FABLER, SAGOR ETC


SAGAN OM LISA,
flickan som var vackrast i hela världen men som ändå inte var den gladaste av
dem alla, och bakgrunden till detta psykologiska fenomen
(En saga för dem som vill läsa och förstå den mänskliga naturen i sin helhet)

Det var en gång en flicka som hette Lisa. Hon var så vacker att alla fåglarna
kom rent av sig i sin sång då de såg henne. Tänk er, när lärkan såg henne blev
fågelns "tuit-tuit-tuit" till "tuit-suck-tuit-suck". Alla fåglarna tappade
hakan, alla lejonen tappade andan, och alla blommorna blev förstenade.

Lisa var helt ovetande om sin skönhet, klok som hon var. Och skönhet, förres
ten, vad var det som var så vackert? Hennes ögon, mun, armar, ben , knäveck,
näsben, ögonbryn, mandlar, fingertoppar, nagelband, ryggrad (alla kotorna),
hälsena, allt var vackert. Allt hade DET! Det var en flicka med Det, skulle
man kunna säga. Hennes hakparti, iris, pannglob och biceps också. Hon var san
nerligen den vackraste flickan i världen.

När hon gick genom skogen för att gå till skolan betedde sig djuren så kons
tigt: de vacklade fram, de ålade sig fram, de suckade och frustade. När hon
gick hem från skolan pustade djuren, och suckade, och stånkade och betedde sig
helknäppt.

Lisas högsta önskan i livet var att bli zoolog. Men det blev inget av med det.
När hon skulle skriva sin doktorsavhandling om fåglarnas parningsriter beskrev
hon ju en annan verklighet än den som alla andra biologer och skogsvandrare
möter i sin vackra skog: Lärkan suckar inte, måsen flyger inte uppochned,
sparven gör inga loopar osv. Lisa fick tänka om, vacker som hon var!

Hon beslöt sig då att bli programmerare för ett stort amerikanskt multi
nationellt dataföretag med förgreningar i Lisas hemland. Naturligtvis var hon
tvungen att lära sig programmera, men det var inga problem, begåvad som hon
var. Hon gick en tioveckors internkurs i nämnda företag.

Redan första dagen på denna kurs, ja, redan då hon slog på datorn misstänkte
hon att hennes problem inte var över. Datorn började flörta med henne, för att
inte tala om hennes kurskamrater. De suckade och flåsade, pustade och stånkade
när hon var i närheten. Lyckligtvis var det en god dator hon fick arbeta med.
Denne hjälpte Lisa i allt hon företog sig (jag menar rent datamässigt, allt
så). Skrev Lisa "10 GOTTO 45", så rättade datorn hennes förargliga skrivfel.
Skrev hon på ren svenska "VAR INTE DUM NU, DATORN LILLA", så var lilla datorn
inte dum.

"Det var väl en begåvad flicka, och så vacker sedan", var ett ständigt uttryck
som flödade i hennes närhet närhelst hon behagade någon.

Men, trots hennes databegåvning, var det alltid något som var fel: programmet
fungerade aldrig som hon ville. Datorn var inte till mycket stor hjälp här.
Det var en gammal IBM-maskin som inte hade kommit särskilt långt i data
kunskap, och som därför inte förstod de nya rönen om parallellprogrammering
med sekvensiv interruptanalys. Ja, den förstod inte ens Gödel-Turings inter
kommunikativa inferenskompilator. Det var alltså inte då konstigt att Lisa
begåvning slog fel. Datorns hjälp var i själva verket en stjälp!

Men, Lisas största problem var dock att hon aldrig blev bjuden på fest! Vacker
och begåvad som hon var trodde ni väl att hon inget annat gjorde än att
springa på det ena häftigare partajet efter det andra (eller om det var tvärt
om). Intet kunde vara felaktigare. Inga festinbjudningar nådde varken hennes
syn eller hörsel. Vad berodde detta på, då?, frågar ni. Det berodde på att

alla de som ville bjuda henne på fest stammade, frustade, suckade, stönade och
stånkade så att de glömde bort vad de ville säga till henne.
Dock, och det är här vår lilla historia börjar, fanns det en liten data
avdelning på ett sjukhus långt, långt borta från Lisas hemort, som fick höra
talas om henne och hennes problem. De brydde sig väl inte om att hon var vack
er som en lilja på marken, att hon var vacker som en Dom Perignon 1756 smakar,
att hon var begåvad som få etc. Var de brydde sig om var, efter att ha läst om
henne i vissa tidskrifter, att hon verkade även rätt trevlig. Sagt och gjort.
De skrev ett A3-brev till henne, med inbjudan till en fest. Lisa blev så glad,
så glad, så glad. "Jag ska gå på fest. Jag ska gå på fest.", sade hon uppre
pande till sig själv, ty hon hade ju inga vänner.

