BERÄTTELSER/TALES


1 BERÄTTELSEN OM BOKEN
Boken jag sökte var en ytterst sällsynt kopia av "Biggles and the Hijackers", 
från 1976, tryckt i
Italien av den då mycket kända boktryckaren Benito Verdevici. Han överräckte 
och förtäljde mig om
denna bok och dess öden i samband med en pilkasttävling i Köpenhamn förra 
hösten. En tävling där
himmel och sol spelade i par mot måne och jord. Vem som arrangerade denna 
tävling vet jag inte,
men både jag och Benito (som jag efter många glas öl fick lov att kalla honom),
anade att det inte
stod rätt till. Varken vad gällde tävlingen som sådan eller dess utlysande.

Mitt som vi stod där ven en pil förbi oss och någon skrek till. Jag själv blev
alldeles upprörd,
men alla andra dansade i extas och pratade en massa gibberish som till och med
Stagriten skulle gå bet på.

När jag väl kommit hem och bläddrade i den eftersökta boken, slog jag, på måfå,
upp den och fann
förklaringen på sidan 63 (nederst). Denna passus behandlade just 
pilkastningstävlingen. ('Dart'som är en mer korrekt synonym. Valspråket för 
Biggles författare har ju alltid varit "Dart for Darts sake"). Förklaringen är
sålunda:
Genom mitt jagande av boken hade jag befunnit mig i ett gränsland mellan 
verklighet och bokens
handling. När solen fått 63 poäng, kopplade jag detta till sidan 63, där det
står att läsa:
"Anhurst Biggles got a Bull's Eye." Lättpåverkad av ölen var jag alltså i 
gränslandet mellan mina
två modersmål, varav engelska är det ena. Därför, och det är så långt jag kan
förmå mig att spåra,
tolkade jag "Bull's Eye" som "Tjurens 'Aj'", och verkligen hörde skriket.

Ingen annan i salongen hade ju hört någonting.


2 BIBLIOTEKET
Sent ska jag glömma Edvard Kontaminer och hans bibliotek. När jag var 15 år
var jag där varje dag
efter skolan. Jag gjorde mina läxor där och ibland sov jag över, i den sköna
bruna länsstolen, men
vita antimarkasser, och en gul liten kudde som enda kudde.

Biblioteket var stort som två små fotbollsplaner, (vilket motsvarar ungefär en
stor), och var
fullklädd av böcker, böcker och åter gamla tidningar och tidningsurklipp. 
Edvard K. var en samlare
av stora mått (framförallt de stora grekiska milen, spanska elefantmetrar och
den bulgariska öllitern), men även små mått kunde, till slut, finna sin plats
här.

Ofta vaknade jag mitt i natten av att någon tycktes ropa på mig; jag gick 
alltid upp för att se
vem det var som kom sent, fastän jag visste att jag inbillade mig det. En 
regnig och stormande
februarinatt hörde jag ett sådant ljud och jag gick upp. När Edvard Kontaminer
inte arbetade på
pensionatet hade han oftast med sig jordgubbar som jag med liv och lust 
slukade i mig.

Bredvid stod en härlig foliant om de tartariska kvinnornas öden och äventyr.
En blåbetsad bok med
grönt omslag. Mellan sidan 14 och 29 låg ett manuskript av en, vad man trodde,
inte längre levande
författare, Gragriouris Sprasr, som vid senare undersökning visade sig ha 
skrivit denna manuskript
för att kunna betala av en skuld till sin värsta fiende, Platitydus Retsina. 
Jag ska inte redovisa
hela innehållet, enbart de intressanta bitarna:

"... och här stod jag alltså, mitt i den kaukasiska kritcirkeln, med en 
saltstod i varje hand. Vad
kunde jag göra, vad kunde jag göra? Jag visste ingen annan råd än att gå 
tillbaka till telefonkio
sken och ringa till min fru. Åh, vilket öde, vad kunde jag göra? (här upprepar
han detta 147 gång
er). Men hon var inte hemma, vilket hon hade lovat, så kom taxin och jag fick 
allt snällt åka
tillbaka till hotellet, eller hur ("vad kunde jag göra?" upprepat 24 gånger). 
Där så jag just det
som jag inte fick se! Alla hennes garner, alla hennes tårtor låg i en röra, 
tillsammans med Mick
Jaggers urklipp - som vi lovat att ta hand om under hans turné i Europa - och 
hennes vänsterstrum
pa. ("vad kunde jag göra?" 123 gånger). Jag sitter framför TV:n och vet inte 
vad jag ska göra.
Slutet är nära, och jag får inte veta vem som dödade Mrs Gibson. Vad ska jag 
göra? ..." (sid 213)

"vad kunde jag göra?" (sid 216ff)
"vad kunde jag göra?" (sid 378)

"... Solen lyser ute, och knappt vaknar jag förrän proppen går i trappan. En 
viskning utanför min
dörr får mig att vänta med att öppna dörren. Jag ångrar inte ett ögonblick 
taxituren eller tatueringen." (sid 817)

"vad kunde jag göra?" (sid 912)
"vad kunde jag göra?" (sid 914)
"vad kunde jag göra?" (sid 999), två gånger
"vad kunde jag göra?" (sid 1012)
"vad kunde jag göra?" (sid 1076)

"... och det ledde till att ..." (sid 1092)
"...därför"... (sid 2122)

Jag läste det manuskriptet tio gånger under min ungdom, och alltid föreföll 
det som om författaren
inte riktigt visste vad han skulle göra.

3 ANALYS AV EN DIKT
När(1) jag(2) ser dig(3) genom(4) mina(5) glasögon(6), dimmar(7) de(8) igen(9).
Ordet(10) har(11) tappat(12) betydelserna(13) 
Och(14) glasögonen(15) har(16) dimmat(17) igen(18).

