komiologi fr 8803 ff
31/3 86
En personlig reflexion: När jag nu har hållt på med att fundera på vitsar och
humor, märker jag att när det gäller (rena) vitsar är jag mycket kräsen. Det
går inte (att någon annan) att få mig att skratta genom att bara kombinera två
ord på ett tekniskt sätt (t ex Elvis Prästley), även om andra personer i om
givningen skrattar åt det. Möjligen ler jag ("socialt leende"?). Dessa sk
"dåliga" vitsar är för logiska, för beräknande, för förutseende (i retrospektiv
mening: givet förhistorien är det i princip möjligt att räkna ut VO, och
det är ju, återigen, en dödssynd). Naturligtvisd kan det vara en psykologisk
förklaring, att jag är avundsjuk på vitsaren: "han/hon, men inte jag, kunde
vitsa på dessa matriser, han såg sambandet eller ljudlikheten" (som det kanske
snarare är frågan om). Hursomhelst så kan jag då vara i en osympatisk relation
till vitsaren, och då skrattar man inte. Men själv vitsar jag glatt på, skrattar,
och tar vara på varje möjlighet att göra en vits.
["Men det är enbart för att hålla uppe tekniken, det är inget allvarligt, jag
tycker inte att de egentligen roliga" osv. Jodå, jag tycker visst att de är
roliga, för en liten, ynka liten, gnuttig, stund i kosmos söta snuttefilt!]
Förväntningar i komiken.
Eftersom mycket av den komiska effekten beror på förväntningar (Kant's "spänd
förväntan ...") är det viktigt att undersöka detta fenomen.
Vilka förväntningar finns det (och därmed möjligheter att överraska)?
i) språkliga förväntningar för ett ord, t ex (det är ett mycket vanligt
fenomen att) man hör de fyra första bokstäverna i ett ord och "fyller i"
resten automatiskt vad man förväntar sig ska komma [beroende på kontext
och grammatik].
T ex "familj..." --> familjär
"Elvis (Pr)..." --> Presley
"alco..." ---> alcohol
[Detta är den normala funktionen. Komiken parasiterar på detta. När det
är en komikmarkör med i spelet blir uppmärksamheten (vanligtvis) större,
spänningen större. Men detta är inte ett fenomen som förklarar all
språklig förväntan, det är ju ofta så att vi (långt) i efterhand finner
den komiska kopplingen. Då kan man inte prata om denna realtids-förväntan!
Dock tror jag att ovanstående resonemang är giltigt för flera fall
av komik.]
Därför är en vits som behåller GO1 intakt "bättre" än då man gör en rim
vits. Men andra mekanismer gör sig också gällande: T ex styrkan i bibehållandetyp
av tryckstarka vokaler (etc), men även det faktum att man
förväntar sig en vits, och mycket avlägsen VO från GO2 kan få en komisk
effekt (en meta-förväntan).
ii) språkliga kombinationer (såsom klichéer, citat, talesätt etc).
T ex "allting har en ände ..." förväntas avslutas med "men korven den
har två." (Eller: "Allting har en ..." förväntas förljas av "ände".
iii) meta-förväntningar, dvs det faktum att man är beredd på att det är en
vits som avlevereras (håller på), dvs medveten vilket språkspel vi är
inom. Berättaren och åhöraren förutsätts båda veta vilket språkspel det
är.
[Samma regel naturligtvis för personerna inom vitsen, berättelsen!]
iv) förväntingar på att M1 och M2 inte ska vara så skilda åt [ie att de
ska vara relevanta]. Oftast är det ju så att man förväntar ett slut på
vitsen, men inom de logiska/relevanta ramarna för denna, och trots att
vi är medvetna om att vi kommer att bli överraskade (och följdaktligen
förväntar oss att M1 och M2 skiljer sig åt), så tror vi ofta inte att
det är på det viset, inteså långt borta.
Jag tror även att om vi vet att det kommer en förskjutning av matriser,
så "låtsas" vi i alla fall tro att det är en historia med ett logiskt
slut (undantaget vitsgåtorna?).
[Om jag inte tagit upp det ovan: Förväntningar mellan ord, talesätt etc och
fortsättningen på en berättelse, handling etc. Man förväntar sig att nästa
mening ska vara relevant, och hålla sig ungefär inom den nivå det förutsagda
är på. Att svaret är på den intention frågaren hade. (Grice regler. Nowell.
