komiologi fr 8803 ff
Om Vitsen (teoretisk humor)
(Läran om det komiska:komioloogi.)
de komiska relationerna: komiotik
Innehåll 23/3 - 31/3 1986
sidhänvisning hänför sig till det skrivna ordet, inte det dataproducerade!
23/3 sid 1 inside joke, förstå ett skämt
3 Wittgenstein, språk vs skämt
4 Gösta Ekman (Morrhår och ärtor)
5 psykologiska förutsättningar för skratt, tolkning av handlingar
6 förstå språk <-> skämt, skapa skämt
7 Skämtanalys, beståndsdelar: 8 stycken
8 brytande av regler (5 st)
9 frikoppla verkligheten
10 förklaringar av humorn (inte en enda)
11 social verksamhet
"varje vits har ett budskap", jämförelse med dikttolkning
12 tolkningens resultat (4 st) (t ex fördomar)
13 förväntningar (cf 31/3 86 sid 1 ff)
24/3 sid 1 Freud
2 kombinationer, samma bokstavsföljd, uttal, betydelser
"mäta" en vits, "dålig" vs "bra" vits (Minsta Möljiga Formulering)
(nödvändiga cd 29/3 s 2) , formalist-vitsen
3 meta-kontext, Mylesa, rimvits, avstånd mellan matriserna (cf
31/3 sid 1,3), inre bild, antal stavelser (skämt-koefficient)
4 vits "press-kort -- präst-kort": analys av detta
25/3 sid 1 lista att diskutera, uppslag!
2 diskussion av matriser, fösök till vitssymbolik (logik), vits
vs dikt
3 skratta-skrämma, ekvilibrism i visuella skämt, en enda formel?,
skrattet, verklighet, (vitsar på "and" & "AIDS")
4 vitsar på "ex -- ägg", running-gag, "bra", "dålig" vits
26/3 fick jag diskdriven tillbaka från reparation och spelade bort en kväll.
27/3 sid 1 en kvalitativ analys, hypotesen om vad som gör en vits till en
bra vits (ca 11 st)
2 vitspunkten, betoning, antalet komem, längden
3 dolda matriser, avstånd mellan M1 och M2, vanligheten hos GO,
verkligheten
4 musiken - vitsen
28/3 sid 1 konsonanter - vokaler, dikter-vitsar (strukturer)
2 tvetydighet
29/3 sid 1 (Freud), terminologi (vitsord, grundord, matris)
2 två analyser (ord vs matris), terminologi (minsta nödvändiga
kontext, formulering, förhistoria), schema för vits
3 humorandum - humorans
4 i) analys (sammanfattning+fördjupning och kommentarer till
ovanstående), uttal, likhet, identitet, vokaler och konsonant
kvaliteter, vitsknut, placering av VO
ii) betoning, def av GO, längd på GO, minsta möjliga kontext
för historien
5 i) förhistorien vs GO (tydligheten)
ii) analys av kontexten, vad vitsen bör handla om, betydelsefull,
avslöjande
6 i) kombinationer av ord vs ensamt GO, vitstyp, M2 ges före VO
(biskopen), kontexten, matriserna (analys av skämtet), vad är
riktigt
ii) avslöja, ny synvinkel, vitsens semiotik
30/3 sid 1 antal ord, matriser (kontexter, tendens i språket, spänning)
formaliserat språk, metaspråk, förväntningar
2 icke-verbal humor, objektspråket
3 (dikt om, av, och i, humorn)
4 försök till formalisering, teknik vs "roligt", skratt vs humor.
T Nagel (Det absurda), när blir det absurda komiskt
31/3 sid a personlig reflexion
1 förväntningen i humorn
3 abstrahering i M2
matrisernas samhörighet, ord- vs företeelseskämt
4 narrativa vs tillfällighetsskämt, metaforer, inre bild
5 realiteten (Lasse O'), anarkism, önskedröm hos oss, fördom
6 ställföreträdande handling, formalisering
7 Denna sammanställning!
(Om jag nu lägger in detta papper i bunten, hur ska jag då veta
var det ligger?) (Genom att lägga en kopia längst fram, eller
bara en notis på första sidan var denna lapp ligger!)
31/3
Mindmapping över vitstermer:
vitsord, grundord, matriser
minsta möjliga (nödvändiga) formulering, den komiska reduktionen
förväntningar, fördomar, önskedrömmar (fullfilment)
regler
humorkoefficient
humorandum - humorans
verkligheten (realism) - absurd
semiotik - logik - filosofi - sociologi - psykologi
³ ³ ³
³ matematik ³
³ Witsgenstein (et al)
språkvetenskap
23/3-86
Om vitsens/humorns/skrattets
tekniker och funktion
"Varför skratta det djur de fega kalla människa?", är en fråga många sökt besvara.
Frågan är delvis filosofisk och/eller psykologisk, och jag ska därför
inte ta upp den till svar inom detta område. Däremot ska söka undersöka vad
det är vi skrattar åt genom att studera olika tekniker man använder i humorn.
Ovan sade jag att jag inte ska diskutera psykologiska frågor (eller det är åtminstone
en implikation av påståendet), men för att förklara vad vi skrattar
åt måste man (ibland), förklara (eller förstå) vårt beteende och framförallt
våra förväntningar och tabun i kulturen. Varje kultur (kul-tur) - ja, till och
med sub-kultur - skrattar åt sina egna skämt, sina insidejokes, varav vissa
försås av andra (sub)kulturer, vissa inte. "Förstås" betyder här egentligen
"skrattar åt": Att skratta åt ett skämt (vits eller situation) innebär inte
att man har "förstått" det i betydelsen "följa den intentionella grunden (som
att förstå en matematisk formel)". Detta gäller främst i insidejokes (inomhusskämt?).
