Fu Mango gick en dag till sin grannes gård. Där stod grannen, Bingh Croh, och slipade knivar. En av dessa knivar var en mycket gammal och berömd släktklenod. Fu Mango blev förskräckt av att Bingh skulle slipa denna. Han sade:
- Min bästa granne. Vad är det du gör, ska du slipa den berömda Gnhn-kniven?
Bingh tittade på sin granne och svarade:
- Varför frågar du? Det är bättre med en slipad kniv än en slipad granne.
Kommentar:
Binghs svar visar att redskapen kan vara mycket viktiga även i vårt vardagliga liv. För att kunna leva måste vi ta vara på de olika möjligheterna som bjuds och inte hylla redskapen som några orörbara gudar.
Att författaren just valt kniven som bild för redskapens närhet har av många tolkats symboliskt för att det kan vara knivigt att bryta upp med sina föreställningar om vissa sakers helighet. Andra har tolkat det som en elliptiskt beskrivning av "dubbelkniven", dvs saxen, som skulle innebära svårigheterna att saxa ut det viktiga i tillvaron.
På sjön
Hrat Lin var en dag ute på sjön och kastade nät tillsammans med sin unga son Oyol Writ. Efter några timmars kastande under tystnad bröt Oyol Writ denna med att fråga:
- Fader, varför simmar fisken under vattnet? Varför går de inte på land som vi?
Hrat Lin fortsatte att kasta ut nät för att fånga fiskar.
Kommentar:
Hrat Lins svar visar med all tydlighet den fälla vi befinner oss i genom att språket tar över våra tankar. En fisk skulle kunna besvara Oyol Writs fråga men kan inte tala, kan inget språk. Hrat Lin kan tala men kan inte besvara sin sons fråga. Han väljer därför att vara tyst för att inte väcka ännu mer omgrumladhet i sin sons sinne.
En tolkning har, emellertid, varit att legenden inte är fullständig utan att Hrat svarade sin son efter en stund: "- Min son, varför går du på land och simmar inte i vattnet?" I detta fall får legenden en helt annan vändning. Detta visar att fadern innerst inne håller med sin son i dennes fråga, men är rädd att svaret ska sprida sig till hans fru som skulle utnyttjat detta mot honom.
Frin Kin stod en dag i sin trädgård och räfsade. Han blev trött och törstig efter några timmar, och lade sig då under ett träd för att vila och dricka lite vatten. Hans granne, Qwerty Asid, såg detta och frågade:
- Min bästa granne, varför arbetar du inte i trädgården längre?
Frin Kin öppnade sina ögon och svarade med ett litet leende:
- Hur kan du säga att jag är din bästa granne. Jag är din enda granne.
Kommentar:
Återigen visar detta den världsuppfattning vi är så främmande inför: att uppfostran går före släktskap. En mor som ser ett barn springa över vägen när en häst kommer i sken, kan varna barnet även om detta inte är hennes eget.
Zin Zin stod och putsade sina fönster en dag. När han var klar med alla, gjorde han om allt en gång till. Detta gjorde han fyra gånger. Zin Zins granne Pram Bios hade sett allting från sitt badrumsfönster, och kom ut från sitt hus och frågade:
- Nu har du tvättat fönstren 5 gånger, hur många gånger ska du tvätta dem egentligen? Räcker det inte med en enda gång?
Zin Zin svarade glatt:
- Tills de inte är smutsiga.
Så hämtade han några tegelstenar och slog sönder alla fönstren.
Kommentar:
Denna berättelse handlar om kunskap och hur man uppnår denna. Zin Zins tvättande av fönstren visar, att en redan lärd kunskap inte blir bättre för att man lär den igen. Det är först då man förstör den inlärda kunskapen och gör den till sin egen, som den blir till någon nytta för en Sann natur. Med en modernare bild: Kunskapen att cykla är meningslös utan cykel, liksom den är meningslös om man ska odla skägg.
Dedikin och Olivetti var ute och gick i en skog, i närheten av deras by. Båda beundrade naturens skönhet och vishet. De kom till en skogdunge där det växte små, lila, oerhört vackra blommor. Olivetti frågade vad det var för blommor.
Dedikin böjde sig ned över blommorna och tittade på dem. Han reste sig upp och tittade på Olivetti, böjde sig snabbt ned igen och drog upp alla de vackra blommorna och sade:
- De är döda blommor.
- Hur vet du det?
- Deras rötter når inte ned till marken.
Kommentar:
Dedikin visar här på ett suveränt sätt kopplingen mellan det inre begäret att äga och behärska naturen, ett drag som tyvärr allför ofta används i Naturens spel, och att samtidigt försöka att förstå denna Natur genom att vara delaktig i den. Det visar det som moderna västerländska fysiker försöker visa: att varje försök att nå kunskap om Naturen är, i och med detta, ett ingrepp i Naturen själv.