När Lisa kom på festen var alla överväldigande av henne. Ingen av de inbjudna
brydde sig ett dugg om hur Lisa såg ut eller att hon var så begåvad. "Så trev
lig hon är!" Hon blev en i gänget helt enkelt. Och på den vägen är det.

Nu kan Lisa gå i skogen utan att djuren flåsar så där konstigt. Pojkar kan
bjuda ut henne och hon har mängder av vänner. Men det beror inte på att hon är
vacker utan på att hon är en vän.

Sens moral: Bjud Lisa på en fest så får hon vänner, även om hon är den vack
raste flickan i världen.


LEJONET SOM GÄSPADE
Det var en gång ett lejon som hette Urban och var alltid så förfärligt trött.
Varje gång Urban skulle äta så gäspade han. Varje gång han skulle prata så
gäspade han. Emma, hans fru, såg det inte som något problem i början.
Det var faktiskt så att det var just Urbans gäspningar som gjorde att hon blev
kär i honom. Men, liksom för de flesta karakteristika som man blir kär i, blev
hon mer och mer irriterad.

En vacker vårdag några år efter deras bröllopsnatt utspann sig följande dia
log:
-Varför gäspar du så förfärligt, Urban? frågade hon sin man.
-Därför att jag är trött, svarade Urban, och gäspade.
-Men du sover lagom länge, du äter rätt och du lever ju allmänt sunt. Vad är
det då som gör dig så trött?
-It sure beats me, svarade Urban, som precis höll på med en kurs i kontem
porär amerikanska.
-Du borde gå och undersöka dig. Vad hette han nu ... doktorn som Edvina var
hos när hon fick gallstenen bortopererad ... Doktor Klemmelman. Gå till
honom.
-Jag vill inte ha mina gallstenar bortopererade, jag vill inte att någon
kvackare ska rota i mitt inre, varken det fysiska eller det psykiska. Jag
fick nog av detta när Freud var här i skogen och skulle bota träden från
rotlöshetens ångest.

Ty på denna tid var djuren väl förtrogna med det senaste inom såväl psyko
logiska som parapsykologiska, likväl som teoretiskt fysiska teorier. Skogen
hade ändrats en del sedan Aisopos besökte dem för flera år sedan.

Urban isolerade sig mer och mer i takt med att gäspningarna blev både längre,
djupare och tätare. Inga vänner ville komma hem till dem eftersom de trodde
att Urban blev uttråkad av dem. Urban låg mest i sin säng och gäspade framför
TV:n.

Till slut stod Emma inte ut. En morgon stod hon framför Urban som låg och drog
sig i sin säng, och mitt emellan två av Urbans långa morgongäspningar sade
hon:
-Urban, jag lämnar dig nu. Jag älskar dig fortfarande, men så länge som du
gäspar kan jag inte leva med dig.

Urban satte sig upp med ett ryck i sängen. Hon menar allvar. Hon får inte gå.
Jag älskar henne ju.

-Älskade, stanna kvar. Jag ber dig. Jag ska bättra mig, jag ska aldrig gäspa
mer, jag lovar.
Denna gången ska jag klara det, tänkte han, denna gången ska jag klara det.

Emma tittade på Urban som hon fortfarande älskade men inte kunde leva med.
En tår. Två tårar. Med gråten i halsen svarade hon:

-Så där har du sagt många gånger, men alltid samma sak. Du klarar dig ett tag
och sedan är det samma sak. Jag är trött på det, jag är trött på dina förba
skade gäspningar. Trött. Trött.
-Denna gång är det allvar. Jag kan inte leva utan dig. Jag är själv så trött
på dessa gäspningar. Du får inte lämna mig.
Förtvivlat sjönk han ihop i sängen.

Emma vände sig om, i trots och förtvivlan. Hennes beslut var gjort. Hon skulle
lämna Urban nu.

För första gången kände Urban att Emma menade allvar. Denna gången kommer hon
att lämna mig. Hon hade hotat med detta flera gånger innan. Urban kände att
hela hans liv rasade ihop. Förtvivlat märkte han att en gäspning började
komma. Han skulle behärska den, han skulle. Den kommer uppbubblande. Kommer
som ett störtregn som vill dränka hela skogen. Urban kämpar. Urban strider.
Han lider. Ståndaktigt kämpar han emot naturens krafter, mot störtregnets
piskande kraft. Nu dör jag. All kraft riktas för att kväva jäspningen. Och
till slut: Gäspningen dör ut liksom en vårvind som smeker palmens blad på nat
ten. Matt sluter Urban sina ögon. Han har vunnit en seger över sig själv men
kvar står Emmas beslut!