Om grupp A har som insidejoke skämtet x, som innebär handlingarna
a,b,c och termerna d,e och f, kan man säga att en person förstår insideskämtet
x enbart om han "förstår" a,b,c,d,e,f, i någom rimlig kausal mening, dvs åt
minstone ytligt kan redogöra för a-f, varför de tillkommit, eller hur, eller
något liknande. Om gruppen B använder beståndsdelarna c,d,f,g,h,i i sitt insidejoke
Y, och där de tydligaste beståndsdelarna är c och f (dvs gemensanna för
A och B), så skrattar kanske medlemmarna i gruppen A åt Y, och medlemmarna i
gruppen B skrattar åt X, därför att X och Y är så lika varandra. Men frågan
är om medlemmarna i A förstår Y, eller B förstår X! A-gruppen skrattar egentligen
åt X, fast Y används som "trigger" (till grund för associationerna till
X, och vice versa).
Detta är troligen ganska klart. Men varför skrattar medlemmarna i gruppen A
överhuvudtaget (eller urspungligen) åt X? Av olika skäl (naturligtvis), t ex
därför att ledaren i gruppen gör det, därför att det helt enkelt är en logisk
utveckling på andra skämt inom gruppen. Det kan även vara en kombination mellan
en meta-kulturs och en sub-kulturs skämtlynne, så att gruppen A tar en
metakulturs skämt (eller icke-skämtliga fraser etc), t ex från TV:n (reklam
film etc) och gör om det till sitt eget, med gruppens egna identifikatorer och
sigill.
Man kan exemplifiera detta med den inte helt aktuella historien om de glada
vännerna i gruppen A, som alltid berättade vitsar för varandra. Emellertid
hade de kodifierat dessa vitsar så att de bara sade ett nummer, som korresponderade
mot ett nummer och en vits i en vitsbok som de lagt upp enkom för detta
ändamål.
En utom-gruppare var med på en sådan sittning, och undrade vad man höll på
med, och fick sitt rättmätiga svar. Inspirerad av situationen (skratten eller
whiskyn) frågade han om han fick berätta en vits. "Jomenvisst får du det", kom
svaret.
Besökaren tog upp vitsboken och hittade en bra en. "47", deklamerade han.
Varpå ingen rörde en min. I sin skamsenhet och förvånadhet sporde han så var
för ingen skrattade eller ens log en smula, ety nummer 47 representerade verkligen
en goding (närmare bestämt just den här vitsen ).
Som förklaring fick han följande: "Det beror på hur du berättar den".
Detta visar mycket tydligt hur mycket subtila nyanser som finns i gruppen (i
detta fall gruppen A), och hur mycket som en utomstående inte märker förrän
han konfronterats med gruppen en längre tid. Hur lång tid som behövs för att
förstå ett enklare gruppskämt beror naturligtvis på individen själv, gruppens
struktur och dess skämt-koefficient (dvs hur nära gruppens skämt ligger normalvärdet),
och dess benägenhet att blotta sitt innersta. I regel kan fusions
skämt (dvs kombinationer av meta-kultur-skämt (t ex från TV) och gruppskämt)
förstås, och i vissa fall konstrueras, då samvaron understiger en kväll. Men
då ska det vara en receptiv sälle och från en icke-extrem icke-A-grupp-kohort.
Jag nämnde ovan att "konstruera ett skämt". Jag anser att detta förfarande är
ett mycket viktigt kriterie på att förstå ett skämt. Liksom Wittgenstein (en
rolig en, han kallas numera Wittsgenstein) i sina undersökningar (filosofiska
och annorledes) trycker på, att det är genom att själv använda språket, språk
reglerna, som man kan sägas förstå språket, så är det att genom att använda
skämt-reglerna (humor-syntaxen) som visar att man förstår (sig på) en grupps
skämt (eg skämt-domän, eller skämt-spel).
Parallellen med språket är betydande, oavsett om det är ett språkligt skämt
eller ej. Tag exempel en scen ur "Morrhår och ärtor" (en ganska hårdkokt
soppa), där Gösta Ekman (dy) helt oskyldigt fått en damhandske i gylfen och
ska till sin hjärtas dam för att äta. Efter att ha rivit ner gardinerna, eldat
upp rislampan och vält soffan, under tiden som Lena Nyman och hennes dotter
ser på, söker han sedan att torka bort vatten och aska som blivit av lampans
eld med en röd kudde (!!). Detta är ju ett klart exempel på icke-språkligt
skämt, eller hur (för att inte nämna Harpo Marx, jo, honom nämner jag)? Vari
ligger parallellen med språket? frågar sig vän av ordning. Jo, att man som
åskådare identifierar sig med Gösta som beter sig helt logiskt, utifrån sin
situation (att dölja och ta bort damhandsken ur gylfen (GYLFEN)), och med en
ganska ovanlig, men inte osannolik/omöjlig, klumpighet låtsa som om det regna
de (inomhus?), samtidigt som man identifierar sig med Lena Nyman (Maud) och
hennes dotter, som ser på allt detta och inte förstår ett jota. Vad har nu
allt detta med språket att göra?
Jo, att vi bedömer situationer såsom vi bedömer ord och satser, dvs i den kontext
i själva befinner oss i, och som vi anser vara applicerbara på det omedelbart
föreliggande fallet.
[I handlingar föreligger en grammatik, dvs vad som kan (får/bör) göras i situationen.
Här pressas grammatik-begreppet något! Men å andra sidan finns det
en grammatik i våra normer, "regler" i hur vi bör/får bete oss i en viss
social situation.]