När(19) du(20) smeker(21) mig(22) stannar(23) allt(24) blod(25) i(26) 
kroppen(27).
Orden(28) har(29) tappat(30) sina(31) betydelser(32)
Och(33) glasögonen(34) har dimmat(35) igen(36).

Noter:
Not 1:Ordet "när" upptäckte jag först som 4-åring, det var min morfar, 
Karl-Henrik Tondarve som förklarade det för mig.

Not 2:Ett av de tidigaste orden i mitt förråd. Av osäkert ursprung.

Not 3:Ett tack till Frederico Fellini för hans eleganta användande av detta 
ord. Jag tarmig fräckheten här att använda det "dig" han använde i 
"Per Petuum Mobile in advertum" (1965). En utsökt film.

Not 4:Frank Sinatras viktigaste och efemära begrepp i sin "Lone Way to Tipp a 
Rairy".

Not 5:Min bror pekade en dag på mig och gav mig detta ord. Hon fick ett 
"Plantanche" (knappast använt), och min dublett på "Sanningstvivel".

Not 6:Det är dessa jag skriver om. Så konstigt att jag använder dem just nu. 
Det är som en värld med speglar som speglar andra speglar (i en spegel).

Not 7:Ett mycket gammalt verb, från 1700-talet, enligt Webster's underbara 
bok. Passar mycket bra till blått, eller mörkt grönt.

Not 8:Tack, Edvard Kollinantus, verbens ledare under det litterära 
inbördeskriget (1914-1919).

Not 9:Under en sommrig vinternatt (den 24 maj), mötte jag detta ord för första
gången. Huru underbart var väl inte detta möte. Huru ledsamt var det inte då 
du gick efter ett förlorat parti "bridge".

Not 10:Vad mer kan man väl säga, än att vara helt tyst, liksom under 
nationaleposet.

Not 11:Enligt statistikerna det mest använda ordet, näst "betonghyena" och 
"stalinistmedal jongframgång". Jag vet inte vem som har lärt mig dessa ord.

Not 12:Ett ord som Beata ("Beata") Brunevald gav mig en varm sommardag. Vi var
nakna, vi var galna, vi var för unga.

Not 13:Tack, Alexander Tryndesson II, och hans syster, som lärde mig detta ord
i en fotbollsmatch mot granngårdens elaka och miserabla ungar.

Not 14:Ett ord som i sin egenskap av konjunktion inte har erhållit det rykte
som det förtjänar. Vi borde hylla det med en internationell (eller i alla fall
en nationell) "och-dag". Ett blygsamt förslag till sång för den dagen kan 
erhållas av författaren, genom att sätta in 300:- på postgironummret som står 
nedtill.

Not 15:Av arabiskt ursprung. Förmodligen tidigare än februari.

Not 16:Noten är förmodligen alldeles obehövlig.

Not 17:Var det inte Stagnelius som skrev " ... och den stormiga floden väste 
och slutade på samma gång..."?

Not 18:"igen" igen!

Not 19:En klausalkonjunktion av första ordningen. Vilket inte ska jämföras med
ordningen i min lägenhet.

Not 20:Se not tre, fast stavat lite annorlunda.

Not 21:Ordet är lika underbart som det låter (om man smeker en kvinnokropp med
vatten, eller med honung).

Not 22:Se not 5. Dock har de två orden två olika noter, av sekretesskäl.

Not 23:Tack Anita Strömmerdahl som lärde mig den sanna betydelsen av detta ord.
Tack även Astrid Vämjedal som lärde mig den falska betydelsen (fast vi hade 
rätt roligt så länge det varade).

Not 24:Den geniala klippningen i Artur Wittlebottoms senaste film ("Argura, my
whole promise") inspirerade mig till detta ord. Hans sökande efter en rak 
linje och samtidigt den varma solens störplar förvånar mig inte längre.

Not 25:Hitchcock, naturligtvis. (En del fiender till detta geni har felaktigt 
hävdat att jag kallat honom Kitschkock den 14 augusti 1961, men det tar jag 
helt och fast avstånd från.)

Not 26:Det första ordet jag lärde mig som var kortare än "farsklocka", 
"farfarsklocka" och "farfarfarsklocka".

Not 27:Vanligt under medeltiden, men användes framförallt av smedernas hustrur,
såsom beg repp betraktat. Även begangnats av Henrik VIII under hans 
storhetstid.

Not 28:Se ovan. Dvs under tidigare not.

Not 29:Se ovan. Om du är ovan, se ovan.

Not 30:Se ovan. Eller fråga den vane Ove.

Not 31:Se ovan. Eller fråga den vane Ove. Som har ovanan att vantrivas utan 
noter.

Not 32:Ett ord som är svårt att förklara. Ordet förutsätter sin egen existens.
Därav dess extremt gula färg.

Not 33:1913 - ?. Föräldrar okända. Ungdomstiden var rätt ordinär, förutom 
eskapaden i Amsterdam. Se vidare under bilen i garaget.

Not 34:En förutsättning för att kunna se näsan framför sig. Problemet är att 
man inte ser näsan framför sig.

Not 35:Herr och fru Turk myntade detta uttryck som ett uttryck för gästernas 
uttryck, när de blev till frågade om de begrep begreppet, och inte kunde 
uttrycka sin vrede över fönstrets uttryckta ruta. Därigenom kunde de se 
brandmännens utryckning, vilket bara var tur.

Not 36:Se ovan. Eller fråga i din vanliga närbutik.


