komiologi fr 8803 ff
27/3 86
Några regler för humorn:
- För att något ska vara ett skämt, måste det visa en sak ur två sidor, den
ena och den andra. En sida är naturlig och historisk, den andra kommer som ett
slags plötslighet.
En kvantitativ analys av vitsen:
1) Kolla vitsordet
"Elvis Prästley"
1b) Hur långt är vitsordet?
Hypotes: ju längre vitsordet är desto bättre,
eller: ju större/längre överensstämmelse som finns, desto bättre.
2) jämför de båda grundorden
Elvis Presley - Elvis Prästley
3) Hur mycket stämmer de överens?
Hypotes: Ju mer orden stämmer överens, desto "bättre" (kvantitativt).
Är vitsen överens a) i ljud och b) betoning?
4) Behöver man ändra betoning?
Hypotes: behöver man inte ändra betoning är det bättre.
5) Är vitspunkten (pres/präst) på en tryckstark stavelse?
Hypotes: Det är bättre om den är på en tryckstark stavelse (cf rimord!)
(man börjar både rim och vitsar på tryckstark stavelse)
Denna vits är således sämre enligt detta kriterie.
"Musiker i hushållsarbetet: Elvisp Presley", man måste betona ¢m
(éhl-vissp vs ellviss (fonetiskt sas.)
[Kolla igenom detta ordentligt! Det verkar lite rörigt.]
6) Hypotes: Samtidigt är det bättre ju senare vitspunkten kommer. Man ska
helst kunna skratta direkt efter vitsordet, utan att behöva lyssna på en
eller två meningar till.
6b) Även inom vitsordet är det viktigt med positionen.
Kung Fustav (Kung Fu - Kung Gustav) drabbas av tryckstavelseregeln [??],
men även av identifieringsregeln. Första stavelsen är viktig att behålla
(eller första bokstaven), men även den sista! (Ja, alla stavelser är viktiga
att behålla!). Man ska kunna identifiera orden, utan några större
problem.
7) Hur är förhistorien till vitsordet? Är den för lång eller för kort? Lagom?
Hypotes: Här har jag egentligen ingen hypotes, men man kan ha olika syn
sätt:
i) skriver man shaggy-dogs vill man ju gärna breda ut sig, spänningen blir
större [men publiken blir otåligare och förväntar sig något stort. Det är
just poängen med s-d-stories!]
ii) ser man till vitsens form ska den ju vara kort och koncis, allt onö digt
avskalat, dock inte så mycket att man ("matematiskt") kan räkna ut
vitsen i förväg (en dödssynd).
[Fast detta kan man ju göra en teknik av, liksom alla andra "dåligheter" i
komikens teori!]
Man kan kompromissa och säga att var sak har sin tid: att båda behövs i
olika sammanhang.
En del vitsar, framförallt improviserade, är beroende av en så komplicerad
förhistoria, vissa relationer mellan människor, känslostämningar etc, att
det blir omöjligt att återberätta den. Återberättad saknar den sin spets.
[Upplevd i den brokiga världen ses det stora flödet
Berättad skapas slöjan över masken.
Berättad första gången är den all tids begynnelse.
Återberättad saknar den sin spets.
Det första skrattet slår hål i bergets hårda yta
Det andra skrattet gör berget helt,
För att det tredje skrattet åter ska spränga
Vitsens Tao. Taos vits.
Taos kaos, kaos tao.
Detta går att utveckla!
Zen's upplysningteori om skrattet!]
[En annan orsak (eller samma sak sett från ett annat håll) är att komik
oftast bygger på allmänna, vanliga ("lätt" igenkännbara typer av människor,
relationer etc. En "realtids"-story saknar ofta detta element av
typiskhet, eller allmänhet. Det är inte komiskt vid återberättandet att
jag, Håkan, säger X, utan att en speciellt typ (med vissa förutsättningar
etc) säger X. I en film, eller berättat på ett annat sätt, med andra miljöer,
personer, yrken, intressen etcetc kanske det skulle vara lika komiskt!]
8) den "dolda" matrisen är också viktig.
Vissa ämnen är bättre än andra, t ex sex, fekaliteter, kvinnor (ej nödv sex!),
norrmän(=dom andra), män och fruar, föräldrar och barn etc.
[Är det verkligen den dolda matrisen som avses? Jag tror att jag har gjort
ett litet hopp i tankegången.]
Men detta är kulturberoende och varierar mycket.
Aktuella ämnen är bättre än inaktuella.
[dvs som dold matris, fast det gäller även den "öppna matrisen", om man
inte ska livnära sig på att skriva!!!!!!]
Rangordna ämnena!?
9) I andra fall [? relateras till vad, vad är det första fallet?] kan ett
stort avstånd mellan de två matriserna vara bättre ("ojdå, kan man verkligen
kombinera dessa två?" kan reaktionen då bli), men detta är mer ett
"estetiskt" (eller intellektuellt) skämt, än ett innehållsmässigt, en mer
ekvilibristisk än saklig vits. (cf 31/3 86 sid 3)
10) är vitsen träffande är den bättre, dvs anmärker man något, påkallar upp
märksamhet på någon (icke-språklig) företeelse är detta positivt.
11) vanligheten hos vitsordets grundbetydelse är betydelsefull ((ie matris1
?), dvs musiken i Elvis Presley-fallet (det är ju som musiker han är känd,
och namnet är ju dominerande, inte "präst"!)). Klichéer är tacksamma. Även
här gäller att man inte får lista ut poängen, eller sekundärbetydelsen/
matrisen (matris2).
12) En sak till är relevant och det är svaret på frågan, dvs
Hur verklig är situationen?
Ju verkligare desto bättre, men detta gäller inte i alla fall, eftersom en
absurd situation (förutsättning) kan vara rolig.
(T ex är en historia om ett barn som säger fel inte särskilt rolig för
någon annan än föräldrarna, eller barnet då det blivit vuxet!
Men den stora boven är nog själva stilen dessa barn-historier berättas i.
"... berättade den lilla rackarungen strålande.", "... lyckades Lisa med
glad min till slut säga.", "... och han viskade med strålande ögon: ...".