Vi kan t ex fråga om vi skulle skrattat (så väldigt mycket; skratt och humor
är ju gradvisa företeelser) om vi var i samma situation som Lena Nymans, dvs
inte "förstått" varför GE (dy) betedde sig som han gjorde! Förmodligen inte,
eftersom vi inte hade "laddats upp" med hjälp av handlingen (=förklaringen) på
bussen (där GE fick uppleva sin gylf behandskas). Vi skulle, precis som LN,
istället för att skratta, brista ut i förvåning eller oförstånd, och telefon
nummret till en bättre vetande läkare med psykiatrisk specialitet vore det
första vi sökte efter.
[Skillnaden mellan komedi och trillers är att man vet vad som har hänt i den
förra med det vet man inte i den senare genren. + Att det inte är riktigt
samma handling, problematik etc; men i alla fall.]
Ett annat tankeexperiment: Skulle vi skrattat om vi visste att Gösta Ekman
(dy) förställde en person med grava hallucinationer, eller en svår sinnessjuk
dom? Dvs om scenen hos Lena Nyman och hennes dotter var identisk, men handlingen
före var annolunda (t ex att GE fick ett sammanbrott på bussen)? Nej,
det skulle vi inte, vi skulle lida med honom!
[En psykologisk not: Vad spelar GE om inte en något sinnesförvirrad vildhjärna,
sett ur psykiatrernas trånga soffa? [Poängen, eller en av poängerna, är
att vi vet det är en komedi, inte en tragedi!]]
Detta därför att vi skulle tolka handlingen som något helt annat, icke-humoristiskt.
(Likadant är det om vi själva, som publik, är ur stämmning, eller
blir påmind om något tragiskt genom denna scen, då skrattar vi inte, såvida
inte försvarsmekanismen slår till och vi skrattar ett "desperat" skratt.)
Jämförelsen mellan språket och skämtet ska dock inte dragas ut för långt, eftersom
det finns en mycket stor skillnad mellan att lära sig/förstå språk och
lära sig/förstå skämt.
Att förstå ett ord eller begrepp innebär bl a att själv kunna använda ordet
korrekt, att kunna sätt in det i meningar. Detta är det yttre texknet på att
förstå ett ord. Det yttre tecknet på att förstå ett skämt är i) dels att man
skrattar, ii) dels att man kan skapa ett analogt skämt, eller att man återger
skämtet vid rätt (relevant) tidtillfälle, och där den stora skillnaden ligger
i att det (icke-verbala) skrattet är en mer fundamental erkänsla (eller förståelse)
än det sistnämnda kriteriet.
En slutsats kan sammanfattas sålunda: Man kan studera skämtet i olika nivåer,
dels individrelaterat (psykologiskt), där Freud är den stora föregångaren,
dels inter-individ-relaterat där ingen är den stora föregången. Dock har Wittgenstein
gjort en del insatser.
Jag ska nedan förslka att beskriva hur en skämtanalys går till:
Ett skämt kan, grovt sett, uppdelas i olika beståndsdelar:
i) den yttre handlingen hos skaparen (vare sig verbalt eller icke-verbalt)
[en bra definition på "skaparen"!!]
ii) orsaken till detta yttre beteende, t ex den föregående handlingen, men
även dispositioner och psykologiska förklaringar.
iii) mediet skämtet framför i eller genom (t ex TV, realtid, böcker etc.
(tal/skrift/bild etc)
iv) vissa medie-relevanta konstituenter (t ex att man, i e skämtaren, är i
radion men beter sig som i TV etc)
v) mottagarens inre dispositioner och skämt-koefficient (kunskaper och
associationsförmåga, sinnesstämning etc)
vi) kulturens tabu och konventioner
vii) sub-kulturens dito (i relevanta fall)
viii) övrigt, t ex språk, dialekter etc
ix) den teknik skämtet utnyttjar (mest verbala skämt).
OBS detta är helt skilt från mediet!
Visa av dessa beståndsdelar kommer kanske inte till användning i varje enskilt
fall, men de är konstituenter i ett idealfall. T ex iii) är inte relevant i
många vitsar, de icke-språkligt beroende skämten kan framföras i snart sagt
vilken situation (=medie) som helst utan att förlora poängen.
[Det är skillnad på att se ett slapstick utföras och att höra det berättas!]
Som vi sett (i Gösta Ekman-fallet) är den yttre handlingen (komoi)logiskt
skilt från orsaken till handlingen, som i sin tur är skild från tekniken som i
många fall är skild från mediet.
När det gäller själva tekniken (och det är den jag ska uppehålla mig vid) kan
man preliminärt dela in teknikerna i olika grupper, som kan täcka varandra mer
eller mindre, eller inte alls.
- brytande mot tabuer (i kultur eller subkultur)
t ex sex, kiss-å-bajs
- brytande mot medie-regler (TV, radio, böcker, tidningar, teater, krog
etc)
- brytande mot syntax eller grammatik
(t ex Alice i U)
- kombinerande av två (helt?) olika begrepp eller situationer (brytande av
enhetskravet: A=A, A<>B), vitsar
- imitation av någon eller något, brytande av verklighetskravet
situationskravet (Bergson)
- [överdrift]
rimlighetskravet
Man kan kanske säga att all humor/skämt bygger på ett brytande av regler, men
i så fall gör man det enkelt för sig och rider på ordens ostabila sadel. I
många fall är det ju en kombination av två matriser (Koestler) som ger humorn
dess skämt. Och, vidare, ger ju inte allt brytande av regler upphov till
skratt (t ex om man bryter mot trafikregler är det inte särskilt skojigt, om
man är nykter och inte har bråttom), och inte alla brytande av ovanstående
regler är roliga.