I Miushukas hemstad Tamirin kommer det en dag två polismän med blänkande sablar. De går raskt in i stadens värdshus och beställer in alkoholhaltiga drycker i mångt och myckenhet. Dessa dricks upp och polismännen börjar högljutt att skämta med sina bordsgrannar, och visar inga planer på att åter träda i tjänst. Värdshusvärdens son får i uppdrag av sin fader, värdshusvärden, att tillkalla Miushuka, som av alla i byn anses vara en rättskskaffens och rättrådighetens man. Miushuka tar snabbt på sig sin finaste kostym och följer med till värdshuset. Han går fram till poliserna och , utan att säga ett ord, tar han en av de skarpslipade sablarna och börjar lugnt att raka sig.
Värdshusvärden rycker honom i armen och frågar
lite viskande:
- Miushuka, ska du inte göra något?
Nej,
varför det? Det har fått ett hett tips och sitter nu
för att invänta mörkrets inbrott.
Kommentar:
Det faktum att Miushuka, en känd barberare, börjar att raka sig själv inför publik, visar den dubbla Buddhanaturen. Även i ett enkelt skäggstrå kan sanningen om Väsendet visa sig; även i polismännens sablar kan Förståelsen om det Uppenbarade glänsa. Miushakus dystra hustru symboliserar här frånvaron av Den Upplystes egna vinningar.
Shiopuso köpte en dag ett marsvin till sin son, Happuko. Happuko lekte väldigt mycket med detta marsvin. De var ständigt tillsammans, i skogen, i skolan, vid kvällsvarden. Shiopusos fru blev oroad av detta. Happukos vänner kom inte längre på besök hos dem för att leka med hans förstenade åkersorkar eller hans uppstoppade tåg. Hon lät sin oro komma Shiopusu till känna.
Shiopuso gick in till sin sons rum och hämtade marsvinet, lade det på köksbänken och högg det mitt av med en stor kökskniv. Hans fru såg fundersamt på honom med ett fundersamt ansikte och frågade på ett mycket fundersamt sätt:
- Vad gör du?
- Delad glädje är dubbel glädje.
Kommentar:
Det är inte mycket att säga om denna historia, utom detta: Många har, alltsedan historien först började berättas, blivit inspirerade av Livets ihågkomst. Det är därför vi numera har så stort marsvinn.
Happkido satt en kväll ensam och allena. Av en slump var ingen av hans vänner kvar i byn; de hade på var sitt håll blivit bjudna på olika tillställningar, både inom och utom stadens gränser. Vad vore väl mer passande för Happkido än att meditera över de eviga gåtorna? Han satte sig ned för att meditera och sjönk in i en djup kontemplation.
En inbrottstjuv klev plötsligt in genom hans fönster. Happkido rörde inte en min. Tjuven stal alla hans värdefulla tillgångar och lade dem i en stor säck. Fortfarande rörde Happkido inte en min utan fortsatte att meditera.
När tjuven skulle krypa ut igenom genom fönstret öppnade Happkido sitt högra öga och sade:
- Dörrens finns i hallen till vänster.
Tjuven, djup av beundran och tacksamhet, plockade ur allt sitt stöldgods och satte tillbaka sakerna på sin rätta plats, och försvann för alltid från byn.
Kommentar:
Här förevisar Happkido den vindens följdsamhet som blivit så misstolkad av så många. "Jag skulle inte kunna handla så", är en nybörjares reaktion. Många och långa diskussioner följer denna historia, efter har den berättats för noviserna. Och ändå missar de flesta poängen, t o m berömda munkar.
Chin Yan-klostrets starest, Chow Mow, samlade en dag alla sina munkar och noviser till sig. Med bekymrad min förkunnade han sitt budskap: Nunnorna i byn hade tagit mycket illa vid sig av munkarnas "moderna och oanständiga klädsel", som de kallade klostrets uniform: jeans och T-shirt.
- Vi vet alla här i klostret, att kläderna inte betyder något för den inre utvecklingen, men vi måste samtidigt respektera andra andliga gruppers oro. Vi ska från och med i morgon använda våra gamla munkkåpor.
Chow Mow lät en av sina blickar gå över den samlade församlingen. I en novis ögon såg han en skymt av något ovanligt, en klar och ren energi. Han såg ett budskap som väntade på att förlösas. Han lät novisen framföda budskapet. Som löd:
- Ja, kåporna är väl egentligen också ganska säck-siga.
Chow Mow framförde detta fnittrande till nunnornas ledare, som då tillät munkarna att ha kvar sin moderna klädsel.