Som om det vore en jävla gullighetstävling det här. En felsägning är inte
rolig per se, om den inte ger upphov till ett byte av matris på ett eller
annat sätt, en betydelseförskjutning så att ett samband ska förstås som
ett annat också.
[Det finns en situation då det är roligt berättelser om/med felsägningar.
Och det är om det är viktigt för personen i fråga att inte säga fel, t ex
en professor, eller en selfmade man som tror sig kunna svenska språket
till fulländning! I vissa fall kan "rena" felsägningar, dvs berättade som
sådana, vara "upplysande"! Men det är ytterst sällan, och inte heller särskilt
vanligt.]
En vits är likt ett musikstycke. Om en låt ska vara "musikalisk" måste det
vara både nytt och igenkännbart, varken för mycket eller för lite av det
ena eller det andra.
Se 29/3 86, för utveckling av dessa temata!
28/3 86
En kommentar vad gäller konsonanter vs vokaler som blir utbytta:
I "Humor and Mathematics" skriver Paulos (sid 57) om spoonerism (hans val av
teknik är väl fö felaktigt? [Jag tror att just dessa är nog spoonerisms!]).
Han ger tre exempel:
"- I've had tea many martoonis."
"- Time wounds all heels."
"... tons of soil (for "sons of toil")"
Det intressanta är att det tredje exemplet behöver ett förtydligande. Varför?
Jo, därför att det är konsonanterna som skiftas (metathesis) och inte vokalljuden.
Ensamma konsonanter, som skiftas (i metathesis), gör att det kan bli
oklart vilket ord son syftas på (identifieras). Det blir ingen "spänning",
utan blir en o-komisk felsägning! Man märker tydligt att det är vokalerna som
gör det mesta (vits-)arbetet. Och det beror väl på att det är dessa vi betonar,
modulerar etc, i vanligt tal. Det är ovanligare att man i vanligt tal
betonar en konsonant, men det händer emellertid. T ex då man vill understryka
ett genitiv, t ex "Ullas kapuschong".
Man borde göra en jämförelse med dikter och vitsar, för att se hur mycket de
överensstämmer i teknik och struktur.
Men då måste man inskränka sig till att studera nyare lyrik och inte 1700-tal
(därför att man såg annorlunda på dikter då än nu.)
Min hypotes är att man kommer att finna många likheter: användandet av mångtydigheten
(i lyriken: metaforer som bryter föreställningen, i vitsen: vitsordet
som bryter den). Chockverkan, tendensen att ha en punchline (vare sig det är
en vits eller kommentar som sista ord) etc.
[Det är ju min egen lyriska stil jag beskriver här, men det finns andra som
använder den också!]
Men främst att en dikt bygger på en relativt strängt hållen struktur, i betydelsen
att vissa meningar (ord) måste komma före andra, och inte såsom jag
upplever mycket av den tidigare lyriken, ett uppräknande av beskrivningar som
är likvärdiga i jämförelse med varandra, och att det i princip inte skulle
göra något om man låter dem byta plats.
[Vad jag menar här är helt enkelt att man använder numera en stegrings-teknik.
Om detta är sant eller inte är en annan sak, jag hade väl fått för mig det,
då.]
(Cf Att förstöra ett bra skämt - att förstöra en bra dikt!)
Humorn (den språkliga) bygger ju mycket på tvetydigheter vad gäller ordens
betydelser, eller snarlika ljud hos olika ord/existerande eller skapta enkom
för detta ändamål.
Men det finns en annan tvetydighet, den grammatiska, där grammatiken gör det
möjligt att tolka olika betydelser. Observera att det är ofta denna dubbelhet
i grammatiken som gör det möjligt att överhuvudtaget göra en vits, och dessa
två kan alltså inte skiljas så drastiskt, dock skiljes de logiskt.
[Dubbelheten i grammatiken innebär att den struktur som vi hör/läser, ytstrukturen,
kan kopplas till två djupstrukturer, som alltså ger två betydelser,
strukturer hos satsen. När man ska skapa en vits är det alltså inte bara viktigt
att det ska vara en dubbeltydelse i ordet, utan även att det går att
tolka båda strukturerna grammatiskt riktigt! En del vitsar har som andra
struktur (dvs den antydda "grammatiken"/tolkningen) en ogrammatisk sats, och
det gör att vitsen genast blir sämre, onaturligare, mer långsökt etcetc!]
1) ambiguos:
"Mortimer knows a kinder person than Waldo"
tolkningar:
i) "... than Waldo does/knows"
ii) "... than Waldo is"
("Chicago left")
(dessa ex är från Paulos' Humor & Math)
två olika djupstrukturer med samma ytstruktur (Chomsky)
2) kan grupperas på olika sätt:
"Someone asks how long cows should be milked:
- The same as the short ones, off course."
[Är detta inte ett exempel på Quines opacitet?
asks: (how long) cows ...
asks: how (long cows) ...
Men detta är nog inte en enda teknik utan många, beroende på en massa
saker, såsom viken sorts ordklass, vad som förändras etcetc. Kolla in!]
29/3 86
Från Freud
1) Han behandlade mig som en jämlike, alldeles familjonärt.
familjonärt
miljonär
2) The Christmas is an alcoholiday
alcohol
holiday
Vad har betydelse?
(Se omedelbart nedan och senare idag, under rubriken "En semiotisk analys av
vitsen")
Terminiologi:
vitsord:
förkortas "VO".
det ord man använder i själva vitsen
(här: familjonärt, alcoholiday)
grundord:
förkortas "GO"
de (två) ord som tillsammans bildar (med förtätningar, förskjutningar etc)
vitsordet. GO1= vitsens "normala", GO2= den nya betydelsen
GO1 kan vara implicerat och man hör/läser bara GO2. Detta är fallet i t ex
implicerad chiasmus.
[Fö bör man väl inte explicit nämna GO1, enligt diskussionen några dagar tidigare!]
matriser:
förkortas "M".
den betydelse (det sammanhang) som de båda grundorden för med sig till vitsen.
Där GO1 innefattas av matris M1, och GO2 innefattas av M2.
(matris = kopplingar till andra ord och begrepp, kontext, sammanhang, associationer,
attityder, fördomar, denota-/konnotationer etc).
M1 är den matris man som åhörare befinner sig i tills vitsordet plötsligt för
över en till M2, som kan vara mer eller mindre förbundet med M1.