[Vad som gör att t ex brytande av trafikregler inte är roliga är att det inte
finns en tillräcklig distans, varken för brytaren eller åskådaren. Men på bio
kan allt detta bli roligt, eftersom vi inte drabbas av det själv, direkt eller
indirekt. Plus att trafikreglerna är, komiskt sett, rätt oproblematiska. Det
är snarare hur och varför man gör detta som kan bli komiskt. Själva brytandet
är inte komiskt, däremot att, vad jag nu menar med det?]
Det är alltså andra kvaliteter som ska till (och de är beskrivna bland de åtta
konstituenterna, t ex publiken-mottagarens roll, stämningen, vad utföranden
själv har för ställning till det han gör(=orsaken) etc)
Man kan väl i alla fall klart säga att i många fall är en handling X som ut
förs av A inte humor om man som åskådare inte kan koppla bort ett reellt
lidande hos A. Vad som krävs är alltså ett frikopplande av verkligheten för en
liten stund ('det är egentligen bara på film'eller 'sådant kan, tack och lov,
inte hända i det verkliga livet'), men det gäller inte gö samtliga fall, utan
skrattet är ett sätt att frikoppla sig från verkligheten, dvs att man genom
skrattet frikopplar sig. Men klart är i alla fall att man genom skrattet
(humorn) blir 'avkopplad'från verkligheten i betydelsen att man ser den i ett
annat ljus, med andra ögon eller från en annan plats än tidpunkten före skrattet.
Harald Höffding har skrivit en bok om humor såsom medhjälpare till att klara
vårt svåra liv här på jorden. Vilket osökt får mig att tänka på att i himmeln
finns det ingen humor! Det beror på att det inte finns några spänningar i den
verkligheten som man vill eller kan frikoppla sig ifrån!
Men andra författare t ex Bergler (som utgår ifrån Freuds lära) menar att det
just är skadeglädje som är orsaken till att vi skrattar. Men som så många
andra teorier (som gäller helt andra frågor än humor) , är det inte en enda
förklaring som är den riktiga, utan en kombination av flera, där de flesta
teorierna pekar på en (större eller mindre) del av komplexet (och där delarna
ofta kan delas upp i nivåer/typer). Jag ansluter mig inte till Berglers tolkning
av människan, och har alltså inte samma svar (slutsats) som han (om vi
ens har samma fråga!).
Jag ska här lägga tonvikten på den sorts humor som beror ppå en viss allmäng
iltig teknik, och inte som beror på en dificit hos den skrattande (där man
måste psykoanalyseraq personen för att förstå det roliga i situationen. Bergler!).
En annan åsikt jag här vill nämna är att de olika teorierna som funnits
om skrattet söker att pressa in skrattet/humorn under ett enda schema, så att
skrattet beroro på x. Man måste skrilaj på många olika typer av skratt, t ex
av trötthet, artighet, neuros etc, som beror på annat än humorns skratt, dvs
att det är genuint roligt! Det är detta sistnämnda jag vill ta upp, dvs: vilka
tekniker finns det som genererar genuin humor?
Man måste konstatera att humorn främst är en social verksamhet, och att det
ofta är sociologiska förklaringar, eller socialpsykologiska, och inte
individualpsykologiska som krävs för att förklara humor. Det är ju ytterst sällan
man skrattar för sig själv, utan man gör det i samfällighet med andra, antingen
det är fysiska personer i samma rum, eller andra åsådare-hörare man är med
veten om finns (TV-radio).
Syftet med en skämtanalys är att se vad skämtet säger oss, både om oss själva
som åhörare (vi som skrattar), och som utövare (varför någon gör skämtet, vitsen)
[vitsen med det hela!]. Grundförutsättningen måste då vara att varje
vits/skämt har ett budskap, att inget skämt berättas sas utan orsak. Skämt
tolkningen kommer då att jämföras med dikttolkning, fast med den stora skillnaden
att man ofta inte har biografiska data som "facit" eller bakgrund för
tolkningen (i de fall då det är folkmunnen som är författare), men i gengäld
har vi vår samlade kultur, fördomar etc, som bakgrund, facit.
En tolkning bör om möjligt utvisa följande:
- vad (en eventuell författare) vill ha sagt
(om han vill det)
- vad som är tekniken
- varför vi skrattar åt skrämtet, i sociol-psykol betydelse
- vilka fördomar som skämtet blottlägger
Och det är det sistnämnda (fördomarna) som är en mycket viktig ingridiens i
tolkningen: Vad säger skämtet om oss själva, eller den del av samhället den
diskuterar?!
[Här verkar jag faktiskt säga emot mig själv om syftet med en analys: Som det
nu är (2/7-89) är jag inte intresserad av psyk-soc tolkningar. Men jag vobblar
fram-och-tillbaka angående detta, beroende på vilken bok jag råkar vara inspirerad
av. Just nu är jag i språk/teknik-bagen!]
Ett exempel på analys:
1. Presentation av skämtet:
'Robert',ropade redaktören på det lokala bladet, 'fick du den där storyn om
mannen som kunde sjunga bas och sopran på samma gång?'
'Det var ingen story', sade den unge reportern, 'killen hade två huvuden.'
2. Diskussion om (tekniken), fördomarna, resultat.
De flesta verbala skämt bygger på att man leder åskådarna i vissa förväntningar
(matriser), uttryckligen eller implicit, dvs beroende på fördomar etc, för
att sedan bryta dessa och leda in tankarna på något annat (matris) av mer
eller mindre besläktad art. Med en omformulering av Kant's devis: "En spänd
förväntan om något upplöses till något annat." [cf Gustav Lindgren's "Skrattet
och människan"]
Vad som är förväntningar här (manifest) vår kunskap om reportern och hans
situation att leta efter nyheter. Men, latent, visar det även vårt eget sätt
att hela tiden, just, enbart, bry oss om vissa av de sensationella saker (dvs
de som vi förväntar oss att finna). Robert förväntar sig att finna en person
med ett huvud som kan sjuynga sopran och bas genom en mycket komplicerad och
vältränad teknik (t ex), och det gör även vi. När Robert så får reda på att
mannen har två huvud anser han att det är fusk, han har ju två huvud (och det
är inget sensationellt (ingen konst!) att kunna sjunga sopran och bas med det.