Emma står med ryggen mot Urban, och kämpar med sig själv och sitt liv. Hon är
tvungen att lämna sin man, sitt enda liv. Bara för de förbaskade gäspningarnas
skull. Vad ska jag göra, vad kan jag göra?

Hon vänder sig gråtande om för att ta ett sista farväl. Ser sin man kämpa. Han
kämpar och lider helvetets kval för min skull. Det måste vara lättare för
honom när jag är borta och han kan gäspa så mycket han vill. Hon ser Urbans
kamp och seger mot gäspningen. Han klarade det denna gång. Men är han till
räckligt stark? Jag klarar inte av ovissheten. Att han sedan börjar att ...
Jag måste lämna honom. Vad ska det bli av oss? Hur ska vi kunna leva isär, hur
ska vi kunna leva tillsammans? Som i ett töcken vänder hon sig för att gå:
första steget på förtvivlans väg. Tårarna rinner. Förtvivlat sinne. Minnen
rinner i tårarna. Tårarnas minnen. Halvvägs i steget. Beslut. Hon stannar upp
i rörelsen. Frånvarande o-gör hon sin rörelse. Står gråtande och ser på Urban
igen. Tårarna rinner fortfarande, men ögonen har fått en annan glans. Nuets
tårar. Framtidens tårar och glädje.

En lång stund ser Emma och Urban på varandra. Precis som då de sågs första
gången, invid den stora eken vid vattenfallet. Urban, matt efter sin kamp blir
konstig i hela sin lekamen. Hans kraft kommer tillbaka, styrkan i kroppen sam
las. Hans näsborrar börjar darra, öronen blir röda och fukt samlas sakta i
hans ögon. Precis så kände han den dagen invid den stora eken vid vattenfal
let.

Emma kastar sig i Urbans famn. Urbans lite tafatta, nyförälskade smekningar
får dem att både gråta och skratta. Emmas kyssar får dem att både känna sig
generade och att le.

-Jag kommer aldrig att lämna dig. Jag älskar dig av hela min sköra själ. Du
får gäspa så mycket som du vill. Jag gör allt du vill.
-Emma, min älskade. Jag har lyckats kväva en mycket stor gäspning. Jag ska
sluta gäspa för evigt, jag ska besöka alla skogens läkare, doktorer, psyko
loger, hjärnskrynklare för att bli frisk. Det lovar jag dig. Aldrig mer ska
jag gäspa. Jag älskar dig.

De båda hade gjort sitt beslut och stod fast vid det: Hon ska aldrig lämna
Urban. Han ska aldrig gäspa.

Urban och Emma lever fortfarande, lyckliga, nöjda. Naturligtvis grälar de, som
i alla friska familjer. Men aldrig mer om Urbans gäspningar. Den stora faran
ligger nu i att de skrattar väldigt mycket. Men det gör det båda och tillsam
mans. Och, förresten, skrattet kan aldrig så split i en lycklig familj.

Sens moral: Den du älskar har ofta lyten, manér och annat. Men de får aldrig
komma emellan kärleken mellan två hjärtan. Ett förälskat hjärta gäspar aldrig.


EKORREN MED DEN SVARTA SVANSEN
Det var en gång för länge sedan en ekorrpojke som var så olycklig. Linus (det
var så han hette) vänner retade honom för hans svans. Det var inget fel på
den. Den fungerade som alla de andra ekorrarnas svansar, ibland till och med
bättre. En svans att styra med, en svans att hålla fast sig med. Kort sagt en
svans som alla andra. Det var bara ett fel på den: Den var svart.

Ofta kom Linus gråtande hem från skolan till sin mor och sa att de hade retat
honom för hans svans igen. Hon smekte och tröstade honom precis som en mor gör
när hennes kära barn är olyckligt. Linus far, Pontus Ekorre som var en mycket
driven kommunalpolitiker, lyssnade på sin son men brukade fortsätta att läsa
sin kvällstidning. Han tyckte att Mamma Ekorre var bättre på att trösta.
En dag sade han emellertid:

-Ja, se barn kan vara förskräckliga mot varandra. De kan inte skilja på det
väsentliga och det oväsentliga i tillvaron. Ofta tittar de bara till hur
saker och ting ser ut och inte till hur de är, innerst inne. Varför reta
någon för vilken färg svansen har, varför ens bry sig om det? Ja, vi vuxna
förstår naturligtvis detta, men barnen ser på livet annorlunda än vi, kloka
vuxna. Inte skulle vi väl bry oss om färgen på Linus svans?

Linus far ser på Linus och hans mamma. Mamma Ekorre ler sorgset och skakar med
en suck sitt vackra huvud.