Analys:
Man kan skilja på två analyser:
1) vitsords/grundordsanalys
2) matrisanalys
Där den senare är en analys av själva situationen som uppstått, dess (semantiska
etc) förutsättningar etc.
Minsta nödvändiga kontext/formulering:
Den förhistoria som man måste ha för att användandet av GO2 ska vara "natur
ligt". [ie komiskt?]
Förhistoria (premiss):
Den del av vitsen som berättar (den narrativa delen) en handling som förberedelse
till VO. Dvs förhistorien "lägger" matrisen M1 för GO1. VO kopplar sedan
över till GO2 som ger M2.
Schematiskt kan detta ritas. Låt oss för enkelhetens skull antaga att det bara
finns två matriser i vårt samhälle (=liv).
Kontexten gives GO1
(=m1)
förväntan stiger
Den alternativa
matrisen GO2 skratt
M2
förhistoria VO förståelse (begripandet av bytet av
matriser)
(Se anteckningarna sid 2 för att se hur kurvan går!)
Man kan fråga om det inte funnes några vitsar om det bara skulle finnas två
kontexter i världen, K1 och K2 (=M1 och M2). Naturligtvis skulle vitsarna
fortfarande frodas! [Givet att språket fortfarande har metaforer, det finns
lek och stoj och freudianska slipsar etcetc!]
Vad som är avgörande är antalet GO. Det är antalet GO som bestämmer humor-potentialen
i ett språk, tillsammans med hur ambivalent språket är, hur många
komem det består av (hur många olika ljud, bokstäver etc som kan vara lika med
ej identiska (eftersom då är det ambivalens enligt det förra).
[Jag håller inte med om att det är antalet GO per se, utan hur lika GO kan
göras! Antalet GO är i princip ointressant om de alla är helt unika, cf det
formella, ideala, språket!]
Humorandum - humorans
förhistorien - vits(ordet/frasen/satsen/betydelsen)
EN SEMIOTISK ANALYS AV VITSEN
(även idéer från 27/3 86)
A. vitsordet/grundordet
1. Hur mycket stämmer de två grundorden överens med vitsordet?
i) med avseende på uttal (vokallikhet)
vokalljudlikhet kan vara av följande tre slag (det "bästa" först):
- vitsordet är överens med uttal för båda GO
- VO är överens med det ena GO
- ingen överensstämmelse mellan VO och GO1/GO2
överensstämmelse är här:
samma
- betoning
- långa, korta vokaler
ii) med avseende på konsonantlikhet
där likheten kan vara av följande slag (det "bästa" först):
- tecken-för-tecken (om GO1=GO2 --> "ren" vits)
- en "ren" överlappning mellan GO föreligger (ex: alcoholidays)
- GO1 (eller GO2) har ett eller flera tecken extra (ex: familjonärt)
iii) i vissa fall är VO=GO1 (dvs i alla avseenden lika, eller identiskt
samma), och då är den komiska effekten ofta starkare, men till en viss
gräns är det bättre att nyskapa ord (=betydelser) (ex: familjonärt) än att
påpeka ett redan existerande ord/betydelse. Dvs att skapa en ny kombination
i ord innebär en ny kombination av idéer, och detta kan vara ett kraftfullt
instrument!
[Fast ibland kan det vara bättre att antyda, genom subtilare medel. Ja,
fast det går utanför vitsens analys!]
iv) vissa konsonanter och vokaler är "roligare" än andra, dvs de får en
att göra fler associationer än andra (ofta sexuella anspelningar).
"K" är rolig: Kuk, knulla, cunt, fuck, klitta etc
"F": fitta, fuck, fan, fis etc
"U": kuk, suga, fuck, knulla
[Orden som exemplifierar är ju inte roliga i sig, men de antyder, associerar
en kontext. Det finns en redovisning i "En bok om rim" om bokstävernas värde!]
Anm: Men "FICKA", "FUSKA", trots att de innehåller flera "roliga bokstäver,
varför? Därför att ett existerande ord med inte särskilt många associatio
ner. Ett teorem inom vitsteorin är att ett ord med en existerande betydelse
har företräde framför ett icke-existerande ord med "komiska" bokstäver (sk
komem [obs jag har omdef "komem"!]) Ordet "parafick" är roligare än "paratoss"
enligt denna teori.
[Fö talar jag bara om bokstäverna helt skilda från betydelsen av ordet! Får
ordet, eller antyder ordet en matris, går denna tolkning före!]
v) det har betydelse var någonstans i GO som VO befinner sig (vitsknuten/-
punkten). (Eller ska man uttrycka det tvärtom?) Oftast (dock ej alltid.) är
det roligare med ett GO där VO befinner sig längre bak än längre fram, dvs
att en brytning sker så sent som möjligt: Man måste få en chans att inom
VO, först begripa GO1 och sedan gripa GO2.
Anm: Det är ju egentligen inte GO1 resp GO2 man griper utan M1 och M2! Det
är upplevelsen av att man kan, med ett och samma ord (ibland sats) gripa
både M1 och M2 som gör komiken.
vi) en ändring av betoning (se ovan i) ) från tryckstark till trycksvag
(och vice versa) gör vitsen sämre (det gör vitsen onaturlig), men det är
också ett faktum att en överensstämmelse vid tryckstark stavelse är bättre
än vid en trycksvag. Detta därför att man måste betona VO i knutpunkten för
att markera att "här är poängen, avledningen", och inte annorstädes.
[Detta är lite väl schematiskt sagt. Man behöver inte alltid göra denna om
betoning för markeringens skull, man kan göra det för att vitsordets konst
ruktion kräver det, dvs GO1 eller GO2 eller båda är konstruerade så!] Om
man då måste betona en ursprunglig trycksvag stavelse "missar man tempo".
Ordet "familjonärt" har två betoningar. Dels betoningen från "familjärt",
och dels betoningen från "miljonär", som i detta fall råkar överensstämma
med miljonärt, men som egentligen betyder att det nya ordet (GO2) börjar
här).
[Jag förstår inte vad jag menar! Det är troligen en intressant tankegång
jag hade.]
t ex "alcoholiday"
alcohol
holiday
Elvis Prä:stley - Elvis Presley
["präst" har en dubbelbetoning (grave?) som finns i svenskan men ej i eng
elskan?, medan artistens namn betonas enligt engelska regler, enkelbeto ningar.]