Smiths kontextuella implikationer, (Toulmin?) etc). Men samtidigt förväntar
man sig hela tiden en utveckling, ett fortsättande av berättelsen, ett förklarande
etc. Cf Bergson om Livet! Upprepning, automatism etcetc!]
[Ovanstående resonemang (hrela 1986 års resonemang) tar inte hänsyn till de
två betydelserna i överraskning:
- ovanligt, onormalt ("att" något är/sker)
- plötslighet (tidsligt) ("när")
Det har en rätt stor betydelse!]
Frågor och reflexioner:
- Hur mycket måste vi abstrahera från M2 (och M1) för att få in den i VO och
M1 (genom GO1 och GO2)? En tes: Ju mer vi måste abstrahera, desto sämre
blir vitsen, och ju närmare vi kan vara grundbetydelserna av GO2 och M2,
desto bättre.
- "Colds can be positive or negative. Some times the ayes have it, some time
the noes."
Interviewer: Do you consider clubs aproppriate for small children?
W. C. Fields: Only when kindness fails.
Varför är club-historien (Paulos Math.. sid 60) bättre än cold-historien?
Paolos svarar att det beror på att club-historien är mer aggressiv. Men
jag har en annan uppfattning här. Jag anser att den är mer "logisk". Man
kan tänka sig båda matriserna sas brevid varandra: children - club; bar
nuppfostran - club.
Medan det i cold-historien, såsom den är formulerad, är det en stor skillnad
på förskjutning och röstning. Förmodligen kan detta avhjälpas genom
att matrisen/begreppet politik/röstning införes på ett lämpligt sätt (och
nivå) i förhistorien, t ex "Thatcher said, that [in this room] ...".
Anm: Detta kan bero på att jag inte omedelbart greppade vitsen:
ayes=eyes, noes=nose, som fick mig att reagera på detta sätt, och att inte
erkänna matriserna samhörighet. (cf 27/3 sid 3)
[Anmärkningar:
Vad som skiljer dessa två vitsar är följande:
1) club-vitsen är en ljudvits som inte lämpar sig att läsas! Detta påverkar
reaktionen ("matrisernas subjektiva samhörighet").
2) (Personligt): Det är rätt "tekniska" (inside) termer som det vitsas på,
engelska röstningstermer. Detta påverkar reaktionen. Omedelbart förstå,
eller "logiskt" analysera (aposterio-vits).
3) Den allmänna reflexionen att röstning och förkylningar inte har någon
speciell relation. Politiker får inte förkylningar oftare eller mindre
ofta än andra. Röstning är helt irrelevant för förkylning. Och att ögon
har inget med ja-(röstare) att göra (eller näsa med nej(-röstare).
Detta är en typsik realtids-story, som inte blir komisk såvida man inte
får uppleva (och det rätt starkt) situationen den sades i, eller den situation
som den är tänkt att sägas i. (Situations-vits.)
Men (vid omläsning): själva begreppet röstning eller värdering etc kommer
ju fram i termerna "positiv" och "negativ"! Ja, men det gör inte att
"ayes" och "noes" blir mer kopplade till förkylning! Det kanske snarare är
en brist att man måste understryka relationen positive - ayes (ja-röstare)
och negative - noes (nej-röstarna)!?
(Samma diskussion som för biskopsvitsen??)
4) Club-historien har ett "allmänmänskligt" drag i att det visar en attityd
till barn/människor, vilket cold-historien saknar. Det är på denna
nivå Paulos är, i sin förklaring i skillnad i aggressivitet. Club-historien
visar ett förhållande mellan människor, medan cold-historien visar
ett förhållande mellan en två, i för sig aspekter av det mänskilga, men de
är snarare att betrakta som ting, objekt, i jämförelse med "mänsklighets-
aspekten" i club-historien.
Vidare är det en reaktion som visas, och inte ett epigram. Det förra är
oftast mer komiskt!
5) Ett annat sätt att se 4) är att club-historien är mer konkret, levande
än cold-historien. Man kan visualisera de två olika askpekterna på ett
annat sätt i club-h. Visst kan man visualisera cold-h (men vad är det man
ska "se", att vissa personer, som i och för sitter skilda åt, har förkylning,
medan andra inte har det.