4 HOROSKOPET:
Du kommer att må bra ibland och dåligt ibland. Det ena kommer att överväga det
andra. Ibland blir det tvärtom, och vice versa. Men var inte orolig för det, 
det kommer säkert att lösa sig, på ett eller annat sätt. Din talang döljer du 
väl, men den får sin uttryck i dina drömmar och tankar. Du tycker inte om de 
dåliga sakerna i livet. Däremot har du sannolikt en tendens till att tycka om 
de goda sakerna i livet. Din favoritfärg passar bra på dig. Du har lätt att 
känna dig osäker på sådant som inte är säker på. Samtidigt har du ett stor 
självförtroende inför de saker du kan riktigt bra och är nöjd med att du kan. 
I stora folksamlingar har du en tendens att vara en bland många. I en hiss 
känner du dig ofta hopträngd, såvida du inte åker ensam, då du har en tendens 
att känna det som om du åker ensam. Troligtvis ser du dig i en spegel varje 
dag (om du har tillgång till en sådan), och du tar på dig strumporna före 
skorna. 
Du är ibland rädd för dina medmänniskor: Siktar en person en pistol mot dig 
blir du rädd (såvida du inte är revolverman i Vilda Västern i en Vilda 
Western-film).


5 NÅGRA DAGAR I PARKBÄNKEN UTANFÖR KONTORET
En man kommer ut från kontoret. En man i grön kostym kommer ut från kontoret. 
En man, med händerna
fulla av påsar, kommer ut från kontoret. En man i fyrtioårsåldern kommer ut 
från kontoret. En man
kommer ut från kontoret och går tillbaka igen. En gammal man kommer ut från 
kontoret. En ung man
kommer ut från kontoret. En man kommer ut från det tråkiga kontoret. En ung 
man kommer ut från det
tråkiga kontoret. En man springer ut från kontoret. En man kommer ut från 
dörren av kontoret. En
man kommer ut från fönstret av kontoret. En man kommer ut från kontorets 
kamelgula dörr. En man
och hans fru kommer ut från kontoret. En man kommer ut från sitt kontor. En 
vaken man kommer ut
från kontoret. En man kommer ut från sin dröm. En man kommer, med en smäll, 
ut från kontoret. En
man kommer linkande ut från kontoret. En man kommer ut ur fängelset för att 
genast gå tillbaka
till sitt arbete son kontorist. Där ser han sin chef komma ut från kontoret. 
En man i svarta underbyxor kommer ut från kontoret. En man i svarta underbyxor
under sin kostym kommer ut från kontoret. En man kommer ut från kontorets 
bakdörr. En man kommer ut från det svartlistade kontoret. En man kommer inte 
ut från kontoret. En man kommer ut från kontoret.


6 MENINGEN MED LIVET
Som så många andra har jag funderat på livet, och vad som händer efter detta, 
dvs döden. Finns det någon mening med livet? Har mitt liv något värde? Är 
slipsen rätt knuten? Och om det finns någon mening, hur är det då med döden? 
Ryktena går att den har brutit benen, och ligger på sjukhus.

På det hela taget tycker jag det. Det finns inget mer värdefullt än att vakna 
på morgonen, slå upp ögonen och ett glas vatten, lyssna på universums 
vibrationer förmedlade mellan nyheterna och Hasse Telemar.

En representativ dag kan se ut så här:

Med ett leende på läpparna hoppar jag ur sängen, går in på toaletten och 
torkar bort leendet - som jag tydligen hade åsamkat mig i en dröm - och gör 
min morgontoalett. För det mesta har jag alla verktygen framme, men olyckan 
kan ha hunnit ut först på toaletten, och i stället för att vänta
utanför dörren går jag då till affären för att köpa reservdelar.

Sedan sätter jag mig vid frukostbordet, och upptäcker att kvällsbordet 
fortfarande är uppe. Jag säger - skarpt - åt det att gå och lägga sig, och 
det går - lika skarpt - till sängs.

Frukosten består av A-fil, flingor, smörgåsar, te, morgontidning, och 
lyssnande på barnradion. Jag äter den med god aptit, som jag ordentligt diskar
i min nyssförvärvda diskmaskin. Tyvärr brukar jag alltid bli tvungen att lämna
kvar andra delen av tidningen. Min hund får den som plåster på såren.

Redan här kan man - menar jag - klart och tydligt se en mening i mitt liv:
Jag vaknar för att få möjlighet att använda diskmaskinen (som jag köpte för 
ett drömpris. Men Rom byggdes ju inte på en dag, utan på natten). Skulle jag 
inte vakna vore mitt inköp av denna maskin
helt meningslöst, eller hur? Man äter ju aldrig i drömmarna, och om man nu 
gjorde det så vore det på engångstallrikar.

Skulle hela livet vara en dröm, vilket många lärda och framstående filosofer 
framhärdar, vore 
sängbranschen den enda att satsa på, ja den enda existerande. Men så svarar 
jag: Se på Volvo, se
på IBM, se på Fermenta, se på Fan! Hur skulle vi kunna se på alla dessa 
multinationella företag om livet vore en dröm? Jag bara frågar.

Att verkligheten finns är en förutsättning för att livet ska fortleva, en 
förutsättning för att universum ska kunna snurra runt, en förutsättning för 
att John Pohlman ska kunna baka bröd tillsammans med sina husdjur en solig 
(eller regnig!) lördagskväll.

Meningen med livet är således alldeles klart:
Det är för att vi ska kunna vakna upp i min säng och uppleva hur meningsfullt
allting är, ta en fin examen och sedan lägga tillbaka den igen.

Hur är det nu med ondskan, smärtan och de ökade priserna på godis? Får de oss 
inte att tvivla, får
de oss inte att gråta. Får detta oss inte att vända i magen och oss själva i 
ytterdörren?

Jo, menar den pessimistiska skolan, som tyvärr har mycket smutsiga fönster och
en alldeles för 
gammal gymnastiksal. Livet är inte värt att leva så länge som människan dör, 
svälter, lider (vilket som än kommer först).

Den kände pessimisten, Schopenhauer, skrev i en av sina mest pessimistiska 
perioder, till sin
värste konkurrent: "Här är ett helvete, önskar du var här." En annan gång
skrev han: "Runt jorden
finns ett söndrigt bälte av elände, bitterhet och ångest. Jag tror att jag 
håller på att tappa byxorna."

