IMPRESSIONS ETC


INTRYCK I
Solade på balkongen. Satt där och studerat väder och vind, lyssnade på 
människor som skrattade och ropade; gjorde just inte något speciellt. Bara 
vilade mina ögon och öron och vände tankarna ut och in, som för att vädra dem.

När jag som bäst sitter på stolen känner jag ett litet stick på mitt ben,
öppnar ögonen och vänder blicken nedåt balkonggolvet.
Där ser jag tre getingar fastnaglade vid varandra som av en underlig kraft.
De surrar och bzzar, vrider och vänder på sig. En älskog, verkar det.

De slutade efter en stund och flög i väg, var för sig.
Nöjda och belåtna.


PARFYMFLASKAN
I vattnet utanför min öde ö såg jag plötsligt
en flaska med parfym.
Vandringen den dagen varade inte längre än så.
Jag gick tillbaka in i hyddan, med flaskan tätt mot min kropp.

Innehållet kunde analyseras, mätas och vägas.
Och jag kunde skriva små lappar om allt som gick att säga.
Jag kunde spekulera varifrån flaskan kommit.

Men vis av gamla skador satte jag mig ned på en bänk och
lekte varsamt, smekte ömt denna klenod. Detta minne.
Långt tillbaka for jag,
Så långt jag någonsin hade drömt,
Att jag mindes något jag aldrig varit med om.
Det tycktes inte alls besynnerligt. Som att vandra in
genom en välkänd dörr till mitt rum.

Som havet den dagen, som luften en dag i maj.


BARNINTRYCK
Invid spisen fanns en liten korg, brunbränd av all värme. I den låg alltid
torra tidningar för att ha till bränsle. På andra sidan spisen låg alla ved
trän, ordnade på ett sätt som bara morfar förstod. Han gick upp tidigare än
alla andra för att värma upp huset, så att när vi kom ner var det en behaglig
värme som mötte oss i köket. Nu kunde vi lugnt sätta oss ner vid bordet och
äta en kraftig frukost efter nattens drömmar.

Bordet var av ek, det kunde väl vara fyra gånger två meter stort. Benen var
väldigt fina men märkta av oss. Vi var fjorton kusiner som kröp under bordet.
Där såg vi alla gamla tuggummin och vackra streckgubbar.

Jag såg aldrig ovansidan ordentligt.


SANDTAGET
Det var i sandtaget, där jag ofta lekt som liten.
Jag såg en bekant gestalt vinka, kände igen just denna gest (fast då från
andra hållet).
Gesten bockade sig för mig och lyckönskade mitt liv, och undrade om jag fått
ut allt det jag ville.
Det var en underlig fråga. Gester brukar bara säga mycket enkla fraser som:
"Kom hit" eller "Håll om mig" eller "Lär känna mig".
När började gesterna fråga? När började gesterna filosofera?

Något hade uppenbarligen hänt sedan jag var liten.
Jag letade efter några synliga spår i omgivningen.
Nej, det vara samma sandtag. Fast mer öde och igenvuxet. Träden var vuxna.

I ett av träden såg jag ett nyfött barn vyssas av grenarna. Barnet verkade
vara förtjust över att vara där. Snett bakom stod eken som fött barnet.
Jag gick fram och gratulerade; gesten tittade nyfiket över min vänstra axel
och var alldeles uppslukad av denna syn.
Vi bar fram våra gåvor. Vi vände tillbaka.

Gesten frågade vad vi hade varit med om. Jag svarade.
Sedan var det dags att ta farväl.
Jag känner nog inte igen gesten längre.


FÅGELN, FÖNSTRET OCH JAG
I
Fågeln pickar på fönstret, hon vill in.
Det är en liten gråbrun fågel, ögonen lyser av värme.
Men kan inte se genom rutan.
Hennes näbb ser ut att frysa mot den kalla ytan.
Men det är mycket varmare ute hos henne.
(Mitt fönster frös till is under vintern.)
För varje litet slag smälter isen långsamt,
och vattnet rinner ner som tårar på fönsterblecket,
samlas i en pöl och värmer marken nedanför.

