TILL EN DAGBOK, OM JAG HADE NÅGON
Det intressanta med att gå till affären och handla är att man träffar så många
intressanta personer och andra saker av vikt. Jag ska berätta om några jag
mött:

Den 14 juni 1987, En varm sommardag.
Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag skulle handla 1 kg bitsocker och två
liter mjölk, samt, om det fanns, några liter jordgubbar. Väl framme vid mjölken
kommer det fram en mycket liten, gammal, dam som frågar något. Eftersom
jag inte just hör särskilt bra tog jag på mina glasöron och bad henne upprepa
vad hon tidigare frambragt i ljuset (i etern).  Med knarrande röst hörde jag
vad hon sade:

- Ursäkta, min unge man ni står på mina tår.

Jag förstod inte riktigt, eftersom en redan fanns i hennes ögon. Förbryllad
tog jag ett steg baklänges och ramlade in i en fullständig uppsättning av
amerikanska konservburkar med felkrossad ananas. Då såg jag henne på ett bättre
synavstånd: Det var en exakt kopia av Ronald Reagan, fast något ihopkrympt,
och kanske lite äldre än vad han var förra året, men där kan jag ju förstås ha
fel.


23/6 1987
Har ni någonsin varit med om att få en känsla av att ha varit med om en sak
tidigare. Jag har precis varit det och det var otroligt. Jag tror att det kallas
för deja vu, med det är nog på franska, och jag har inga franska minnen.
Det hände i morse. Jag hade varit nere på stranden och tog ett lättförtjänt
dopp efter en lång dag på stranden. Inget speciellt hände där vid stranden,
inga franska tankar eller tyska bilreparatörer angrep mig.

Inte heller i vattnet. Nej, det var när jag skulle åka hem som det började.
Redan vid cykelstället började det: Jag känner igen detta, detta har jag gjort
förut. Men jag skakade av mig den konstiga känslan, liksom alla myror som krupit
på mig på stranden. När jag cyklade förbi muséet var det likadant. Vid
Stortorget likadant känslan fortsatte att kittla mina sinnen ända fram till
min port. Sedan försvann de spårlöst. Jag såg den utanför mitt sovrumsfönster
precis när jag skulle sova. Sedan har jag inte upplevt den känslan. Kanske har
den flugit till mer näringsrika länder, kanske inte.


24/6 1987
En annan dag såg jag, med ett leende, som var av det varma sommardagsslaget,
en man och en kvinna, som, förutom att köpa de dagliga råvarorna, även snatta
de en liter mjölk. Det var mycket underligt eftersom de inte alls drack någon
mjölk eller hade några släktingar som gjorde det - det senare fick jag reda på
senare när jag noggrant läste det senaste numret av Sceneasten. De var intervjuade
och fotograferade så det stod härliga till, en artikel utan like. Här
stod de alltså framför mig. båda två, samtidigt och tillsammans.


Jag tackade min lyckliga stjärna, mina producenter och filmteamet, och gick
ned från podiet. Applåderna i den lilla affären tog aldrig slut, och det var
väl därför som så många åkte dit för att handla dem där. Bägge såg ut som
Ronald Reagan när han var en ung och mycket lovande skådespelare. Nu är han
mycket äldre, men lovandet sitter fortfarande i.

Paret upptäckte att jag hade upptäckt dem, och jag upptäckte att det hade upptäckt
min upptäckt om dem, och det var så jag fann dem: Trevliga innerst inne,
även om det var där, inne i fodret, de förvarade sina mjölkpaket. (F ö hälsade
de att Fort rätt ofta var inne i affären, fast han gick bakvägen och för
långt.)

Vi upptäckte samtidigt att vi hade mycket gemensamt: En näsa, två ögon, och en
mun (var alltså), ett sår på högra fingret (var) och att vi alla undrade över
vad livet hade att erbjuda oss i framtiden. Jag var ofta hos dem och drack te,
men sade inte att jag föredrog te med mjölk.


13/4 1988
En annan dag var det inte något som inträffade i affären, eftersom jag inte
var där och undersökte. Dagen efter var jag där, men då inträffade inget heller.
Sedan hörde jag ett rykte att George Bush hade köpt ölkorv där, men det
var ju inte något värt att undersöka.


29/7 1893
Jag har inte blivit född än på ett tag, men det borde har varit ett fint
minne. Dagen ska enligt samstämmiga uppgifter ha varit alldeles lagom för ett
minne (då taget i räkningen att det fortfarande var ett kallt krig mellan de
ena och de andra, eller om det var tvärtom).

Denna dag skulle jag förmodligen ha kilat ned till farbror Oskarsson och metat
sönder hans metspö, en hobby jag ofta idkade som ofödd men liten och charmig.
Jag fick inga fiskar den dagen, mer än de varma farbror Oskarsson gav mig
efter tionde spöet. Det var ju regn den dagen, men jag hade vid den tiden inte
förstått skillnaden mellan regn och och metspö. Man kunde inte se skillnaden i
den kalender min far gav mig som liten som present som tröst. Inte heller
framgick skillnaden i den lilla skrift farbror Oskarsson hade bakom spisen,
och som han så ofta smög sig undan för att läsa: "Huru man agar ett barn som
mäter fiskar i fot. En aktiv handledning i fem delar." En bok som sas "slog"
(förlåt vitsen) under denna tid.

På den tiden var det nämligen vanligt att den mjuka linjen inte fungerade,
varvid man fanns sig tvingade att ta till betydligt mer hårdhandskade metoder,
såsom ju detta som boken antyder redan i sin titel (vilket var helt nytt för
den tidens bokförläggarfingrar).

Senare samma dag förvandlades till en halvhjärtlig imitation på Ronald Reagan
(då inte heller särskilt född).