-Huvudsaken är naturligtvis att svansen fungerar som den ska, eller hur? Det
viktiga i livet är hur en ekorre är på insidan, inte hur hon ser ut.

Sade Pontus Ekorre med en suck och tog ypp tidningen igen.

-Ja, sade Mamma Ekorre, huvudsaken är att du har fått en fin och ståtlig
svans som du kan använda. Din svans är mycket bättre än de andra pojkarnas
när det gäller att klättra i träd, eller hur?

Linus blev tröstad av detta. Viss, hans svans var bättre och starkare och mer
lämpad att klättra i träden med än många av kamraternas svansar. Han slutade
att gråta och gick in på sitt rum för att fundera för sig själv. Efter han
funderat en stund gjorde han läxan han fått i skolan. Ledsen var han men abso
lut inte dum. Han var faktiskt en av de klipskaste ekorrarna i skolan. Men en
klipsk pojke som är mobbad känner sig inte vidare klipsk.

Dagarna i skogen gick sin gilla gång efter detta. Linus vänner fortsatte att
reta honom. Men han hade stålsatt sig och brydde sig inte om dem så mycket som
tidigare. När jag blir vuxen, tänkte han, så kommer de att beundra mig för min
starka och smidiga svans och för att jag är en fin ekorre, och inte bry sig om
att min svans är svart. Han längtade att bli vuxen.

En dag kom det en ny ekorrfamilj till skogen. De kom från en skog långt, långt
borta. De hade två barn, en pojke och en flicka, båda i Linus egen ålder.
Linus tyckte att det var jätteroligt. Äntligen kommer det någon som inte har
retat mig, som jag kan börja umgås med på ett vuxet sätt, tänkte Linus Ekorre.
Han riktigt längtade att få träffa dem, och särskilt flickan. Alla hans jämnå
riga vänner i skolan var ju pojkar. Nu kunde ha få träffa en flicka. Oh, vad
roligt.

De nya ekorrbarnen kom till skolan nästa dag. Prydliga och fina kläder hade
de. När den nya pojken reste sig från sin bänk längst ned i salen och presen
terade sig kände Linus att detta kommer att bli min bästa vän. Han kommer inte
att reta mig för min svans. När flickan presenterade sig kände Linus något som
han aldrig känt förut, en känsla som var väldigt likt det han känt när han
kastat sig ut från ett högt träd och utan problem perfekt landar på den gren
han bestämt: Det fria fallet i luften, den lilla osäkerheten. Han kände detta
men så mycket starkare. Linus tittade nyfiket och förvirrat på henne. Varför
känner jag så när jag tittar på henne? (Ack, ljuva ungdom.)

Flickan tittade på Linus ofta den första timmen och när timmen ringde ut gick
hon fram till honom. Hon såg lika osäker och förvirrad ut som Linus kände sig.

-Hej, jag heter Amanda. Min bror heter Milan. Vad heter du?
-L-l-linus, stammade han fram. Jag heter Linus.
-L-l-linus, härmade hon och skrattade det absolut vackraste och skönaste
skratt Linus någonsin varit med om. Nej, jag ville inte reta dig. Jag menade
inget illa. Jag tycker om dig. Förlåt.

Linus tittade på henne. Hon var den första som retade honom och bad om förlå
telse. Han tänkte: Hon måste vara nästan vuxen. Det är ju så mamma har förkla
rat att de vuxna är. De ber om förlåtelse om de gör något som sårar någon
annan. Han såg i en och samma gestalt den mest underbara flicka han någonsin
sett och samtidigt den mest underbara ekorre. Känslan av att flyga växte sig
starkare och han var tvungen att ta blickarna ifrån henne för att inte göra
något dumt.

Amandas ögon glittrade och strålade som solen själv, hennes hår var långt och
mycket ljust. Hennes mun var välformad, och ett liten skrattrynka fanns där
hela tiden, även då hon var allvarlig.

Linus tittade förbi Amandas högra axel och såg att Milan hade sällat sig till
dem. Milan lade, lite beskyddande, armen om Amanda.

-Hej, jag heter Milan. Du har redan träffat syrran märker jag. Vad heter du?

Milans leende var systerns mycket nära. Syskonen var mycket lika vad gäller
utstrålning, men i själva utseendet var de inte särskilt lika varandra. Han
var mörk med lite sorgsna ögon, även om de glittrade hela tiden, hans hår var
välvårdat långt.

Dessa två kommer att bli mina vänner, tänkte Linus, mina bästa vänner. Båda
verkar vara väldigt vuxna. De har sett min svans men inte kommenterat den. Så
behandlar den vuxne sina medmänniskor.