"Det skulle jag också kunna om jag hade två huvud!". Inskränktheten hos Robert
att inte inse att detta är en större nyhet, visar mycket av vår egen in
skränkthet.
Ett betonande av 'unge' reportern, gör att vi likställer denna inskränkthet
med ungdomlig okunskap. Vi skrattar åt Roberts oförmåga (rigiditet), att inte
inse ett nyhetsvärde, vilket ju vi gör. Detta bygger på att det är av vikt att
Robert är journalist. Men vi skulle fortfarande skratta även om Robert var en
vanlig man, men då skulle vi anse att var rent allmänt var dum. I detta skämt
är tekniken att göra reportern till en icke-reporter, till ett barn eller en
mkt okunning person (okunning om vad som är en nyhet).
[Det skulle bli en helt annan historia om vi sagt "den mycket erfarne reportern
....".) Detta ger oss en analysteknik, vilket redan gamle Sigge använde:
Vilka ord, begrepp etc kan man ta bort, ersätta och ändå behålla historien.
Vilka ord är "laddade" i vitsen. Detta är tillyttermeravisso en teknik som
bl a Quine gör i sina analyser!]
(Detta är inte en diskussion om teknik, utan en diskussion om vad skämtet
säger om oss själva! se sid [1] 24/3 -86)
Varför skrattar vi åt running gags? Därför att vi genom presentationen har en
förväntan A, som nästa gång transformeras till en förväntan C, sedan C, osv.
Vi väntar oss i och för sig att bli lurade ... "men inte på just det viset",
"inte just nu och här", och det är just detta som är styrkan i running gags,
eller upprepningsskämt. (Werner, selleri, ta en lille en etc)
I Wernerskämt vet man ofta att ett rg är på gång genom annonsering, men vi kan
inte lista ut exakt på vilket sätt, eller vilken variat det är. Vi försöker
komma på det, men oftast misslyckas vi. Detta skapar en spänning som utlöser
skratt.
(Jämför detta med Lasse Åbergs förutsebara skämt i Sällskapsresan! Här har vi
inte runnings gag-tryggheten att lita på utan allting händer utan någon stark
koppling till varandra. Vidare är skämtet inte så disparata att de blir non
sequitors, eller så vilda som dessa ofta brukar vara (Marx, Allen, Brooks,
Python, Hemma hos etc, etc)
Man måste skilja på två fall:
1) När någon berättar en vits, historia, eller när man läser en bok, ser på en
film etc och skrattar.
2) Då något "i verkligheten" (sas utan citationstecken), t ex att jag i mitt
vardagliga liv upplever någon händelse som jag skrattar åt.
Jag tror att humor-tekniken (skrattets orsak/verkan) är olika i de bägge fal
len. Samma sak som jag skrattar åt då jag ser på en film, skrattar jag inte
åt, om jag upplever det i verkligheten, t ex då någon drattar på ändan (i
vissa fall, undantag finns, skrattar jag, men det beror på att det ovan sagda
inte är en fullkomlig regel, utan en heuristisk princip). Vice versa gäller
naturligtvis också.
Vad som är av betydelse är framförallt:
A) I vilken modus man är i ('Nu ska jag bli road.'- citatmode, eller 'Vad ska
jag ha till middag idag?' - vardags/verklighetsmode)
B) Den objektiva händelsen, dvs vad det är som föregår i situation. Sas själva
vitsen, själva drattandet på ändan osv. Dvs det isolerade, skrattutlösande
'objektet'.
C) Den situation detta objekt befinner sig i. Det rum händelsen föregås av/i.
(A kanske kan ses som en underkategori av C, men det är nog klokt att skilja
dem åt.)
D) Min (betraktarens/åhörarens) relation till A, B, C.
Vissa objekt (B) skrattar vi nästan alltid åt, t ex en vits, oberoende av A
eller C. När någon drattar på ändan (B), tex, är såväl A, C som D betydelse
fullt.
En mycket schematisk bild av komikens väsen kan uttryckas:
(K) = Ettnödvändigt (men inte tillräckligt) villkor för att humor ska uppstå
är att två inkongruenta system korsas.
Jag tror att man kan pressa in de flesta sorterna av komik i denna (prokrustiska)
formel.
T ex sjuka vitsar:
där är ett system (I) själva vitsvärlden (vitsens logik och historia) och det
andra systemet (II) är våra "regler" och tabuföreställningar om vad man får
lov att säga eller tycka, och vad man får lov att presentera som vitsar, i
vitsens form.
T ex:
- Mamma, mamma, Olle har en kråka i näsan.
- Håll tyst unge, och ät runt om.
Analys: Här är två mekanismer involverade.
a) dels att det är en elliptisk beskrivning av ett tabubelagt tema (kannibalism).
Och själva ellipsens form skapar mycket av den (tillräckliga) skratt
responsen.
b) dels har vitsen en form som är en vitsens form i allmänhet (kort dialog
mellan tvenne personer). Och en form som sjuk vits i synnerhet. (A: Mamma,
mamma ... B: Håll tyst unge, och ...)
Running gags utgör naturligtvis ett problem här!
