Freuds vitstekniker
Kriterier på en bra vits
En vits kännetecknas av att det är två olika språkliga kontexter som blandas (jämför med Freuds tekniker) i poängen av en vits. Denna blandning sker helt på språkets nivå: Vi hör eller läser en berättelse (vits) som är en beskrivning av en viss värld, och gör oss, med hjälp av denna, en bild (vision etc) av hur denna verklighet är. Fram till poängen (vitsordet) är en vits helt lik vilken berättelse som helst. Men när sedan poängen s.a.s. förändrar språket innebär detta också att verkligheten förändras. Dvs när formens ändras eller manipuleras (t.ex. förtätning med blandordsbildning), så ändras eller manipuleras även verkligheten! Detta är den grundläggande förutsättningen i vitsens teknik.
Notera att denna förändringen är helt i åhörarens (eller läsarens) huvud, självklart sker ingen förändring av den "verkliga" verkligheten, men eftersom vi har så att säga ingått en förbindelse att acceptera beskrivningen innan poängen, så måste vi - om bara för en mycket kort stund - också acceptera den förskjutning i verkligheten som poängen utgör.
Ta till exempel vitsgåtan:
- "Vilken är den värsta bilföraren i djungeln?
När vi hör frågan gör vi oss en föreställning av en bilförare i djungeln, och frågar oss vem som kan vara den värsta och trots att vi vet att det är en vits gör vi oss föreställningar med djungel, biltrafik etc och mycket sällan försöker vi att fundera på det rent språkliga planet. (Se dock yrkesskada.)
När sedan svaret kommer:
- "Krokodilen"
gör vi ett hopp tillbaka till språkets värld och förstår kopplingen mellan svaret och frågan: Krokodil - Krock-odil. Och ibland innebär ett sådant (kvant)hopp mellan de två olika kontexterna att vi skrattar.
Notera att detta exempel är en s.k. dålig vits! Ett av kriterierna på en bra vits är att kontextblandningen på det språkliga planet (bilkrock - krokodil) ska kunna överföras till verkligheten, dvs blandningen av det språkliga planet speglar en blandning i verkliheten. Detta skulle vara fallet t.ex. om "krokodil" var ett (välkänt) bilmärke av dålig kvalitet, eller om krokodilen på annat sätt var symbolen för något som har med bilar att göra. (Notera också att denna vits inte gör sig så bra i text, p.g.a. dess koppling till på det fonetiska planet.) Mer om detta i avsnittet Kriterier.
Det har skrivits mycket om denna kontextblandning. Några författare t.ex. Koestler verkar hävda att denna blanding utgör både nödvändigt och tillräcklig villkor för skrattet! Det är dock lätt att inse att kontextblandning finns i sammanhang som inte väcker några skrattlustar, t.ex. metaforer i lyriken, eller helt enkelt våra vardagsmetaforer ("jag känner mig så uppåt idag" etc). Andra författare såsom Paolos gör också en dygd av denna kontextblandning och försöker att formalisera detta i en matematisk modell.
Man kan dock undra varför det är bara vitsens kontextblandningar som genererar skratt men (normalt) inte konstens, musikens eller det politiksa språkets. Jag överlämnar denna fråga med varsam hand åt någon annan (tid, plats eller författare).
För att sammanfatta: Ett nödvändigt (men inte tillräckligt) villkor för en vits är att det finns en blandning mellan två språkliga kontexter (sammanhang), detta utgör "poängen" i vitsen. I en bra vits har finns det också en blandning mellan två "verklighetskontexter" som är kopplade till tidigare presentation i berättelsen.
Läsaren kanske anar att man kanske skulle kunna se en vits, eller snarare analysen av en vits, som en filosofisk metod att avslöja saker om verkligheten. Och det är inte så dumt tänkt! Ludwig Wittgenstein hade sådana tankegångar i sin berömda bok "Filosofiska Undersökningar", men tyvärr var det inte mer än antydningar.
Jag kommer i avsnittet om kriterierna på en bra vits att återkomma till detta kontextbegrepp.