12/9 1988
Idag var en dag fylld av bekymmer. Tant Augusta och farbror Emil var här för
att visa upp sin nya bil, en Vovvo (bilen för finansvalpar). (Nu var ju mina
släktingar inte några valpar, snarare tvärtom.) Vi körde upp till Smålandsstenar.
Där fanns det inte heller några getter. Därför åkte vi tillsammans, och i
samma bil (!), till Smålandsstenar för att se efter om getterna hade kommit
än. De hade de, och vi var alldeles nöjda, som en präst med ett nytt paket
böngroddar. Av en eller annan orsak flyttade tant Augusta och farbror Emil
från sin sommarstuga, så jag åkte inte dit fler gånger. Men jag kommer aldrig
att glömma Sofia.


13/9 1988
Idag var det exakt en dag sedan jag skrev gårdagens historia. Jag firar det
med att vaka vid hundkojan och springa ikapp med hunden när han ska skälla på
brevbäraren. Han brukade bära koppel men postverket tillät inte det längre.
"Ytterligare en illusion krossad.", sade han några år efteråt till mig. Sedan
sprang vi ikapp och skällde på hundarna.


14/9 1988
Idag har det varit en sådan dag jag helst vill glömma. Och det har lyckats.


19/7 1989
Den första solen har kommit upp. Barnen är lyckliga och grannen bråkig: Spelar
bara James Brown och Aretha Franklin. Jag sparkar som vanligt sönder dörrkar
men, men den vägrar att sluta. Jag byter ut den och sätter in min berömda
dörrcharm. I morgon ska jag bara komma ihåg två saker: Att regnet hade alldeles
fel färg och att riksdagen beslutat att naturen ska gå över till flextid.
På torsdag ska stämpelklockorna blomma.


20/7 1989
Den andra solen kom upp idag. Vi gick ner till stan för att köpa lite gräs,
men ingen av oss, kom vi på på vägen, hade anlag för idissling, vilket gjorde
att vi inhiberade det planerade. Vi gick upp till biblioteket för att planera,
men det var stängt taget inget vi kunde göra åt det utan tillstånd.

Sedan gav jag till ett skratt och vände på klacken, så att det såg ut som om
framsidan av skon gick framåt, och baksidan bakåt (vilket sedan skulle förbrylla
min son).

Min mor fyllde år tillsammans med grannarna och vi var där, som på ett besök.
Ingen annan hade kommit på den idén före oss, men det blev, visade det sig,
ett mode av sällan skådat mått. Där var väl H M S Konungen utaf Gustaf, där
fanns väl H H M Dronningen af Silvia, och deras så väl ansade dottringen Viktoria
af egen vilja.

Det är mycket underligt (funderade jag senare i min filosofiska kammare) att
Dronningen födde en kronprinsessa. De måste ha planerat detta väl. Tänk om
Viktoria varit en enkel bondflicka från Genarp?
Dagen började som den slutade, i min säng, med tankarna på Viktoria som envärdig
hustru till min son. (Som det sedan kommer att visa sig, blev de faktiskt tu,
och jag blev därigenom svär-kung.)


21/7 1988
Idag ångrar jag att jag avslöjade det där om Viktoria. Min ånger är, om bilden
tillåts, likt åkersorkens vandrande genom fältet: Gräver upp lite jord här.
lite där, men sparar inget på banken.

En annan lika slumpartad, lustig, händelse höll på att hända mig: Den genom
kände filmskådelspelaren Robert Redford, med snuva och maka, var och handlade
i ett snabbköp nere på stan. Men jag sov hela dagen och vaknade precis innan
jag skulle stöta på honom. Detta skulle ske långt från min bostad och jag hade
bara fått på mig strumporna när det skulle ske. Men jag kan i alla fall säga
att jag inte stött på Robert Redford! Hur många kan skryta med det? (Tyvärr
kan jag inte säga detsamma om Lill-Babs.)


22/7 1988
I dag är det en ny dag, tack och lov. Jag har blivit trött på de gamla dagarna
(de har gulnat lite på morgonkanten), och hälsar med ett välkommet hejsan-
hoppsan på dessa. Tyvärr har de samma namn som de gamla, men jag tror (och
hoppas, så att säga) att detta inte ska ha så stor betydelse. Jag ser verkligen
framemot den dag då vi byter ut de gamla timmarna, mot lite kortare, aktivare
och spännande (och helst brunetter, men man kan ju inte få allt).

Jag har även bytt ut regnrocken mot en kastrull. Det var väl väntat, kan man
antaga.

I morgon ska jag återkomma till Riksdagen om mitt förslag om sänkt promille
halt. Jag menar att för att detta samhälle ska fungerar, och det ska det,
måste vi sänka gränsen till 2.6 promille för att någon ska vara nykter.
Om folket inte kan ta detta: må så vara men då har vi alla fall en bra promillehalt.
Jag har sett i pressen att vissa, icke här angivna källor, påstått att
mitt mycket modesta intag av dessa drycker skulle gjort mig promillehalt, men
då har de felaktigt missbedömt min person! Jag kommer att protestera, reagera!
Jag säger stopp! Fyrfaldigt stopp! Jag säger promillehalt! Något spillande av
detta folkets vidriga gissel vill jag inte veta av.

Därom får de lärda tvista (eller rumba, vilket går på ett ut).


24/7 1988
I dag är det precis ett år sedan det var 24/7 senaste gången. Jag kommer inte
att fira detta, mer än lite. Polisen sade sedan till mig att det var två år
sedan det var 24/7 näst senaste gången, och vi blev därigenom inblandade i en
häftig diskussion som slutade.

Vid kvällsduschen tappade jag en av mina tvålar. Hur ska det nu gå för "de
blåe"?, undrade jag.