Kommentar:
Den eviga balansen mellan begär och upplysning, mellan ande och kropp, talar här sitt eget språk. Chow Mows fnitter symboliserar den rena form av upplysning man så sällan ser i storstaden efter stängningsdags.
Chou en Lei var ute och red på sin häst, Bei Jing, som var områdets snabbaste hingst. Många adelsmän hade försökt besegra Chou en Lei i ridtävlingar, men ingen hade lyckats. I dag tävlade han mot en ung adelsman vid namn Shou Frou Frou på fuxen Shagg Dogu. De red in och ut genom skogen, över bäckar och åar, genom buskar och buskage.
Unniki och Vennitikitis stod och såg på. Unniki suckade lite och vände sig till sin vän:
- Varför tävlar de när säden står färdig för att malas?
Vennitikitis log en smula innan han svarade:
- Häst ska slås med häst, och säd ska slås med lie.
Kommentar:
Vennitikitis menar här att vissa personer passar för en sak, medan andra passar bättre att göra annat. Den fria skapande anden som hästarna visar, går inte att tygla (om uttrycket tillåts), utan måste låtas vara fria i naturen, och utveckla sin natur på sitt eget och bästa sätt.
En dag kommer en vis man långt bort ifrån till staden. Han har med sig en massa instrument, behållare av olika slag. Han samlar hela bygdens folk och börjar att tala:
- Dessa uppfinningar ger er möjlighet att se stjärnorna tydligare än om ni hade dem framför er på bordet, tydligare än vad ni ser er egen matskål vid middagen.
Enniki går fram till den vise mannen och tittar genom en av behållarna och säger glatt:
- Ja, ni utlänningar rör allt till det för oss.
Kommentar:
Ennikis kommentar visar det levande i Naturen. Hans lekfulla lynne gör sig gällande i allt han företar sig. Om det så vore en stadens poliskonstapel Busk eller borgmästare Eri Kson, så saknade väl Enniki ingen slagfärdighet i sina glada upptåg. Vad som var sorgligt med Enniki är, som nedanstående historia visar, var att han saknade nedtåg.
En gammal och vis buddhistmunk fick en dag nog av livet i klostret och ville bli skådespelare istället. Han hade i sin ungdom sett en hel del pjäser av Shakespeare, Voltaire och andra.
Han tod avsked av klostret och for in till den stora staden. När han väl hade duschat av sig redammet gick han till teaterchefen. Följande dialog utspelades:
- Men har du spelat teater innan, då? frågade teaterchefen.
- Tja, jag har stor Zen-vana.
- Det räcker nog inte, ni måste gå på teaterskola först.
- Men en genväg är ofta en Zen-väg.
- Sedan är ni ju ganska gammal.
- Bättre Zent än aldrig.
- OK. Ni får huvudrollen.
- I vilken uppsättning?
- MunchauZen.
Kommentar:
Historien visar hur språket påverkar utvecklingen. Av en etymologisk slump skapades denna utvecklingsväg för munken. Skulle ordet för det vi kallar "scen" varit något annat, t ex "bud" skulle han inte alls vilja bli skådespelare, utan fortsatt sitt liv som en vis och upplyst munk. (Fast han kunde ju sagt att han Buddhade ofta, och skulle då fått nöja sig med en biroll. I Gästabudet.
Vid en bäck sitter Innikis hustru och tvättar familjens smutsiga kläder. Bredvid sitter deras hund Karo en Lai och viftar på svansen.
Inniki går förbi och säger till träden:
- Ja, se det där är en riktig byk-racka.
Kommentar:
Ja, vad visar detta om inte Buddhas 300 huvuden, hans dubbla natur. T.o.m. i varje tvättpartikel gör han sig gällande, som träd, som älv, som hund, som kläder, som vanligt.
En dag kom en mycket berömd munk till den store Ennikis kloster för att höra om Ennikis visdom verkligen var så stor som det ryktades. Ennikis bad munken ta plats i rummets enda stol och serverade te. Munken tackade för detta erbjudande. Enniki hällde upp teet och räckte koppen till munken, som reste sig och bugade djupt. Med raska steg satte sig Enniki i stolen och sa:
- Både i stolen och i livet.
Kommentar:
Ett liv består av en rad händelser som verkar vara isolerade för den oinvigde. Men för den Upplyste Enniki finns ett klart samband mellan "åskan i Tokyo och det fallande lövet i Paris".
Ennikis munkbroder kom en dag in till Ennikis med ett ovanligt uttryck i ansiktet och sade:
- Broder, kan träden läsa våra tankar? - Jag vet
inte, svarade Enniki.
Kan vi läsa trädens tankar? -
Jag vet inte. - Kan en katt läsa solen tankar?