En annan pessimist, Sture F Eriksgård, har mer radikalt visat världen sitt 
missnöje. Han har i tre års tid vägrat att säga: "Fransk medeltids-rustning", 
undantaget på vissa japanska restauranger.
Det har skrivits en hel del om denna protest, som är mycket kraftfull, 
speciellt som han just sysslar med att sälja gardinstänger till kringresande 
3000-meterslöpare.

Jag håller, som ni nog förstår, inte med dem i deras synpunkter, även om jag 
respekterar deras
åsikter. Och ska skulle försvara deras rätt att säga det med deras eget liv.


7 OM BARN OCH BARNUPPFOSTRAN
De säger att det föds en barn varje minut. Jag tycker synd om detta barn som 
måste möta denna
stormiga värld, mötas av tanter som smiskas i ändan. Det finns inte heller 
tid att gå på toaletten
eller ta en kopp kaffe mellan födslarna. Ingen sömn alls. Nej, en födsel och 
bums till nästa.

Nu säger någon att det enbart är statistiskt. Men då säger jag: Precis som om 
det vore bättre med
en statistisk födsel. Nej, det är precis lika illa och samtidigt värre. Att 
födas statistiskt
varje minut kan inte vara bättre än den stek jag fick på Restaurang Kalven 
häromda'n, och då menar jag faktiskt fisk.

Nej, mina vänner, tänk om. Barnet har det inte lätt. Men vem är väl jag att 
trycka på andra mina åsikter om livet. Skitstövlar.


8 FRÅGOR OCH SVAR I UPPFOSTRINGSFRÅGOR.
Många är väl de föräldrar som frågat mig vad de ska göra när deras småbarn 
börjar frågar den så (tyvärr) vanliga frågan hur de kommit till.

Jag har efter moget övervägande kommit fram till följande: Förvilla barnet med
hjälp av godis, semesterresa till Bulgarien eller gamla kassakvitton, så de 
får något annat att tänka på.

Det har alltid lyckats för mig. Jag exemplifierar gärna med ett exempel en 
dialog mellan mig och min 3-årige son. Vi kan kalla honom för Per-Erik för 
att förenkla det.

Per-Erik kommer fram till mig och frågar:

- Far, var kommer jag ifrån?
- Här är lite godis.

När Per-Erik väl har ätit upp godiset kommer han, svajande med sina nu något 
fetare ben, fram till mig. Jag lägger då ifrån mig tandpetaren och tittar på 
honom (ibland ler jag istället). Han lägger sitt barnansikte i små barnveck 
och frågar:

- Far, var kommer jag ifrån?
- Här har du en semesterresa till Bulgarien.

Och så är jag bekymmerfri en vecka. Men så fort lille Per-Erik kommer tillbaka
ställer han sig framför mig och frågar åter:

- Far, var kommer jag ifrån?

Han tårögda ögon gör att jag inte låta honom, min egen son, vara helt okunnig 
om tillvarons hemligheter, så jag svarar:

- Jo, min son, det är så här: Du kommer från Bulgarien: Precis nyss. Har du 
glömt det redan?
- Jaså, svarar han förvirrat, och gömmer sig under en soffa för att fundera.

Snart kryper han fram och undrar samma fråga, och jag förstår att jag inte
kan svara Malmö, efter som han skulle genomskåda detta direkt.

Efter att ha lekt med kassakvitton i tre veckor, dyker kan upp igen och frågar
(han har nu förstått min ovilja att svara honom):

- Far, var kommer jag ifrån? Hur har jag kommit till?

Han står med benen brett isär och med händerna på höfterna. Även i liggande 
ställning har han kvar det bestämda uttrycket kring munnen. Det har han nog 
efter mig.

Det är just nu, när hans självsäkerhet är på toppen, ni ska sätta in 
specialknepet, det som aldrig misslyckas. Den verkliga släggan:

Jag lägger nu ifrån mig min tandpetare, och ler:

-Vad menar du, min son? (Säg detta gärna i så oskyldig ton som möjligt, det 
 ger bäst effekt.)
-Jo, alltså, hur har jag egentligen kommit till?
-Min son, kan du förklara vad du menar med "kommit till", och hur definierar 
du begreppet "jag"? Ser du begreppet i Aristotelisk mening, eller Fichtes 
"sättande av sig själv, utan att sitta för lågt" eller ...

Här är Per-Erik alldeles borta, och lugnet i hemmet har återställts.

Detta knep bör användas med försiktighet, annars kan det gå som för min bekant
Kal-Gustav B-e, som länge lyckades att undvika sin sons pinsamma frågor. Ända 
till denne tagit sin filosofie magister examen i Lund, och verkligen 
definierade begreppen.

Så: Rätt använt är min ovannämnda strategi effektiv, men använd den med 
förnuft (vad det nu egent ligen betyder). Namnen och begreppen kan ni hitta i 
nästan varje nummer av Veckorevyn eller Damernas värld.
BERÄTTELSER SOM INTE PASSAR NÅGONSTANS


9 ETT MINNE
Av en en händelse kom jag på ett barndomsminne idag. Det kanske är ett tecken 
att även jag håller på att bli gammal.

Mor min fyllde år en söndag detta år. Jag var själv 10 år och det var en 
vacker sommardag, hela släkten skulle träffas. Det var länge sedan jag 
träffade mors syskon, sju stycken, uppdelade på
tre av kvinnligt kön och fyra av manligt. Tillkom då deras respektive: summa 
14 st. Plus min egen familj, vilket sammanlagt utgör: 20 stycken. Alla dessa 
fick utan problem plats i mors och 
fars tvåvåningshus, både i själva firande och övernattandet, och allt det som 
fanns emellan, och efter.