Efter detta cyklade jag som vanligt ut ett tag och sprang de nittio miljon
stegen till Paradiset. Här fanns hon äntligen, denna underbara varelse, som
mjölkpaketet med det senaste sistadatum, som den korv ingen annan smakat, som
den utslagna sockerskålen hos grannen. Eller bättre: som den utslagna sockerskålen
hos grannen.

Vardagarna skriver sin egen historia. Må så vara, men inte på min skrivmaskin.


25/7 1988
Skrynklande ihop tidningen av vrede. Upptäckte sedan att den var av vanligt
papper (ett misstag jag ofta gör). Trampade på ett bananskal, men ramlade
inte. Det var synd att ingen såg mig. Då skulle jag skrattat åt dem! 23 minuter
och 32 sekunder kom chocken: Då ramlade i stället av cykeln vid ett över
gångsställe. Cykeln skrattade åt mig. Nu hänger den på Moderna muséet, inramad
och allt. Tavlan jag hade med mig, alltså.

Handlade i mitt närköp: En Coca Cola. Men den lämnade jag tillbaka, av person
liga skäl. Köpte därefter en annan Coca Cola, vilket jag även den lämnade
tillbaka. Och så höll vi på en lång stund, det lilla livet och jag. Grann var
hon verkligen. Sedan köpte jag en Coca Cola, betalade och gick ut. Det hela
slutade lyckligt eftersom jag kastade in den (då) tomma burken genom fönstret.
Jag upptäckte, vid en noggrann kontroll, att de av mig åberopade politiska
skäl för mitt ovan beskrivna handlande, var helt onödigt. Jag hade hela tiden
trott att "Coke is it" syftade på en skamlig sjukdom, med där bet jag mig i
tummen, som gumman sa. (Hur skulle detta kunnat gå till? Jag har alltid til
lämpat ett säkert decimalsystem!) (Gumman kom sedan in och läste det ovan
bemälda, och sade, med ett halvböjt leende: Efter stängningsdags, naturligtvis.)
Jag har aldrig träffat denna gumma, så hon vet inte vad jag talar om;
mer än möjligtvis som en liknelse. Jag träffar liknelser så sällan, numera.
Trots att det sägs att de är rätt träffande, vilket jag aldrig har förstått.
Men det kan ju vara nå'tt med data.


26/7 1988
Idag har ett år gått. I morgon har ett år och en dag gått. Huvaligen, vad jag
börjar bli hungrig.


27/7 1988
Min syster och jag skulle träffas igår. Hon kom inte. Tillfrågad varför, svarade
hon på sitt snäll-elaka vänligt-otäcka sätt (som tydligen kommer efter
far, men före mor och mellan mina båda bröder).

Jag fick en felringning i dag, men jag skickade tillbaka den.

Blev uppringd av en god vän som föreslog att vi skulle titta på konst. Jag av
böjde och sade att jag blev bränd av en manet ett gång och att sedan dess kan
jag inte med dem. Han svarade att det var ett missförstånd. Jag vill inte se
missförstånd heller, svarade jag med skärpa. Det hade jag sett tillräckligt på
den stora Missförstånd-utställningen i Louisiana '85. Det gav inget bestående
intryck. Jaja, du gör en stor tavla, sade han och lade på luren. Ännu idag
förbryllar mig hans svar. Hur kunde han veta det? Han hade ju inte varit i min
lägenhet på länge.

Vid kvällens sista timma drabbas jag av ett anfall av försiktighet och kämpar
länge under lampans sken. När jag sedan somnade var det som om natten hade
täckt över mig hela sitt ljuva täcke upp till min lilla näsetipp. Men det kan
vara något jag själv upptäckt.

En svala flög i natten. Men det hade jag ingen som helst aning om denna natt.
Underbart okunnig om nattens händelser drömde jag den sovandes dröm och sov
den drömmandes sömn. När jag läste om händelsen nästa morgon upptäckte jag
att jag skrivit händelsen på fel dag.


28/7 1988
Tidigt på morgonen slås jag av filosofiska tvivel. Finns vi verkligen såsom vi
föreställer oss på denna jord, eller föreställer vi oss det bara. Kan det
verkligen vara att livet är en föreställning, eller vår föreställning därom?
Jag rådbråkar min hjärna om detta, men upptäcker till min stora förvåning att
jag tagit fel hjärna på mig: Ett misstag i den högre skolan. Vid utbytet till
baka försvinner de filosofiska bekymren och jag börjar morgonen med att
hissa ridån.

"Om livet vore ett ishockeyspel, ville jag icke vara pucken."
Jag läste ovanstående aforism i tidningen och tänkte att det var ju samma
problem som jag stött på innan, men snabbt kom jag ju på att det inte var min
hjärna, och då kunde jag ju gärna inte ha dessa minnen. Redan salig Freud sade
ju: Huru lätt äro det icke att misstaga sig. (Vad han nu hade att vara salig
över?)

Skulle hoppa över middagen idag, men snubblade och kom mitt i en sparris. Åkte
med ambulans till sjukhuset. Amputation var inte nödvändigt. Läkarna sade att
sparrisen inte var att leka med. Jag svarade att jag inte leker med sparrisen,
jag använder den som strykjärn. Varken läkarna eller jag själv förstod om jag
skämtade eller grät, och de slog mig några gånger i magen för att vara säkra
på att jag grät.

De ville bjuda mig på eftermiddagsté. Men de var inte ens klara med R:et, så
jag spolade ut badet med badvakten, och läkarna började att slå mig igen. Då
förstod jag.