De pratade om skogen som Amanda och Milan kom från. Rasten var strax över och
resten av dagen var Linus så lycklig över att ha träffat sina bästa vänner.
När skoldagen var slut frågade Amanda om Linus ville följa med dem hem för att
deras mamma hade bakat bullar.

-De är jättegoda och mamma är jättesnäll och du kan väl komma med och saften
hon gör är jättegod och ... snälla.

Amanda nästan stammade. Hon rodnade lite också när hon talade.

Linus tyckte att Amanda pratade lite osammanhängande och undrade vad det
betydde. Han följde naturligtvis med syskonen hem. På vägen funderade han över
Amandas beteende. Varför är hon så? Hon verkar ju precis som hon har landat på
en gren efter ett stort och farligt hopp. Då, då slog det honom. Han förstod
Amanda. Hon kände precis som han. Vad underbart. Vi känner likadant.
Lycklig gick han småpladdrande fram till syskonens hus, ett stort och välvår
dat hus.

Mamman hade mycket riktigt bullar och saft klara. När hon fick se att det kom
en gäst till huset log hon med värme, och hälsade honom välkommen. Och Linus
kände sig så välkommen. Mamman satte sig också ned för att äta bullar. De pra
tade och skrattade och frågade Linus om trakten omkring, och berättade om
stället de kom ifrån. De hade så jätteroligt att Linus nästan fick tårar i
ögonen av glädje.

När de suttit där några timmar kom han att tänka på en sak:

-Amanda, er pappa, vad gör han, är han hemma?

Amanda, som precis börjat på sin åttonde bulle, stelnade till. Hon tuggade och
svalde bullen och sade:

-Pappa sitter inne i sitter arbetsrum och jobbar. Han är forskare och är just
nu hemskt upptagen.

Linus som tyckte om denna familj så väldigt mycket ville genast träffa honom.
Träffa pappan till sina underbara vänner och maken till deras underbara mamma.

Syskonen tittade på varandra och på mamman en stund och såg rådvilla ut. Linus
undrade för sig själv vad som stod på. Vad var det med deras fader? Varför
fick han inte träffa honom?

Till slut bestämde sig mamman och sade: - Barn, Linus känns redan som en i
familjen. Hon reste sig från bordet och gick fram till en dörr som hela tiden
varit stängd. Hon knackade försiktigt på och klev in. Linus hörde röster, lite
dova, lite vedmodiga.

Mamman kom ut efter en stund, stängde dörren och log mot Linus.

-Linus, jag är så glad att Amanda och Milan har träffat dig. Du ska snart få
träffa deras pappa. Men innan vill jag bara säga att det är inte många barn
som har gjort det. Hon tystnade ett ögonblick.

Linus blev alltmer förvirrad. Vad är det med fadern?

fötts. Hon såg på Linus med vänliga men forskande ögon. Många av våra gamla
vänner slutade att träffa oss efter det. Men jag tror nog att du ...

Dörren öppnades och pappan kom ut. Linus tittade nyfiktet på honom. Pappan var
mycket lik Milan. Samma anletsdrag, samma ögon, något tröttare bara. Vad är
det som har hänt med honom? Linus var medveten om att det inte var fint att
stirra men efter allt det som mamman hade sagt kunde han inte låta bli. Han
såg ingenting. Pappan kom fram och hälsade.

-Hej, Linus. Jag har hört att ni har haft det roligt här ute, men jag ville
inte störa er. Det var länge sedan det skrattades så mycket här.

Han vände sig om för att ta fram en stol, och då såg Linus: Han hade ingen
svans!

Pappan noterade Linus forskande blickar. Först såg han arg ut, men när han
förstod att det inte var inte var av elakhet, log han familjens varma öppna
leende.

Tankarna rusade genom Linus. Ingen svans. Stackare, vad han har fått lida
dessa år. Vad han måste ha blivit retad och utstött för det. Stackare, han
visste ju själv ... Linus kände att tårarna började att rinna. Han ville inte
visa något för han trodde det var ofint att ens låtsas om det. Det hjälpte
inte, och han satt där i sin stol och grät öppet.

Mamman och pappan kramade om Linus. Ja, Linus måste ha förstått vad pappan
hade fått utstå i alla dessa år.

Till slut grät alla: Linus, syskonen, mamman och pappan. Både Linus och pappan
kände att det fanns någon annan, någon utomstående som förstod. Linus med sin
svarta svans kände sig lite skamsen. Han hade tyckt att hans öde var värst.

Omtumlad gick Linus hem genom skogen. Hans tankar flög genom honom. Intryck,
känslor. Sina känslor för Amanda och för hennes pappa. Det slog honom, stolt,
efter en stund att han var på väg att bli vuxen. Han började att kunna se vad
en människa går för, och inte bry sig om det yttre. Innan hade han bara tyckt
synd om sig själv, men nu förstod han. Nu förstod han vad det betydde att vara
vuxen: Att kunna känna en annan människas känslor.