Men jag tror man kan lösa detta genom att säga att "samma" reaktion (t ex replik)
i olika situationer, är inkongruens-liknande. (se 17/10-88)
Själva begreppet inkongruens är naturligtvis den springande punkten (på engelska
running point). Detta tarvar en långtgående analys. Men jag anser så här
rent preliminärt att spänningen mellan dessa inkongruenta system är avgörande
för att humorn ska sägas vara tillstädes.
(Men obs! Dåliga vitsar utgör någon form av specialfall, om än inte undantag).
En dålig vits är dålig framförallt därför att den koppling söm "bör" finnas
mellan systemen inte är förhanden. Det är en koppling som är "far out", långsökt!
Vi har vidare en annan aspekt, och det är framförallt den fysiska humorns teknik.
Att någon drattar på ändan innebär inte (på samma sätt som i vitsen) en
koppling mellan två inkongruena system, eftersom system mer eller mindre består
av en verbal, begreppslig, betoning. (Cf dock language of thougt, belief-
system etc) Det är alltså inte ett verbalt system i den grad som för vitsar.
[Dock ser vi situationer i ett viss system av tankar, förväntaningar, lagar,
regler etc!]
Vi har snarare ett normalitetsantagande för situationen. En person som drattar
på ändan har ingen vitspunkt (cf vitsord), utan snarare är ett fall (sic!) av
"bruten" normalitet, för den typ av händelse det är frågan om.
(Vad skrattar man åt i Kina?)
När vi ser en person som går på gatan är det normala att hjan fortsätter att
gå, ibland stanna etc. Med det är dock inte normalt att han tappar kontrollen
över detta gående! Vår förväntana på den omedelbara framtiden bryts sönder.
Han gjorde något som fick honom att bryta sin intention (att fortsätta att
gå).
[Jag tror inte så mycket på Bergson's automatik-modell. Det är snarare så att
hans analys om skrattet är ett utslag av en ny metafor för verkoiheten: automatiken
som började göra sig gällande då! Min egen metafor är holism, neurofysiologi,
datorer, språkforskning etc!]
Men det är också viktigt att man har vissa mål för sitt handlande! En man som
bara går och går och går och går och går och går (och går) är ganska roligt,
eftersom han bryter mot "plan"-regeln: att varje handling har ett syfte eller
mål. Detta är speciellt vad gäller citat-modus. I en film etc förväntar vi oss
att det ska handla om något. Det är absurt (!!) och därmed komiskt, att ingen
ting händer, dvs ingenting förändras. (cf running gag)
[Det absurda är i jämförelse med det normala parasiterande på det normala. Det
går inte att erhålla det absurda om det inte finns normalitet! (Detta gäller
även för psykologiska sjukdomar. Det är filosofiskt sett orimligt att alla är
onormala, att alla har neuroser!]
(cf intrisikala mål)
I det ovanstående har jag försökt visa att min K-formel är en Prokrustesformel,
som är i princip utan innehåll, eftersom den förklarar nästan allt, den
är nästan alltid tillämpbar. Vi måste därför finna andra kriterier för komik,
som dels förklarar skillnaderna mellan olika komiska objekt (stimulus-respons),
och som dels är förenliga med K-modellen.
Detta ska jag fundera på nu!
Distanseringsfaktorn: Förmåga att se saker på/i distans
Det sociala skrattet (leendet som försäkrar om tillgivenhet, ... som smittar
av sig)
Skratt som artighet.
Skratt som insikt (vs?) skratt som försvar.
(Westin sid 17: Ridendo castigare mores. Genom skratt förbättras vanorna.
24/3-89
Varför skrattar man överhuvudtaget åt ett skämt?
Enligt Freud är det hämningar (energi) som frigörs genom att vi "pyser över".
Må så vara, men denna förklaring är inte tillräcklig. Varför skrattar så många
olika typer av människor åt samma skämt, och (vilket är lika viktigt), varför
skrattar inte lika typer av människor alltid åt samma skämt?
- samma/olika bokstavsföljd
- samma/olika uttal
- samma/olika betydelse
lika
ja nej
bokstavsföljd
uttal
betydelse
ja, ja, ja samma ord (ingen vits är möjlig, skämt är möjliga)
nej, ja, ja samma betydelse, fast olika bokstavsföljd och/eller uttal;
nej, nej,ja är svårt att vitsa kring, det är ju den olika betydelsen man ut nyttjar
(men kan vara i ett skämt, med förskjutning på accent etc)
ja, ja, nej a) samma rot= play on words (double meaning) b) olika rot (pun)
jam nej, nej t ex holorhyme (charade)
nej, ja, nej pun (cf ja, ja, nej)
nej,nej, nej metathesis etc
Man kan "mäta" hur stark en vits är på längden på förklaringen som krävs för
att uttrycka vitsen humor, dvs hur matriserna håller ihop etc.
Vad gör en dålig vits till en dålig vits och en bra till en bra?
En bra vits är en vits där man inte känner att punchlinjen är onatrurligt
relaterad till kontexten. En bra vits har inget med tekniken att göra, och egntligen
inte heller med längden på själva storyn heller. Men en omformulering
till Minsta Möjliga Formulering visar hur mycket som krävs i kontext. En hel
del av denna är naturligtvis underförstådd, men vad som här menas är själva
kopplingen mellan matriserna.
I nyhetsstoryn (se ovan) kan man beskriva kontexten som följande kärnor (nucleus):
1) man som sägs sjunga bas och sopran samtidigt
2) två huvud
3) ingen nyhet
Det viktiga är här att man inte ens behöver veta att det är en journalist (eller
en ung sådan), eller att det är chefredaktören som frågar, och att veta
att orden i punchlinjen, eller emellan kärnorna, inte är betydelsefulla.