På vägen hem cyklade jag förbi närbutiken, eftersom jag inte skulle ha något.
Detta visade sig dock vara ett felaktigt beslut och jag satt flera timmar i
min ensamhet och ångrade mig. Sedan kom en av mina vänner och då ångrade jag
honom också. Grannen ringde på och vi började att ångra henne. Till slut var
hela huset där och vi ångrade på sådär till sent in på natten.
(Väl vore att märka är att vi använder ånga till sparrisen.)


30/7 1988
Idag var det inget vidare. Jag skriver detta det sista jag gör efter en helt
innehållslös dag. Vilket inte är riktigt sant eftersom jag måste somna. Men
det skulle nog inte vara så svårt, eftersom jag har vunnit flera stor
sömntäv lingar, b.la. 1967 i Paris där jag sov mest av alla, 1973 i Innsbruck
där jag kom på andra plats. Vann gjorde en trästock som hade lurat
tävlingledningen genom att förklä sig till amerikansk utbytesstudent. Det blev
stora skriverier när det upptäcktes och trästocken diskvalificerades, och får
numera enbart tävla i informella tävlingar. Det går rätt bra har jag hört.

Jag hade turen med mig denna gång och lyckades somna i perfekt pik. Dock blev
det avdrag för varmt väder. Sedan försökte jag omväxlande med ironi, sarkasm
och metaformorfos.

Innan dess vandrade jag genom stadens gator och uppfann en mycket vacker
byggnad, 1700-tals fasad med arabisk stuckatur. Det är nog den enda gången jag
ångrade att jag inte var en född i Göteborg.

Hur underligt det än kan låta så hade det runnit vatten under broarna, så att
säga. Och hela staden stod väl där, med sitt pick och pack, från både picknick
och packnick. "De blåe" gjorde väl sitt, vad de kunde. Hela staden surrade så
fruktansvärt av ett liv och ett kiv. Och som kvällstidningarna löpsedlade:
Ett litet kiv för människan, men ett stort kiv för människorna. (Det visade
sig senare, som det för det mesta gör, att det var ett stort missförstånd.
Fotografen hade inte missbrukat sin ställning. Han stod hela tiden.)

Jag blev anfallen av några autografjägare på vägen till närbutiken. Jag blev
förskräckt av dem. Dessa stora autografgevär, och automatsvimningskarbiner
gjorde mig till ett fullkomligt vrak, vilket enbart berodde på ett syntaktiskt
fel, som inte ens korrekturläsaren/-innan märkte. Men människan lever icke av
det första numret av Kalle Anka (mint) allena, som min far brukade säga när
han trillade ner från taket. Och det gjorde min inställning både positiv och
klar.

På vägen träffade jag en bekant, den undersköne frk Till. Hon hade brutit
benet och bad mig handla åt henne. Jag köpte ett kilo socker. Jag köpte ett
kilo socker till till Till. Jag bar dessa varor så varsamt jag nu någonsin
kunde (höll jag på att säga) och hon tackade och tog emot (eller om det nu var
tvärtom).

När jag kom hem lade jag mig framför TV:n och bad min månatliga bön.

Jag har ofta funderat över ett problem som jag ställdes inför redan som ung:
Varför skulle en målare inte kunna bli påstruken? Det händer väl ganska ofta,
även för den till målare intill gränsen varande expert, att han spiller lite
färg då och då. Varför skulle denna inte kunna falla på honom hans själv? Det
kan vara något jag har missförstått, eller så beror det på hur man definierar
termerna, vilket jag hade svårt för redan i första klass. Fröken visade hur
jag skulle göra, men de var antingen för stora eller för små. Jag lyckades i
alla fall smila in mig så pass mycket att jag slapp gå om.

Först därefter tog jag på mig strumporna, vilket renderade mig ett synnerligen
kännbart straff. Att verka för och genom Titulaturenas bevardande, ett uppdrag
jag inte mått så illa inför sedan fröken eldade upp mina kamrater. Till att gå
ut på gården för att leka. Nej, se det ville inte de små liven (som det stod i
skolstadgan), de ville hellre sitta vid sin korkek och leka med datorn. Datorn
vann oftast i spel som luffarschack och fotboll, men var inte så bra på brännboll.
Det kan bero på att sladden inte räckte. Oftast var det mitt lag som
vann, och därmed fick det tvivelaktiga nöjet att släcka elden.

De dagar det var regn chockerade vi fröken genom att sätta upp små a'n på
svarta tavlan, för att sedan säga att vi började ana hur alfabetet fungerade.
Andra dagar lade vi bena på frökens rygg. Andra dagar kunde vi inte stava
ordentligt utan var väldigt sena till lektionerna. Vi kunde säga till fröken
att vi var eniga, men då förstod fröken oss inte alls, utan kunde på skämt håna
oss genom att en låta en liten söt flicka svara på alla frågor. Denna flicka
(sa jag att hon var söt?) var väldigt konstig förresten. Vissa dagar kom hon
inte till skolan. När hon förklarat oss varför förstod vi att hon haft födelsedag.
Men detta upprepades flera gånger samma vecka och började ana oråd
(eftersom vi var ännu för unga för att ana råd!). Det hela slutade lyckligt,
och hon och hennes bror är numera rätt lugna.

Vissa dagar, de dagar vi ville palla äpplen kunde vi gina genom farbror Kalles
trädgård, men han förstod väl oss, och hade väl han inte ..., och pojkar är ju
..., och så kunde han hålla på tills vi hällde vatten innanför kragen på
honom.

En dag var jag nästan lustig. En av mina skolkamrater frågade om jag ville
följa med och palla äpplen och då svarade jag att det pallade jag inte. Men
det var ju inte särskild roligt, förstod jag långt senare, och han redan på
den tiden.

