medeltemperaturen har stigit över den magiska gränsen.
Enligt SMHI är det sommar i staden.
Men varför är det då så kallt, varför regnar det hela dagen?

Blommorna har pliktskyldigast visat upp sina anletsdrag,
men de skrattar inte längre. Vad har de att skratta åt?

Vid stranden går det några människor
Hurra! och Äntligen!
De har kommit dit för att separera olja från aljerna.

Jag ser på avstånd någon som inte har vinterrock på sig.
En riktig soldyrkare!
Det är en labrador som inte ens kan säga sommar

Sommar är något man bara kan omnämna i perfektum
(sommar har varit)
eller futurum
sommaren kommer snart
men aldrig i presens.

Värmen smyger sig på oss, vi tar av oss kläderna,
men det är aldrig sommar.
Efter semestern säger vi Det var varmt några dagar
Till hösten säger vi Sommaren var fin, kort men fin

När får jag min sommar i presens?


119 OM SPRÅKET OCH TIDEN
Om språket vore en matta
vem skulle då dammsuga den?
och vems är de bruna, oputsade skorna som står där?

Om tiden vore ett dragspel
vilket ackord vore en halvtimme?
Hur låter fem minuter i tre?
Är det den stora eller lilla visaren som spelar melodin?

Om naturen vore ett träd
vad vore då ett isflak?


120 EN AMATÖRMATEMATIKERS TANKE
Det måste finnas åtminstone dubbelt så mycket jämna tal som udda
(Räkna dem från tidens början, nu har vi lösningen först börjat nudda)
För om man dubblera de jämna och de udda någonsin ämna
Blir samtliga summor faktiskt bara jämna!


121 EN BLICK I VARDAGEN
Du märker snart att ditt hjärta brister
Och du vet att du din käresta mister.
Du kunde acceptera alla hans brister.
Men inte att han ville tilltalas "Mister"


122 MUSIK
(Reflexion över Victor)

Musiken verkar i sitt medium.
Luftens sköra vibrationer
Tynger ned vårt medvetande.
Dess fantastiska kraft
Dränker tidens vrånghet,
Sköljer över rummets vresighet.


123 TESTAMENTE I DEN NYA TIDEN
Trots min stora ålder och rynkade panna
Är navelsträngen ännu inte kapad.
Kopplingen till Mor finns ännu kvar.
Strängen ändrar ständigt form och karaktär.

När min första sträng brast letade jag snabbt upp en ny.
Alla hopprep och snören till min dragna bil.
Längre upp i åldern slutade min sträng att vara så lång.
Genast flickornas hår jag drog uti, likt sprattelgubbens rep.
För att få dem att dansa till min pipa.

Strängen växte snabbt, blev pulserande och elasticitet.
Därmed fann jag det verktyg som kunde kuva alla känslor.

Nu, i mina känslors ålderdom, det enda som är kvar är du.
Det sista bandet till min moder, till hennes köttragu.
Du min trogne vandringsstav, symboliken är väl ganska klar.
Närhelst du ringer är jag redo för ett svar.
När jag snart drar min sista suck och nedåt går ridån:
Allt som förr var mitt, det får du, min telefon.


124 EN ENSAMS TANKE
Sitter här i min ensamhet.
Det enda jag vet är att det är jag som vet.
Tankens klarhet är mitt stora bekymmer.
Klarheten i hur mycket min hjärna rymmer.

Varför måste jag, just jag, vara så vis.
Åh, vad är väl solen mot mot fogens dis.
"Kunskap är makt" är en känd formulering.
Dock behövs en smärre korrigering:
Ty det är djävulens verktyg, denna makt.
Där kunskap snarare måste ses som vanmakt.


125 VIRVLANDE SÖKER DU DITT EGO
Virvlande söker du ditt ego.
Likt vinden stöter du mot murar.
Som består av ungdomens klossar av LEGO.
Och minnen som ligger och lurar.