Enniki svarade inte utan tog sitt äpple och gick ut och satte sig under päronträdet.
Kommentar:
Sök inte efter andras tankar och begär. Besvara dina egna frågor utan att apa efter uttryck och talesätt från de närmaste i församlingen. Leta efter frågorna i äpplet. Sök efter päronet i svaret. Borsta tänderna före du klipper tånaglarna.
Enniki satt en dag vid bergets fot och iakttog toppen. Det var inte ett så högt berg, och för övrigt hade han fått låna en kikare av sin gode vän Gandi Volf. Ennikis åsikt om bergets topp blev klarare och klarare för varje minut som kikaren riktades ditåt.
Väl hemkommen beskrev han förloppet för sin vän och kikarens ägare:
- På bergets topp växer ett stort ensamt träd, vissa av bladen ser man, andra inte. Baksidan av trädet såg jag inte samtidigt som framsidan. På en av grenarna satt en fågel som sedan flög sin väg. Grenen var så stor att jag inte kunde se hela genom kikaren.
Gandi Volf påpekade:
- Kikaren be-gren-sade trädet åt dig.
Enniki vände då kikaren bak-och-fram och såg Gandi Volf som en mycket liten människa.
Kommentar:
Berget och trädet på dess topp har av en slump kommit att bli oförenliga. Gandi Volfs påpekande visar hur lätt det är att förväxla slumpen med nödvändigheten i tillvaron. Ennikis gest med kikaren var även den en slump, han nödvände alltså inte kikaren.
Kung Fu Kautschuck lyssnade på sin radio samtidigt som han rakade av sig hela sitt stora skägg. Han hade fått tjänst som tullare, och tullverket tillät inte skägg på personalen. För varje hårstrå som försvann dök mer och mer ansikte upp, och volymen på radion ökade med några decibeller. Till slut stod han där, naken i sitt ansikte, och med radion på högsta volym. Radiomannens röst förkunnade:
- Med anledning av Kung Fu Kautschucks nya utnämning kommer vi här med en skäggstrasändning.
Kung Fu Kautschuck stoppade försiktigt ned alla skäggstrån i facket där batteriet skulle sitta.
Kommentar:
Vissa saker händer, andra gör det inte. Den orsaksverkan vi ser i tillvaron är för det mesta korrekt, eftersom vi glömmer bort att beskriva förloppet. Varje beskrivning saknar detaljer, små eller stora, som är betydelsefulla. Samma förlopp kan beskrivas på så många olika sätt att man inte skulle känna igen sin egen faster som fastade (eller sin moster som mostade) i en del av beskrivningarna.
Kung Fu K:s reaktion är en del i denna beskrivning, liksom radion, radiomannen och spegeln. I en annan berättelse om samma förlopp skulle raklöddret, chiffonjen i hörnet och pariserhjulet utanför fönstret vara de viktiga detaljer som beskrives.
Mäster Hoppkido vandrade en dag ensam och långt. Med sin nötta käpp av ek tog han sig från by till by. Ingen verkade ta någon notis om honom. Han stannade för att plocka några blommor, för att planera en ros på ett nytt ställe. Han stannade för att dricka vatten i en å.
När skymningen kom stannade Hoppkido för dricka en kopp hett te i en by många mil från sin hemby.
Mäster Orforfu, som serverade den dagen, kände igen Mäster Hoppkido och frågade därför:
- Ska jag hälla i vattnet eller tebladen först?
Hoppkido tittade på Orforfu en lång stund, och tog sedan upp sin käpp och delade den i två bitar.
Orforfu gick in för att hämta hela teservicen.
Kommentar:
Ett liv består av både förväntan och minnen. Det varma vattnet och tebladen är dessa två enheter. Det är meningslöst att fråga vilket som kommer först. Bägge påverkar varandra så som de två käppbitarna påverkade varandra innan de blev delade.
Orforfu förstod detta för första gången i sitt långa liv, trots att han hört denna historia många gånger i sin ungdom.
Enniki och Hapkiddo samtalade en dag med med varandra utanför Ennikis hus. Med en blick upp mot himlen sade Enniki:
- Det berättas om en man för mycket länge sedan som hade en spegel av modell-lera, som var så fantastisk att han kunde göra en bild i spegeln och sedan själv få det ansikte han skapat.
Hapkiddo svarade:
- Jag har hört en liknande berättelse, men det var en docka av modell-lera, som han kunde skapa en helt ny kropp med.
- Det var mycket länge sedan detta hände. Det finns inget sådant numera.
- Det måste ha varit i den gamla modell-eran.
Kommentar:
En kommentar till denna berättelse är helt onödig. Liksom fågeln inte behöver lyssna på SMHI:s väderrapport för att flyga till boet, liksom samma fågel inte behöver 40 timmars undervisning om lufttryck, turbolens och gud-vet-allt.