Han klädde av sig så fort han kom hem. "Äntligen vuxen", tänkte han och somna
de omedelbart.

På morgonen berättade han för sina föräldrar om gårdagen. De tyckte att det
var så roligt att han fått nya vänner i skolan. När han berättade om Amanda
tittade föräldrarna på varandra och log ett leende som Linus inte riktigt
förstod. Gråtande berättade han till slut om pappan som inte hade någon svans.

När Pontus Ekorre fick höra detta slutade han att le. Han sade mycket allvar
ligt till Linus:

-Det är mycket roligt att du haft trevligt igår. Men du får absolut inte
träffa dem igen. I skolan kanske, men definitivt inte hemma hos dem.

Linus slutade tvärt att gråta. Vad menade hans far? Varför får jag inte träffa
dem?

-Denna man är utan svans och har därför ett skadligt inflytande på dig. Du
får absolut inte träffa honom mer. Att vara utan svans är det värsta som
finns för en ekorre. En ekorre utan svans har inget existensberättigande.

Linus förstod absolut ingenting. Fadern som sagt att det är ens inre är och
inte det yttre som betyder något.

-Men förstår du inte. Linus reste sig från stolen. Förstår du inte, han är
världens bästa forskare. Han behöver inte någon svans för att kunna forska.
Han klarar sig bra utan svans.
-Det har ingen betydelse. Utan svans är man ingen.
-Men du har ju sagt att det är det inre som betyder något.
-Det inre ja. OM MAN HAR NÅGON SVANS! Linus pappa reste sig också.
-Du har jämt tröstat mig som har en svart svans ...
-Men du har en svans, min son. Det är den stora skillnaden. Jag förbjuder dig
att träffa dem.

Linus var alldeles chockad. Hans far, hans egen far. Något började att växa
inom honom. Något han aldrig känt emot sin far, inte mot någon. Det är alltså
så här de vuxna är. Säger en sak om det passar dem, sedan ... Raseriet växte
och växte. Ilsket stirrade han på sin far. Förstod att det var meningslöst att
fortsätta diskutera. Han stirrade på sina föräldrar och skrek med en röst han
själv blev förvånad över:

-Jag går min väg nu. Till Amandas och Linus och deras far och mor. Jag kommer
aldrig mer tillbaka.

Linus sprang ut ur huset. Han sprang genom skogen. Under tiden tänkte han:
Jaså det är så här de är, de vuxna. Förtvivlat undrade han vad han skulle
göra.

Linus kom aldrig mer tillbaka till sina föräldrar. Han hade fått en ny familj,
Amanda, Milan och deras mamma och pappa.
Han gifte sig senare med Amanda och fick tre barn. Och ingen av dem hade svart
svans.

Sens moral: För många betyder färgen på svansen allt. För andra betyder svan
sen själv mer. För Linus betyder det inre allting.

(Men ni kan ju fundera på vad som skulle hänt om Amanda och Milans pappa haft
svans men ett dåligt inre. Skulle Linus för den skull föraktat honom? Skulle
Linus haft rätt i att göra detta? Sens moralen av detta är att ingenting hos
en ekorre betyder allt. Mycket betyder en hel del, men ingenting betyder
allt!)


POJKEN SOM MAXADE
Det var en gång för inte särskild länge sedan en pojke som hette Torvald Franzen. Hans föräldrar hette Sture och Greta och de var väldigt fästa vid sin
son. Han såg väl ut som de flesta pojkar vid den tiden men han hade ett stort
problem: Han maxade alltid och allting.

Om ni inte vet vad "maxa" betyder ska jag förklara det för er. Allting han
gjorde gjorde han med en sådan frenesi och energi att hälften kunde vara nog.
Skulle han tvätta sig eller borsta tänderna gjorde han inte det med en lätt
uttråkade minen som barn i hans ålder brukar borsta sina tänder. Nej, han gick
in för denna tandborstning med liv och lust, som om hela världens framtid
hängde på att hans tänder blev riktigt borstade. När han åt lade han hela ned
sin själ i att äta perfekt och korrekt. När han gick var det som om världen
stod i brand och skulle gå under om han inte gick på det rätta sättet. Gjorde
han inte rätt fick han dåligt samvete och mådde dåligt.

Nu tror ni säkert att han var en artig och välartad pojke som gjorde allt
detta för att vara sina rara föräldrar till lags. Inget kunde vara felaktiga
re. Hans föräldrar var tvärtom mycket oroliga för Torvald och kunde ibland
säga till honom på kvällarna:

-Torvald, ikväll behöver du väl bara borsta tänderna i tre minuter, och inte
i en halvtimme som du brukar. Du kan till och med hoppa över det. Ta och läs
lite serietidningar istället.