I varje ögonblick du framåt tågar.
För att se om du syns bättre på din nya plats.
Det enda som skymtas är ryggen och dina armbågar.
Lugna ner dig, annars blir du "nuts".


126 JAG OCH DOM
Jag synade dem i deras sömmar
Ut rann vatten och torkat blod
Deras diskurs var råttans byte.
Livet var deras drömmar
Orden kom, samtalets syndaflod


127 INGEN LIDER SOM JAG
Den värsta änglsan är varje morgon
Då jag ska gå upp
Problemen står i halsen
Ansvaret trycker ner mig i skorna
Jag måste klara mitt liv och mina prov
Får inte göra några missar
Måste utstå en fruktan för att dö
En fruktan för att leva
Ser jag en lösning på ett problem
Skyms lösningen av ett annat.

Den värsta änglsan är varje dag
Då jag ska arbeta
Jag måste vara duktig i allt
Måste vara bra i allt
Annars förlorar jag mitt arbete
Jag måste förställa mig
Förlora min identitet
Att för mänsklighetens välfärd
Ingen annan än jag vet hur jag plågas
Hur jag lider
Hur min själ brinner
Brinner i helvetets samvete

Den värsta ängslan är varje kväll
då jag ska sova
Alla misstag jag gjort under tagen
Alla underlåtanden
Jag kommer ihåg dem
Ser dem framför mig skrivet i eldskrift
På natten där den sömnlösa sömnen kommer
står de två polerna mot varandra
Livet och Döden
Ingen lider ett liv som jag.


128 LIDANDE
Mitt skrik ut mot natten studsar mot frigörelsens vägg
Hungrigt, gapande, berett till språng.

Plasticiteten, en mardröm, varnar alla,
som försöker tränga sig ut
som försöker tänja ut gallerstängerna
för att pressa sig mellan sig själv och ödet.

Jag letar mig fram till städet
där modet och styrkan säges smidas,
vräker omkull det.

Mina sista tårar fastnar på dörrhandtaget.


129 TRÄDGÅRDEN
Trädgården som vi odlar är inte särskilt stor.
Ett par kvadratmeter,
ett par tre kamratmetrar.

Varje dag fotograferar hon trädgården.
Ett par kvardratmeter,
ett par tre kamerametrar.

En dag var trädgården helt förstörd.
Ett par kvadratmeter,
ett par tre kvadd-ratmetrar.

Någon var allergisk mot trädgårdens blommor.
Ett par kvadratmeter,
ett par tre kadavermetrar.

Det var vår trädgård och våra liv.
Till spillo och till förfång.
Allt för en snuvas skull.
Snuvad på våra liv.


130 MED EN ENKEL TULIPANAROS ELLER -RIS
I lövsprickningstider då april går mot maj
Söker varje flyttfågel sitt bo.
Den som söker finner sin nästa (Det är du)
Du svarar: "Jag söker daj!"
Med enkel matematik blir ni tu:
One and one is two.


131 VÄNSKAP
Hur långt kan vänskap testas och ändå kallas vänskap?
Hur djupt kan vänskap kännas och ändå inte kallas kärlek?
Hur länge kan vi vara så nära vänner utan att någon av oss kallar det kärlek?

Varför kan vi inte kalla kärlek, det andra kallar vänskap,
och handla därefter?

Varför måste de andras ramar pådyvlas oss?
Varför måste vårt privata språk drabbas av deras oro?

"Vi får inte höja oss till skyarna", sade du.
Det är rätt, men låt oss inte heller bli neddragna
tillbaka till jordytan igen,
för att sedan aldrig kunna lyfta.

Vänskap, liksom kärlek, har sin givna atmosfär,
där syret är perfekt att andas i.
Olika är avståndet från jordskorpan.

Vissa låter en drake först flyga upp för att pröva blandningen
En del använder stegen.

Jag lyfter din nakna kropp enbart med vilja.