Fast lite kan väl sägas:
* Spegeln och dockan är symboler.
* Berättelsen betyder egentligen något annat.
Det som förbryllat kommentatorerna mest är titeln. Det finns en diskrepans i titeln och första meningen. Många kommentatorer har legat sömnlösa, några har gått på bio, och ytterligare andra har simmat över Engelska kanalen och väl däröver duschade de några timmar för att skaka av sig resdimman.
Chien Chang hade bara några minuter till mötet. Han hade lovat Piero Fnung att komma och övervaka blommornas bevattning klockan 15.00. Förseningen berodde på att hans egna blommor krävde längre skötsel än beräknat.
Chien Chang sprang över åker och sten, över gräs och stubbar. Plötsligt snubblade han över ett omkullfallet träd, och bröt benet.
Linkande kom han, naturligtvis, en halvtimme för sent. Piero Fnung såg hans belägenhet, men sade, utan att röra en endaste medidandemin:
- Jag kommer att stämma dig för benbrott.
Chien Chang blev så chockad över detta så att han snubblade och bröt det andra benet också.
- Idag, sade Chien Chang fundersamt, har jag tydligen en viss benägenhet, och linkade hem igen till sina blommor.
Kommentar:
Nyckelordet i denna berättelse är dualism, och vårt förhållande till denna. Chien Chang bröt både löftet och benen i den första olyckan, och bröt sammanlagt båda benen. De två huvudpersonerna har vardera två namn. Blommorna stod i två rader. Detta visar den tvehågsenhet vi ofta försätter oss i när vi försöker att klara av mer än vad vi räcker till. Å andra sidan: Den som står med bägge benen (obrutna) på jorden får inte se så mycket av naturens landskap.
De dubbla vitsarna i denna berättelse - som bygger på en översättlig ordlek av det kinesiska tecknet för "ben" och "löfte" (chiensung), resp tecknet för såväl "snubbla" och "ansvar" (chiengsu) - bidrar till att förstärka markeringen av ovanstående resonemang. (Vad som ovan översatts till det rätt klena "ben-ägenhet" torde bokstavligt vara ungefär "ben-brutet ansvarslöfte".)
Tuli Pana, den gamle mästaren, och hans lärjunge Pana Rosei, stod en dag på en bro och betraktade älven som rann genom deras by. (Detta var för länge sedan då det bara rann vatten, löv och en och annan avbruten gren i älvarna.)
Stående således betraktande detta väldiga fenomen en lång stund, kunde lärjungen inte annat än att beundra denna rinnande skönhet. Han sade därför:
- Oh, vad detta är vackert. Det är underbart.
Han kikade långt bort mot älvens mynning och sedan rakt ned under bron.
Tuli Pana svarade med en dimhöljd röst:
- Du har aldrig sagt att blodkärlen i din egen kropp är vackra. Varför säger du det om älven. Det är samma kraft i dem båda. Men jag har varken sett mitt eller någon annas blodomlopp. Liksom du bara ser blodomloppets påverkan på kroppen och inte själva blodomloppet, ser du inte floden heller. Du ser bara ytan och hur floden påverkar andra ytor. Du ser bara reflexioner genom flodens yta.
Kommentar:
Vad som behandlas i denna berättelse är det synliga och det bakomliggande. Liksom man bara ser ytan på floden, ser man bara kroppen som blir påverkat av blodomloppet.
Det är till yttermera intressant att notera vad 'blodomlopp'innebär enligt de gamla hävderna. Enligt den gamal legenden om T'Chu'zhu Bieng-Xuhl Bluh's skapelse av världen var det lopporna som var blodets gudar. Detta lever kvar i uttrycket "Blod-om-lopp", dvs det finns blod om det finns loppor.
Återigen visar den etymologiska undersökningen att naturen är intim med språket. Forskare som har gått tillbaka till urkunder för 5000 år sedan har funnit förlovningsannonsen mellan språket och naturen. Den 14 juni 3048 f Kr (i modern tideräkning) stod det tu i allians. Det är något mer oklart när de gifte sig, och man tror att detta skedde 369 år senare, eftersom 369 är ett tal som förknippas med deras essens.
Akkis Akkis hade en dag förlagt sina glasögon och han såg inte särskilt mycket utan dem. För byn var hans läskonst av utomordentlig stor vikt och man beslöt att alla skulle hjälpa till i sökandet.
Akkis var, förutom läskunnig, en mycket organisatoriskt man, och fick därför i uppdrag att leda och planera detta sökande. Detta ordnade han enligt följande:
Den första dagen skulle de mellan 10-20 år leta i alla kök (speciellt i kastrullerna). De mellan 21-40 år skulle leta under sängarna, och de över 41 år skulle sätta sig på restaurangen och med höger hand söka under respektive sittdyna.