Favoriten av dessa var morbror Erik, han som kom precis före min mor i 
födelsehänseende.
Erik var en gammal sjöman, men han hade hunnit med mycket. Som Greta, den 
älste systern,
sade, hade han hunnit väva en mycket brokig väv av sina erfarenheter. Det var 
två saker jag
uppskattade när släkten träffades: Dels var det morbror Olles trollerikonster.
Han kunde trolla
fram en kanin från en gardin; helt omärkt plocka fram en apelsin ur örat på 
mig och gudvetallt.
Dels, och det var det bästa, var när morbror Erik började berätta om sina 
upplevelser i världen.
Han visste om att jag älskade dem och jag hade ofta suttit i hans knä när han 
berättade. Denna
dag såg han extra finurlig ut när han såg på mig. Jag kände förväntningarna 
och funderade vad
han skulle berätta om den här gången. Det var nästan lika spännande som på 
julaftonsmorgonen.

Så, middagen var äntligen över, och alla väntade på morbror Eriks berättelse:
Han hade precis ätit upp mors underbara hemlagade glass, när han harklade sig 
på det där sättet. Nu skulle han börja.

-Ni vet väl alla om att jag ett tag arbetade som skeppsräknare under andra 
världskriget? Ja, inte ni ungdomar förstås. En skeppsräknare fanns i alla 
hamnar, och
hade ansvaret för att hålla reda på hur många båtar som fanns i hamnen, vilka 
det var osv. Jag åkte runt i en liten båt och förde upp alla uppgifter i en 
bok. Detta var i en hamn som jag nog inte kan avslöja namnet på. Men jag tror 
inte att det har så stor betydelse vilken.

Morbror Erik tog ett glas vatten och drack ur hela i ett enda drag. Han 
fortsatte:

-En dag, det måste ha varit 1944, var det inte så många båtar i hamnen och jag
åkte omkring och kontrollerade som vanligt. Jag hade kommit upp i endast 4
båtar, vilket var väldigt lite. Då kom det ett fartyg som jag inte hade sett. 
Ett stort segelfartyg av en typ som jag trodde försvann under första 
världskriget. Jag blev alldeles chockad och tappade för ett ögonblick 
kontrollen över min egen båt. Jag styrde upp bredvid båten, men sen kom det 
stora problemet: Hur skulle jag göra? Jag visste inte om jag skulle
lägga till eller dra ifrån.

Morbror Erik tystnade och vi förstod att hans berättelse var slut. Många år 
senare låg jag länge och fantiserade om denna berättelse, och om hur skeppet 
såg ut och om morbror Eriks räknande.


10 DEN NYA AFFÄREN
(Liksom litta teater)
(Prassel, kling etc, liksom typiska affärsljud.)

Två män, affärsrekvisita. Papper, häften, böcker finns på hyllorna. Den ene 
mannen är lång och den andra kort. Och vice versa. En av personerna är 
Besökaren, den andre är Affärsinnehavaren. Den förtsnämnde börjar. Han ser 
sig runt i lokalen, men
på ett välkännande sätt. Han har varit inne där förut. Tonen är rätt kamratlig,
så de kan kosta på sig ett skämt eller två.

-Du har fått in några nya beskrivningar, ser jag.
-Javisst. Här är till exempel en beskrivning av ett äpple. Specialbeställt 
från Australien, Sydneyfilosofin och det där, du vet.
-Nja, jag är inte så insatt i de södra delarna av ...
-Jo, den innebär att varje beskrivning av något, låt oss ta denna synål, ska 
göras i olika turer. Först så är det tempusturerna. Alla beskrivningarna ska 
göras i fyra tempus, presens, imperfekt, perfekt och supinum, och i den 
ordningen. Det finns
en stark motståndsgrupp i Perth som ofta tar varje tillfälle att kritisera 
detta. De menar att perfekt ska komma före imperfekt, av skäl jag inte lyckas 
översätta än. 
Vidare menar Sydneyanerna att beskrivningen ska göras med den geometriska
regressionen i de cartesianska koordinaterna, dvs från vänster till höger, och
från uppåt till nedåt. Vid beskrivningar av begrepp som uteslutande innehåller
vokaler na a och e ska man, enligt den ledande beskrivören D. Scriptor 
beskriva färgerna enligt färgskalan och dess placering i förhållande till 
objektet som bakgrunden.
(Detta sägs utan att vara särskilt vikt eller så. Det ska inte framgå att det 
är något märkvärdigt med att sälja beskrivningar. Det gör ju varenda 
korvkiosk, så att säga.)
-Varför det?
-Jag vet inte, men jag tror att det sammanfaller med hans syn på synen. Det är
en hörsägen, det medgives, men jag känner på mig att det är rätt. Det faller 
mig i alla fall i smaken. Som vissa andra modeller luktar denna inte illa.
-Jaså, vilka då? Kan du ge mig några exempel.
-(Raskt tempo) Att all beskrivning egentligen sker på papyrosrullar, tills man
lyfter på pappret och det förmultnar. Sedan ringer dom från radion och 
beskriver det man först tänker på, efter att ha dividerat med två och lagt 
till vid sjön.
-Till stor båtnad för alla, naturligtvis.
-Naturligtvis. Sedan ror man rart till den fridlysta häckningsplatsen för 
inplanterade mikrovåghalsar, som gör några halsbrytande nummer och gör det ...
-Vad då?
-Bryter halsarna.
-På sej?
-Nej, på Seychellerna.
-Är det inte mörkt där då?
-Nej, det är ju ett fridlyst område. Och all den tång som ligger där luktar ju
illa, som jag sa. Denna teori är alldeles felaktig av ett annat skäl, också.
-Vilket då?
-Om pappret förmultnar varje gång, hur kan då dessa så kallade teoretiker 
beskriva sin teori i områden som saknar radio?
-Jo, du har helt rätt. Men har du fått in något annat, då?
-Ja, här har jag en något använd beskrivning av en cykelpump, använt av Picasso
som bara har provat den. Så den är välbehållen, det lovar jag dig. Jag låter 
dig läsa en del av den. Här är sidan 32.
-(Läser högt) Mmmnmnn mmnnnmmmmm (Högre!) "... och bekymrar sig inte för
den gamle cykelreparatören som länge har slagit sina lovar kring dess svarta 
lekamen, som frustat vid dess åsyn och vandrat vid sidan av cykeln ..."
-Nog. Du får läsa vidare om du köper den. Nå?
-Tja, har du inget ... känsligare. En blomma, beskriven av dom där 
Existensialisterna. Eller ett hus, beskrivet av fönsterlisterna, he-he.
-He-he. (Letar i sina skrymslen, tar först fram ett papper, sedan ett till, 
och till sist ett till, och sedan två, tre, fem, tio, och kanske flera till. 
Finner ett litet häfte, ser sig om uti butiken, liksom för att se sig om i 
butiken.) Jo, här har jag blomman.
Det är en verklig raritet. Det är en beskrivning som är influerad av Husserl 
och Heidegger. Den kommer från en kontakt i Zurich, som har fått den av 
... Ja, jag ser det på dig (bekräftande). Ja, det är en piratkopia, men vad ska
jag göra, jag måste ju också leva, eller hur. (Återgår till sin butikmässiga 
stil) Den finns endast i två exemplar officiellt, och kostar bara 5. Här läs 
detta. (räcker fram ett blad. Nej inte ett löv, ett blad. Är du dum, eller?)
-(Läser. Hihi, publiken vet inte om att det är ett helt tomt papper, men det 
vet jag, hihi.) "... bladets yttersta väsen spänner sig mot horisonten, och 
dessa vara har inte börjat att visa sig. Den som letar efter detta blad får 
först leta efter blommans stjälk. Och den som letar efter blommans stjälk får 
leta efter jorden den lever i. Till
vänster, 3 mm, trampar en fjärlisfot, så bortglömd av av-sig-varats ändlösa
sökande efter fjärilens andra fot. Bladets, lövets och blommans transcendentala
blomning gränsar efter sin gräns, den gränslösa gränsen som begränsar, som
gränsar till nästa gräns. 1 mm till, och vi når till blommans essens. 1 mm, då
är vi utanför blomman. Se detta verk av varat, se detta verk av varat-i-sig. 
Se ..."
-Nå, vad säger du? (Tar pappret och håller det, lite retfullt?, ifrån ögonen 
på Besökaren.)
-OK, jag tar det. Här har du fem. (Sträcker fram handen.)
-Good. It'a deal. (Slår på äkta maner till hans hand.)