É':lvisp Presley
är långt sämre, dels ny betoning, dels att GO2 ("elvisp") kommer för lång
fram. (+ naturligtvis den osannolika kopplingen mellan M1 och M2).
[En fråga man kan ställa sig är hur dålig en vits får vara tekniskt sett,
om den antydningsvis, matrismässigt sas, är bra!]
[Vad som styr betoningen av ett nytt konstruerat VO är väl snarare reglerna
för betoning i stort! Det finns regler för hur nya ord ska betonas, med av
seende på hur många stavelser det finns etcetc. Men det ligger möjligen
något i teorin att betoningen tenderar att lägga sig på den knutpunkt/sta
velse, i vilken GO2 börjar?!]
Anm: Vilket är GO1 och GO2?
a) GO1 är det ord som är inom M1, dvs den existerande talakten.
b) GO1 är det ord som kommer först i VO, i de fall man inte lätt kan avgöra
vad som är M1.
c) GO1 är det ord som styrs av substantivet om man inte kan avgöra enligt
kriterie a) eller b). T ex "en religiös musiker" , är det "musiker" (subst)
och därför "Elvis Presley" (och inte "präst") som är GO1.
[Jag tror att man kan modifiera detta: Det är den mest naturliga koppling
en, det mest konkreta etc som är GO1 i dessa fall. Det som blir komiskt (?)
är att vi tillämpar de abstrakta begreppen "religiös" och "präst" på en
känd, populär artist. Det är det kända, välbekanta vi väljer som GO1, om
man inte kan avgöra det enligt a) och b). Men det finns säkert undantag,
där man bör tillämpa det ursprungliga substantiv-teoremet.]
d) det längsta ordet är GO1
vii) längden på VO och GO är av betydelse: ju längre VO och GO är desto
större är komiken (undantag finns naturligtvis.
Här består väl poängen i att man lyckas kombinera så många komem med
varandra.
[Kommentar: Det är möjligt att längden per se har betydelse. Men jag tror
snarare att det är kopplingen till hur ovanligt ordet är! Ett vanligt ord
såsom "i", "som", "sol" (?) etc har inte en tillräcklig kraft att sätta
spänning hos lyssnaren. Det finns en naturlig koppling till korta ord och
hur vanliga, hur använda orden är. Det bör också sägas att det har en betydelse
vilken ordklass orden till hör. Jag vet inte om jag ens hört en vits
på "på" eller "i". Dessa syntaktiska språkdelar är av så stor vikt för att
vi ska förstå innehållet i satsen, att det inte "går" att göra en vits på
dem. Fö finns det ju ingen matris till dessa ord, ingen association, ingen
antydan. Mer än indirekt, t ex genom felsägning som ("göra slag på saken").
Men cf "Skjut inte upp till morgondagen vad du kan skjuta ned i dag". Här
har ersättningen av "upp" --> "ned" betydelse! Ja, men inte i den mening
jag diskuterar. Det som är komiskt är att "skjuta upp" (förhala etc) får en
ny dimension i det att "värdeskalan" upp-ned bringas i daga. "Upp" och
"ned" är korta ord, men de är värdeladdade, till skillnad från "i" och
"på". Jag tror dock att man kan finna komiska incidenter med "på" som
komiskt agent.
Kommentar2: Men de vitsar jag ursprungligen diskuterar är inte av denna
form jag nu redogör för! Det är vitsar som förtätning etc. jag ursprungligen
pratar om!
Kommentar3: Fantasifullheten kan ge upphov till komik, men det ger nog
oftare upphov till "långsökthet" etc. Men det är denna fantasifullhet jag
talade om!]
viii) naturligheten i användandet av GO/VO spelar en stor roll. Om man
måste göra en "onaturlig" kommentar för att VO/GO ska kunna användas är det
en sämre vits. "Ontaturlig" betyder inte nödvändigtvis "en lång historia".
Vad som är av betydelse är den reducerade förhistorien, dvs "minsta nödvändiga
kontexten", (MNK).
OBS! I shaggy-dog-historier bryter man i regel mot denna regel och hittar
på en otroligt lång MNK, men detta är ju inte heller en normalform av vitsen!
Det finns, teoretiskt, också en maximal nödvändig kontext, dvs den förhistoria
som krävs för att man ska få en förväntan överhuvudtaget.
De vitsar som består bara av ett hopkopplande av två liknande ord (T ex
just "Elvis Prästley") är sämre, då man enbart har som förhistoria "en
religiös musiker", än då man ger en handling ("Det var en gång ...". I
detta fall består vitsen bara om en substituering av termen "musiker" =
"Elvis Presley" och "religiös" = "präst", och en ljudlikhet någonstans i
dessa ord.
[Sedan har det en betydelse vad som betonas, beskrives, dvs vad det är för drag
som antydes, på vilken nivå saker förbindes.
i) Att vara religiös är inte så stötande (än så länge), att bara en antydan
om detta är komiskt, sas per se (vilket är fallet med sex och fekaliteter!).
ii) Sedan är det mer komiskt med en visualisering av ett komiskt objekt.
iii) Man får inte någon anledning att se, föreställa sig E P i någon ny,
ovanlig eller osannolik, situation eller handling, eller reaktion, som man
får i de bra vitsarna. iv) Inte heller antydes en negativ egenskap hos
honom.
v) ej heller en överdrift av existerande egenskap (av något slag).
etc. Man kan gå igenom de flesta kategorier och finna att detta är helt en
kelt en skit-dålig vits, som enbart har en komisk teknik att skryta över!
(Dét var komiskt, vitsar kan inte skryta!)
Fast å andra sidan är det ju det dåliga objekten som visar vad det goda objektet
består i!]
Vad denna vits lär oss är att iakttaga försiktighet då det gäller förhisto
rien. Vi kan inte bara göra rena översättningar av existerande ord i förhistorien,
utan måste ge mer kött på benen, och viktigast är att låta åhöraren bara ana
vilket GO1 som kommer att användas, och än mindre veta vilket GO2 som
kommer att användas.