Ingen hittade några glasögon, varken Akkis Akkis'eller någon annans.
Den andra dagen skulle åldersgrupperna fördelas enligt följande: 10-20 år: leta i böcker vars författares efternamn började på "F" eller "Sh". 21-40 år: kasta sig nedför en kulle och leta där de stannade i fallet. 41 och över: leta i alla kök (speciellt i kastrullerna). En säkerhetsåtgärd i fall ungdomarna missade någon kastrull den första dagen.
Den tredje dagen: 10-20 år: den vänstra delen av norra sidan av Bnigh Szuhs höstack. 21-40 år: den södra delen av den vänstra sidan av samma höstack. äldre än 40: i centrum av denna stack. Inga glasögon dök upp eller hittades.
Den fjärde var det vila och man fick inte, enligt den muntliga traditionen, leta efter glasögon denna dag.
Den femte dagen: 10-20 år: i skuggan av träden. 21-40 år: mellan golven och källaren i Akkis Akkis grannes hus. 41 och över: i skafferierna hos de änkor som var blonda i sin ungdom och hade födelsemärke på vänstra benet.
Inget av intresse hittades (förutom en bortglömd tandpetare, som snabbt lämnades till sin rättmätiga ägare).
Så höll det på i sju månader utan att glasögonen hittades. Till slut beslöt sig Akkis Akkis att avbryta letandet. Nästa dag gick han till optikern för att köpa nya.
Kommentar:
I denna dialoglösa berättelse visas det eviga sökandet efter det förlorade i vårt liv. (Samtidigt som den visar frånvaron av just en dialog mellan våra mål och uppfyllandet av dem.) Det visas också hur vi uppfattar världen: utan någon enhetlig plan. Vi ser fragmentariskt på verkligheten och bryr oss inte om att tänka på vad som orsakar och vad som orsakas i denna fragmentariska tillvaro. Ett mänskligt sökande är dock, till skillnad från berättelsens, inte efter ett par glasögon utan efter något än mera genomskinligt och svårfångat (kanske kontaktlinser?).
Det finns en variant av denna berättelse, vilken är identiskt sånär på att det inte är glasögon man letar efter, utan en bortflugen fluga. (Och naturligtvis att det inte är optikern som Akkis Akkis går till utan flughandlaren.)
Under Sha Winuhls middagste kommer Wah Short'Er in och visar den fisk han fångat, en gös på ca 4 kilo. Sha Winuhl ser på fisken och säger, tankfullt:
- Nu har du fångat en fisk. När ska du fånga de andra? Vilka andra?, frågade Wah Short'Er sanningsenligt. De andra fiskarna, de som saknar sin far, make och kamrat ute i sjön. Jag förstår inte. Wah Short'Er gör en hopplös gest. Vi har väl alltid fångat fisk. Det är vårt levebröd. En fisk utan vatten är en död fisk. Ett hav utan en fisk är ett dött hav.
Wah Short'Er gick därefter ångerfullt tillbaka till sjön och kastade i fisken. När han kom tillbaka till Sha Winuhl berättade ha stolt vad han gjort. Denne ryckte på axlarna och sade:
- En fisk som varit fångad är ingen riktig fisk. Ett hav med en oriktig fisk är inget riktigt hav. Gå och fånga fisken igen.
Kommentar: Denna berättelse anses vara den vackraste och mest stämmningsfulla metafor över livets motstridiga krav och utsikter.
En version slutar: "Sha Winuhl ryckte på axlarna och sade: 'Simma nu ut i havet och ge fiskens fru, barn och kamrater en läcker mask som ursäkt.'"
Båda varianterna visar den oerhörda konsekvensen av en till synes oskyldig handling. I detta fall: fångandet av en fisk orsakar Wah Short'Ers tröst- och hopplösa försök att antingen 1) fånga fisken igen eller 2) be om ursäkt till fiskens kamrater och familj. Bägge två projekten är omöjliga för att inte säga svåra, att utföra. För hur ska han kunna se skillnad på all dessa tusentals, miljontals, för att inte säga många, fiskar?
Tel Flon Chu, den gamle mästaren, Kang Ah'Ru, hans lärjunge, och Multi Pel Hsin går en dag vid en insjöstrand. När de passerar den berömda källan vid åns mynning säger den unge Kang Ah'Ru:
- Mästare, du har lärt mig mycket, men hur ska jag använda min kunskap? Vad ska all kunskap vara värd? Och hur vet jag om jag använder kunskapen rätt?
Med ett leende svarar mästaren:
- Om du tänder en tändsticka på natten lyser den starkare än om du tänder den på dagen.