132 ETT ANTAL ETYDER I SAMBAND MED MAGRITTES TAVLOR
Dessa etyder är ett försök att bli inspirerad av bildkonsten. Poeter och andra
ord-konstnärer arbetar oftare med bilder än vad de tror. Magritte arbetade med
språket mer än vad han lät förstå. Dessa etyder är ett försök att gå den andra
vägen. Att genom orden nå baksidan av tavlornas ramar, tränga sig in i pensel
dragen hos konstnären, se samma sida hos två olika mynt. En penna, skrivmaskin
eller ordbehandlare har ingen palett, ingen palletå, inga skuggor att ta hän
syn till. Tydligheten hos en bild hos såväl poeten, bildkonstnären som hos
musikern ligger i vad som inte sägs, förutom i sådana kommentarer som denna.

Författaren.


133 THE PLEASURE PRINCIPLE
Etyd I

Ditt namn står skrivet med röda bokstäver i övre vänstra hörnet,
pekande mot den stora solen.
Som med ett gnistrande sken, en explosion, bedövas spegeln,
så att den går sönder.
En del av denna spegel ligger som Suez-kanalen framför dig på bordet.
Din vänstra hand söker att gripa denna spegels innersta beståndsdel
som är din avkapade högra hand, livlös, formlös.
Spegeln är stenen är handen.
Huvudet är borta, därför finns bara din vänstra hand kvar,
den mörka kraften, vars enda källa är slipsen,
röd, mönstrad, prydlig
men stryper dig hårdare och hårdare.
När kommer handen och slipsen att byta plats?
   Då stenen får dina ögon och din mun.
   Då bordet får dina kinders rosiga glans.
   Då ditt namn suddar bort sig själv.
   Med spegeln som högsta ideal.


Etyd II
"Får jag ingen annan mat än denna stenhårda fiskgratin?", frågade han med
mumlande röst, ointresserad, oinspirerad.
"Gör själv bättre!", svarade hans syntaxskadade hustru, svagt putsande sina
glosögon. "Det stod paketet på, den skulle att stå timmar 11, 225 med grader,
så jag missade dam-kapplöpningen i morse."
Sedan blev de vänner, men han var ändå utom sig av fiskben. Ett var så stort
att han var tvungen att knyta slipsen med en annan färg. Han knöt även näven
men inte i en tredje färg.
Detta blev den kväll då månen vaknade, och endast skomakaren kunde överträffa
denne i ALFAPET.


Etyd III
Du är så förblindad av lust att du samtidigt framför dig ser en naken kvinno
kropp, ett årgångsvin och en blodig biff.
Fastän dina behov nu är uppfyllda kan du inte fullt njuta av dem.
Du talar inte med ord utan försöker göra dig förstådd med dollartecken.
Var är dina ögon då du ska kurtisera kvinnan?
Var är din näsa då du ska lukta på vinet?
Var är din mun då du ska äta köttet?
Var är din själ då du ska leva i livet?
Finns din själ i stenen?
Du får tillbaka din själ när du överlämnar ansiktet till naturen.


134 THE DOUBLE SECRET

Etyd I
De har nyss älskat med varandra.
Han ligger till höger med armen kvar om hennes bröst
som han mjukt smeker med pekfingret, runt bröstgården
känner bröstvårtan styvna.
Hon har sitt ben över hans och gnider det lätt.
De ska snart älska med varandra igen.

Hennes jag reser sig ur sängen och tar hans själv med sig.
Kvar finns enbart känslor, ömhet och tillit.
Ingen saknad finns.
Hans molekyler vibrerar inne i henne.
Hennes ansikte klistras fast vid hans.
De befinner sig över en ocean, där enbart fiskar kan uppfatta dem.
Dyker ned i djupet.
Obehindrade att andas vattnet.
Lägger sig ned på botten.
Som förvandlas till ett moln, det enda på himlen.
Men det skymmer inte solen.
Det skymmer ingenting alls.

