« intressant.se och kategoripingning | Main | Experimentell filosofi »
augusti 04, 2004
Placering på stränder och i bussar
I New York Times-artikeln Sociology. History. Where to Put the Blanket undras över hur vi placerar oss på stranden.
On an unbearably hot day in August you arrive at the beach - Jones Beach, Santa Monica Beach or any other beach - and you see in front of you uncountable blankets, umbrellas and people arranged in an unfathomable pattern, or no pattern at all.
...
How do you decide whether there's enough room between two family groups? How can you tell in advance who is going to kick sand or indulge in inappropriate public displays of affection? What is the optimal search pattern for open space? Astronauts were better prepared for a moon walk than we are for a beach walk. One small step for a man, then another small step for a man, and another.
Efter att gått igenom några skrifter skrivs följande:
Dr. William Kornblum, a sociologist at City University of New York and author of "At Sea in the City," a book about sailing New York's waterfront, studied beach use in the 1970's and 80's for the National Park Service. In an interview, he said ethnic and racial conflicts sometimes erupted on beaches when groups that usually lived apart found themselves in close proximity. Race riots in Chicago in 1919 started on a beach, he said.
Artikelförfattaren är inte riktigt nöjd med de förklaringar han hittade och avslutar på följande sätt:
After I spoke to Dr. Kornblum, I started thinking that there might be another approach to discovering the rules of beach blanket placement. Perhaps the problem is mathematical. Maybe we're like M&M's. Mathematicians are always studying the packing of M&M's. Candies do not make conscious, deliberate decisions, of course. But maybe we don't either. Maybe we simply collect and disperse in a kind of Brownian motion.
This suggests a non-ego, non-evidence-based strategy. You are not a sweaty, tired person hoping against hope for a quiet spot in the crowd. You are a grain of sand, a drop in the sea of humanity. You don't need some fancy rational strategy. Be the blanket. Let the space choose you. Get over yourself.
Det är i och sig en fascinerande tanke att vi endast skulle placera oss rent slumpmässigt, som rön för vinden eller låta oss packas ihop som godis i en påse.
Det känns dock inte rätt. Vi har troligen någon form av bevekelsegrund - medvetet eller inte - att sätta oss där vi sätter oss. Troligen är det både psykologiska och sociologiska faktorer som avgör placeringen, naturligtvis kopplat till slumpen.
Vissa personer vill sitta långt ifrån allt stök eller nära till glasskiosken. Några vill sitta så att de ser alla som går förbi, eller isolerade så ingen stör dem, och de där unga killarna vill sitta så nära som möjligt de där tjejerna. Någon kanske vill ha minst 10 meter till närmsta granne och flyttar sig om någon kommer för nära. Etc.
Det skiljer sig säkerligen även åt kulturellt, liksom (det påstådda) fenomenet att olika kulturer har olika beteendemönster att sätta sig i bussar. Enligt obekräftade källor (som dock stöds av egen erfarenhet) verkar många på svenska bussar föredra att sätta sig på ett ensamt säte intill fönstret, och endast när dessa platser är upptagna sätter man sig bredvid någon annan. Enligt en nu glömd muntlig källa är australiensare tvärtom. Där sätter man sig gärna bredvid en passagerare även om det finns helt tomma säten kvar i bussen.
Det är säkerligen också skillnad i beteende mellan stora städer och mindre samhällen, oavsett om man känner passageraren eller inte.
Min personliga bevekelsegrund till att vilja sitta innerst är att jag vill kunna sätta upp fötterna på den där listen som finns några decimeter upp, så att det blir enklare att läsa böcker. Möjligen kopplat till att inte vilja bli störd när den som sitter innerst ska gå av (naturligtvis alltid en tidigare hållplats än sin egen). Tidigare var det även obekvämt att sitta ytterst eftersom man var tvungen att balansera med bussens svängningar för att inte trilla ut i gången. Nu har de tack och lov satt in armstöd så risken är minimerad.
Efter en del letande efter mer forskning kring strandbeteendet hittades ingenting. Man har studerat andra typer av folksamlingsfenomen, t.ex. gångtrafikanter, panik, applåder etc. (Se Kategori: Agentbaserad modellering för en hel del exempel på sådana studier.) Varför inte strandbeteende?