Multi Pel Hsin inflikar snabbt:
- Man kan inte tända samma tändsticka två gånger. Jo, om jag har en annan tändsticka som tänder den första.
Kommentar:
Kunskapen är liksom en fågel som föder ett ägg; detta blir en fågel och föder ett annat ägg osv. Denna oändliga kedja kan inte brytas än genom att slå sönder ett ägg, vilket som helst, i kedjan.
En rätt använd kunskap är då att fågeln får värpa och kläcka sitt ägg i fred utan störningar.
En del kommentatorer har funnit att ovanstående
förklaring är felaktig, eftersom fåglar ofta
lägger flera ägg åt gången: Dvs att kunskapen
kan vara skenbar, att man inte vet vilken kunskap som är den
rätta, den Sanna Vägen. Då säger just denna
kommentator:
Det första ägget är den sanna
Vägen, den andra är bara Äggstra-kläck.
Tel Flon Chu och hans lärjunge Kan Ah'Ru vandrade en vacker vårdag vid byns fiskeställe. När de så står och beundrar vattnets stillhet säger Kang Ah'Ru:
- Mästare, hur vet man vilken som är den Sanna Vägen; det finns oftast så många vägar att gå; hur väljer man den rätta?
Mästaren tog upp en tändsticka från fickan och svarade, med ett litet leende:
- En skelande man som ser med båda sina ögon på en tändsticka framför sig, ser den som två tändstickor. Därför blundar han med ena ögat. En normalt seende blundar också med ena ögat om tändstickan kommer riktigt nära.
Lärjungen betraktade tändstickan noga och bugade sig djupt.
Kommentar: Lärjungens bugande för tändstickan är ett typiskt sätt för en lärjunge att visa respekt för mästarens vishet. Denna tradition har mycket gamla anor och har bevarats i vår tid. Genom att buga sig visar man att en ny, oftast djup, kunskap har ernåtts.
Etymologiskt sett är ordet 'buga' släkt med dansstilen 'bugg', eftersom man visar respekt för sin partner genom att buga för varandra, både före och efter, och mycket ofta under dansen.
Tyvärr är detta skrivet före den teknologiska tidsåldern, så författaren har inte någon klar uppfattning huruvida säkerhetspolisens sk 'buggning'har något etymologiskt gemensamt med det undersökta ordet. Det har vidare varit svårt att få klarhet i om de buggande polismännen bugar efter det de erhållit viktig information, eller om de enligt den gamla traditionella Taiwanesiska seden, helt enkelt nickar till.
När Sinniaka var ung pratade han ofta med den gamle mästaren Ushi'i. En dag talade de om det rätta sättet att nå sanningen. Efter en lång diskussion säger Ushi'i:
- Håller du en fågel i en bur vill den enbart
flyga ut. Sätter du en bur bredvid en ofångad fågel
vill den in i buren. Då blir fågeln fången och vill
ut.
Då släpper du ut den.
Då vill den in.
Låt den då flyga in.
Då förstod Sinniaka. Han berättade ofta denna historia för sina lärjungar.
Kommentar:
Det faktum att en bur sättes vid en fågel gör att fågeln antingen är fångad eller ofångad. När buren inte fanns där var fågeln fri, nu är den ofri oavsett om den är inuti buren eller inte. Språket och dess begrepp är denna bur, och den Sanna Vägen är fågeln. Dvs: När den Sanna Vägen (fågeln) inte finns i språket (buren), kan det fortfarande vara fångat, i kraft av att språket sas ligger "på lur" inom fågelns räckhåll (eller vice versa). Bara genom att sparka bort buren (språket) kan man låta fågeln vara fri (nå den Sanna Vägen). Om fågeln (den Sanna Vägen) plötsligt befinner sig utanför buren (språket) finns buren alltså fortfarande kvar - som bur (språk) - och därmed potentiellt kan fånga fågeln (Den Sanna Vägen) igen! Det är därför viktigt att buren (språket) inte visas för fågeln (Den Sanna Vägen) eftersom denna förstnämna (språket) då kan betrakta buren (språket) som sitt hem (Sitt Hem = Sitt Sanna Jag, Eller Sanna Väg, Hur Man Nu Ser På Detta Förhållande).
- En man levde ensam i en djup skog. Dagarna blev olidligt ensamma och tråkiga. Han gick en dag ut och högg ner två unga träd, och spikade fast dem inne i huset.
Denne man är du, och träden han spikade fast är begreppen sann och falsk.
Lärjungen såg länge på sin mästares fötter och sade:
- Tack mästare, jag ska genast gå och planera träden i skogen.