Han böjer sig framåt och över henne, med ögonen kvar i hennes mun.
Fångar solen som han räcker åt henne.

Hon bevarar den fortfarande i sitt hjärta.

De ska snart älska med varandra igen.

Etyd II
Hennes funderingar över livet och sig själv gör henne ständigt förvirrad.

Vem är jag? Vad vill jag?
Åh, om jag bara kunde ta i sär alla beståndsdelar, granska dem genom ett mik
roskop eller teleskop, så att klarheten någon gång, bara för en sekund, fanns
inom mig.

Men allt jag ser är en yta, allt är som ett vidsträckt hav. Jag vet att under
denna yta finns min personlighet, mina egentliga önskningar och minnen.
Om jag kunde dyka ner och studera mina känslors gröna växter, känna önsk
ningarnas fenor mot fingrarna. En enda sekund.

Nu kan jag bara märka det svarta hålet, ibland fyllt av fallande stenar. De
försvinner så fort jag försöker fånga dem med mitt intellektuella fiskenät.
Jag vet inte ens vad det är för sorts sten, om det är en meteorit eller om
någon inom mig som kastar dem.

De gånger en man lyfter av mitt ansikte märker jag bara hans hand, studerar
hans naglar och önskar att han skulle raka sig oftare.

Etyd III
-Nej, stanna kvar, din otacksamma pusselbit. Vi måste hålla ihop annars är
vi ingen fullständig tavla.

-Äh, du är för trist med dina funderingar om livet. Jag tänker sticka på
disco.

-Fattar du inte! Om du går iväg nu och lämnar mig ensam förtvinar jag, livs
luften lämnar kroppen långsamt och plågande.

-Se där! Nu är du så'n igen. Nu går jag... Hjälp... Hela ansiktet följer
inte med. Du har kvar en bit. Får jag den!

-Kommer inte på fråga! Förresten visar det att du inte vill iväg. Inte in
nerst inne. Utan att du vill stanna. Snälla .....

-Snälla mig hit och snälla mig dit. Jag får väl sminka över det. Va'fan är
handväskan. Har du gömt den igen? Förbannade sugga. Ro hit med ... Vad är
det med dig? Vad händer?

-Du ser, luften försvinner och snart går allt vatten bort också. Märker du
inget själv?

-Jo, jag känner mig yr, men det är väl vinet. .... Jag måste sätta mig.
Ooohh.

-Kom snabbt annars blir vi delade för alltid. Kom!

Ansiktet reser sig från stolen och går med stapplande steg mot den svaga krop
pen som sitter på sängkanten med ansiktet borta. Nedför hennes hals och bröst
rinner en halvt genomskinlig vätska.

Skall de lyckas att förenas? Skall de lyckas att bli en hel människa?


135 THE RECKLESS SLEEPER

Etyd I
Efter att ha nyss kommit hem från frisören
håret bort, skäggstubb bort
sover han för att låta alla hårsäckarna vila en stund.
Han läste en saga för dem: De gråter inte längre.
Nu sover alla.
Själv somnade han först sedan han räknat till 703 stycken hår.
De fanns i en påse frisören hade.

I det lilla dockskåpet kröp han ned, under en röd sammetsfilt.
Drog den över huvudet. Men ansiktet krävde luft
för att kunna
äntligen!
andas.
Du skulle bara veta hur skönt han har det.

Men långt nere i det undermedvetnas ocean formar sig håret till lera,
växer, och får honom att snart drömma om dagen upplevelser.
Drömsymbolerna talar med varandra, för att lösgöra sig från
det tomma alltet, från det intet-sägande, till avgränsernas värld,
som grenar ur den stora döende eken.

De får färg i samma grad som hans kropp försvinner ur dockskåpet.
Någon välter rummet. Och nu!
simmar han själv runt i livselexiret, tingen ligger i hans säng,
pratar i munnen på sig själva, långsamt växande till orkan,
till ett tåg
till ett flygplan, till en naken kvinna (bakom spegeln)
Telefonen ringer.
Och svarar själv.