Men Torvald stod i en halvtimme i badrummet och borstade sina tänder. De blev
så vita och så fina.

Eller vid matbordet kunde föräldrarna säga:
-Torvald lille, du måste inte äta så perfekt. Du får slörpa lite med soppan
eller tappa skeden på golvet.
Men Torvald varken slörpade eller tappade skeden i golvet.

Detta var bara början för Torvald. Hela hans ungdom gick åt till att göra all
ting perfekt: Äta, sova, vara duktig i skolan. Han gjorde allt så noggrant och
perfekt att han inte hade tid till något annat än detta. Hans föräldrar var,
som ni förstår, väldigt oroliga. De frågade Torvald ofta varför han höll på
som han gjorde:

-Ingenting är värt att göras om det inte görs perfekt. Allt är värt att göras
perfekt.
-Men du hinner ju inte med att leva. Att träffa kamrater. Träffa flickor.
Busa lite, palla äpplen och sånt som en normal pojke ska göra. Du kan väl i
alla fall ljuga lite för oss ibland.
-Ni vet mycket väl att detta inte går att göra perfekt. Alltså låter jag bli
att göra det.

En dag bestämde han sig i alla för att ljuga för sina föräldrar, för att göra
dem glada. Det gick bara inte, han kunde inte fara med lögn. Om han hade slar
vat lite med maten, tandborstningen, läxorna och sömnen några dagar skulle han
säkert kommit fram till en perfekt lögn. Men en perfekt lögn är inte något som
är värt att lägga ned energi på, resonerade Torvald.

När Torvald var 16 år och slutade skolan var han för första gången villrådig,
eftersom han inte riktigt visste vad han skulle göra sedan. Perfekt var han i
sitt uppträdande, men inte ett geni. Han var tvungen att fundera på sin fram
tid. Hans föräldrar tyckte att han borde bli läkare, med sina perfekta betyg
och allt. Statusjobb och mycket pengar, vad mer kan man begära? sade Sture vid
en av deras små pratstunder kring den perfekt uppgjorda brasan. Torvald var
inte riktigt nöjd med detta.

-Jag tror inte att det är så bra idé. Läkare kan visserligen bota sjuka, men
inte alla. Jag vill inte göra ett halv jobb. Antingen botar jag alla eller
så ingen. Jag tror att jag tar några dagar ledigt från allt och funderar
igenom detta.

Föräldrarna blev både överraskade och glada. Lite besvikna efterson att han
inte ville bli läkare. Viktigare var dock att Torvald skulle ta det lugnt
några dagar och fundera. De blev rörda till tårar. Äntligen skulle han göra
något som inte var perfekt.

Det var bara vad de trodde. Ränderna går aldrig ur, finns det ett bra gammalt
ordspråk som heter. Det stämmer mycket bra in på Torvald. Visst, han tog det
lugnt. Men det var perfekt lugnt: maxat lugnt. Vid minsta störning i sina fun
deringar blev han ilsken och arg. Han fick dåligt samvete för att han inte
lyckats lösa problemet efter en dag. Nästa dag var det likadant. Inte kunde
han komma på vad han skulle göra. Hur ska jag veta vad jag ska göra med mitt
liv? Frågan malde i huvudet på honom när han åt, när han borstade tänderna,
när han gick.

Han började slarva med maten, med att borsta tänderna, med att gå. Han fick en
dålig hållning och var oförskämd mot sina föräldrar. De var nöjda och glada
för de trodde att han tog det lugnt med sig själv: - Äntligen, sade Greta har
han tagit sitt förnuft till fånga. Nu njuter han av livet. Nu slarvar han,
precis som normala människor gör.

Det var dock ingen lugn Torvald de såg. På ytan kanske, men hans inre var i
uppror. Han sökte efter det perfekta livet att leva, men kunde inte komma på
vad. Han funderade och funderade. Han tog ner några av sin fars böcker om
olika livsvägar och studerade dem. Han gick på biblioteket och lånade travar
med böcker om olika yrken och olika saker man kan göra. För varje bok han
läste måste han läsa tre nya. För varje ord han stötte på kom han på tre yrken
att studera.

Vad ska jag göra? Vad ska jag göra av mitt liv? Långsamt gick det upp för
honom att det fanns så många vägar att gå. Han blev alldeles yr. Hela sommaren
gick Torvald i en slags dimma. Han lät bli att tvätta sig, lät bli att sova,
åt bara ibland och svor till sina föräldrar. Han visste inte riktigt varför
men han ljög för sina föräldrar och sa att han tog det lugnt. Varför ljuger
jag för dem? Denna fråga tillsammans med frågan om vad han skulle göra var det
enda han brydde sig om.