Motargument: Men man kan vända på detta: Vad innebär det att tillskriva
vissa personer en förkylning, för personen som säger uttalande, för de
personer som beskrives? Att ha en förkylning är ingen egenskap (varken
positiv eller negativ), som kan antyda något om personens egenskaper,
eller värden. Kan denna förkylning i sig antyda något annat, en händelse,
eller drifter etc? Dvs för att få denna förkylning måste de ha gjort X,
eller tyckt Y etc? Samtliga dessa frågor finner jag i mitt besvarande, att
de är besvärande för cold-historien!!
6) Tekniken: Finns det något skillnad i tekniken som gör den ena bättre än
den andra. Förutom att den ena är en ljudvits (se ovan1).).
Coldvitsen bygger på en motsättning (ja/nej) och två organ, och att dessa
råkar motsvara varandra i ljud.
Club-vitsen bygger på dubbeltydigheten ordet "club" 1) föreingar, lekskola
som barnet ska gå i etc och 2) klubba, att straffa, piska barnet.
(Bägge matriserna stämmer med barn-begreppet!)
Tekniken är en normal dubbelmenings-teknik. (Om det är en pun eller inte
är inte så intressant här!) Vad som vidare är intressant i detta är att
det antyder(2,3) något annat, någon egenskap eller attityd mot andra män
niskor (aggressivitet, barnaga etc) hos personen (talaren) (se ovan).
Således: Min dom är helt klar: På alla nivåer är club-historien bättre än
cold-historien, även om cold-historien kan vara hilarios om den sägs i en
relevant, konkret, situation. (Kanske till och mer skratt-rivande än
club-historien!?)
(Jag sade nej, men det hade inget att göra med om jag var förkyld eller
ej!)]
Nu går det naturligtvis inte alltid att analysera en bra vits på detta
sätt (dvs att matriserna hör samman, på detta sätt), men man bör i alla
fall se detta som en utvidgning av vad jag sagt om kvaliteten: En bra vits
är en som säger något om oss själva.
Och även om det inte aprioriskt hör ihop så är det ungefär skillnaden mellan
en pun och en doublemeaning. En pun vitsar man på ordens likhet på ett
annat sätt än en doublemeaning.
Jag bör kanske snarare dra gränsen mellan ord-skämt och företeelse skämt:
Är det om orden eller företeelsen (i och för sig genom ord!) man skämtar?
Ibland kombineras de, och då vår vi utmärkta vitsar (oftast). Ibland får
vi bra vitsar i båda lägren. Av det skälet att en vits är en ordvits,
diskvalificerar den inte direkt, men den startat sas längre bak i fältet.
(Metaforisk analys: Vitsen strävar att nå fram till målet, dvs till en
gräns där man erkänner den vara "bra", och inte bara rolig.)
- Man får skilja på narrativa skämt och tillfällighetsvitsar. Det första är
något mer eller mindre inrepeterat (genom muntlig eller annorstädes tradition),
och det sistnämnda är då man ad-libbar ett skämt i "real-tidsmil
jö", dvs i en diskurs som inte kännetecknas av "har du hört den om ...",
utan där skämtet/vitsen kommer spontant (att den kanske har som grund
narrativa skämt är en annan sak), och inom det naturliga samtalet mellan
kontrahenterna.
Orsaken till att man ska skilja dessa är att humortrösklarna (komik- ?) är
olika i de olika fallen. Sitter man och snackar är det en annan mekanism
som styr komiken än, då man är i "har ni hört den här ..."-moden. Oftast
är det väl så att ett "eget" (spontant) skämt har en speciell dimension
som inte ett inrepeterat skämt har (ehuru kanske en sämre vits!). Men
samtidigt ät det så att om man går på bio för att se en rolig film, eller
på revy för att se en komiker, har man också en låg komiktröskel (återigen
beroende på förväntan??), men dock av en annan typ, och, framförallt av
andra skäl/orsaker än i den förra situationen.
- Det finns en stor likhet mellan vitsen och metaforen. Studera den!
Studera även retoriken.
Och felsluten!
- Från "innebild" 24/3 86 sid 3
Jag tror att detta är betydelsefullt. Möjligheten för åhöraren att skapa
sig en tillräckligt fyllig mental bild (representation) av situationen är
viktig. Premissen/förhistorien måste vara tillräckligt fylld med information
så att åhöraren blir "lurad" att tro att detta är en "sann" historia,
i alla fall förhistorien. Och det hör intimt ihop med kravet på att vi
vill ha en vits som handlar om oss själva (eller något relevant i övrigt).