Något som vet mer om detta? Frågan gäller även bussbeteendet.
Posted by hakank at augusti 4, 2004 09:45 EM Posted to Agentbaserad modellering
Comments
Jag tror till och med att de flesta australiensare antagligen sätter sig bredvid dig även om ni är ensamma på bussen.
Jag sätter mig helst på ett tomt säte och halvvänder mig in mot bussen och lägger upp knät på sätet bredvid (hoppas ni kan föreställa er hur jag gör :-) eftersom jag tycker att det är skönast. Jag är bara 1,82 men mina knän slår oftast i sätet framför.
Dock visar jag alltid tydligt att det är ok att sätta sig på den tomma platsen. Jag hatar folk som demonstrativt sätter upp ryggsäcken eller handväskan för att visa att man inte vill ha sällskap. Även om bussen börjar fyllas.
Posted by: Jonas at augusti 4, 2004 10:08 EM
Tack för upplysningen om australiensarnas beteende.
Det där med ryggsäcken gör jag mig nog skyldig till. Men sätter rätt snabbt ned den när bussen börjar fyllas.
Hur visar du att det är OK att andra får sitta bredvid dig? Just ett sådant uppfläkt ben tolkar i alla fall jag som ett tecken på att man vill vara ensam.
Posted by: Håkan Kjellerstrand at augusti 4, 2004 10:17 EM
jag fäller ner benet när någon är på väg ner i gången och flyttar ner väskan om jag har någon.
Att man har väskan på sätet stör mig inte. Då kan man vänligt fråga om man kan sitta där. Det är när man lägger _upp_ en väska när någon är på väg mot sätet som jag tycker är oförskämt.
Posted by: Jonas at augusti 4, 2004 10:31 EM
Jag tror att jag gör så här på stranden: Jag tar första bästa plats som uppfyller dagens kriterier. Första bästa-biten borde göra att såna som jag tenderar att vara nära ankomstplatsen (stigen till stranden). Dagens kriterier varierar över tiden inbillar jag mig.
Av strandmönstret att döma verkar folk orka gå rätt långt, dvs kriterierna är viktigare än "första bästa".
Parkeringsplatser borde fungera på nåt likande sätt.
Mvh
Sixten
Posted by: Sixten at augusti 5, 2004 02:07 EM
Jonas: "lyfter ned benet när någon kommer i gången..." Ja, då är det samma sak som med väskor. Möjligen kan det uppfattas som en invit.
Det andra, dvs att någon sätter _upp_ en väska, har jag nog aldrig stött på. Det är naturligtvis oförskämt.
Sixten: Vilka faktorer ingår i "dagens kriterier"? Vad är det som avgör att det blir just dagens?
Det där med parkeringsplatser känns lite enklare att modellera, eftersom det verkar vara enklare att hitta parametrar att optimera över (eller att ha som preferenser): närmast till ingången, närmat till utgången, kortast sträcka att köra, lättheten att hitta tillbaka till bilen etc. Att en parkeringsplats är välstrukturerad, har körriktningar etc spelar nog också in.
En skillnad mellan problemen är väl också att man inte sitter i bilen hela tiden, så man behöver inte fundera så mycket över omgivningen.
Jag hittade lite information om parkeringsproblemet:
"Finding A Parking Space Can Be A Science, Operations Research Study Shows"
http://www.sciencedaily.com/releases/1998/03/980325074347.htm
"A Probabilistic Approach To Evaluate Strategies For Selecting a Parking Space"
http://courses.bus.ualberta.ca/mgtsc461-alp/2001/Projects/Group16/parking_strategies.htm
(Strandvalsproblemet är kanske något för nästa nummer?)
Posted by: Håkan Kjellerstrand at augusti 5, 2004 06:42 EM
I dagens sydsvenskan finns det en krönika om bussfenomenet. infallsvinkeln är
varför vi blir eremiter när vi kliver på en buss.
Posted by: Jonas at september 25, 2004 04:10 EM