Etyd II
"Nu vill jag leka lite", sade äpplet och studsade omkring som en biljardboll i
näsborrarna på honom. Det blev en solnedgång som suckade under den svarta
hatten. De båda blev ormar kring ett litet planterat träd, ensamt nere i en
swimmingpool.

Ljuset svarade, avundsjukt som vanligt, med att bränna upp vattnet blev ett
brev skrivet för 3000 år sedan fanns ingen texten försvann precis innan man
ska läsa den.
Fågeln åt upp brevet, flög iväg för att sätta sig på en stor öltunna, fullt
med grisblod, som rann ut genom de hål fågeln tidigare pickat i sin jakt på
mer matnyttig föda.
Nu sjunger spegeln, varpå de båda andra gömde sig, förvandlade sig till ett
gammalt par, där mannen hela tiden kammade sig samtidigt som kvinnan försök
te att klä av sig, men samma plagg fanns under hela tiden.
Hela deras värld skakades plötsligt av att grannen skrek samma ord i två tim
mar och tjugo minuter.

De blev trötta på att leka, lade sig för att sova.
Placerade sig i sina välformade sängar, slöt ögonen, och drömde att


136 BLI VÄN MED DINA FÖRSVARSMEKANISMER
Jag hyllar er, mina försvarsmekanismer,
Och försöker att känna er mer och mer.
Som en kär vän.

Ni stökar till det för mig ibland,
men vilken vän gör inte det?
Ni gör det svårt för mig att leva,
men samtidigt är det ni som driver på,
och gör att riktningen på mina projekt
kan bli ännu skarpare.

Ni mina vänner, borde klä av er vinterkläderna
Och röra er friare.
Kanske följa med ut och dansa någon gång?
Annars, mina kombatanter, är ni mig trogna.
Även om ni spelar mig ett litet spratt, då och då.


137 VALET I VALET
Tyngden i valet.
Vad ska jag välja?
Tyngden i det lätta valet,
Ska jag andas eller dö.
Vems är beslutet att andas?


138 EN ÖVERBLIVEN SOLARIUM-HAIKU
Svärmor förblindas
Hustaket täcks
Av löv


139 VITSENS HÅLKAKA (PROGRESSION I Å-MOLL)
James Bond
James Pund
James Hund
James Hand
James Pank/Park
James Prince
Jamaica Bond
Jane Bond

Några jag uteslöt:några andra:några jag inte skrev:

James Fjong      James Hämd
James Bonde      James Kalldusch
James Pundhuvud  några jag strök över:
James Sand
James Kondis     Några jag inte kom på:xxxxxxxx
James Svensson   xxxxx xxxxx
James London     James Fond      xxxxx Bond
Buffalo Bond     James Boll
James Bind       James Ond         någon jag strök under:
Sagan om den fula Bondungen
James Bonvagon   James Bomb


140 TVÅ PROGRESSIONER
I Sakernas Tillstånd    II Avdelning halt

Sakernas tillstånd         Avdelning halt
Sakernas stillestånd       avdelning för salt
takernas pillestånd        haltavdelning av
stakarnas tillestånd       saltavdelning av för
stakarnas pillestånd       delförning av malt
opakernas trillefjong      maltförning av del
ostkakornas sinnessång     delmaltning av del
ostbakornas tinnesgång     delmaltning för av
prostbalkernas finnes      dångavmaltning för del
delförning av malt
maltavling delför
avförning maltdel
fördelning av malt

och en till:

Trilskas inte             Meningslös smörja
pilskas i vinterpinter i  vintersmörjningslös mening
vintras i pilsnerpilka i  vinterlösningssmör nemig
ilskas i pinterpinka i    vilkermeningslö mördeg
villskapsi intevintra i   pilkerdegningsmög slömen
dingenegmen smögslö


