Föregående: Kontextbegreppet Nästa: Noter:

Kriterier på en bra vits

Trots att analyser av vitsar troligen inte kan göras på en helt objektiv grund (t.ex. så att ett datorprogram kan göra analysen), finns det vissa mer eller mindre objektiva element i en vits. Nedanstående är några av förutsättningarna för en vits.

1. Språklig beskrivning

En vits framför med hjälp av språket, dvs är en språklig beskrivning av en viss verklighet. Notera att både Escher och Magritte använder vitslika tekniker i sina tavlor (t.ex. Magrittes berömda pipa och Eschers händer som ritar sig självmen dessa tavlor utgör inte vitsar i min något tränge betydelse av vitsen, som kräver att det ska vara en språklig beskrivning som görs i en vits. Det intressanta är att det nästan aldrig är några problem att acceptera den beskrivning som görs. Det kan bero på att vitsarna är så korta att åhöraren inte "hinner med" att kritisera förutsättningarna för beskrivningen. Dock är det en annan sak efter man hört poängen. Graden av stönar och suckar brukar vara en god mätare på hur man uppfattar kopplingen till den riktiga verkligheten.

2. Två språkliga kontexter möts i poängen

I poängen möts (blandas) två språkliga kontexter men hjälp av någon vitsteknik.

3. Språket är kopplat till verkligheten

Dessa två språkliga kontexter är båda knutna till var sin språkliga verklighet, men hjälp av sina olika språkliga betydelser. Man kan kalla detta för att de har var sitt "semantiska fält".

Men det är inte allt, dessa kontexter är också kopplade till två verkligheter: dels den verklighet som skapas i berättelsen vitsen, dels till den "verkliga" verkligheten. Vi har alltså två sematiska fält (som representeras av de två kontexterna) och två verkligheter, berättelsens verklighet respektive den riktiga verkligheten.

En av de främsta teknikerna för vitsarna är blandningen mellan form och innehåll, dvs då vi tar en sak bokstavligt men där vi borde ta denna bildlig (se h) Dubbelmening, metafor och saklig betydelse). Denna blandning mellan form och innehåll är också essensen av själva vitsen: En språklig beskrivning tas för den verklighet den beskriver. Poängen i vitsen slår sönder illusionen av verkligheten i två delar, dvs de delar som de två kontexterna i poängen pekar ut.

4. Två kontexterna - två verkligheter

Här kommer vi nu till kärnpunkten av vitskriteriet:

En bra vits knyter de två språkliga kontexterna till de bägge verkligheterna! Det finns olika sätt att beskriva detta kriterium. Man kan säga att en bra vits är "psykologisk korrekt", dvs att poängens kontexter följer (psyko)logiskt de två verkligheterna. "Psykologisk" tas här i mycket vid mening, och betecknar att vi s.a.s. känner oss hemma i de två olika verkligheterna.

Exempel på en vits(gåta) som bryter mot denna psykologiska korrekthet: 

   - Vilket djur är djungeln värsta bilförare?
   - Krokodilen.
(sagt med t.ex. Göteborgsk dialekt så att "krok-" låter som "krock")

(Jämför också diskussionen av denna vits i anslutning till kontextbegreppet.)

Tekniskt sett är vitsen inte så problematiskt, möjligvis kan man kritisera att det krävs en viss dialekt. Men den bryter definitivt mot regeln om det "psykologiskt" korrekta: djur kan inte köra bil. Det finns heller inte något hos krokodilen som i överförd bemärkelse (myter, sagor eller fördomar) som bidrar till krokodilen som en speciellt dålig navigatör. På samma sätt är vitsen 

 - "Vilken är den slarvigaste fågeln?"
 - "Havsörnen."
inkorrekt. De är rena ordlekar utan någon form av psykologisk botten eller koppling till en annan verklighet.

En riktigt "bra" vits har i någon mening samma funktion som en bra dikt eller filosofisk analys: den visar på att det existerar kopplingar i vår språk/verklighet som vi inte tidigare varit medvetna om. Notera att mina kriterier för bra vitsar inte är kopplat till hur mycket eller högt vi skrattar åt dem. De bästa vitsarna (enligt min definition) skapar, snarare än skratt, en reaktion som är likt den vi får när vi läser en bra dikt: en form av förundran etc.

Innehåll