Sent på kvällen kunde jag träffa en söt flicka enbart för hennes namns skull.
På detta sätt lärde vi oss alfabetet på en mycket kort vecka. Tack vare frökens
storsinthet och allmänt generösa inställning till oss, och till livet i
allmänhet, förresten. Däremot hade hon aldrig lärt sig konsten att se arg ut
samtidigt som hon stod på ändan. Några gånger lyckades det, med det visade sig
vid noggranna undersökningar att det inte var på sin egen ända, utan någon an
nans ända. Hon fortsatte att träna på detta ända fram till sin död, då hon
tyvärr måste sluta, eftersom hon bröt ena benet.

Ovanstående redovisning har, något orätt, tillförts denna dag. Men det finns
en koppling mellan min barndom och denna dag. Den 30/7 19barndom lyckades
jag finna mig själv. Det var i den högra skrivbordlådan i den höga schiffonjen,
som min bror sedan sålde för ett, tycker jag, rätt högt pris. Men det är
hans affär och inte min. Förresten är den inte hans heller. Han skrev över den
på sin fru för några år sedan, av skattetekniska skäl som jag inte förstått.

Jag har här inte skrivit om hur det kändes att finna sig själv. Men det vore
att ge efter för de kommersiella krafter jag så ofta försökt motverka. Det
vore som att, som Strindberg så riktigt uttryckte det.

1/8 1988

Idag har jag ont i mitt skrivfinger och jag kan därför inte komma ihåg något
att minnas. Men ett kan jag i alla fall säga (så att säga), och det är:
Alabastergrå.

2/8 1988

Fingret har slutat att verka så jag har bedömt saken som så att det vore kan
ske bäst att börja börja igen, med mitt värv. Jag har åkt runt i staden för
att be en gästskrivare skriva något, men hittills (dagen är ju så ung, så ung,
och vacker, och har fylliga läppar) har jag inte stött på någon. Lite respekt
har jag ju faktiskt, och jag vill ju inte framstå som en Don Don så där officiellt.

Senare idag: Jag har lyckats med min bedrift. En gästskrivare. Här nedan följer
ett utdrag.

djhf fgiu fd jhn'df'iun ern'9uj*    jh jheq  q ejihib*bnb fbjk'pbfdj hho

Vilket ju egentligen är ganska sant, om man tänker efter.
Men det går, trots detta, inte så bra att skriva i jäst. I morgon provar jag
med salt. Eller kanske socker är bättre? (En liten kommentar: När jag nu läser
detta igen förstår jag varför han slutade: Han var något halvdöv och förstod
inte den lilla skämtaktighet jag så totalt hade hängivit mig åt. Jaja, så kan
det gå när aspen är grå.)

Jag har slagit upp ordet "alligatorskinn". Och funnit, till min sällan förvanskade
förvåning, att ordet har funnits längre än min egen höga person! Det är
ju så man blir förbannad! Än så länge har det inte funnits längre än min låga
person, men det är väl förmodligen en tidsfråga.
(Ja, vad skulle det annars vara?
Förlåt en lite blygsam "vitz" så här på kvällen.)


3/8 1988
I dag har jag börjat på min stora romansvit. Det gick rätt bra. Jag har funderat
och tagit en hel del beslut. Dels att jag ska bjuda in de allra flesta av
mina vänner till festen, dock inte Sten och hans bror, och dels att jag ska ha
jeans och slips på mig när jag blir interjvuad i TV. Ett litet problem återstår.
Jag vet inte vad böckerna ska handla om. Men det är nog inga problem. I
morgon ska jag ringa till en reklamfirma för att diskutera min image. (Jag
kanske måste börja raka mig??? OK, då gör jag det, allt för konsten!)

I kväll ska jag lyssna på radio, eftersom det är ett favoritprogram som jag
aldrig missar: Sjörapporten. Tänk, var får dom allt i från? De är begåvade, de
där från Norrköping. Fast jag tror att vissa av deras idéer är snodda från
både Dallas och Falcon Crest.

Jag var nere i närbutiken och valde mitt eget kaffe. Det är så gott att dricka
nyvalt kaffe. Jag hade pekat på några bönor och bad att få dem i en påse. Men
dessa hoppade snabbt ur påsen, gav mig en örfil och sade att jag var en gammal
snuskgubbe som borde vara hemme och tvätta hörapparaten. Men, så gammal är
jag väl inte? Men örfilen smakade gott, speciellt med skorpor. (Jag hoppas att
kronfilen är något sötare.)


4/8 1988
Min roman är klar. Jag har skickat den till Bonniers. Hoppas att dom gillade
motivet av Malmö hamn på framsidan av kortet. Snart är jag en berömd 
författare. Handlingen är rätt ovanlig, måste jag tillstå: En man i sina 
bästa år och skor vandrar en dag till ett varuhus för att köpa en liter mjölk.
Under tiden
han gör det planerar ett annat gäng att råna en bank. En tredje person, som
har glasögonen inom parentes, knyter sin slips i sin lägenhet. Den fjärde man
nen är en person som inte bryr sig om vad han äter, bara han får friterad
banan till efterrätt. Den femte kvinnan i detta persongalleri åker rullskridskor
och kör inte på den sjätte kvinnan som precis har utfört en alldeles fantastisk
operation, och har glömt att byta sin läkarrock mot sin vilja. Hennes
vilja är inte lika vit som rocken, så det kan gå på ett ut. Vilket var precis
vad den sjunde mannen gjorde. Gick på ett konstigt sätt ut från biografen, där
han sett "Den siste skånepartisten", en glad-politiker-film med Stellan Skarsgård
och Lena Olin som de bägge andra i publiken.