Mästaren sade till lärjungen:
- En man hade samlat stenar i hela sitt liv, och var otroligt stolt över sin samling; tog ofta hem den till sina vänner för att visa den. En dag upptäckte han att en sten var försvunnen. Förtvivlat letade han efter den. Han gick många mil från sin hemby. Till slut fann han stenen och begav sig hem. Väl hemkommen var huset nedbrunnet och alla hans stenar borta.
Du är denna mannen som letar efter den borttappade stenen, när du har en fin samling hemma.
Lärjungen tittade skamset bort och sade:
- Mästare, min samling är tydligen inte så stor.
Mästaren sade:
- Om du tecknar en dålig bild i tusch finns den bevarad länge. Tecknar du ett mästerverk i sandstranden förstör vågorna den efter ett tag. Försök att teckna ett mästerverk i tusch. Sitt gärna vid stranden.
Han sade även:
- Viker du ett stort papper många gånger blir det mindre och du stoppa det i din ficka. Har du det ovikt kan du inte stoppa det i fickan; däremot kan du teckna på det.
En annan vishet om samma problematik:
- Om du tänder ett ljus när du går hemifrån har det brunnit ner när du kommer hem. Vänta därför med att tända ljuset tills du kommer hem.
Mästaren sade ofta:
- Om du har en enlitershink med vatten och en lika stor hink med sand, måste du ha en tvålitershink för att kunna blanda dem fullständigt.
Han svarade på följande sätt på en fråga om vilka handlingar som är de rätta att göra:
- En man råkade en dag tappa ett stearinljus och hela hans hus brann upp. Han sade till sina vänner: Men det var ju bara en liten stearinbit.
Det var inte viktigt hur stort ljuset var, utan hur mycket brännbart material som fanns i huset.
Mästaren sade en dag till sina lärjungar:
- Om du ser en apelsin på hundra meters håll ser du bara en prick; på tio meter ser den rund och slät ut. På en meters hålls ser du groparna i den. Ser du med ett förstoringsglaas ser du en helt annan yta.
Ingen av dessa ger dock en vink om hur söt apelsinen är.
- "En gammal man, som levde mycket ensam, hade en underlig vana. Precis innan solen gick ned samlade han ihop alla träpinnar som fanns inom ett visst område, enligt ett komplicerat schema. Precis när den sista biten av solen försvunnit, lade han, i den vackra solnedgångens skimmer, mycket noggrant alla dessa pinnar i olika högar, återigen enligt ett komplicerad schema. Efter så många år i ensamhet hade det blivit många oerhört stora högar. Den som råkade gå förbi dessa såg vanligtvis inget speciellt hos dem.
En dag kom en rättstjänare förbi, och stod en lång stund och betraktade högarna. Sedan gick han in och arresterade den gamle mannen."
- Jag förstår inte, Mästare. Varför blev den gamle mannen arresterad? Vad var det för något i högarna som var brottsligt?
- Tänk efter. Vad kan vara brottsligt i detta samlande?
- Kan det ha varit en hemlig kod, liksom en bok han skrev med pinnarna?
- Bra, mycket bra. Precis vad rättstjänaren kom på. Varje hög var ett kapitel i en bok som skulle omstörta samhället. Den gamle mannen hade inte så mycket papper där ute i den ensliga skogen, så att han var tvungen att använda vad som fanns tillgängligt.
- Vad stod det i boken, då? Vad var det för hemlig text?
- Rättstjänaren lyckades aldrig komma på det riktigt ordentligt, men för säkerhets skull lät hans alltså att fängsla den samhällsomstörtande gamle mannen. Hela rättsväsendet tillbringade år med att försöka finna koden, i syfte att avslöja andra medlemmar i ligan.
- Hur gick det? Lyckades de till slut? Vad var det för liga?
- En dag många år senare, när den gamle mannen redan hade varit död i flera år, kom en gammal kvinna till rättstjänaren och berättade allting. Den gamle mannen var hennes bror var från födseln utrustat med ett mycket utpräglat sinne för olika träslag och deras egenskaper. Hans sorterande var i själva verket inget annat än att sortera dem efter ålder och dödsorsak. Inget mer.
- Men den hemliga koden?
- Rättstjänaren såg vad han ville se. Han såg bara människor som stödjer samhället och de som störtar det. Inga andra. Och han såg något som han inte förstod, och det måste, enligt hans logik vara samhällsomstörtande eftersom det inte var stödjande för samhället.
Han handlade inte av ondska eller illvillighet, utan av plikt och oförstånd. I var och en av oss finns denna rättstjänare som ser resultatet av en annan människas verk, och beslutar vad det stödjer och vad det störtar.
Mästaren såg den sista glimten av solen sjunka bakom berget, reste sig och gick in i huset. Den unge lärlingen betraktade Mästarens rygg, reste sig och bugade.