11 ÅNGESTENS KONSTANS
Våra ångestar träffade varandra i april förra året. På en tågresa till 
Stockholm. En underbar kärlek utvecklades. Vi förlovade oss för fem månader 
sedan, på ettårsdagen av det första mötet.

Ångestarna tycktes må mycket bra av detta. Slitningar fanns hela tiden: Än så 
ville jag vara ensam och fundera, än ville hon kontemplera över vår situation.
Ändå var det helt underbart. Vi skrattade och busade, älskade, dansade och 
diskuterade, och vi kläckte mängder av dåliga vitsar.

Båda gick i giftastankar efter förlovningen, och diskussionen fann sig alltid 
dit till slut. Var vi beredda på detta steg? Våra ångestar började långsamt 
krypa fram igen. Ibland sågs vi inte på flera dagar, sedan levde vi enbart med
varandra i veckor. Det fungerade riktigt bra. Problemet var att vi inte kunde 
lita på vad som planerades. Ibland var det jag, ibland var det hon som inte 
ville träffas.

En kväll för några veckor sedan kläckte vi iden som räddade vår framtid 
tillsammans. Vi satt på restaurang Stöveln och knäckte några flaskor vin. Som 
vanligt ven tankarna och infallen genom luften. Skämt följde alltid efter 
allvaret, liksom fåglarna efter den plöjande traktorn.

Jag har glömt de exakta ordalydelserna och vem som sade vad, men detta är en
ganska trovärdig återgivning av kvällen:
...

-Men om Nietzsche varit grek skulle han då kommit på övermänniskoteorin? Skulle
han inte skrivit övernästeorin? Han är ju Nestorn av dem alla.

-Eller ögonbrynsteorin. Fast jag har förstås aldrig sett någon bryna sina ögon.
...
Våra vitsar eller dumheter är således inte alltid sofistikerade. Så höll vi 
alltså på och tjafsade. Till en av oss sade:
-Men du, hur blir det ska vi inte ... Ja... Ta och gifta oss snart, eller i 
alla fall besluta om det?
-Du vet hur det är med oss båda. Vi har våra nojjor. Och ibland isolerar den 
ene sig med sin ångest.
-Kan vi inte lösa det på något sätt. Herregud, det måste vara ett vanligt 
problem. Hur gör andra, vet du det? ... Hur är det fatt? Du ser ut att vara 
långt borta.
-Nej, men det är väl inte ett så stort problem egentligen. Jag kom att tänka på
Kalle, vars föräldrar skilde sig, och att han än fick vara hos mamman och än 
hos pappan. Det måste ha varit ett helsike både för Kalle och för föräldrarna.
-Men du där har vi lösningen.
-Att skilja oss?
-Nej-nej, jag vill aldrig skilja mig från dig. Vad jag tänkte på var snarare 
iden om att vi borde dela upp våra anfall. Du får ha ångest på måndagar, 
onsdagar och fredagar, så har jag mina på tisdagar, torsdagar och lördagar.
-Men är inte det orättvist. Du får ha en hel helgdag och inte jag. Och 
söndagarna förresten, vad händer då? Ska vi båda ligga ensamma med ångest ...
-Nej, för katten. Jag tror, med min amatörmässiga psykologiska precision, att
ingen av oss kommer att ha ångest på söndagarna med detta schema.
-Och om det är någon av oss som känner sig tvungen att vara ensam en annan
dag, så kan vi ju alltid byta dagar, eller hur? Fan, det låter som en skitbra 
ide. Skål för den. Skål för oss.
-Skål. Jag älskar dig.
-Jag älskar dig.