Men då dessa vitsar ändå existerar får vi göra en analys av dem: Vilket är
bästa sättet att för förhistorien till VO (här: "Elvis Prästley")?
[OBS! I skrivna alster får det inte verka som om det helt enkelt vore en
felstavning!]
För det är historiskt så att man tekniskt sett arbetar med dessa "dålisar"
genom att först komma på VO, sedan beskriva M1 och M2. Och det är väl detta
att M2 beskrives före VO som gör dem sämre?! M2 ska, teoretiskt, alltid
komma efter VO, och då som en slutledning från lyssnarens sida!
Trots att M1 och M2 är givna finns det dock en humorpotential i dessa
"substitutionsvitsar", eftersom det inte sägs vilka GO som kommer att användas!
I alla vitsar är det av stor betydelse vilken förhistoria som ges,
i dessa vitsar är det fast mer viktigt, eftersom den är så kort (den är i
princip identisk med minsta möjliga kontext)! Om vi analyserar EP- vitsens
förhistoria (humorandum, vitsordet/-satsen) är humoransen) kan vi fundera
på följande:
i) vad ska motsvara Elvis Presley (=GO1)?
ii) präst (=GO2)?
svar:
i) musiker, sångare är nog tillräckliga ord för denna vits. OBS! att man
varken får säga för mycket eller för lite! (Det är inte roligt att ha som
humorandum "en känd popsångare som slog igenom 1956 med låten 'Rock around
the clock', och som dog av överdos, enligt många, och som under sin sista
period blev religiös." (förutom i Shaggydog, men kan man se dessa som
"meta-vitsar").
[Redan här vill jag inflika att jag nog har ändrat mening något.
1) Det är inte så hemskt viktigt att inte nämna namnet (GO1). Men då ska
det vara en bra "teknik".
2) Det är en avvägning mellan att vara tillräckligt konkret och tillräckligt
generell i sin beskrivning (förhistoria/humorandum). Just i dessa vit
sar är det viktigt att inte säga för mycket, men generellt finns det inget
hinder att inte nämna GO, någonstans i förbigående! Det handlar snarare av
vara på rätt beskrivningsnivå, att denna är tillräckligt konkret, att det
finns en naturlig identifikationskoppling mellan humorandum och VO!]
ii) Men musikrelationen (ie Elvis-kopplingen) är den lättare av de två.
Svårare är kopplingen till det religiösa. (Kan det vara så att GO2 alltid
är betydligt svårare att definiera nöjaktigt? Javisst, det är det som är
poängen med GO2: att man knappast ens kan ana M2 förrän GO2 når en.)
GO1 är mer ett igenkännande ("jag skulle nästan kunna räkna ut GO1"), men
GO2 ska vara helt och hållet dolt för åhöraren till VO kommer och äter upp
en! ("Nämen, jaså, det var så, ha-ha-ha ...")
Naturligtvis är det viktigt att Go1 är dolt, men inte så viktigt.
Hur ska man då nå kontexten "präst"?
1) antingen genom att helt enkelt använda "religiös", dvs hela kontexten i
ett enda ord, men avståndet "religiös" - "präst" är större än mellan
"studerade teologi" - "präst", och oftast är ett naturligare samband (dvs kor
tare avstånd) att föredra.
[Se ovan, om hur EP ska antydas! Om hur konkret begreppet ska vara osvosv.]
(Återigen: sjuka vitsar kan bestå i ett mkt långt anstånd. Alla regler kan,
och bör ibland, brytas. Så även denna!)
Det är en komisk situation då man låter åhöraren lyssna på en vits som
handlar om ting (M1) för att sedan upptäcka att poängen "handlar om" ord
(M2) (eller om vitsen själv, dvs ren självreferens). Många vitsar erhåller
sin komiska kraft i detta förhållande: att de helt enkelt påpekar att orden
inte är tingen, och vi blir ständigt lika överraskade varje gång!
(OBS! Jag är ingalunda på långa vägar klar med A, men jag måste ju säga B
också!)
B. Analys av kontexten
Man kan skilja mellan vitsar som "handlar om" språket (t ex meta-vitsar, blajvitsar
etc), och de som handlar om verkligheten. (Elvis P-vitsen är snarare en
språkvits, enligt detta sätt att se!)
De som handlar om verkligheten är (kvalitativt) roligare än de andra, eftersom
man kombinerar både iakttagelse om ord och om verklighet.
Hur är det då med verkligheten? Hur nära verkligheten måste en vits vara? Det
är svårt att säga. En rak och ren vits bör sträva efter att porträttera verkligheten
så nära som möjligt, och, vilket är än viktigare, en betydelsefull
del av denna. Och det är betydelsefull ("meningsfull") som är nyckelordet!:
En bra vits (normativt!) är en vits som är betydelsefull, som säger något viktigt
och riktigt om oss själva eller världen som helhet.
Den bör helst visa fördomar, ritualer, överhuvudtaget sådant som vi inte upp
täckt än, men som ligger framför våra ögon hela tiden (Wittgenstein, Magritte).
En god vits avslöjar verkligheten. En dålig vits slöjar den. (Eller bibehåller,
stärker, fördomar och felaktigheter etc.)
Kontexten, M2, kan även vara, helt enkelt, GO1, dvs det faktum att åhöraren
hade det i minne, som ovan gjorda vits, "avslöjar -slöjar", (hur rolig den är,
är svårt att säga).
Analys: GO1 = "avslöjar", M1 = om att verkligheten är dold
GO2 = "slöja", M2 är det faktum att ordet avslöja nämndes (dvs en
dålig vits!)
VO = "slöja".
Denna teknik användes i chiasmus (fast här är chiasmus inte nått, ordet "av"
har inte använts!), men frågan är hur rolig den är. Det är väl snarare en
"bon mot" än en vits!
[Jag har missat det viktiga: att det inte finns en "paradox" (t ex).
Bra - avslöjar
Dålig - slöjar
är två helt normala kopplingar, man bevarar värdet i överföringen av matriser
na. Det vore mer komiskt om det skedde en värde förändring, plus att det var
en korrekt iakttagelse! Nu är det bara en korrekt iakttagelse, om än det!]