Robert kunde säga: Äh, det var väl inget. (Det är klart att begreppet nyhet
alltid ligger underförstått i denna historia, speciellt om man vet att det är
journalister som agerar.) [Men obs! Detta är i så fall ingen vits överhuvudtaget!,
utan an historia. Ja, men dessa ska man okså kunna analysera!
Vidare:
att det är en journalist, en ung sådan etc är retoriska knep för att göra his
torien trovärdig, och verklighetsföränkrad. Varje avsteg från detta kanske
skule göra att historien skulle bli sämre. T ex om det var Lille Elof i sandlådan,
eller den gamle sjömannen som kom hem på besök efter 30 år i Amerika
etc etc. Den citerade historien är relativt ren från störande moment, som
försvårar kontextsambandet!]
Andra vitsar kräver att man vet att det är en vits (dvs en slags meta-kontext),
där i princip allting är tillåtet, hur dumt och absurt som helst.
[I nyhetshistorien är det ovanliga saker som händer, en man med två huvud, men
inte helt verklighetsfrämmande eller helt osökt. Det är överraskande men inte
far out!]
T ex: en religiös musiker - Elvis Prästley etc.
Det är en gåta, där man i presentationen (beskrivningen) ger Minsta Möjliga
Kontext "musiker" - "religion" -> Elvis Presely + präst + ljudlikhet mellan
Pres(ley) och präs(t).
Mn genom att Mylesa vitsen får man en högre spänning, och därmed en mer "litterär"
kvalitet (dvs inte så dålig vits), eftersom de två matriserna mer "naturligt"
går samman.
[Förutsättningen att man ska bortse från den verkliga Elvis, och tänka sig att
han är religiös, blir präst etc. Det är en koppling som uppfattas som skruvad,
och ger därför en sämre vits, oavsett om man Mylesar den eller ej!]
Det finns faktiskt mer skruvade (konstruerade) vitsar. T ex denna:
"En agent som sysslar med upphandling av aktier: James Fond."
För det första är tekniken svag: det är enbart en rimvits, utan större vitskvalitet,
och för det andra (och viktigare) är att matriserna är mycket långt
ifrån varandra (dvs den James Bond/agent vi vanligtvis känner till, så långt
att det är svårt ens i fantasin att få ihop dem. Man kan här naturlitvis Mylesa
denna, men det är svårt, och säkert inte roligt.
[Jag tror att ett annat problem är själva kopplingen mellan agent och James
Bond. "Agent" är inte självklart refererande till James Bond. Vi förstår
naturligtvis vitsen eftersom det finns ett visst samband mellan agent och
James B, men inte tillräckligt nära. Agent är ett för vitt begrepp. Det är
möjligt att man kan presentera vitsen genom att ta in något som otvivelaktigt
refererar till Hr Bond, men inte så att det förstör poängen. (Detta är att
förstöra poängen:
"Om James Bond höll på med aktier skulle man kunna kalla honom för James
Fond."
Och i vitsen ovan är "musiker" för allmänt för att gälla Elvis.
(Ass: Henry Fonda, Jane och Peter dito.)]
Jag tror att möljigheten att skapa en "inre bild" av situationen är viktig för
skämtkoefficienten (se 31/3 86 sid 4). "Elvis Prästley" är rätt lätt att
föreställa sig, men inte James Fond. Även helt förutan taget hänsyn till den
dåliga tekniken! Ett enstavigt ord är i regel sämre att vitsa på än ett flers
tavigt, speciellt som man använder implicerad metathesis teknik (om det ens är
det). Cf skillnaden mellan manliga och kvinnliga rim! Manliga/kvinnliga vitsar?
Kvaliteten ökar med antal stavelser (till en viss gräns?).
(Kom på följande vits:
En teleologisk journalist kommer gratis in i kyrkan. Varför det? Han har
prästkort.
Kritik:
- Det finns inga teleologiska journalister (dvs som begrepp, eller som kända
personer), vad som finns är skribenter, men då associerar man inte till
journalisterna/pressen (dvs de som måste komma in för att skriva etc etc).
- Man behöver inte betala för att komma in i kyrkan (ändra till "behöver inte
lägga kollekt"?)
- Hur många vet vad ett press-kort är (eller har det så aktuellt så det blir
roligt) Dvs generaliteten är mycket viktig. Punchordet är ett viktigt kriterium.
En vits på ontologi-odontologi är mycket speciell, liksom da-da-sein,
eller non-zens, och förstås bara av ett fåtal människor på hela jorden
(speciellt om dom inte får höra dem!)
Reflexion: Det svåra att analysera (tekniskt) är nog inte vitsen utan andra
skämt, som väl journalistskämtet tillhör.
25/3-86
Att diskutera, fundera, göra:
- att skratta åt ett skämt vs att förstå det vs att förstå varför man skrattar
- (skapa) insidejokes vs universella skämt
- kontextens betydelse
- matriser: två eller flera
- skämt visar våra fördomar (på något sätt)
- antingen så att vi är en så enkelspåriga att vi omedelbart tolkar i en
riktning
- eller så att vi blir visade att denna fördom föreligger utan att vi är
medvetna om det (en vits, liksom filosofin och poesin, söker att få fram en
sanning i dagen.
[Söker att visa vägen, visa saker på ett nytt sätt, demaskera/maskera. Cf
Bergson!]
- skämtet kräver en viss distans, som antingen finns som förutsättning, eller
skapas genom skämtet (cf Nagels "Det absurda"!)
- uppdelning av skämtet (se sif 7f 23/3 86!)
- olika tekniker för vitsar och andra skämt (humor)
Två saker (åtminstone) krävs för att det ska bli en (bra) vits:
- olika matriser som kopplas ihop. Presentation av den ena, som sedan, genom
vitsordet, omedelbart och överraskande kastar oss mot den andra matrisen.