Och mycket riktigt. Våra ångestar och tvivel minskade oerhört mycket. 
Fortfarande kan jag känna mig osäker på vårt förhållande, men då väntar jag 
till min dag, och så är allt bra igen. Några gånger har vi bytt dagar och det 
har funkat mycket bra.


12 FESTEN
Vi hade fest i mitt hotellrum, och diskussioner om Eco, p-piller och Iran 
pågick sam tidigt.
För rökigt. Jag öppnade fönstret. Kloss med mitt hotell låg en annan byggnad, 
tydligen även det ett hotell. Framför mig var ett öppet fönster till ett rum.

Fördöm inte min förvåning när jag såg min gode vän Karl Svedén stå mitt i detta
rum. Jag ropade på honom och vi stod och snackade en massa strunt.

Han såg mina gäster och frågade om han fick komma över. Självklart. Kom över
för fan. 
-Vilket rumsnummer är det?
-614. Men det är ju så litet avstånd så du skulle ju kunna hoppa hit. He-he.

Han vände sig om för att gå ut ur sitt rum. Sedan gick han med raska steg mot
fönstret och hoppade ut, mot mitt rum.

Avståndet var betydligt längre än vad jag trodde. Polisundersökningen visade 
sedan att även han hade druckit rätt mycket.

Varför kan jag aldrig hålla käften?


13 MITT FÖRSTA MÖTE MED GUD
Efter arbetet brukade jag gå till min stamkrog för att ta en öl och sitta bort
några timmar. Ibland träffade jag någon bekant där och vi kanske pratade bort 
hela kvällen. Det är inte så att jag har ett stort socialt behov eller är 
ölälskare. Tvärtom, öl smakar inte ens gott. Anledningen är att jag är så 
ensam i min lägenhet. Den andas min egen tomhet. Mina få möbler speglar 
tristessen. Den gamla soffan, som så sällan
används, fåtöljen framför TV:n, vars trasiga tyg jag gäspar i kapp med på 
kvällarna och mitt köksbord. Telefonen var så tyst att jag ibland lyfte luren 
för att undersöka om den fungerade. Ingen ringde, och vem skulle väl det vara?
Jag har ju inga vänner att få samtal från.

Om jag ens kunde säga att arbetet var mitt liv. Sitta vid en telefon och svara
på kundernas frågor eller gnäll om tillgodohavanden, räntor och övertrassering
av kontot. Arbetskamraterna pratar knappt med mig. Vad har vi gemensamt?, 
tycker de. Och jag håller med dem. Mitt tråkiga liv kan knappast intressera 
dessa vackra kvinnor eller unga killar i karriären. Åh, dessa underbara 
kvinnor!

Det enda jag tyckte var riktigt roligt var att läsa. Men det var länge sedan 
jag läste en intressant bok. Böckerna vill liksom inte tala mitt språk längre.
Jag kunde även sitta vid min skrivmaskin en hel kväll och knacka ned en massa 
dåliga vitsar. Det var ungefär vad kreativiteten tillät.

Det kunde vara stimulerande att träffa folket på krogen. Tyvärr var det 
alltför sällan det hände något intressant.

En dag för några veckor sedan gick jag som vanligt till stamkrogen. Där satt en
gammal man med långt vitt spretigt skägg. Han såg ensam och eländig ut. Klart 
och tydligt en främling, som verkade vara i samma situation som jag. Ensam är 
jag, men inte buskablyg (tänkte jag), och beställde en öl och satte mig bredvid
honom. Hans gamla kläder såg ut att bestå av ett enda långt lakan som var 
kastad över hans rynkiga kropp. Men jag såg att det var fickor lite varstans.

Han presenterade sig som Gud, och jag kunde inte annat än att tro honom. Det 
var något i hans blick som gjorde att jag inte ett ögonblick tvivlade på honom.

I början pratade vi mest om mig - mina anonyma problem och åsikter, men efter
några öl gled vi in på hans område. Han sjönk ihop och såg väldigt deprimerad 
ut. Det verkade som om han tvivlade på sig själv.

-Hur kan du tvivla på dig själv? frågade jag. Om du är osäker, hur kan du då 
begära att andra ska tro på dig?

Gud tvinnade sitt långa vita skägg, och sade långsamt:

-Du förstår, numera finns det egentligen inget behov av mig. Det finns så många
talesmän som försöker förstå vad jag gör och vad jag vill. Mitt egentliga 
problem är att jag mer och mer börjar lyssna på dessa röster. Jag håller 
faktiskt på att skriva en ny bok, som jag eventuellt tänker filmatisera. Men 
än har jag varken lyckas förlägga boken, eller funnit något filmbolag som är intresserad av iden.

-Du menar alltså att påvens och prästernas röster påverkar dig!? Jag började
känna något min ungdoms upprördhet komma tillbaka. Men, vad tycker du då om
deras sätt att styra kyrkan, ditt hus som dom säger. De är ju ...

-Äh, prästerna, de dumskallarna. De har inte förstått ett jota. Gud tömde sitt
glas och beställde in en ny öl. Jag får kanske skicka ner min son igen för att
visa dem. Måste bara hitta en vacker oskuld. Förra gången tog det 1000 år. 
Men... Ähhh. Prästerna kommer nog ändå inte att tro på det.

Han tystnade. Efter en liten paus frågade jag:

-Men vem är det du som för din talan, då? Jag blev uppriktigt intresserad, 
och än mer konfunderad.

Med en lite plirande blick sade han:

-Vem är det som får er människor att leva på riktigt? Jo, det är naturligtvis 
de som får er att vibrera, och vem är det?