Torvalds goda föräldrar såg naturligtvis vad som hände, men de trodde att
detta var det perfekta sättet för Torvald att ta det lugnt. De var inte sär
skilt oroliga för honom.

På något underligt sätt beslutade han sig för gymnasiestudier. Under denna tid
började han att träffa flickor med en frenesi av sällan skådat slag. Han bör
jade dock att sköta sin hygien igen eftersom kvinnor vill ha en ren och fräsch
karl. Men han tyckte att det var slöseri med tid. Inte ens hos kvinnorna fann
han det han letade efter.

Han lät skriva in sig vid Universitet. Det gjorde saken inte lättare. Han fick
läsa om mer saker. Han fick träffa mer människor som inspirerade honom om allt
möjligt. Han började ta droger, resa utomlands, arbeta i kibbutz och gudvet
allt. Ingenstans fanns det där, det som skulle besvara alla hans frågor.

Nu tror ni säkert att Torvald var en mycket olycklig man, som var på gränsen
till ett sammanbrott. Nejdå, ni kan vara lugna. Han var mycket lycklig. När
han kommit på något nytt att göra var han så lycklig: detta är det rätta. Nu
har jag kommit på det! Och lyckan han kände tröstade honom i alla hans tidiga
re misslyckanden.

Han började att forska på sin institution. Han förlovade sig med en vacker
kvinna vid namn Ulla. De fick barn. De köpte en fyrarumslägenhet. Allt dessa
saker gav honom en viss tillfredsställelse, men fortfarande hade han inte fun
nit det perfekta att göra, det som han skulle viga sitt liv åt och göra per
fekt.

Nu hade han inte tid till att göra allt perfekt längre. Det var viktigare att
nosa reda på alla möjligheter. Inte en ovänd sten ovänd, blev hans motto. Han
fortsatte att leva i sitt maxade liv. Och har han inte vänt alla stenarna ännu
så håller han på med det.

Sens moral: Vi lever inte bara för att göra saker och ting perfekta, utan även
för att vi ska kunna gå framåt. Att göra många saker mindre perfekt är vikti
gare än att försöka göra ett fåtal perfekt. Senare i livet kan man sålla ut de
saker som man vill göra perfekt. Ett ung människa ska samla på sig erfaren
heter, som han kan låta gro och växa. Liksom en ung ek som inte bryr sig om
vilket vatten han dricker för att bli ett stort träd.

TITEL!
Redan när han kom hem från arbetet hade han aningar om att något ovanligt
skulle inträffa med honom eller med lägenheten. Det var kanske bara var en
lustig association orsakad av doften från grannens pannkakor, som påminde om
något barndomsminne, riktigt vilket visste han inte.

Som vanligt på sommaren bredde han några smörgåsar och tog med dem ut på
terassen. Han hämtade en bok från sin omfångsrika bokhylla: "Du är, fast du
vägrar", en nyutkommen prosadiktsamling av Kjell Verdre. Solen höll just på
att gå ned ovanför grannens garage.

"Hindra inte dina impulser att komma ut. Lev ut dina känslor!" Han läste
stycket en gång till i det dåliga torsdagskvällsljuset på terassen. Hindra
inte dina impulser... Han träffades djupt av dessa ord. Men han hade väl gjort
allt han kände och tänkte? Hade han inte låtit impulserna komma ut? Tankfullt
slog han igen boken och lutade sig bakåt i fåtöljen för att sätta sig mer bek
vämt. Han vände och vred sig, men hittade inte sin vanliga avslappningsställ
ning.

Under hela kvällen gjorde sig orden påminda, hur han än försökte tänka på
något annat. Om liknelsen inte vore så banal kunde man säga att det var som en
refräng i en schlager som maler om och om igen i huvudet. Hela hans kropp vib
rerade denna tanke.

Varför kände han sig så olustig? Det gick inte att bedöva med TV eller med Af
tonbladet, utan han fick gå och lägga sig med funderingarna: Lever jag inte ut
mitt inre, mina känslor?

På morgonen var han sen och morgonduschen och frukusten tog hans trötta upp
märksamhet i anspråk. Gårdagens funderingar fanns kvar, långt borta, men han
hade inte tid att brottas med dem. Och arbetet som personalchef krävde som
vanligt att han var tvungen till olika ställningstagande. Mest var det den
inre konflikten på kontoret som skulle lösas. Det var fredag och då brukade
stämmningen vara något bättre än vanligt. Han beslöt sig för att gå hem
tidigt.