En kombination av ord är oftast roligare än ett ensamt VO! Se ovan om längden
på VO, men det beror snarare på att en kombination av ord är lättare att
direkt associera, dvs de ligger som ett hjärnspår tillsammans (som metaforer?),
och ju mer uttjatad GO1 är, desto roligare är det att förvränga det.
(Metakommentar: Försök att läsa semiotiken komiologiskt!)
En vits kan även vara av följande slag:
Mannen kom hem, upptäckte biskopen i sängen med sin hustru, varpå han gick
till fönstret och välsignade människorna på gatan nedanför. Tillfrågad varför
han gjorde detta svarade mannen: "Ni gör mina plikter, så då gör jag era."
Först ges M1, men sedan även M2 (dvs innan VO). Hur kan detta ge en komisk
poäng, det strider ju mot min teori!?
Jo, det är ju så att vi inte vet vad M1 och M2 är (och naturligtvis inte VO).
Vi måste hålla alla vägar öppna ("är det viktigt eller inte att biskopen lig
ger i sängen", "med hustrun", "gick till fönstret"? etc) Vi vet inte från bör
jan vad som strålar ihop med vad, vilka nyckelorden är, exakt vilken kontext
etc (dvs Minsta Nödvändiga Kontexten). Det måste ju vara en person som välsignar
folk och en person som inte gör detta (normalt), men person som blir förorättad
etcetc.
I denna vits är det en nackdel att man nämner "välsignade människorna", efter
som det är denna handling som är gåtan som ska lösas. Bättre vore att visa med
händerna, eller använda synonyma beskrivningar.
Dvs M1 (kalla det GO1 om ni vill) är biskopen, M2 däremot är betydligt bättre
dold. Själva otroheten kommer i skymundan för mannen beteende och är mer över
raskande. Till yttermeravisso är det en iakttagelse att man kan se samlaget
som en plikt och inte något njutbart. ("Att ligga med min hustru är att som
att göra vilket jobb som helst!")
[Eller det motsatta, "det är lika gudomligt som att välsigna människor"?]
Kommentar: Skulle det vara lika roligt om det var en rörläggare som låg i
sängen, och mannen började laga rör? Ja, i dagens samhälle skulle det nog det,
men nämnandet av biskopens sexualhandlingar var roligare förr.
Ovanstående försök att ersätta x med y är en utomordentlig teknik att se vad
som är viktigt (komiskt relevant) i en vits.
[Kommentar:
1) Mannens kommentar är i princip onödig. Själva "korsningen" i skämtet framt
räder redan i handlingen! Det blir pinsamt tydligt hur mannen reagerar och
tänker på det manifesta planet. Förmodligen är detta en "sann" historia och
man vill bevara autenciteten. Eller var man mindre förstående förr med dessa
"korsningar" mellan den verbala beskrivningen av handlingen och det utsagda?
(Det är vidare möjligt att jag inte förstod kopplingen så tydligt första gång
en jag läste storyn! Att resonemanget är en rationalisering etcetc.)
2) Om biskopen är nödvändig: Det finns en starkare antydan i biskopens kall.
Jag nämnde ovan omnämnandet av hans sexualliv. Men det är "lika" komiskt att
en förorättad man helt plötsligt skulle blir omvänd och välsigna människor (i
den strikta betydelsen av att tro på vad han gör).
En slutsats av detta är att min analys per 1986 är felaktig, eller åtminstone
inte heltäckande. Men så behandlar/-de jag bara rena ordvitsar. Biskops-vitsen
är inte en sådan!
(Jag har inte använt min nuvarande analysapparat av denna vits utan bara påpekat
inom ramen för mitt status 1986!)]
Jag sade (ovan) att det viktiga med en god vits är att den ska avslöja något
nytt med oss själva. Detta krav är nog för hårt. Jag tror att man får nöja sig
med att säga:
En god vits säger något riktigt och viktigt om oss själva på ett nytt sätt.
Dvs även om själva andemeningen (iakttagelsen) är gammal, så är det en god
vits eftersom den kan göra iakttagelsen från en ny synvinkel, med andra ord,
med andra medel än tidigare.
["En god vits är en vits som inte är dålig, dvs inte uttnyttjar ett förstärkande
av fördomar, felaktiga åsikter etcetc."? Man bör skilja på en tekniskt
bra/dålig vits och en "etiskt" bra/dålig sådan!]
"Vitsens semiologi": Vad betyder vitsen? Vad betyder fenomenet (dvs att det
finns vitsar)? Vad betyder en konkret vits, psykologiskt, sociologiskt,
semiologiskt?
Vitsen olika ansikten: Skilj mellan olika sorters vitsar, som har olika betydelser:
- absurda
- språk-
- inside-
- repetitions-
- (tekniskt sett)
- aggressiva
etcetc
Skilj mellan:
syfte och teknik
manifest och latent syfte
[Det var inte mycket semiotik i det ovan sagda, men mycket analys om tekniken
och en kvalitativ bestämning av densamma. Den semiotiska modellen har jag
försökt utveckla nu, under juli 1989. Fast det är mest i psykologiska ordalag,
och analyser av några få konkreta vitsar, som abstraherats till en teori.
Självklart har jag litat till min folkpsykologiska känsla (för psykologi och
komik). Vi får väl se vad det lider (om det lider).]
30/3 86
[Frågeställningen tycks vara: Hur många vitsar kan man göra?
TAR DE ALDRIG SLUT?]
Det finns ett, i princip, obegränsat antal GO + VO. Det finns ett begränsat,
ehuru mycket stort antal GO1, men eftersom dessa kan kombineras nästan hur som
helst (till VO), får vi den obegränsade tillgång på VO ("som jag ovan antydde").
Med enkel kombinatorik ser vi att 10 grundord kan kombineras 81 gånger, förut
satt att det bara finns en vitsteknik. Men här måste två kommentarer göras:
1) Alla GO kan inte kombineras med varandra. (Dock är det i princip möjligt
att alla matriser kan kombineras med varandra.)
2) Å andra sidan är antalet vitsmöjligheter oerhört stort om man bibehåller
bokstäver och ljud i svenska språket.
[Denna analys är mycket kryptisk, och jag tycker nu att den inte är speciellt
intressant, men jag fortsätter att skriva i alla fall. Det kanske finns något
litet korn för hönan att skinna grisen på, sälja pälsen för de tappade pengarna
osvosv.]