-Filosoferna, Sartre, Heidegger, poeterna som Shakespeare, Ekelöf, Ekelund och
...

-Jo-jo, de är nog bra. De ger en rätt fin känsla och viss inspiration. 
Gud såg otåligt uppfordrande på mig, liksom det var en gåta jag skulle besvara.

Jag kunde ju försöka med en av mina egna favoriter:

-Marx då?

Han skrattade och blev genast ivrigare.

-Du blir säkert förvånad, men jag har alltid hållit på Marx och hans åsikter 
när vi diskuterat politik uppe i himlen. Allah och jag ...

Han avbröt sig förskräckt och såg arg ut. Jag förstod först inte varför, men 
plötsligt begrep jag. Gud insåg det och drog in ett djupt andetag:

-Ja, vi beslutade för länge sedan att hålla det hemligt. Du måste lova att 
hålla helt tyst om det. Han viskade nu, och jag hörde knappt vad han sade:
Det är riktigt. Vi är ett helt gäng av gudar däruppe.

-Varför har ni hållit det hemligt? Det är ju så många som dör för den religiösa
kampens skull, försvara sin enda gud mot andras. Om ni bara ...

-Ja, som jag sade så är prästerna inte våra bästa talesmän. Det är ju 
egentligen inte vi, utan prästerna som för kampen du talar om. Visst, det var 
vi som började en gång för mycket länge sedan. Då var vi väldigt unga och 
inbillska. Det började egentligen med en tävling som Tao kom på.

Han tystnade och såg ut som om han reste den långa vägen tillbaka i tiden. Jag
iakttog honom. Han var kraftigt berusad, han hade sluddrat och gjort stora och
yviga gester när han talat. Nu sjönk han ihop av minnena, kanske av ansvaret 
för det han gjort, kanske för att inte brydde sig om att visa sig stark inför
mig.

Jag kom på något vi talat om förut.

-Men du, vem är det då som är dina språkrör?

Gud satte sig nyktert upp, på det berusade sättet, och skrattade till.

-Det är kanske inte så mycket vem, som vad. Skrattet är mitt bästa språkrör. 
Du blir säkert förvånad igen. Om du visste allt skulle du bli rikigt förvånad 
över... Åhhh... Jo... Skrattet. Jag, eller vi, har aldrig förbjudit skrattet. 
Det är bara en myt. Den som skrattar åt ett bra skämt ser ju tillvaron på det 
sätt som vi gudar gör: Alla tings möjligheter och utan gränser.
Gränserna flyter liksom ihop, men ändå finns den där väsentliga koppling till universums gränslösa under. Förstår du?

-Javisst, sade jag. Kanske inte helt sanningsenligt.

-Det gör vidare att ... - liksom för att ta sats i sin utläggning drack han en
stor klunk - ...han förstår att verkligheten, som han upplever den, inte är 
helt självklar och börjar då att tvivla på sitt sätt att se på verkligheten, 
och i förlängningen, förändra den.

-Jag har hela tiden trott att du förespråkade en reaktionär syn. Men jag börjar
förstå. Prästerna, eller hur?

Han nickade gillande:

-Som jag sade, jag håller på Marx.

-Men varför skrev du då inte Kapitalet, utan Bibeln?

Han suckade djupt. Skulle nya avslöjande komma?

-Vi fick var och en strikta instruktioner vad vi skulle skriva. Jag fick i 
uppdrag att skriva något som skulle inspirera den ekonomiska utvecklingen i 
västerlandet. Och det är ju då helt logiskt att någon sedan skriver en antibok
mot detta. Jag måste erkänna, så här efteråt, att min skrift inte är speciellt
lysande. Den är rätt ut sagt skitdålig. Men ekonomi har aldrig varit mitt 
starkaste ämne. Då hade Tao det mycket lättare med sina paradoxer och 
motsägelsefulla bilder. Liksom Buddha... Jajaja, spilld mjölk och allt det där.

Han tystnade än en gång i sina minnen.

-Men du har undvikit vem som är dina riktiga förespråkare. Du talade om 
skrattet. Eco har nyligen skrivit en bok om detta. Men det kan väl knappast 
vara han?

-Jag läste hans bok för en tid sedan. Faktiskt innan den blev skriven. Och 
han är på rätt spår. Några smärre felaktigheter finns, men bara helt 
historiska. Jag har inte sett filmen, men den lär vara en mycket uttunnad 
version. Har du sett den?

-Ja, du har rätt. Den var inte bra. Jag såg uppfordrande på honom.

-Jaja. Nästan varje dag ser jag Bröderna Marx, och Woody Allen. Jag funderar
faktiskt på att Woody ska regissera filmen, men har ännu inte fått någon 
kontakt med honom. Han är ju mest hos sin psykiater, och där finns det så 
många störningar.

-Ja, en-störningar, svarade jag automatiskt.

Gud skrattade och log ett hjärtligt leende mot mig. Jag kände en ilande känsla
av lycka inom mig. Han tittade uppskattande mot mig:

-Det var ett lyckat skämt. Fast mitt var väl rätt bra också? Lenny Bruce är 
också bra, även om han nog skulle sårat mig i min ungdom. Ja, det finns 
mängder av ...

Han tystnade, och såg ut som om han lyssnade intensivt. Efter 10 sekunder sa 
han:

-Du, jag måste skynda mig. Jag hade glömt att vi skulle ha stormöte i min 
avdelning. Det är veckomötet om det tredje världskriget. Det var mycket 
trevligt att snacka med dig. Vi måste ses igen.

Han letade i sina stora fickor och tog upp ett kort.

-Här, hör av dig.

Han reste sig upp samtidigt som han drack ur det sista i glaset, och skyndade 
sig sedan snabbt ut.

Jag såg på visitkortet och tänkte: Honom måste jag träffa igen.