Jag börjar nu att försöka få bort isen genom att andas på fönstret,
med det har ingen verkan. Min andedräkt blev också köldbruten.

Långsamt sker något. Mina händerna värker inte.

Jag ser fågelns ögon allt närmare mig
Hennes vingar värmer händerna. Från utsidan.

På köksbordet ligger det kvar lite bröd från i höstas som jag skär upp
i små bitar. Lite vatten finns kvar i ett fat.

När fönstret är helt fritt från is kan jag äntligen öppna det.
Tar in fågeln och håller om hennes isiga näbb
med mina uppvärmda händer och matar henne.

En fågel bor i mitt rum.

II
Jag flyger runt huset och dras mot ett oansenligt fönster.
Ser genom rutan, skymtar en gestalt,
en skugga vars vemod ristat
ett svagt spår i den istäckta ytan.
Bildar en kontur.
Jag försöker att rita upp den så den blir tydligare och mer begriplig.

Tänk om han kunde komma ut till mig
och värma min nakna näbb,
hålla mina värkande vingar, se om såren
jag fick på förra flygturen.

Han andas på fönstret och konturerna försvinner.
Vill han inte komma?

Isen börjar att smälta.

Nu syns han tydligare. Jag ser hans ögon, de tittar på mig
de ser mina ögon som ser på honom.
Men han har inga vingar.
Vi är på var sin sida om en fönsterruta.
Det känns som om vi redan har öppnat den
som vi kunde tränga oss igenom materien och förena oss.

Isen har smält, jag ser honom klart.
Konturen som syntes gjorde honom inte rättvisa.
Bakom honom står ett bord.

Fönstret har varit stängt så länge att det öppnar sig själv.
Som av längtan.

När jag flyger in i rummet grips jag av yrsel.
Av hunger som snart skall stillas?

Han sträcker fram bröd och vatten. Jag är äntligen hemma.

Vi ser på fönstret. Det skall aldrig mer hindra oss.
Vi lyfter våra hjärtan och slår sönder det.

III
Tisdag. En vårdag. Solen skiner och fåglarna har börjat att komma tillbaka.
Som vanligt är jag kall och frusen när sömnen flyr.
Yrvaket märker jag att de två ser på mig.
Med olika ögon.
Hans bedjande, hennes sökande.
Först ser de bara mig. Fast de försöker att inte låtsas om det.
De tror de ser varandra.

Jag söker att återskapa den andra genom att formera mina molekyler,
mina iskristaller som legat i stilltje så länge.
Om jag gör mig riktigt lik den andre kommer båda att älska mig.

Rör mig långsamt, och sakta formas en struktur.
Jag tycker det blir rätt likt.

Hon försöker att lossgöra isen med sin näbb, jag ser att hon fryser.

Han andas på mig
och fastän hans andedräkt är kall som döden
märker jag den starka viljan i blicken.
Isen smälter. Han vill förgöra mig.

Min vinterskrud tas långsamt ifrån mig, jag står naken.
Det känns ändå skönt att kunna känna något igen.

De öppnar mig, en värme far genom själen.

Åh, att alltid ...


BORTOM GRÄNSEN
I stället för att vända om fortsatte jag bortom gränsen. Längre och längre
bort från mina hemtrakter, som jag känt så lång tid att jag blivit ett med
dem.

Marken var inte så kuperad här, men det fanns nya träd och blommor jag inte
ens visste var möjliga.
Till vänster om en stor röd blomma stod ett vackert rådjur, som såg ut att
lukta att det var någon ny i skogen. Dess ögon strålade av samklang med 
naturens kontrapunkt, likt de första violinerna i Bruckners nionde symfoni.
När våra ögon möttes log hon och tycktes försäkra mig att även jag hade del i
skogens väsen; att också jag, fastän från staden, var en del i denna naturens
harmoni.