Man kan säga att minimikravet för en (bra) vits är att den ska vara i
någon av de möjliga världarna som tillåts av vår fantasi (men även av
språket), och även en "jag kunde varit där känsla".
[Är inte detta en förväxling med det intrisikalt komiska i en vits och hur
den berättas?
Jo, i och för sig. Men här talas det mest om förhistorien, så vitt jag kan
förstå.]
Vitsen är intimt hopkopplad med sagan, myten och sägnen, och bygger på
dessa vad gäller förväntningar, realitetskrav etc.
(Återigen, man måste här även ge rum för rena språkexperiment, rena språktekniker,
t ex O'Månssons o'rerande, men det är dock inte alltid helt absurda
ordkombinationer han ger oss, utan absurda skiften i verklighetsbe
skrivningen, som i och för sig grundar sig på språkets betingelser och
funktion. Vad mer är, är att han låter oss egentligen inte "märka" att han
manipulerar med språket, utan vi tror att han "manipulerar med verkligheten".
(Relation mellan språk - verklighet!?))
Vad är styrkan i elefantgåtorna? Med tanke på vad som ovan sagts är det
inte i premissen (gåtan), som realiteten kommer in, utan den absurda
värld, som man kan tänka sig efter man hört färdigt, och att man vet att
gåtan (nästa gåta) kommer att ge en en ny överraskande bild att tänka på
(fantisera kring, meditera över, drömma om etc). (Ha dessa anarkistiska
absurda bilder som ideal!)
(cf af Klingberg i Harens klagan s 82!)
Man kan även se det absurda draget i vitsar, skämt, överhuvudtaget som en
önskedröm: "tänk om jag kunde vara så fri mot lagar, konventioner", eller
"tänk om jag kunde vara så modig, frispråkig, kunnig, sexuellt potent,
stark etcetc". Vitsar förmedlar en önskedröm hos åhöraren/berättaren som
manifesteras i skrattet (individens erkännande, men samtidigt ett bort
stötande av moralen, samhället, konvenansen etc) (både ett finger som
lockar och ett som viftar förmanande!)
Eller så förmedlar de en bild av en fördom som förstärks, t ex de etniska
vitsarna ("Vem har sagt att vi tycker illa om judarna. Se här, vi berättar
tom vitsar om dem!"
- Vitsen, skämtet är hela tiden en balansgång mellan olika saker:
- realistiskt, men inte för realistiskt
- absurt, men inte för absurt
- skilda matriser, men inte för skilda
- tydligt, men inte för tydligt
etcetc.
Egentligen är det konstigt att det finns någon bra vits!
- Man kan se skämten som en ställföreträdande handling. Genom att berätta om
vissa handlingar (cf "så skulle jag också vilja vara!!" så har man utfört
dem, men samtidigt som man tar avstånd från dem genom att skratta.
Genom att vitsa om språket ger man det sas en spark i skrevet (eller andra
sidan), sätter sig ovanför det och därmed hela gemenskapen, samhället, i
övrigt.
(Vits:
Oidipus berättar: "Jag gav min mor en Oidipuss.")
- a) En önskedröm: att kunna ha en företeelse (en matris) framför mig, och
kunna säga: "Nu ska jag göra en vits om M1 mot M2, och jag ska använda
tekniken X" (eller "vilket teknik ska jag använda för att koppla ihop M1
och M2?")
b) En annan, närbesläktad dröm, är att kunna formalisera vitsarna så att
det går att beskriva dem "matematiskt", eller i varje fall formalisera och
jämföra olika vitsar med varandra. Ovanstående analyser etc är helt enkelt
ett försök i den riktningen. (båda riktningarna: a och b!)
För att kunna formalisera en vits krävs det att man komprimerar den (Mins
ta Möjlig/Nödvändig Formulering). Detta kan man kalla den "Den komemiska
reduktionen". Man går då naturligtvis miste om själva komiken, men behåller
det viktigaste: premissen, matriserna, grundord och vitsord.
När man gör denna reduktion får man inte försöka att behålla överraskningsmomentet
i vitsen, utan enbart söka analysera tekniken, och eventuellt börja med
VO. Man har förhoppningsvis redan presenterat vitsen, så den inte förlorar
sin skrattpotential.
T ex (rent schematiskt och ej tillämpbart)
VO "två huvud"
förväntningar: "nyhet" (M1) "två huvud"
premiss: "sjunga bas "ingen nyhet"
och sopran samtidigt"