Poängen med denna handling är att de inte möter varandra. Det finns inget sam
band mellan dem mer än just i denna (jag citerar:) "utsökta härva av onyanserat
pubertetsångesttrivia, ofattbara syftningar och alldeles för många tårtor
på tårtsmulorna. Även böckerna borde tänka på kalorierna. Författaren, förmodligen
en osnuten modersfixerad ligistslyngel, som förläst sig på toaletten,
skulle inte ta skada av att ta ett sabbatsår från sitt skrivande. För resten
av sitt liv."

Jag blev alldeles rörd (om än inte skakad. James Bond måste få ha några känslor
kvar.) när jag fantiserade ihop denna recension. Men jag har precis snutit
mig. Så är det alltid, kritikerna kommer alltid med irrelevant kritik och har
inte kontrollerat fakta innan de skriver sina små kompensationsepos.

Jag ringde ett telefonsamtal idag. Säg inte att kursen förra året inte har
påverkat mig! Min klocka var alldeles korrekt.

Jag läste i tidningen i dag att momsen på A-fil ska slå hårt på barnfamiljer
nas budget. De slår även hårt mot min budget. Men jag ska slå tillbaka. När
jag blir politiker tänker jag höja momsen på pengarna, och på alla andra varor
än A-filen från min närbutik. Man måste värna de sina. (Speciellt om tillgång
arna börjar göra det.)

5/8 1988
Jag läste en kompis dagbok. Jag citerar några rader:

"Idag har jag lyssnat på musik. Det tror jag i alla fall att de sa att det
hette. Känslan känns i alla fall rätt härlig att beskriva. Det var liksom
luftstötar utifrån några svarta burkar, nästan som filpaket, fast större. Jag
saknade min hamster.

Polisen fick tips om att jag varit där och de letade igenom hela mitt möblemang.
Som tur var fick de inte tag på min te-sil. Det kunde bli rätt fåniga
missförstånd annars. 'Sil' lär ju vara ett slnaguttryck för att dricka öl, och
slika ting vill jag inte ha någon som helst beskaffenhet med."

Om detta var hans dagbok, så undrar jag vad det står i nattboken.


7/9 1988Denna skrives 1/10 89
Idag svor jag så det svedde kring tinningarna. Men det gjorde inget eftersom
jag satt vid havet och studerade aftonsolen. Jag blev då oerhört medveten om
det filosofiska problem som detta utgör:

Om jag i morgon svär vid samma tidpunkt, är det då vid samma sol? Och är solen
vid på samma sätt?
(Jag kan bara hoppas att skåningarna läser detta och fortsätter att extrapolera
sina fina guldbucklor - de bucklor de modiga kallar bilar.)

Min barndom lade sin skuldra bredvid min och vi gick där hand i hand vid
strandens strand, och lyssnade på havet. Min barndom gick efter en stund långt
ut i detta självande vatten. Han var alltid så våghalsig, redan som liten
barn.

När jag kom hem studerade jag några timmar. Sedan tröttnade jag på det och
studerade några sekunder, men det var för små och mina glasögon var smutsiga,
så jag tog fram "De arga tunga" i stället. Det var Kant och Falcon Crests 
kommentarer om den idealistiska fenomena-världen som denna gigant hade ett 
förhållande med. Dock kom hans fru på dem, och vänsterprasslet tog ända med 
förskräckelsen, eller om det var tvärtom.

Inbiten ungkarl som jag är behövde jag nu inte ens fundera när jag åt kyckling.
Trots min nya frisyr vet jag inte om det är vänster eller högerbena.

Jag förstår inte varför amerikanarna klagar över bruket av hasch hos yngre.
Det är väl alltid bra med ordentlig potträning.

(Ovanstående kan förklaras med skälig ersättning. Skicka med era skäl,
postförskott, så kommer den med posten. Eller som lantbrukarna nya slogan är, i
portohöjningens tider "Kom post!")

I dag har jag blivit stämd, vänligt med dock. I går natt kunde jag inte sova
utan gick ut för att ta en promenad. Ägaren av denna har nu stämt mig för att
dels ta hans promenad, och dels för att "i medvetet syfte att åbringa oreda i
vårt så fragila samhälle genom att gå runt alldeles vaken." Sedan kommer massa
papper om att jag ska fylla i blanketter och sånt där. Jag har dock inte tagit
någon ställning. Set kan de i alla fall inte anklaga mig för.


8/9 1988 (på hösten)
Idag har jag suttit hela dagen och funderat på vad jag ska skriva i min dag
bok. Jag har inte kommit på något alls förutom: "I dag är denna sida tom."

Men samtidigt tycker jag inte att det är tillräckligt litterärt att skriva,
mina efterlevande kommer då tro att jag inte hade den skaparkraften som de
tidigare sett prov på. Därför kommer jag nu att skriva följande lilla betraktelse
över frånvaron av händelser:

Synen förför mänskligheten från hennes andra sinnen.
Örat försöker att se, näsan och munnen likaså.
Men de kommer inte att lyckas.
Bland annat därför att tavlor smakar så förskräckligt illa.

Det var en bra sammanfattning av min dag, anser jag. För övrigt köpte jag två
liter A-fil.


9/9 1988
I dag har solen tittat fram, och jag fann morgontéet alldeles utmärkt. Så
borde en frukost vara: Någon hade, av mig ovetandes, märkt mitt té med ett
stort kryss, så jag var helt säker på att det var mitt te. Även filen fann jag
rätt bra, fast jag fick leta en liten stund. Så: helt avlutningsvis om frukosten:
Hyftat utmärkt, men ändå rätt bra.

Min närbutik har - som jag väl redan sagt - en mycket bra A-fil, men - hör och
häpna - det lär finnas en ännu bättre, i deras filial på Väster. Dit måste jag
springa. Det är inte för inte som jag har läst filosofi.