- att den andra matrisen bör förbi dold för oss till vits vitsordet kommer
(punchlinen).
Detta är, tekniskt sett, en "dålig vits:
"En musiker som blivit religiös: Elvis Prästley"
därför att "präst" presenteras (prästenteras) i översatsen (förutsättningen).
Samma ord i översats och slutsats tillåts icke.
Definition:
Låt "<->" betyda "är synomnym med"
"==" betyda "identisk med"
">>>" betyder "tillhör"
"/\" betyder "och"
a, b, c är nyckelorden
X, Y, Z är kontexterna
Vi får följande formalisering av en vits:
översats: a >>> X 1) grundmatris
(presentation) 2) vitsord (vitsmatris)
slutsats: b >>> Y
3) villkoret för en bra
a >>> X /\ b >>>Y /\ (a <-> b /\ a icke-== b) vits
/\ (X icke-<-> Y /\ X icke-== Y)
(cf "att förstöra en vits")
Detta är vad som skiljer vitsen från en dikt:
En vits kan man bara höra en gång (förutsatt att man inte glömmer den), men en
dikt kan/vill/bör man höra flera gånger.
Man kan se skrattet som en reaktion jämfört med då någon skrämmer oss; per
definitin är vi inte medvetna om att någon kommer att skrämma oss, och vi
reagerar instinktivt. Eller då någon plötsligt måttar ett slag mot ansiktet
eller magen (cf punchline, slagfärdig, träffande etc. [Komiken är ett krig.
cf diskussion och utvecklande av denna metafor juli 1989])
Och en dikt kan liknas vid en smekning, som uppskattas om den är varsam, och
inte plötslig.
- Men jag kan ju skratta flera gånger åt samma skämt (framför allt i filmer).
- Javisst, men det beror på olika saker. Dels att du kanske har glömt skämtet,
dels att du (i t ex slapstick) skrattar åt det ekvilibristiska i utförandet.
Man kan fråga sig om vits-skratt är samma som slapstick-skratt!! Jag tror
egentligen inte att man kan kan ge en enkel formel för alla skratt (skämt).
Men essentiellt (bättre: framförallt) är det överraskning som är det viktiga i
ett skämt. Överraskning av ett visst slag.
Hur nära hör skratt och leende? I vissa fall mycket nära, i andra långt
ifrån. Ibland skrattar vi för att vi vet att det inte är verklighet, ibland
för att vi tänker oss att det kunde har varit verklighet (etc). Ibland för att
vi beundrar fantasin hos berättaren, eller att vi upptäcker hur lite fantasi
vi själva har. [? ska vara "är"?, eller är det en avbruten telefon-slip?]
En lek: Berätta en story som ska avslutas med en vits av någon annan person.
"Ändernas vänner har bildat en hjälpförening där musikgrupper spelar: AND-AID"
[En riktigt dålig en!]
Är följande bättre eller sämre?
"Ändernas vänner har bildat en hjälporganisation: AND-AID.", dvs man nämner
inte kontexten musik som ger assosiationen --> "BAND-AID".
[Jag förstod inte kopplingen andra gången jag läste det, vid renskrivning 23/7
89!
Å andra sidan är BAND-AID inte aktuellt längre! Sk "topical" komik!]
"Masturbatörerna har också bildat en förening: HAND-AID."
[Denna är tekniskt sämre men komiskt roligare (fast "sämre" i den komiska
betydelsen att ge en reaktion), i det att:
1) förutsättningen är möjlig, dock inte trolig: att de skulle bilda en organisation.
Däremot är det knappast ens möjligt att det skulle bildas en organisa
tion för änder, så som världen ser ut nu!
2) antydan till något "reaktivt", dvs sex, finns (liksom att komiken i denna
antydan är konkretare, "brutalare").]
En annan lek:
Ge ett ord och kolla hur många vitsar man kan göra.
T ex "Expressen"
(Cf mina "listor på "James Bond")
- Häxpressen (rimvits)
- Äggspressen - för hönor (ljudvits)
- Eggs-pressen - en skarp tidning (etc) (ljudvits)
- Ex-pressen - en föredetting (förskjutning)
- Exprästen (förskjutning och modifiering)
("Ex" = "Äggs-"/"Eggs-")
En iakttagelse:
Grundordet kan vara samma (running gag), men tekniken måste vara olika i de
olika fallen, dvs ombytesljuden måste vara olika! Det är inte bra att ha följande
vitsar efter varandra:
Tidning för hönor - Äggspressen (Äggstrabladet)
Oro hos hönor - Äggsistentiell ångest
Kunnig person om hönor - äggspert
Fd höna - äggshöna (??)
vad broilar inte får - säggsualkunskap
etcetc
Men äggentligen gör det ingenting att "omljudet" är samma ("Ex-" = "Äggs-")
eftersom andra matrisen är olika varje gång. Running gags-tekniken kan vara
roligare. Åhörarna får sig till livs en meta-kontäggst.
(En tvåspråkig vits: "En höna tar väl alltid betalt cuntant?")
[Kommentar: Vaddå "höna tar betalt"? Dålig förutsättning (för att bli rolig).]
En dålig vits är en där man bara använder orden (varje sig en pun eller en
doublemeaning, eller vilken teknik som helst, eller en chiasmus), men en bra
vits avsläjar även något om oss själva [eller snarare, om andra!]. I det
förstnämnda fallet skrattar vi då vi hittar "lösningen på gåtan" ("hur hör
dessa kontexter/matriser ihop?"), men i det sistnämnda fallet, en bra vits,
skrattar vi även åt den goda (?) iakttagelsen! Vi tillförs något nytt, en
kunskap (cunt-skap). Vi skrattar åt oss själva och inte bara åt språkets
slumpmässighet.