141 INTE POÄNGLÖST
(snarare historielöst)
Gesällen: Jag gillar inte det där tjatet om den vita hästen
-Det kan jag först, svarade herr Karlsson. Vi var visserligen inte hemma på
hela kvällen, men det är så, att julgranen har börjat barra.
-Jo, ser ni, jag räknar med övertiden också.
-Nä, säger Per. Det går rakt inte. Då skulle det bli för grovt.
-Jo, när det börjar gå för lite i den, meddelade Ville, lugnt och sävligt.
-Jaså, så nära chefen. Då ber jag att få en Ramlösa istället.
-Ojdå. När jag tänker efter, så hade jag nog egentligen tänk en lite billiga
re modell.
-Nja, inte precis, sa Tore. Men jag fattade ju att det enda raka är att bygga
om min bokhandel till krog.
-Ursäkta mig grabbar, men var är handduken.
-Jo, jag och en stor hund.
-Småfesk å potäter.
Varpå han gick och lade sig.
-Hur ska jag undvika det? Min fru vägrar att ligga ensam.
-Jo, dä ä för att man ska kunna hålla sig tills man kommer ner.
-God morgon, pappa.
-Inskrivningsnämnden, kapten.
-Nej, då var det försent. Då var jag redan berömd.
-Nej, vilken kanal är det på?
-Tyst systrar. Krig är krig.
-Hit med grötfatet och ur vägen allesammans.
-Jo, ... det är ... en sjuk ko, stammade bonden och lade på luren.
-Nja, kan det inte vara inflationen?
-Oss emellan, det gjorde jag också.
-Jo tack, jag mår utmärkt
-Och det hade jag aldrig kunnat gissa.
-Nej, jag har gett mig fan på att jag ska ha ett helt kilo.
-Jasåru, då tycker jag att du ska vända brallorna istället.


142IDÉ TILL NOVELL
(Thanks to Putnam!)
Man möter en man som går i en gång, flera gånger, som slingrar sig hit och
dit. Det visar sig att han går i en skrift som är hans namn (t ex "ADAM", fast
i skrivstil, annars finns det ju ingen koppling mellan de olika bokstäverna. -
Det kan ju vara så att han tar flyg mellan de versala bokstäverna, eller hur?
- Jo.)


143 KAOS OCH KOMA
en gör-det-själv-dikt

Tata tata tatata tataa
Tatatatade tata tatatata
Tataat tata ta tataattattattata tatata?
Ta tatata tata tatatattade tata
Tatat, sade du, ta tata tattade tatit
Tata tatata tatatat tatatat tata tatata
Tata tatata tata tata ta tatat tat tattata
Tat ta tata tatatatatat atatat tatata tatata tata
Tattattat!
Ta ta tatatatatatt atta ttatat ttattattaataattaa.
Tatatatataa? TATTATAATAA!


144 DAG FÖR DAG
14 augusti               19 augusti

1 paket smör (saltat)    2 l mjölk
1 osthavreflarn          (ospecificerad mängd)
1 kg saltmjöl            (dito)
jäst                     (dito)
15 augusti               20 augusti
2 l mjölk
1 l A-filost
1 pkt flingor            kanelbullar
1 pkt tvättmedel         kaviar
1 tvål                   korv
2 gurkor                 pannkakssmet
2 hg tomater             toalettrullar
1 påse potatis           ingefära
1 jordnötspåse           peppar, svart-
mjöl                     peppar, vit-
saft
senare på kvällen:mjölk
1 Fanta                  A-fil

16 augusti               21 augusti

2 tallrikar              2 hg tomater
1 uppsättning glas på fot 1 påse potatis
1 jordnötspåse

17 augusti               22 augusti
tomatpuré 
plåster                  2 tallrikar
5 liter mjölk            1 uppsättning glas på fot
ostbågar
1 klase bananer          