Men för att ett språk ska vara vitsbart måste det finnas en tendens i språket,
vissa uttryck måste användas mer än andra; vissa ord måste vara mer spännings
laddade, vissa matriser mer tabu: dvs orden och matriserna får inte vara likvärdiga,
eller värde-lösa.
Naturligtvis kan man (rent mekaniskt) koppla ihop ord (och matriser), så att
de rent tekniskt är en vits, men komik blir de först då ett spänningsförhål
lande kommer till stånd (så att säga) i diskursen, mellan olika företeelser i
den värld där diskursen befinner sig i.
Fråga: Kan man i ett rent formaliserat språk, t ex fysik eller kemi, matematik, vitsa?
Nej, en vits kommer till stånd först då man distanserar "sig" från objektet
(världen) till själva språket (eller formlerna). Det är först då man inser att
man kan tala om språket, som man kan vitsa, att man inte längre talar i språket,
om objekten. I ett formaliserat språk kan man inte göra denna distanse
ring (per definition, eftersom ett formaliserat språk är just detta), och
tillyttermeravisso är det ytterst svårt att finna en grogrund för vitsar i ett
sådant språk, eftersom det just saknar dubbeltydigheter, dubbelheter. En mera
psykologisk förklaring är att vitsar bygger på omedvetna förväntningar i vitsens
handling: vi drar, sas, hela tiden under vitsens berättande ut möjliga
linjer och resultat. I ett formaliserat språk är det svårare att få dessa
förväntingar. Dock kan jag tänka mig att en logiker, t ex, kan "vitsa" genom
att visa ett felslut. En fysiker kan troligtvis också vitsa inom sin domän,
men då är det om formalia och inte i det.
- Men det är omöjligt i det svenska språket också.
- Ja, det är det. Jag tar tillbaka den sista meningen.
[Kommentar:
1) Distanseringen: En formaliserat språk är redan distansierat från det som
gör vitsar psykologiskt sett möjliga. Det viktiga vad gäller distanseringen är
inte (bara) själva distansen, utan (även) att man går från ett allvarligt,
seriöst, inkännande etc synsätt till ett annat där man inte tar allvaret så
allvarligt. Cf Nagels "Det absurda"!
Jag tror att det Gödels resultat kan ses som en vits, men detta förutsätter ju
ett objekt-språk och ett meta-språk i ett. Finns det vad gäller fysikens
språk. Ja, på ett sätt eftersom fysiker talar matematiska, och det är ju just
vad Gödel gjorde! Sedan vet inte jag hur mycket "spänning" det finns hos fysiker,
tex, vad gäller tolkningar etc om teorier, men man kan ju antaga att det
finns en stark spänning i något avseende i alla fall. Huruvida detta är
komik-givande är svårt att säga. Teorier som ger paradoxer etc är på samma
nivåer, tekniskt sett, som en vits!
Detta troliggör snarare att man kan "vitsa" (i överförd betydelse) i fysiken.
Ett formaliserat språk kan definieras så att det omöjliggör varje "vits"! Men
så länge vi har att göra med vår begränsade kunskapsförmåga, och vår obegränsade
fantasi tror jag att vitsen kommer att för evigt finnas, både inom det
naturliga språket och inom det formaliserade!
En annan fråga: Vad motsvarar metaforer inom en fysisk teori? Detta är en
omöjlig, ehuru fruktbar fråga för några.
Jag finner i mitt diskuterande av vitsen att jag inte klart skiljer på ord-
vitsar och andra tekniker! Detta förklarar mitt något förvirrande diskuterande
om det ena och det andra.]
När det gäller icke-verbal humor är det svårare att diskutera tekniker på
detta sätt, men jag tror att principerna är likartade för syn-komik, hörsel-
komik (musik etc). Känsel-komik? Lukt-komik?
[Jag har läst Bergson och enligt honom är kopplingen snarare tvärtom, att
ordens komik "kommer av" den icke-verbala komiken! Vara hur det vara vill med
det.]
Är det enbart språket (det verbala) som gjort att vi människor har humor?
Skämtar inte hundarna på sitt sätt, delfinerna på sitt?
Jag tror att svaret ligger i en förmåga att gå utanför objektvärlden (vare sig
denna består av fysiska objekt såsom träd, sten etc, eller ljudsignaler (flad
dermöss), och det är denna förmåga språket erbjuder, att kalla x för A, och se
objektet och tecknet på samma gång, än som samma ska, än som olika saker.
[Orsak-verkan: Vi har utvecklat, kunna utveckla språket därför att vi har
denna förmåga! En cirkel som förstärkes!
Sedan tror jag att det är ju inte bara objekt/tecken-relationen som ger komik,
det är ju misstag, olyckor, förväntningar, abstraktionsförmåga, överlägsenhet
skänsla, beskrivningar vs handling, kunskap vs icke-kunskap etcetc.
Detta innebär dock inte nödvändigtvis att endast vi människor har förmågan
till komik/humor. Och antagligen är humor/komik en gradfråga, och inte något
som man har eller inte har! Ett av problemen att veta detta är att veta vad
som utgör djurens motsvarighet till skratt. Hunden som viftar på det där sättet,
katten som för sig på det där sättet etcetc?]
Två saker konstituerar komiken i vitsar:
1) dels att man inser att orden inte är objekten, att man har lurats att tro
detta. "Komik är att inse att man blivit lurad." (?)
2) men även precis tvärtom!, att man i vitsen blir övertygad att ordet och
objektet (matrisen och företeelsen) är samma sak, att de har ett samband man
inte förut insett, enbart för att det finns en koppling på den språkliga
nivån!
Detta samband (mellan ord-objekt, eller olika matriser) kan vara reella eller
konstgjorda, och beroende på personlig läggning, skrattar man mer åt det ena
än det andra.
[Liksom i ovanstående kommentarer, är det inte bara fråga om meta-/objekt-
språk! Jag tror att min intresse för logik etc under denna period har påverkat
mig i denna riktning. Det är möjligt att teorin stämmer för ren verbal komik.
Men det stämmer inte som en generalisering över komikens "väsen".]
En liten dikt om det hela:
Humor, humor, är min arvedel,
min mage fylls,
min egen fis i världen.