Jag gick många gånger tillbaka till skogen, men rådjuret såg jag aldrig mer.


VID FÖNSTRET
Ser genom fönstret en kvinna som står nere på gatan. Klockan är ännu inte sla
gen fem på eftermiddagen.

Hon är medelålders och svagt rundlätt. Jag skymtar ett lidande genom sättet
hon knutit schalen på. Knuten är hård och liten, som om hon genom denna kunde
hämnas världens alla orättvisor som vederfarit henne och hennes familj. Kanske
har den äldste sonen blivit svårt skadad i ett knivslagsmål. Kanske är dottern
ogift. För denna kvinna är detta ett öde som hon möjligtvis kunde önska sig
själv, men inte sin enda dotter.

Kvinnan jag ser genom fönstret vänder på huvudet. Det verkar som om någon
kallade på henne. Kanske hennes hemliga kärlek? Jag tycker mig se, att glimten
i ögonen får just de hemligt älskades speciella lyster. Kanske är det dottern
som köpt mat till sin mor och sin tvåårige son.

Kvinnan jag ser genom fönstret vänder nu hela sin kropp och lyfter armen mot
någon. Kanske är det maken som nyss slutat arbeta, och efter en hård dags slit
väntar på en njutbar kväll tillsammans med sin fru. Kanske är det vänninan som
länge varit borta i utlandet för att arbeta med intressanta människor. Hon
måste ha mycket att berätta.

Kvinnan jag ser genom fönstret springer emot denna person.
Klockan slår fem. Kvinnan försvinner bakom hörnet.


ETT SPRÅKS UTVECKLING
Dag 1
Barnet gråter. Modern böjer sig ned över barnet och frågar "Gör det ont?".
- Ont, gråter barnet vidare. Modern tröstar barnet.

Dag 2
Barnet har slagit sig i knät och det blodet rinner. Barnet gråter högt.
Modern frågar oroligt:
- Gör det ont?
- Gö'-ont, svarar barnet och trugar ledsamt med munnen
- Var har du ont? Har du ont i knät, här (pekar på knäet) på knäet?
- Ont-på-knät, säger barnet.
- Ja, det gör ont på knäet, säger mamman, men det går över. Hon plåstrar om
sitt barn och hållet det sedan ömt i famnen.
- Gå'-öve', säger barnet, glad över att mamma håller honom i sin famn, glad
att han tagit de första stapplande stegen mot språkets underbara lekplats där
verbens gungor börjar skymta, substantivens rutschbana står frestande och ad
jektivens klätterställning pockar för undersökning.
- Ja, säger mamman och ler, det går över.
Mest gald är barnet över att mamma ler.
- Gå'-öve'. Mamma ler igen.

Barnet börjar nu att tänka: 'Jaha, det är så jag ska göra för att få mamma att
le. Upprepa allt vad hon säger. Men det måste vara tråkigt att bara upprepa.
Jag måste hitta på egna ord, egna meningar. Mamma ler och skrattar ju när jag
hittar på nya lekar. Jag ska prova en redan nu:'
- Ont i även, säger barnet.
- Vad sade du? Vad menar du? Barnet ser att mamma inte ler, utan ser frågande
ut. Barnet tänker 'Detta var ingen korrekt sats. Jag provar en ny:'
- Går över ont.
Mamman ser fundersam ut en liten stund, sedan ljusnar hon (glädje för barnet!)
- Ja, det onda i knät går över.
Barnet förstår inte vad detta betyder, men kommer i håg mammans rättelse.

En timme senare frågar mamma:
- Har du ont?
- Barnet känner efter om han har ont:
- Nte'-ont.
Jag, det var bra. Du ser att det gick över.
'Jaså' , tänker barnet, 'det var det 'gick över' betydde!

Barnet växte sedan upp till en vuxen man, gifte sig och fick två barn och blev
professor i filosofi.