När jag gick till arbetet såg jag några arbetare som borrade upp ett stor hål
mitt i gatan. Jag blev mycket orolig för barnen som bruka leka där. Men det
var ingen fara. Även om barnen skulle trilla ner där, så är de så uthåliga att
det inte går någon nöd på dem. Vidare var det inte så djupt som jag först
trodde, det räckte bara mig upp till knappt midjan. Och då låg jag ändå ner.

På jobbet hände inget särskilt, bara några få presskonferenser om de nya
strykningsfria kostymerna. Värre var det då i kyrkan i söndags, med den där
prästkonferensen. Det hade varit några barn - eller vuxna! - som spritt ut
godis överallt. Och på väggarna stod det: "Låt barnen bli präster!", "Gören
gott överallt!" och "Med barnen för lakristian!" och ännu värre vulgärpropagandistiska
slagord. Usch! säger jag. Ja, det var rent av snaskigt.

Men kyrkan har det ju inte lätt nuförtiden. Tänk, förr var det kyrkligt överallt,
med korsvirkeshus, hundarna hade munkorgar, Jack och bönstjälken och
allt det där. Men låt oss inte gro igen med dessa dystra meditationer. Låt
inte vår korsten växa igen av sådana bekymmer.

När jag sedan satt på bussen - med de nya linjerna - kom jag på en tanke som
hade slagit mig rätt ofta den senaste tiden: Tänk om universum verkligen var
en inverterad apelsin! Då vore det ju inte så konstigt med det där ordspråket:
"Den som lever får C (-vitamin)." Likadant med: "Har man sagt A får man säga B
(-vitamin)." (D E F-ektivt, må jag säga.)

Men sedan kom jag på att jag åkte åt fel håll, och då raserade hela den illusion
jag så kraftfullt byggt, dock utan byggnadstillstånd. Men om månen är en
ost och univerum är en apelsin, var finns då alla talrika tallrikar som
behövs? Och alla servetter?

(De sistnämnda lär även för övrigt vara en av Mats Wilanders specialiteter, en
liten ynka serve som stannar mitt framför motståndaren. Speciellt om hon har
nätstrumporna på.)


10/9 1988
Jag simmade på morgonen för första gången ett par veckor. Det är inte så
farligt som det låter, jag fick bara några skråmor i huvudet. Morgonen har rätt
vassa kanter på flera ställen.

Efter vattnets vederkvickelse tog jag en dusch, men den var rätt torr när jag
kom hem med den. Den står nu i mitt badrum och flirtar med min egen. Vi får
se, det kommer kanske något gott ur det hela? En stril av hopp har jag redan
sett komma. Jag har hört hur de prasslar och tisslar därute när jag försöker
att sova. Jag undrar bara hur de kan veta det, jag snarkar ju inte särskilt
högt.

Eftermiddagen var helt fantastisk. En vacker kvinna frågade mig om vägen. Jag
bara tittade på henne, och väntade. Jag hatar när människor inte avslutar sina
meningar på ett riktigt. Vi stod så där och blindstirrade på varandra tills
hon resolut - på ett bestämt vis - bara gick därifrån. Och där stod jag med
halsen tvättad. Till ingen nytta. I morgon tänker jag i alla fall inte tvätta
mig. Även en blind höna värper sina egna ägg.

När jag gick därifrån fastnade jag i ett stängsel och byxorna gick sönder. Ja,
jag lovar, jag ska inte upprepa det.

Om jag får en cykel i morgon ska jag sluta röka. Det är ett löfte jag härmed
givit mig själv. Jag till och med tar det själv. Nå, här står det, svart på
vitt (eller om det var tvärtom).

Men då ska det vara en blå tävlingscykel med svart sadel.

I morse läste jag följande i pressen: När H. Hesse var en liten parvel såg han
en dag en smörgås ligga på trottoaren i sin hemby. Han tog med den hem, och
blev sedan en familjemedlem. Jag har alltid undrat var smörgåsarna kommer
ifrån. Och så vet jag det rent plötsligt. Det är väl fantastiskt med en del
saker.

En annan sak jag läste, var att jordgubbarna hade kommit upp igen, så här sent
på hösten. Jag säger då det: Hur vet man att det var samma jordgubbar som
förra gången. Jag kan aldrig skilja en av dem från de andra (om jag inte an
vänder kniv - vilket i dessa kretsar räknas som fusk).

Jag läste samma sak: Jordgubbarna har kommit upp sig nu på hösten. Roligt att
det går bra för dem. De har ju så länge haft problem med arbetsgivaravgifter
och annat utsläpp (biografen Retzina Inn ligger precis intill och vid 9-tiden
är det för dj-t).

Mitt nästa hopp sätter jag nu till Det Lutande Tornet i Pisa, fast jag har
alltid varit lite höjdrädd.

En sak har slagit mig såsom på benen - med en rätt otäck käpp - och det är
följande: Det är så många människor som har blinkat fram till nu, att det är -
rent statistisk - möjligt att min nästa blinkning har blinkats av Elisabeth
Taylor, eller M Gandhi. Vilka konsekvenser det innebär: Det jag hittills trott
var min absolut personligaste ägodel - min blinkning - har tillhört en rik/
beundransvärt person! Jag måste spara och vårda mina blinkningar framgent.
Jag funderar just nu hur jag ska förvara dem på bästa sätt. De är för små att
ligga i glasburkar. Kanske i frimärksalbum? Oj, där är en till.

Det är inte mörkret jag är rädd för, det är avsaknaden av ljuset.
Det är inte höjden jag är rädd för, det är avståndet till marken.
Det är inte faran jag är rädd för, det är konsekvenserna.

Ovanstående lilla betraktelse läste jag i dag på dörren till min närbutik.
Mer sånt och det är dags att döpa den till Nubutik. (Att döpa den till Varbutik
vore nog icke så lyckligt med tanke på de eventuella associationer vissa
individer kan få till just detta namnet.)

