ANALYS AV FILMER
eller
Huru man bedömer en film

Det första problemet med att bedöma en film är att hålla sig vaken under fil
men. Det är mycket bra att förbereda sitt filmbesök med att dricka ett antal
(säg 3) koppar te samt äta några småkakor för att motverka gastritens hemska
påverkan av synskärpan. Det har nu förfärdigats i Sillycon Valley ett mycket
bra medel för detta, den sk synskorpan. Tyvärr ger skorpan en obehaglig ehuru
smärre biverkning, i form av att benen måste hållas raka under föreställning
en. Men då går det bra att ta med sin rakapparat för att underlätta detta.

Har man väl kommit igenom detta nålsöga som heter sömn (eller vaka, det beror
på hur man ser det), så börjar filmen, såtillvida att sk reklamfilmer förevi
sas. Dessa har till sin uppgift att locka normalt illitterata ungdomar att se
viktiga superlativfilmer ss "Kameran väntar på Dig" (1921), "Fröken Rastbads
sista testamente" (1806), "Falleries fall i fyllan" (1989), "Halleries hylla i
hallen" (1989), samt Westwoods sevärda dokumentär om en adlig skatfamilj
"Börd" (1999). Dessa filmer [Författarens anm.] behöver stöd av allt prassel
med såväl pengar som kolapapper eftersom dialogen är något svaghörd.

Men nog nu om förberedelser. Vi har fått biljetter, eller smugit oss förbi
biografvaktmästaren på vårt favoritsätt, vi har funnit platsen i vilken vi ska
tillbringa den närmsta halvannan timme och vi har öppnat vår favoritgodispåse
med dess speciella öppningsteknik. Återigen börjar reklamfilmen, men nu har de
ungdomar som behöver komma kommit för att se reklamfilmen, så nu börjar den
film som _vi_ kommit för att se! Och se, då börjar vår bedömning av filmen. Så
fort Gudinnan, Lejonet, Gong-gongen eller Stjärnorna kommer är allt tillåtet
att kritisera och bedöma. För min del har jag alltid ansett att Lejonets päls
är översminkat och att vrålet saknar magstöd. En sådan film får alltid något
avdrag.

Poängbedömningen, ja, hur går den till, har många av mina mer eller mindre
mindre bekanta frågat mig om, och en del större också för den delen. Den går
till på följande logiska sätt. Själva tekniken går populärt i vissa kretsar
under namnet bio-logi, men förmodligen beror det på en oöversättlig ordvits
från ungerskan, ett hörfel, eller rent av en tankelapsus från någon av de
förtrogna, eller en eller annan möjlig konbination av alla eller några delar
av samtliga eller några av dessa.

Det är mycket enkelt, svarar jag alltid, och sanningsenligt. Om man tycker att
en film är medelbra får den 3 poäng. För varje sak man tycker är bra får den
ett pluspoäng, maximalt värde är dock 5. Motsvarande gäller de pejorativa 
omdömena fast här skiljer sig minimivärdet från det förra fallet, i det att det
är 0, och inget annat.

Svårare än så är det inte att bedöma en film. Många av mina vänner tycker om
mig, mina fiender hatar mig. (Det enda man kan säga om föregående mening är
att den föregår denna parentes!) Har man väl börjat att kunna 
öppningsbedömningen så går allt av bara farten, och vice versa.

Det är dock viktigt att man hela tiden sitter kvar på sin plats och inte går
förrän de börjar städa biografsalongen, eftersom det ofta finns mycket att
hämta i eftertexterna, túexúvis vem som skötte draperingen av huvudrollsinne
havarens minkboa under tiden denne spelade arslet av sig. (Denna koppling är
fö mycket intressant och det är därför det heter filmAanal@ys.)