Kriterier på en bra vits
Referenser
Noter
Denna Web-sida är ett led i min utbildning på Lunds
universitet, Datalogi (hösten 1995). Kursens formella namn är Kurs dat006,
Människa-Dator-Interaktion. Denna uppgift är den femte: Hypertext.
Kursledare är Sten Henriksson.
Valet av ämne är egentligen inte så konstigt som det kanske verkar. När jag studerade teoretisk filosofi för åtta år sedan (dvs 1987), funderade jag på att skriva en
3-betygsuppsats om detta ämne: de (språk)filosofiska förutsättningarna för
ordvitsarna.
Frågan om vad som är roligt och framförallt varför vi skrattar åt detta,
studerades redan av de gamla grekerna, t.ex. Platon och Aristoteles,
och fram till våra dagar. Det har inte kommit fram någon konsensus krings
frågan, och det verkar som om fler och fler börja anse att denna fråga inte
har något egentligtsvar, möjligtvis ett svar på ett strikt psykologiskt eller
neurofysiologiskt grund.
Det finns dock en teori om kopplingen mellan skrattet och det som är roligt,
som jag själv anser vara korrekt (och mycket kort). Jag kallar den för
"Humorteori 0".
HUMORTEORI 0:
Vi "skrattar" åt det vi tycker är roligt,
och "roligt" är det som vi tenderar att skratta åt.
Detta är naturligtvis en cirkeldefinition, och det med rätta! Mycket av vårt
språk utgörs av denna typ av sammankopplingar av begrepp, som det inte går
att skilja åt. (Jämför med Quines språkfilosofi, som t.ex. framförs i hans
Word and Object.)
Denna "teori" om skratt utgör alltså inte villkor som är nödvändiga eller
tillräckliga (vilket krävs för att det ska vara hållbart rent
filosofiskt-teoretisk), och jag anser tillyttermera visso att vi aldrig kommer
att få fram en sådan teori.
Notera att Humorteori 0 inte kommer att användas mer i denna webessä.
Den som förväntar sig en mängd av vitsar blir förmodligen besviken.
Visst, det finns en del vitsar både
här och
där, men mest består denna text av
en generell beskrivning och analys av Vitsen (dess essans och existens)!
Om man håller på att analyser vitsar inträffar något som är mycket likt andra
typer av yrkesskador: man börjar automatiskt också tänka på det språkliga
planet. Om det är en bra vits finns det ingen chans i världen att man listar
ut poängen i förväg. Nästan samma sak kan sägas om dåliga vitsar. Det är dock
en annan sak att två personer samtidigt kan kläcka en vits; vilket är
samma fenomen som att två personer kommenterar samma sak med samma ord: det
fanns helt enkelt samma förutsättningar för de båda personerna i situationen.
Freud gör - anser jag - ett stort misstag då han använder samma
analys på andra former av humor. Skadeglädje är t.ex. en typ av humor (komik)
som inte kan förklaras med denna modell.
Freud gör enligt mitt förmenande en arbiträr uppdelningen i tre grupper:
förtätning, användning av samma material samt dubbelmening.
Jag tror att de 13 teknikerna står sig själv utan att behöva grupperas, och
kommer därför inte att använda denna gruppering mer.
Innehåll