Hoppas att natten kommer till mig som en vän och inte som grannen i går. Det
är för bedrövligt att hon inte har mer respekt för grannarnas små egenheter!


12/9 1988
Söndagen är en helt hopplös dag. Att vakna med en fruktansvärd huvudvärk, och
sedan upptäcka att mjölken är slut, liksom läsken och ölen. Till på köpet har
vattnet stängts av eller frusit fast. Att med bultande huvud gå ner till när
butiken för att köpa några av dessa drycker, men på trappsteget till affären
upptäcka att både plånboken och krediviljan hos ägaren är borta. Den förra var
naturligtvis hemma.
Suck! Det är tur att det inte är söndag idag.


13/9 1988
Jag läste i tidningen i morse (alltså för en liten stund sedan) att 
konstnärerna nästan var klara med sina löneförhandlingar. De hade i alla fall 
skrivit ett ramavtal. För min egen del tror jag dock att det är mycket kvar: 
De måste skriva duk-avtal, palett-avtal, pensel-avtal och kanske ett 
modell-avtal också.

Men vad vet väl jag om slika ting. Jag fick bara en tvåa i teckning. Kanske
berode det på ett missförstånd redan från början. Den första dagen kom jag
nämligen dit med min säng, och det väckte naturligtvis min - förmodligen -
ärade lärares misshag. Tillfrågad varför, svarade jag - på en eller annan dialekt:
- Jag tog med mig mitt täcke. Hur ska vi nu göra?

Fast jag var inte värst. En av mina kamrater - hemmastadd i en mer agrar kultur
- tog med sig en ko och en tjur. Och fick en etta.

Så jag klagar inte på tvåan. Fast just nu ångrar jag mitt tilltag, eftersom
möblerna knappast får plats.


6/8-91
"En revolution har nu skett i mitt dagboksskrivande", skrev jag just nu. Det
innebär att nuet har hunnit ifatt mig, liksom den hängbro jag så ofta drömt
om. Det är väl just inget som har hänt i veckan, eller som kommer att hända i
nästa vecka.
Funderingar kring livet före detta har jag haft tidigare. Men jag säger som
August Strindberg: "Åh, fan!", och menar förmodligen samma sak med det. Jag
tror att detta uttryck är ett och samma uttryck för de uttryckta fönster som
man ständigt ser nere på stan. Men, så har jag ju så lätt för att ta intryck
av de intryckta i samhället (tex boxare i ett hörn). Min favoritpub har just
nu sommarstängt, om det kan intressera det minsta.

När jag skulle köpa mjölk i min närbutik hände det dock en intressant sak: Min
närbutiksföreståndare började att pruta priset. Men icke-sa-nicke, och jag
höll med, för som stamkund har man ju en viss stolthet, även om det kan gå ut
över andra kunder. Och jag har som princip att alltid snusa en timme på pricken
längre på morgnarna på sommaren på min säng på lördagarna, påpassligt nog,
eftersom det finns alltid en timme extra på sommarmornarna. Exakt hur det
fungerar har jag inte en ynnest att komma med. Men det har nog med att göra
med klockans framdrivning genom etermediernas bilageframställning. Jag har
pratat med mina kompisar som "kan det här med motorer" ("som de skämtsamt
själv brukar kallar "sina käraste "hobbysar"""), men ingen av dem har någonsin
framställt hur man lagar en bil i eter med dia. Förmodligen ser de hela värl
den i svart och vitt och brett leende pratar de som om de har förstånd till
det: För mycket kan man säga om dem, men prata är väl just ingenting de brukar
skryta om att de skulle kunna speciellt vackert eller nästan intillliggande
grannar skulle med största sannolikhet likna dem därvid. Hur nu något kan
sägas vara likt någon på ett osant vis, när vi inte ens vet hur det liknar
sanningen, som någon som heter Tage Danielsson skulle kunna uttrycka det, med
en rackarns bravur, fast myckjet bättre än vad jag någonsin skulle kunna
föreställa mig att kan kunde säge mycket bättre.

Så ni förstår att jag inte har något att berätta för idag.

Men, en dag utan kritik och självkritik vore just ingen dagbok, om den inte
innehåll kritik och källkritik. Därför kommer jag att läcka e del uppgifter
för er. Och om ni tycker att jag skulle bli leg. läckare så inte mig emot,
fast kom ni på det före mig, skulle jag bli en aningens aning på dig.

Får jag istället bjuda på en kopp te, med några skorpor visdomsbröd:

- Den som hoppar högt får ligga lågt.
- Den som siktar högt blir alldeles vit om påsen går sönder.
- Ett ordstäv om dagen gör varken til eller från, snarare tvärt-om.
- Om du blåser undan den varma ångan, och visslar samtidigt, gör du en bra
  imitation av det som kallas tåg.
- Eller som lille Pelle, som precis hade lärt sig engelska, sade när han körde
  sitt elektriska tåg, och styrde med fötterna: Lok mamma, no hands.
- Eller som han sade när han tvättat sig efter en dag på stranden (fortfaran
  de hade han precis lärt sig engelska): Look mamma, no sands.
- Eller som ... osv osv

Inte för att jag förstår vad dessa små söta historier från den inre rymden kan
ge er, men så sade man också om både Einstein, Newton och Hagge Geigert.

Om jag skulle sammanfatta min levdnadsvisdom i tvenne ord, skulle ni säkert
överklaga omedelbart. Därför nöjer jag mig med att antyda den, och försäker
hets skull göra det i rimform:
a b c
e f g
h i j k
så var vi två
l m n
vad händer sen?
o p q
vad händer nu?
r s t v
du glömde ett u
x y z
så kan vi äta
å ä ö
frikadeller med snö