23 augusti              18 augusti
ostbågar                1 klase bananer
1 l mjölk               plåster
5 liter mjölk
TEATER ELLER NÅ'TT


Repetitionen
tage: Så det här är den första scenen?
efron:Nej, den kommer inte förrän sen, Detta är bara en inledning till spelet.
Personerna är: Tage spelad av (...)
tage:Efron spelad av (...).
Båda:Jugliana, som spelas av (...).
efron:och Estinure som inte spelas av någon alls utan bara existerar.
tage:Om publiken tvunget vill ha reda på var hon sitter,
efron:så befinner han sig därborta [båda pekar åt var sitt håll] och efter
som han inte talar eller har någon egentlig roll i spelet
tage:tyckte regissören att Estinure inte ska spelas av någon skådespelare,
efron:utan publiken får vara snäll/snälla att tänka sig honom själva.
tage:I parentes och förtroende sagt, så hade vi inte heller råd till fler
skådespelare, eftersom kamrern har förskingrat alla pengar, och åkte
till Eslöv där han fick
efron:politisk asyl.
tage:Ja, och direktören fick magsår åkte till doktorn, som gav honom
efron:direktören, alltså
tage:medicinsk albyl.

Därefter skrattar Tage och Efron gott åt detta smakfulla skämt. Efron
krattar däremot så mycket att han faller om halsen på Tage, som då
utbrister, på göteborgska:]
tage:Släpp tage'.
[Efron tycker att detta är än roligare, oavsett vad publiken anser, så
han ramlar ned på scengolvet, ligger där och vrider sig i sina plågor.
[Tage ropar in några scenarbetare som kommer inätandes på mat, ihandhållandes 
spelkort.
tage:Det var väl inte det spelet som vi hade inledning till?
scenarb I: Men vi hade så tråkigt.

tage:Seså, seså, ut med Efron då, seså, seså.
[Vänder sig till publiken, och med sina behårade armar slår han ut dem
och säger:]
Jag ber så hemskt mycket som ursäkt, men Efron har en sådan simpel
humor. Nåväl, efter denna [tittar med upplyst blick mot kulisserna]
... hrmm inledning, eller om ni så vill, för-spel, kan jag äntligen
säga:"Spelet kan börja!". Om inte shakespeare använt detta knep så
flitigt så hade jag här skrattat som en tok. Men jag säger bara:
"Spelet kan börja." Spelet kan börja!

Härvidlag höjer han rösten, tar upp en visselpipa och visslar i den
samma. In på scenen kommer nu 14 stycken fotbollsbeklädda (heter det
så?) ynglingar, 7 st i svartvit dräkt och 7 stycken i blågult, inalles
7+7=14.

tage:Det måste ha blivit ett missförstånd. Vad jag menade var givetvis

Tage visslar en gång till, varvid dessa ynglingar ställer sig, lagen
separerade för sig själv, ställande sig i en ring hållandes armarna
kring varandra, ser hotfullt på det andra respektive laget, och grym
tar, så där i allmänhet, åt varandra. På det ena lagets tröjor ska det
stå: Svea Rikes Lag, och på det andra: Hjärtslag.

Tage blåser så ännu en gång i sin fina nyinköpta pipa, och tillkallar
därmed sig lagen som ställer sig i rad på var sin sida om Tage. Denne
går fram ett par steg mot publiken och säger:

tage:Ursäkta mig, men nu ska jag vända mig om [till allas förföran gör han
sålunda. En annan egenhet med Tage i detta speciella fall är att han
på baksidan av ryggen - eller är 'framsidan av ryggen' en bättre
beskrivning? - har han en dödskalle som undertill skriftledes är
betecknad Hells Devils. Tilläggas kan att han på framsidan av sig
själv har en frack, eller två.]


MINA VÄNNER
(en torsdag på landet)

SJ:s järn vägar
Hall sta hammars krit bruk
Inge fära med korv
Tys karna kommer
Ung ersk gul asch
Tranströmmersover
Jag