(Här tänker jag mig att magen är min värld som blir mer och mer fylld av skit
och gaser, konkret och metaforiskt, som måste ut, genom skrattet, konkret och
metaforiskt! En humorist är då en medmänniska som hjälper mig att fisa kos
miskt.)
Låt oss anta att vi har ett antal, X, (säg tio) matriser (X1 - X10), och ett
antal grundord, y, (säg 50, Y1 - Y50). Vidare kan vi anta att det finns 5 st
vitstekniker, Z (Z1 - Z5).
En formalisering av en vits kan se ut som följer:
Berättaren: Åhöraren:
y1, y2, y3, y4, y5, y1-y4 --> x1 förväntan: x1,
y6, y7, y8, y9, y10 x2,
x3
=(y11 + y12)*z1
y1-y10 --> x1 (ev x2)
y1-y11 --> x1
y11-y12 * z1
y12 --> x10
Väl är att märka att varje matrisförskjutning är inte rolig. Det är något
extra som måste till. Att man sedan kan skratta åta varje sådan förskjutning
("skämt"), är en annan sak, vilket bara visar att skratt och komik/humor inte
alltid följs år. Man kan skratta åt mycket dåliga vitsar en kväll, om man
tidigare blivit exponerade för andra skämt; man får sas en lägre komiktröskel;
man ses (och skrattar) åt lättare, sämre matrisbyten en sådan kväll.
[Sedan finns det den anmärkning som Bergson tar upp, att man skrattar åt vari
anter av skämt, som per se varken har (bra) komiska tekniker eller är roliga,
men man skrattar åt den "uppbyggnad" som finns under kvällen, åt att det är
möjligt att variera ännu mer. ("Ha-ha, nej låt bli, ha-ha", dvs som ett
kittlings-skratt!)
- Men dessa varianter har ju en komisk teknik sådana att de refererar på ett
speciellt sätt till en viss kontext.
Dessa skämt är vad jag kallat inside-jokes (ovan), eftersom de kräver inte
bara en kunskap om världen, utan även delaktighet i en komisk utveckling (i
vilken man kanske kan hoppa in i när som helst, bara man inser det komiska att
berätta sådana skämt.) Frågan är om inside-jokes är en teknik, eller en "ram"
för komik?!)]
Men å andra sidan är mycket få vitsar roliga (ger skratt-reaktion) i en
steriltest-situation. Idealexemplet är ungefär en arbetsplats där man sitter och
arbetar tillsammans, men kopplar av med vitsar och skämt. (Lite allvar, lite
skämt, men mest sömn.)
Men detta är ingen teori om skrattet, utan om vitsens (humorns/komikens?)
semiologi. Jag ser här skrattet (i ett normalfall), som en bekräftelse på den
underliggande fördom eller tendens, att skrattet fyllt den funktion som den
var ägnad att fylla.
I Thomas Nagels uppsats 'Det absurda' skriver han (s 36 i Bergströms: "Frågor
om Livets mening"):
" I vardagslivet är en situation absurd, när den innehåller en iögonfallande
brist på överensstämmelse mellan våra anspråk och strävanden å ena sidan, och
verklighetens å den andra: någon håller ett anförande till stöd för ett redan
antaget förslag; en ökänd brottsling utses till ordförande i en stor filantropisk
stiftelse; du förklarar din kärlek på telefon till en automatisk telefonsvarare;
just när du dubbas till riddare tappar du byxorna."
[Viktiga begrepp:
- iögonfallande
- brist på överensstämmelse
- anspråk och strävanden
- verkligheten.
(Kortfattad) analys av komemen/absurdemen:
anförandet: personen har inte, av någon anledning förstått en situation
brottsling: andra personen har lurats eller inte förstått
telefonkärlek: jag har inte förstått att det är en svarare/jag är förälskad i
svararen/ jag är allmänt förälskad och svararen råkar bli objektet/hon jag
är förälskad i är inte hemma.
riddare: omständigheter utanför min påverkan (såvida jag inte slarvat med
hängslena etc).
Samtliga fyra kan vara komiska om de sker med rätt förutsättningar.]
När blir det absurda komiskt? När man är på distans till händelsen, när man
inte drabbas själv, eller vet att ingen större skada är skedd, så att omtänksamheten
tar överhanden över komiken. (Man skrattar inte då man tycker synd om
en person.) Men vissa av exemplen ovan är inte komiska i sin beskrivning. Att
en gangster blir ordförande är inte komiskt per se (inte tillräckligt matris
förskjutande [????], bl a därför att det har hänt (Al Capone), och snarare är
tragiskt eller upprörande ("ja, så fungerar det kapitalistiska samhället"
etc). Likaså: kärleksförklaring till/i telefonsvararen är inte komiskt om man
tar i beaktande att ens tillkommande kommer till telefonen och lyssnar på
denna förklaring (det är något mer komiskt om man friar på telefonsvararen,
eftersom det är en "starkare" spänning i detta). Riddaren som tappar byxorna
är ofta komiskt (dock ej alltid).
Jag tror att Nagel har något viktigt att säga även för komiken, men det är
inte relationen "uppställda mål/strävanden - verkligheten", dvs satta mål mot
uppfyllda sådana, som ger komik, utan förväntningar mot "verkligheten" som
bildar underlaget för komiken.
[Återigen förstår jag inte vad jag menar! Frågan är på vilken nivå detta är en
kritik, eller klargörande om komiken. Det är ofta komiskt att det är en
diskrepans mellan uppställda mål och den verklighet målen ställs i (ie
förutsättningarna för målen) (cf Don Quixote). Förväntningarna, jag talar om, är
väl nog menat som en förklaring varför en personen verkligen finner det
komiskt, dvs en hopblandning av tekniken och åskådarreaktionen!
Observera att förväntningarna finns ju även för den som ställer målet. För
väntningar i hur mitt handlande ska påverka verkligheten, eller min uppfattning
av verkligheten (vilka kan vara klart skilda. Detta kan vara komiskt.).
Man kan nog säga att på alla nivåer av vår interaktion med verkligheten (och
oss själva) kan det ske en komisk akt, i det att man inte handlar korrekt,
normalt, i enligt med vad som är verkningsfullt, etcetc. (Cf Bergson!)]